"Ett fint litet hjärta"

Efter diverse nära-döden-upplevelser kom jag till hjärtläkaren. EKG och ultraljudsundersökning och lite gammalt hederligt stetoskoplyssnande. Domen: Ingen hjärtsvikt. Du har ett fint litet hjärta.

OK, så varför hade jag 203/165 i blodtryck om det inte är nåt fel på hjärtat? När M sa att jag ibland blir andfådd när jag lagar middag, sa han att med 40 kilos övervikt är det inte konstigt. Men då inflikade ja gatt jag ibland blir andfådd närja gvänder mig om i sängen. Det verkade som om han inte låtsades höra det. Så svaret kan tydligen sammanfattas: Fetma. Det kan ju stämma för när jag var smal hade jag 120/80 och nu är jag tjock och har högt blodtryck.

Men varför är jag tjock? Jag vet att jag nu har "gett upp" och äter vad jag vill, men när jag började gå upp i vikt (de första 25 kilona) hade jag inte ändrat några matvanor eller ändrat min livsstil på något enda sätt. Inte heller ätit någon annan medicin än tidigare, eller ändrat några doser. Läkaren idag tycker jag ska gå till en dietist (och vaddå, få råd om att äta morötter istället för muffins? What an epiphany!) för att visa att problemet inte ligger i min kost och sen får man se vad man gör därifrån. Kanske är det sköldkörteln som inte får nog med medicin fast det verkar så på blodproverna, funderar jag. Annars vet jag inte. Jo, medicin, men det förklarar bara de sista 10-15 kilona. Den medicinen åt jag inte när jag började gå upp i vikt.

Dessutom ska jag på snark- och sömnapnéutredning. Bah. Om man kunde förklara min dåliga sömnkvalitet med snarkningar, så vore det väl ett genombrott i ME-forskningen som många skulle anse alltför pinsamt enkelt... Jaja. Det skadar väl inte att testa i alla fall.

Så som vanligt är det inget fel på mig. Vilken tur, säger jag sarkastiskt.