Vaknade efter 5 1/2 timmars sömn, skulle upp på vårdbesök senare men egentligen inte nog sent, men tog en halv stilnoct efter en halvtimmes ågren. Jag fick en timme till. Sen duschade Mikael mig och jag blev nästan inte känslomässigt berörd av det. Sen flög jag på Marve som en vante, på kullersten med snö, så fick mer träning än jag ville. Tog fel på hus, men hade tid att åka till nästa och ändå vara i tid.
Läkaren hade hört om ME. Alltid nåt. Men man kan fortfarande inte vara säker på om de tror att man menade MS, eller om vad de har hört är att det är psykiskt. Men det hon sa gjorde att jag faktiskt trodde att hon visste!
Jag har fått två mediciner mot ångest men ingen av dem hjälpte det minsta. Verkar inte ha mer att hämta på Sköndal eller vc i ärendet, så det kändes som om så mycket hängde på hur det gick idag. Och så hade hon läst på, om mina mediciner, om ME, tänkt på lösningar. Hon frågade mig, lyssnade på mig, och behandlade mig som sin jämlike. Hon förstod hur man kunde känna sig som en börda, inte för att andra tycker att man är det, men man själv. Hon sa också hur det känns när man inte blir förstådd i vården, och jag började gråta då för andra eller tredje gången under samtalet. När jag grät så mycket på Sköndal så var det delvis för att jag fick gräva djupare och djupare bland mitt känslomässiga bråte, för jag märkte hur det inte gick in. Och likadant på vc, där det var "viktigt att jag trodde jättemycket" på att medicinen skulle verka.
Läkaren idag tolkade allt så som jag menade det! Jag insåg efteråt att med ett problem som min ångest, som är minst 10 är gammalt, så känner man att man aldrig kan berätta allt som hör till saken. Som me-patient har man också hört mycket dumt så man lägger lätt skulden på sig själv när man inte får gehör. Att man inte har förklarat så bra att de förstår/tror en. Det ger ju både vårdångest och självförtroendesvackor. Men den här läkaren alltså, jag behövde inte kränga ut å in på mig själv så att tarmarna kom ut ur tårkanalerna, som jag kände att jag gjorde på Sköndal, och dessutom blev så illa berörd av reaktionen att jag inte ens kunde berätta om det för Mikael på många timmar. Och självklart behövde jag säga vad problemet var idag, och så grät jag, men hon förstod då! Hon ökade inte traumat med oförstånd. Och förstod efter en förhållandevis ganska hanterbar förklaring från min sida. Jag har ju varit rädd för det här besöket, både för att inte få hjälp, men också för att jag rent faktiskt måste berätta saker om mitt liv som är så jobbiga att prata om att det är som att springa marathon på kryckor eller nåt.
Jag tror inte precis det var just mig hon förstod särskilt bra, utan att hon bara hade så mycket att jämföra med att hon kunde placera mig på rätt ställe. Typ Vettig, inte utvilad på 24 år, sömnbristångest kryddat med lite oro för progressiviteten i sjukdomen. Och det där med vad Sköndal trodde om Mikael är så sårande på nåt vis, fast jag vet att om de misstänker att nåt inte står rätt till med en patients hemliv så har de ansvar att följa upp. Men läkaren idag sa att hon märkte att jag hade det bra hemma, och det har jag ju. Hon såg att vi älskade varandra, att min man visade omtanke om mig och att det var nåt fint! Inte att M gör nåt fel mot mig, och inte att jag inte tar ansvar för min egen sjukdom.
Hur som helst ska vi ha telefonkontakt i framtiden. Medicinen hon skrev ut, som var ett snäpp uppåt från de där leksakspillren jag har provat hittills, är både sömnmedicin, lugnande och har även en muskelavslappnande effekt. Det sista läste jag mig till i Fass, det andra sa hon.
Om den här medicinen inte funkar bra på mig, man kan ju reagera olika, så har hon en plan B och en plan C. Och hon pratade också om en helt annan typ av medicinering som jag inte vill gå in på här, men jag fick uppfattningen att hon verkligen vill hjälpa mig och att hon vågar! Jag har ju känt att jag måste få hjälp annars klarar jag det inte, och att då ha en rätt pestig höst med i alla fall en pestig läkare och en sådär psykolog och sen få det här som belöning är rätt fantastiskt. Om jag bara kan mygla mig till nån läkare på vc som ger mig hemsjukvård så har jag inga mer problem i hela världen :-) Då kanske vi kan orka gå ut och äta på en riktig dejt! Jag har ju dåligt minne, men jag minns inte alls när vi gjorde det sist. Tror inte ens förra året! Tänk om vi kan äta ute på Alla hjärtans dag!
Medicinen fanns dock inte att få tag på på Apoteket och ingen annanstans heller. Så Mikael ska ringa läkaren imorgon för vi har telefontid nästa vecka som baseras på att jag har kunnat prova medicinen. Det finns inget man får byta ut den mot, så isåfall behöver jag ett annat recept om det finns nån systermedicin. Men ändå! Jag har det inom räckhåll! Help is on the way!
Jag har känt mig så nära Gud idag. Om det var såhär det skulle sluta så hade jag kunnat stå ut lättare. Men man vet ju inte hur det ska sluta, det är ju det som är att tro på Gud, tro på att han inte har glömt en, inte missat ens chanser, ens breaks, ens välsignelser. Och det är ju ingalunda slut än. Jag vet inte ens om det är lite eller mycket kvar. Men nu känner jag hopp igen. När det blir sådär uselt har jag nåt jag kan ta till. Förhoppningsvis kan jag också gå hos nån psykolog där. Det är ju fortfarande jobbigt och jag har ju inte precis slut på me-projekt att jobba med, men det känns som en bläckfisk av möjligheter. Fingrar åt alla håll, det ena, det tredje, och det åttonde och sen en gummiaktig kropp som säkert kan va gott om man är van vid konsistensen.
Men ni märker hur glad och lättad jag är! Om det här året har börjat så bra, med tre veckor när jag fick vila helt, och sen ett sånt givande vårdbesök som idag, då tror jag vad som helst kan hända.
Puh, där var lättnadens suck!!!!?
