Naturligt inte alltid bäst

Har ju haft en mer eller mindre pågående filosofisk fundering över den naturliga människans fiendskap med Gud. Har upptäckt ett starkt argument idag:

Har en hängbjörk utanför fönstret. Ofta när jag sitter på morgnarna och läser i sängen tittar jag ut, särtskilt på träden och ibland också fåglarna som sätter sig där.

Idag satte sig tre fåglar som brukar sitta där (de ser i alla fall ut som de som brukar sitta där) och jag mindes nån gång för inte länge sedan denna stormiga vinter, när det kom ett gäng fåglar och satte sig som de brukar. De sätter sig nämligen längst ut på grenen, precis innan den böjer av i sin neråtvajande tipp. När det är kav lugnt går det bra, men om det blåser far fåglarna omkring på den ostadiga grenen som på Liseberg (detta kanske visserligen är deras mål, men jag betvivlar det). De sitter bara nån minut eller så, sen flyger de yrt därifrån. Det går inte att sitta där när det blåser, tror de. Men om de bara satte sig lite närmare stammen skulle de sitta lugnt. Det är så tydligt när man ser dem. Men det är som att de är skapade på sitt vis, och så gör de, även om det är så uppenabrt i alla fall för min storlek av hjärna att det finns smartare sätt.

Vilka grenar sitter jag längst ut på och svajar vilt, med illamåendet i halsen?