Skepticism?

Jag såg just reklam för Sensodyne tandkräm "mot känsliga tandhalsar". Trots att det var en tandläkare, komplett med blå läkarkläder och t o m ett vildflygande ögonbryn, som gjorde reklamen, så trodde jag inte på den. Jag har nämligen nyss sett att hon bondetjejen som så sött klappar och lockar på sina kor i Bregottreklamen inte är nån riktig bonde utan är skådis och ska figurera i nån film. Lite desillusionerande, som ni säkert förstår. Förresten har jag sett ICA-Stig i nåt annat också, så de vet jag också är anställda skådisar, inte ICA-personal. Men han i Telia är väl kär på riktigt i sin Monica?? De ser ju så söta ut med glassen i ansiktet. Jaja, tillbaka till ämnet. Som sagt, med min nyvunna realism tänkte jag att tandläkaren säkert inte är tandläkare utan bara skådis, och varför ska jag tro på honom. Det finns så mycket reklam som lovar runt men håller tunt.


Men, och här kommer min filosofering in, för två somrar sen hade jag så ont i en tand att jag var övertygad om att den hade spruckit eller fått ett stort hål, för det molade i flera veckor och jag gick på Alvedon dygnet runt tills jag vågade mig till tandläkaren. Som röntgade och inte hittade nåt.

Sen när jag kom hem till Borås igen och gick till riktiga tandläkar-Marie och inte de billiga polackerna, sa hon att det bara kan ha varit smärta i tandhalsarna som inte tydde på nåt fel. "Prova Sensodyne", sa hon. Och för att jag tror på henne provade jag, och har inte haft några ilningar sen dess. Men hade jag bara sett reklamen hade jag inte trott att en tandkräm kan ta bort smärta.

Här kommer funderingen: Är vi så tränade i skepticism att vi inte ens är benägna att tro på sanningen om en produkt, om vi inte förstår exakt hur den fungerar? Är vi så drillade i att tro att folk ljuger och luras och överdriver, med elelr utan statistik, att vi blir som Försäkringskassan, som sa till mamma: "Vi kan ju inte förutsätta att folk är talar sanning och faktiskt är sjuka!"

Jag vet inte. Själv är jag välsignad (?) med en sällsamt olycksalig blandning av en 5-årings naivitet och alltför vuxen misstänksamhet. Man borde ju tro att de ska ta ut varandra och jag skulle hamna på en hälsosam realism i mitten, men inte. Jag blandar friskt: Än är det "tror inte ens på sånt som är sant", än är det "köper sånt som är helt vansinnigt". Fråga Rob. Ska det vara så svårt att hitta balansen mellan ytterligheterna?