Free speech

[Varning, det blev rätt långt och jag vet inte hur man gömmer fortsättningen i en länk som Ferrins gjorde.]

Thad har varit inne på free speech på sistone, och även om jag är helt slut i huvudet nu och inte orkar med några vidare djuplodande tankar, slog mig en sak nyss. Jag frågade mig själv varför free speech är så nödvändigt? Självklart vill vi inte ha diktaturer osv, så det är väl därför. Men som alltid när jag inte riktigt kan räkna ut något i stor skala så gjorde jag om frågan till en liten skala: Stöder jag free speech i samhällets minsta enhet, familjen? Självklart! Eller, kanske inte?? Om mina barn sa att de hatar mig eller dumma mamma eller att maten var äcklig, så skulle det vara slut med speech that very moment, free or otherwise! Vissa saker säger man bara inte. Och om det är vissa saker man inte får säga, så har man inte free speech, eller hur?

I så fall är jag inte för free speech. För jag tycker att man inte ska få säga allt. Man ska inte få säga nigger till eller om folk. (Man ska gott få säga vanliga normala ord, men inte ord som har laddats med stark negativ betydelse.) Man borde inte få säga att man hatar vissa sorters människor. (Fast felet är väl inte att man säger det utan att man gör det egentligen.) Man är skyldig andra människor respekt, så är det bara.

Men jag är därmed absolut inte för att förbjuda vissa ord i språket i ett land till exempel. Men jag är för att "förbjuda" vissa uttryck i hemmet. Hmm -- vad är det för skillnad? Likhet? Men det ska vara straffbart med folkhets, om det nu är mot judar eller tyskar eller homosexuella. Man får inte kalla nån för idiot, ens om man faktiskt tycker i stundens hetta att de är det. Men har ett ansvar att uppföra sig väl mot andra, som ju är ens mänskliga syskon.

Så hur gör man? Ska man låta folk säga vad som helst eller inte? Och vad är skillnaden mellan att inte tillåta hatord och att ta bort de demokratiska rättigheterna?

En sak (flera, faktiskt, men jag börjar med en) i artikeln som Thad citerar stör mig lite: "Nothing worth saying is inoffensive to everyone." Fel! Jag kan komma på massa saker som är värda att sägas men som inte offend någon (om inte den personen gärna vill bli offended och hittar saker att bli offended för vad jag än skulle säga). T ex är beundran för någons goda egenskaper, säg integritet eller generositet, inte något som borde offend någon. Även om man inte håller med den personen om hur handlingarna har utförts, borde man kunnda uppskatta någons goda vilja. Så visst måste vi kunna tala utan att offend! Det ska däremot inte vara huvudmålet att aldrig säga något som skulle kunna förorätta någon, för ibland måste vissa saker sägas, men vi har inte heller rätt att gömma och glömma vår mänsklighet under pressfrihetskappan i alla lägen. Som sagt, vissa saker får man faktiskt inte säga. Jag tar nigger som exempel. Om jag gärna vill säga nigger så ska jag inte få det. Det ska däremot inte vara förbjudet att säga varför jag inte tycker om svarta (vilket givetvis inte är sant), även om de så kallade argumenten skulle te sig löjeväckande i de flestas ögon utom sådana som själva inte riktigt är seende (KKK m fl). Man har rätt att säga till mamma att Pelle slog en och han är dum. Men då har man också skyldighet att berätta för mamma vad man sa eller gjorde som gjorde att Pelle slog en. Om man tog hans Transformer medan han lekte med den får man vänta sig en hurring.

Författaren fortsätter: "Every day, I am offended – not least by ancient religious texts filled with hate-speech. But I am glad, because I know that the price of taking offence is that I can give it too, if that is where the facts lead me."

Vilket förfärligt liv! Jag blir i princip aldrig offended. Och det finns minst lika många saker som kan förorätta mig som jag antar kan förorätta författaren, såvida han verkligen inte är en olycklig kombination av alla eländigheter som finns och the shoe fits. Om man TROR på vad någon säger, så kan det såra en och kännas synnerligen offensive. Men då är det inte den andra personens kommentar som sårar en, utan att man egentligen håller med. Om någon säger att jag är osmart så bryr jag väl mig inte om det, för att jag inte tror att det är sant. If somebody drops an insult, don't pick it up!

"These events are also a reminder of why it is so important to try to let the oxygen of rationality into religious debates – and introduce doubt."
Varför måste du (=författarens tankelikar) tvinga mig att tvivla på min tro när jag inte tvingar dig att tvivla på din otro? Det är återigen fel på argumentet, eftersom det ultimata inte är att troende ska tvivla, eller otroende tvivla, utan att folk ska respektera varandra vad de än tror eller inte tror på.

"If you can be made to believe the absurd notion that an invisible deity dictated The Eternal Unchanging Truth to a specific person at a specific time in history and anyone who questions this is Evil, then you can easily be made to demand the death of journalists and free women and homosexuals who question that Truth. But if they have a moment of doubt – if there is a single nagging question at the back of their minds – then they are more likely to hesitate. That's why these ideas must be challenged at their core, using words and reason." Jag förstår arguemntet, men återigen tycker jag det är felriktat. Felet är inte vad någon tror, utan när folk tycker att de som inte tror som de, är evil. Det finns många som tycker att de som inte tror som de är evil (författaren själv kallar dem i artikeln inte för evil, men väl för stupid, wicked, wrong), och det är DET som är felet, inte att vi tycker olika. Det måste läras tolerans, inte att folks åsikter ska ställas inför tvivelsrätta. Jag kan tro att en "invisible deity dictaded The Eternal Unchanging Truth to a specific person at a specific time in history", men det betyder inte att de so mitne tror det är evil. Det betyder bara att de har en annan åsikt. Det står dem fritt. Det står också mig fritt att tro på det. Och jag behöver inte kalla dem för okvädingsord för det, och de behöver inte kalla mig för believing absurd notions för det. Men om de trots allt gör det, så väljer jag att inte pick up that insult.

Och botemedlet mot free speech är i min mening inte heller så enkelt som mer free speech. Botemedlet är större förståelse för varandras ståndpunkter och rätt att ha dem. Låt oss gå ner på familjenivå igen och se vilket som är mest produktivt: Vi låtsas att Mikael och jag är oense. Att vi ordgnabbas i en timme eller två med vettiga argument som möts av fler lika vettiga argument, men där jag har valt att fästa större vikt vid vissa av argumenten, och han vid andra, leder till att vi blir allt säkrare på vår egen sak men också mer oense med varandra, och mindre benägna att lyckas företa oss något värdefullt tillsammans. Det är nämligen inte så att det finns bara ett svart och ett vitt. Du kan ha rätt på ditt vis när jag har rätt på mitt vis. Det är rätt för dig för att du är den du är, men skulle vara fel för mig för att jag är den jag är. Därför är inte bästa lösningen att öka antalet argument (free speech) utan att någon börjar med att ta ett djupt andetag och ställer sig en bit ifrån, bokstavligt och/eller bildligt talat. Och inser att både Carl Larsson och Picasso kan vara den bästa konstnären. Beroende på vad man är ute efter.

Så sluta tjafsa och börja lyssna, se, leta med hjärtat. Vi är mer lika än olika. Och det är inte så farligt att acceptera det. Den som pekar finger åt nån och säger att Sån är absolut inte jag, kan se att tre fingrar pekar tillbaka på en själv.

Fast å heeeeelt andra sidan, argumentet att om det fria ordet istället trycks ner i halsen så är det främst muslimska kvinnor m fl som drabbas. Det köper jag till 100%. Men frågan är om deras rättigheter blir större eller mindre av att vi som påstår oss se till deras lika rätt gör oss till fiender med dem som har makten att ge dem den friheten. Ibland måste man vara listig snarare än högljudd. Ett välvilligt, beundrande och ärligt: "Så smart", kan leda till långt fler överenskommelser än ett besserwissersystem. Fråga mig och Mikael. Det är klokare att glatt enas om det man är enig om, än att bråka om det man är oenig om.

Så som avslutning enas jag med författaren om att det är viktigt att vi får uttrycka oss som individer.

[Men ibland är tiga guld.]

Så prata inte illa om Muhammed för att bevisa att free speech är klokt, och tro att de muslimska kvinnorna därmed ska få det bättre.