Skriva

När jag pratade med Mikael förut idag sa jag att jag borde skiva nåt, och jag tänkte skriva en dikt. Men han challenges me! Tyckte att jag inte skulle cop out med en dikt utan skriva prosa, så jag kommer ett steg närmare målet. Sagt och gjort. Här är hela processen, som han tog mig igenom, min lilla musa :)

Jag började skriva och beskrev vädret. Vädret kommer man ju alltid att behöva beskriva i en bok, så det var en bra början. Skrev helt fritt (till att börja med):

Det var första dagen på sportlovet och det hade öst ner i två-tre dar i rad. Det var ett sånt snöväder som man hade behövt inuiternas språk för att ha ord att beskriva rättvist. Det var ett sånt snöväder som barnen älskar och blir glada av – minst en decimeter knarrande leksaker låg överallt och väntade på att bli snöbollar, snölyktor, snögubbar och snöänglar. Det var sånt snöväder som är den bästa ursäkten i världen att kupa händerna runt en ångande mugg varm O'boy med marshmallowshjärtan i och bara koppla av. Det var ett sånt snöväder som alla skidor har väntat på. Det var också ett sånt snöväder som inne-esteterna älskar – man kan sitta opåverkad vid brasan, kanske med sagda mugg, och titta ut över grenar med glitter och oja sig över hur vackert det är med snö. Det var väl i sanningens namn också ett sånt snöoväder som tonåringarna fasar för – de har ju såna små coola jackor som knappt värmer, och fryser om tårna på busshållplatsen för att moonboots inte är moderiktigt och dessutom vägrar de att ha mössa, förutom killarna som har mössa på sig vare sig det är sommar eller vinter för att det tydligen ser hippt ut. Det var också sånt snöoväder som fastighetsförvaltarna blir stressade av. De såg arbetet bokstavligen ramla ner från himlen och försökte febrilt ringa upp timvikarien Peter ur sängen. Och idag var det framförallt sånt snöoväder som man så ljudligt man vågar förbannar, ända från tårna, ifall man råkar ha körförbud på bilen och har fått en akuttid på bilprovningen, men som man inte får använda eftersom man inte har några dubbdäck att sätta på bilen.

Ovanstående var "skapat skrivande", utan vidare självkritik eller baktanke.

Då tyckte han att jag skulle skriva om beskrivningen med tanke på min tänkte läsare.

Vem är min tänkte läsare?
En könlös, ålderslös vuxen som tycker om att läsa och som uppskattar välskrivna ord, inte bara en bra eller fänglande story. Varken en kultursnobb, allvars-litteraturvetare eller kiosktramsläsare, utan nåt mittemellan. Kanske en som kan andra språk och som gillar att resa och känna sig hemma i världen. Men på samma gång en läsare som vill kunna le igenkännande, i alla fall teorietiskt, i det som beskrivs som vanlig vardag och verklighet.

Och efter lite filande blev det:
Det var första dagen på sportlovet och det hade öst ner i två-tre dar i rad. Det var ett sånt snöväder som barnen blir glada av – minst en decimeter knarrande leksaker låg överallt och väntade på att bli snöbollar och snögubbar. Det var ett sånt snöväder som alla skidor och pulkor har väntat på. Det var också ett sånt snöväder som passar att sitta opåverkad vid brasan med en ångande mugg O'boy och bara titta ut över snöglittret och koppla av. Men det var också ett sånt snöoväder som tonåringarna muttrar över – de med sina små coola jackor som knappt värmer. Det var också precis ett sånt snöoväder som fastighetsförvaltarna blir stressade av. De såg arbetet bokstavligen ramla ner från himlen och försökte febrilt ringa upp timvikarien Peter ur sängen.

Det känns riktigt riktigt bra att ha gjort en liten skrivövning. Bloggandet är roligt, men det är också en cop out.

Men nu ska jag cop out på riktigt med middag och tvätt!