10 juli

10. What's something you're particularly proud of that most people don't know about you?

Tror inte det finns mycket gott att säga om mig som jag inte redan har påpekat noggrant.

Men en av de stoltaste sakerna är att jag ju blev sjuk innan jag gick på universitetet. Och de svårare kurserna där man faktiskt behövde plugga och läsa och lära sig nya saker tog mer energi än jag hade, så på kandidat- och magisternivån så gick jag bara själva kurserna respektive termin. Och så skrev jag sen uppsatserna själv. Utan handledning alls. Ett handledningstillfälle innan jag hade börjat skriva kandidatuppsatsen hade jag och inget alls på magisteruppsatsen.

Och jag lämnade in dem en annan termin än när alla andra gjorde så jag hade inga klasskamrater heller. 

Och ändå fick jag VG på bägge och det var knappt ens nån endaste sak att anmärka på. Utan handledarhjälp!

Sen är det enstaka saker inom olika områden som jag är stolt över, men gemensamt för dem är att jag faktiskt inte tycker att jag förtjänade så mycket skryt för det för att jag tyckte att de bara återspeglade egenskaper som jag hade "fått" från början. Men universitetet var en prestation, jag lärde mig saker som jag använde. Det är en annan sak än att tala inför 800 personer eller för den delen sjunga duett eller trio för så många. 

Fast jo, jag har en annan sak jag är stolt över. Dels att jag lärde mig schweizertyska flytande på tre månader. Och sen att när läraren i tyska på universitetet skulle dela in oss två och två efter språkfärdighetsnivå så satte hon mig med den ende tyske killen i klassen. Ochden tyske killen jag hade i mina tre engelskakurser sa att han aldrig hade mött nån i Sverige som pratade så bra tyska som jag. Jag minns när vi stod och kopierade saker på universitetsbiblioteket I Göteborg, en plats jag förresten älskar av hela min själ, och vi pratade på tyska. Att en tysk kille som läser engelska ändå väjer att vi inte pratar det språket utan att jag pratar lika bra tyska som han pratar engelska, det är också en bedrift jag är stolt över. Tyskan är i princip borta nu, jag lärde mig det bara tillräckligt för att vara bra då, men jag är i alla fall duktigare än Mikael på tyska. Men barnbarnen på 5 och 3 är duktigare on jag. Så går det när man inte använder båt. 

Det minns jag förresten att jag inte trodde på när jag var ung. Jag hade liksom aldrig glömt av nåt och trodde inte på att jag skulle göra det när jag var äldre. Men tjena, nu sitter man där och letar till och med ord på engelska! För att inte tala om nån gång vartannat år som jag sätter mig vid pianot. Då låter jag som tio år igen. Så jo, visst glömmer man. Det börjar när man fyller tjugo och eskalerar sen. Det är ju därför man inte kan förknippa sitt värde med sina prestationer, som ju för alla blir färre och mindre imponerande med åldern. 

Tänk att vara idrottsstjärna och verkligen veta att när man fyller trettio så kommer man bara att bli sämre. Förutom några undantag. 

Men egentligen skulle jag nog besvara den här frågan med nåt som inte är en prestation. 

Det kan jag dock inte tänka ut nu för nu är orken slut. Och jag är en dag sen med inlägget så jag låter det stanna där, som en tanke som planterats av min duktiga terapeut Monnah. Jag höll på att kalla henne min duktiga psykopat Monnah. Så trött är jag. 😂

P. S. Det är ju för sjutton den tionde idag så jag är inte alls en dag sen med inlägget. Men jag känner att jag har nått min gräns. Det är väl nåt att vara stolt över och som oftast bara mina närmaste vet. Att sluta innan man vill för att man borde.