Nyttan med Facebook
Jag kommer ihåg hur Johanna H optimistiskt försökte starta upp ett gäng på Google+ för några år sen för att man skulle vara oberoende av Facebook osv. Nu är ju Google på ett sätt lika illa som Facebook, men tanken är ju god.
Men idag har jag haft jättenytta av Facebook. Jag har fått pippi på fetaost och har haft det i salladen varje dag i månader. Men senaste veckan har jag inte ens orkat skära i en tomat i onödan så vi har haft en öppnad fetaost som inte har gått åt. Idag skulle jag äta sallad till mina fiskbullar med äggsås. Men jag tyckte fetaosten luktade lite. Men det står att den håller till i sommar, men är den som hushållsost som håller jättelänge efter öppnandet, eller som grädde, som blir sur. Jag frågade i en matgrupp på Facebook.
Men där ligger jag i soffan. Har inte orkat resa mig sen jag åt middag framför teven så min tallrik står kvar på bordet, kanske en knapp meter bort. Det står också en bukett på bordet som sjunger på sista versen och jag brukar inte tåla den lukten. Men det blev värre under kvällen och jag höll faktiskt för näsan vid ett par tillfällen. Mikael åt taleggio härom dagen och det luktade som att han hade lämnat kvar förpackningen. Jag letade faktiskt men hittade ingenting förutom ett gammalt mjölklock som rullat undan. Undrade om det var en av mina lukthallucinationer, eller att jag blev värre kraschad av röntgen än jag trodde. Jag känner ju lukter starkare när jag är kraschad, så som man tycker att ljus är starkare när man har migrän.
Men så såg jag att några hade svarat på fejan om fetaost att den kan bli sur. Och då tittade jag i min salladsskål och där låg en fetaostbit som var ca 2 mm stor. Hjälp, vad den stank när jag stoppade näsan i skålen! Så den hade redan blivit lite dålig i kylen och sen stått ute i typ tre timmar. Men den var så pytteliten och en meter bort! Kände mig dock så nöjd med att jag fick löst mysteriet med stanken och att jag ännu inte fått matförgiftning. Och att Facebook räddade mig!
Kärleksspråk?
Många har hört talas om boken som handlar om de fem kärleksspråken. Gåvor, tjänster, ord, beröring och tid. Jag tycker tanken är jättebra, att man inte ska uttrycka sin kärlek så som man själv vill bli älskad, utan så som den man älskar vill bli älskad. Visst får man gärna uttrycka sig som man själv vill, för att det är bra för mig, men om målet är att partnern ska känna sig älskad är det ju bättre att göra så som hen mest känner sig älskad.
På den tiden Dr Phil hade vettiga tv-program och inte "My stepdad cheated on my mom with my sister" sa han ganska ofta när nån t ex tyckte att frun blev sur när de ville spela golf på lördagen, att om din fru känner sig fullständigt älskad så kommer hon inte att ha nåt emot att du spelar golf. Det är ju när man inte känner sig älskad som det stör en att han åker hemifrån istället för att vilja vara med mig. Jag tyckte det var klokt. Det betyder ju också att det att känna sig älskad inte är som ett prov där man behöver ha 60% rätt för att bli godkänd på. Det handlar inte om timmar, kronor eller att man måste säga jag älskar dig ett visst antal gånger för att göra rätt, utan snarare att det är nåt relativt. Oavsett omständigheter och livssituation kan man få den andre att känna sig viktigast i ens liv. Det känns väldigt hoppfullt och empowering. Som att det är man själv som kan styra sitt äktenskap, inte att det är ödet eller att man är helt maktlös. Visserligen kan man inte få nån att älska en om de inte gör det, men ni fattar. Om båda vill så kan man! Läste förresten en skvallertidning nyss och då stod det om nåt par jag inte kände igen namnen på att de förut hade sagt att de kanske måste separera, men att de nu hade gått i terapi och "försökt" och att de nu var jättekära igen. Såna historier blir jag glad av. I media verkar det ju annars ofta som om ett romantiskt, perfekt liv bara händer (film) eller att det är lättare att gå skilda vägar (skvallertidningar). Det är ju lättare att sluta kämpa, både i äktenskapet och på gymmet, men the path of least resistance är väl inte känd för att ge the greatest rewards.
Och tolka mig rätt, jag dömer ingen som skiljer sig. Om den ena inte vill finns det kanske inget annat val. Men jag tror att man kanske har ett val mycket tidigare än så, och att det kan göra skillnad längre fram. Jag måste tro på det, annars är mitt eget äktenskaps vara bara en slump. Min kusin R har alltid pratat om hur hon och hennes man prioriterar och arbetar på sitt förhållande. Den där pirrande nyförälskade känslan räcker inte hela livet för nån enda människa, och då måste man jobba för det. Ett annat bra citat (så gott jag minns) från henne är Alltid när jag är arg på R är han så ful. Det är så insiktsfullt, att det många gånger är ens egen syn på den andre som förändras, inte att han faktiskt är dum och ful.
Mitt problem med de där kärleksspråken, som jag kom bort från lite nu, är att jag inte vet vad jag vill! Jag tror att jag gärna vill dels säga att jag älskar Mikael, men också göra honom tjänster (det här jag upptäckt är ett problem nu när jag kan göra så väldigt lite) men också fysisk beröring. Jag vill fortfarande hålla honom i handen när vi går bredvid varandra.
Men vad uppskattar jag mest? Jag tror gåvor är minst viktigt för mig, även om jag verkligen blir glad när han kommer hem med blommor eller lakrits. Ord är jätteviktiga och alla kärlekslappar jag fått vill jag spara i evighet. Han sa en extra fin sak förut i veckan som jag tänker på varenda dag. Och att han vill tillbringa tid tillsammans med mig är ju en makalös komplimang. Och att jag inte alltid har morning breath utan han vill pussa mig är ju också ett kärleksmeddelande. Och allt han gör för mig, det går ju inte ens att förklara hur det får mig att känna mig. Jag vet ärligt talat inte vilket av de fem kärleksspråken jag vill bli uppvaktad på. Jag kanske är så bortskämd att jag vill ha alla fem, lite blandat och om vartannat.
Lika illa, eller ännu värre förstås, är att jag inte vet vad Mikael uppskattar mest. Jag hoppas inte det är gåvor för det är jag extremt usel på. I år firar vi tio år som gifta och det kan väl vara på tiden att jag tar reda på hur min man känner sig älskad.
Goda nyheter
Jag var på Aleris röntgen på Handens närsjukhus igår. Snälla pappa körde mig. Det var nog det sammantaget finaste bemötande jag nånsin fått i vården och jag ska skriva en Dagens ros till dem.
Tummen röntgades och där förväntar jag mig diagnosen artros, som vc-läkaren trodde på ganska snabbt efter undersökning. Jag vet inget om artros men det får vi ta då. Hoppas att jag får en tid hos vc för att diskutera svaren snarare än ett brev. Men får jag bara ett brev kan jag nog läsa på, så det är inget jag direkt bekymrar mig för. Vill ju egentligen slippa mer smärta än jag har av me:n, men huvudsaken är att jag får reda på hur jag inte ska göra det värre.
Sen var det armen också. Först gjorde de ultraljud. Eftersom jag aldrig har varit med barn, och visserligen gjort ultraljud på mina gallsgenar, men då såg jag inte skärmen, så var det lite tekniskt intressant. Jag begrep inte riktigt vad jag såg, fast hon vid nåt tillfälle pekade ut skelettet, men såg en vit massa som stämde med där det gör ont. Läkaren tyckte inte det såg ut som en tumör (det hade jag inte ens kommit på att oroa mig för!) men visste inte riktigt vad det var. Nån skada i fettet tror jag hon sa. Fattar inte hur det kan göra ont.
Men sen -- och detta hade jag inte fattat -- röntgade de även den armen/axeln. Många bilder i olika vinklar, även dem där det gör som mest ont där jag lyfter på armen, samt en bild av höger för att jämföra. Igår förberedde jag mig genom att känna om jag kan röra mig och om det är vissa rörelser som gör mer ont än andra, och som alltid när jag gör saker utan att tänka lyfte jag armen för högt och för fort och smärtan gav mkg tårar i ögonen. Så jo, nåt är det och jag är jätteglad att de inte bara säger ta en Alvedon och kom tillbaka om det blir värre. Apropå det, när jag satt i rullstolen i entrén, pappa hade släppt av mig med den manuella rullstolen men vi hade inte mitt handikapparkeringstillstånd så han fick ställa sig längre bort, och jag råkade höra en man som talade i mobilen i entrén och han sa bokstavligen att läkaren hade sagt att han skulle komma tillbaka om det blev värre. Läkare får en del skäll, ibland oförtjänt, ibland förtjänt. Men det är nog inte lätt att vara läkare när så många saker i kroppen inte är av eller på, ja eller nej, utan lite eller mycket, och när folk tror att de vet bättre än läkaren fast de inte har en susning. Fast man ju ska få vara delaktig i sin egen vård å andra sidan. Jag har hängt en del i några grupper angående en annan sjukdom än ME, jag ska inte avslöja vilken eftersom jag kritiserar dem, och ibland är det skrämmande vad folk säger till läkaren och blir arga för att läkaren har sagt, när det visar sig vara helt korrekt men det har de inte förstått utan blir upprörda. Ja, men jag tenderar att inte bry mig om saker med kroppen som inte tar väldigt stor uppmärksamhet, så jag har nästan fått dåligt samvete för att jag har tagit upp det med tummen och armen. Jag kan ju bara hålla glaset med vänster hand och inte sträcka armen över huvudet. Det går ju jättebra om man inte har kläder man måste dra av över huvudet. Men nu när de undersökte mig och satte både armen och tummen i såna positioner att det gjorde ont så är jag egentligen väldigt tacksam att jag har fått sån fin hjälp hittills. Det är ju onödigt att ha ont jämt om nåt är fel och kan rättas till. Jag sparar ju energi på att inte ha ont.
Apropå energi så har jag inte haft hemtjänstdusch på två veckor. Jag har själv ställt in, först för ett läkarbesök som krockade och sen pga att jag blev så dålig av vallen framför kometen och att jag gick för långt. I förrgår gick det upp för mig att jag skulle behöva duscha själv dagen efter, Mikael hade erbjudit sig men jag kom inte på att vi borde gjort det på torsdag kväll för att han inte skulle vara hemma på fredag. Och egentligen var jag faktiskt för dålig i torsdags också. Så när jag tänkte att jag både skulle duscha och åka på vårdbesök så var det så långt från vad jag orkar att jag började gråta. Jag gråter visst ofta nuförtiden, så det är kanske lite Vargen kommer över det, men ibland är jag ju inte överkänslig utan har rätt. Men om jag äntligen kan komma till den goda nyheten så är det att jag sov i 10h i ett sträck! Det gjorde stor skillnad och jag kände att jag klarade av både dusch och vårdbesök. Inte klarade det som att jag orkade på riktigt, men att övertrampet var så pass litet att jag skulle hämta mig från det. Kvällen före kände jag att det skulle göra sånt våld på min ork att jag skulle riskera två veckor till likt de senaste och det kändes så förfärligt. Men det kändes inte likadant efter själva besöket, för att det värsta har vänt nu. Jag fick bara lite försiktig feber och först vid 23-tiden vilket också talar för att det inte var en jättekatastrof. Det hjälper ju också att inte vara rädd för vården, inte behöva berätta om jobbiga saker och riskera att inte bli trodd. Röntgen är ju väldigt icke-känsligt. Så jag känner mig glad över hur allt har gått.
Dessutom fick vi skinka och rotmos till middag av mamma och pappa och hembakat bröd till kvällsmat, så jag har fått mat som Mikael bara behövde värma i mikron. Han är väldigt tålmodig med mig och försökte få mig att säga orden att jag hade gjort två saker idag och inte skulle få för mig att bara köra en maskin tvätt också. Jag fattade inte ens vad han sa, och när han frågade Kommer du ihåg det? så var jag tvungen att fråga Vad betyder "det", jag har redan glömt vad vi pratar om. Sen fattade jag att om jag inte gör en stor mental ansträngning att aktivt komma ihåg att jag gjort två saker redan idag, så kan det hända att jag råkar stoppa in nåt i diskmaskinen eller nåt annat onödigt. Ibland är det som att jag är ett barn, att man behöver sånt tålamod med mig när man pratar med mig, plus att jag kan lämna saker framme om jag inte orkar ta bort dem, som en omedveten tonåring vars mamma curlar för mycket. Mikael andas ju aldrig om jag har lämnat tallriken framme eller bara klätt av mig och släppt kläderna i soffan, men jag själv känner ju att det absolut inte är så jag vill leva. Jag minns hur jag som 18-åring tänkte att jag minsann aldrig skulle ha middagen väntande på min man när han kom hem från jobbet som en 50-talsfru, och nu önskar jag ihjäl mig att jag skulle kunna det. Vad man vill förändras.
Jag kom också på att jag skulle vilja skriva en deckare som tar upp det här med att göra fel, typ stjäla en monstersumma pengar, men samtidigt ha önskan att inte döda nån medan man begår brottet. Om det är dubbelmoral, eller bara moral och om det har nån motsvarighet i hederliga människor. Som ju inte är ett folkslag helt skilda från tjuvar. Vabba men gå till jobbet osv. Grishams deckare har alltid ett sånt bitema och det älskar jag. Förr hade jag blivit ledsen när jag kommer på frön till böcker jag vill skriva, men nu känner jag snarare glädje över att jag kan finna nöje i det lilla. Som när man läser menyer på nätet istället för att gå ut och äta, fönstershoppar på Asos eller ringar in saker i studieförbundens kataloger eller Ikea, som kom härom dagen av nån helt okänd och underlig anledning. Papperet var annorlunda och den ska komma på sommaren, så nu var det fritt fram att kludda i den, vilket jag gjorde med nöje.
Ja, men jag är på gott humör, vilket inte är illa alls med tanke på att jag gjort två stora saker igår och ändå inte mår pest. Bara lite kolera. Sov i ett sträck inatt också, fast bara 9h och nu har jag lite migrän, och kommer bara med nöd och näppe orka klä på mig, men på det hela taget kunde det ha gått väldigt mycket värre och jag är hemskt lättad och glad över det. Och tacksam.
Gott mos!
En ny tanke?
Ni vet, det är så jobbigt att planera bröllop. Man måste bestämma färger och stil och lokal och mat och blommor och klänning. För att flrenkla den lrocessen har jag nu helt osjälviskt kommit på ett tips.man väljer sitt favoritgodis och planerar bröllopet runt det. Om jag får till det så kommer ni att få några förslag de kommande dagarna. Stay tuned för revolutionerande bröllopsplanering!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)