Trerätters är inte alltid tre gånger så fint

Som helt otippad och ännu mer oplanerad förrätt bjöds det idag på mezeyoghurt och von Lidl-müsli. Strömmen gick nämligen precis när jag satte på ugnen. Poff sa det och sen var inget ljust i lägenheten. Jag tittade ut bland grannarna och såg inga andra ljus där heller. M gick till bilen för att hämta sprutan och kom tillbaka med ett trangiakök och en konservburk köttbullar i gräddsås. Sicken karl, alltid redo :) Men jag hade redan hällt upp yoghurtarna så vi åt dem.

Förutom då att M hade frågat två av mina grannar och de hade minsann el. Alltså var det hos mig felet låg. Jag fattade faktiskt inte hur han gjorde -- avskyr att erkänna det för då verkar jag som ett sånt dumt blont våp -- men han flyttade på några av de där säkringsknapparna och såg att det var en av de tre spis-faserna. Det kunde jag ha sagt, för det var när jag satte på ugnen som det blev mörkt, men vad gör man åt det??? Jag försökte förstå förklaringen men jag tror bara han vred upp och ner på några knappar och sen satte han på ugnen väldigt långsamt. Jaja, den fick väl spel för att en eller två plattor var på på samma gång... Men vid det här laget hade vi redan ätit upp vår förrätt och eftersom ugnen inte var bränd eller vad man säger om det man måste göra när den är ny, så kunde jag inte göra den mat jag hade tänkt. Hade glömt att man måste bränna ur nya ugnar. (Mikael torkade ur hela ugnen efteråt. Sicken karl!) Så då gjorde jag pappas indiska gryta, som inte alls smakade som den skulle. Såklart. Felet var att jag använde passerade tomater istället för tomatsoppa, som jag såklart inte hade. Tomaterna smakade apa och blev bara nåt snäpp bättre av massa socker och så mycket kryddor att smaken övergick från socker via curry till mother-in-law masala, fast aldrig via god tomatsås... Men det blev OK när köttet och löken kom i, och vi hade ris och tillbehör.

Den tredje rätten i denna kulinariska raritet var chocolate chocolate chip cookies. M tyckte jag började låta farligt nära konstig när jag stod och vispade ihop dem och skrattade för mig själv. Men dels såg jag så fram emot att äta dem, och dels var det så festligt att vispa med elvispen i rätt så hård deg. Det flög liksom runt, och bara andra som är lika barnsliga som jag förstår väl nöjet i den upplevelsen. Men mitt skratt lät i alla fall inte som ett dovt "mo-wa-ha-ha", så jag har ett tag kvar tills jag blir inlåst på vad det nu heter här uppe. St Görans??

Hur som helst, degen såg inte mycket ut för världen, tyckte i a f M, men kakorna satt fint i soffan med röd mjölk till. Slås bara av kanelbullar och mjölk.

Vi kom också på idag att om vi ska köpa förlovningsringar nån gång och inte riskera att nån ska se oss och spoil the surprise (fast M:s biskopsråd sa idag att vi var förlovade, för så har i a f ryktena sagt ett bra tag), så får vi väl köpa ringarna på en söndag för då handlar inga vi känner. Haha.

Nu är klockan 23:37 och jag har inte blivit trött än.

Så då kan jag väl lägga till att mamma och pappa hade stor kärleksdag idag -- de firade 40-årigt bröllopsjubileum! Dem till ära sätter jag in ett fint kort på de evigt unga tu. Fast när jag pratade med mamma och hon sa att de hade tagit det rätt lugnt och mest ägnat sig åt religiös litteratur under dagen, sa jag helt obetänksamt och säkerligen inspirerad av min besökare: Kvällen är ung, ni hinner säkert med lite hanky panky. Som man bäddar får man ligga, och när hon svarade med ett inlevelsefullt: "Jaaa", då var jag nära att tvingas lägga på. Sånt ska inga barn behöva höra... Hon sa att jag skulle vara glad att jag finns till, men jag övertygade henne om att det var IVF, alla fyra gångerna. I know my siblings will back me up on this one.

Visst är de söta??? Och de är såååå lika sig :) Jag älskar dem högt och lett och ljuvt och gärna och allt.

P.S. Ellen, visst är det du som har halsbandet???