24 juli

24. What's the most beautiful place you've ever been? 

Är det för sliskigt att svara I Mikaels famn? Ja, det är det. 

Har tre svar. Jag kan ju inte bara säga en sak sådär snabbt och enkelt. 

Naturen mellan Borås och Ulricehamn. Jag är uppvuxen vid havet men älskar inte västkusten. Men en timme in i landet är det platt med små kullar, gräs och träd och får. Vi har faktiskt ganska likadant här, både öster- och söderut. 

Sen är det Norge. Det var längesen jag var där men det är breathtaking. 

Och till sist mitt älskade Sicilien. Vi hyrde bil och åkte omkring och de där byarna alltså, jag smäller av. Vykortsvackert överallt. Detta är Cefalu, en kvart från där vi bodde. 

P. S. Sen måste jag tillägga Antigua i Västindien. Det var på fullt allvar som på de där paradisstrandplanscherna. 

Men om jag ska lägga till en sak så vill jag nog lägga till ännu en. Jag gillar utförsåkning mer än längdskidor men fjället är vackert. 

Och inte att förglömma mitt älskade Schweiz. Jag vet inte varifrån den här bilden är tagen men så såg det på allvar ut från stugan där vi firade påsk. 

Att inte engagera sig

Min syster och jag är lika som tvillingar på vissa sätt, men hon är också mycket annorlunda på några sätt. De flesta av de sätten där vi skiljer oss åt är hon bättre än jag. 

Ett av dem är att hon kan låta saker rinna av henne på ett annat sätt än jag kan. Jag blir arg på mig själv för att jag inte bara kan vända på klacken utan måste försvara mig och förklara varför folk har fel när de kanske är både ovilliga att ändra sig och okunniga om fakta så att det blir omöjligt för mig att "få rätt". Igår var det nån som trodde att en kvinna som dog av sepsis för att vården inte uppmärksammade att det var just sepsis hade en covidvaccinskada. Nej, sepsisen uppmärksammades inte, det var därför hon dog. Om sepsisen orsakades av vacccin eller inte spelar ingen roll. Det var att den gick osedd som var problemet. Men jag inser ju att en sån människa aldrig skulle lyssna på mig och ändra tankesätt. Men jag har så svårt att klara av när folk har fel och inte är logiska. 

Jag är likadan mot min man, om han ser några hårstrån I handfatet så kan han klaga på det (för att jag tappar mycket hår och han får rensa avloppet långt ner i stammarna vilket tar timmar) så måste jag poängtera att jag före det hade tagit bort hårstrån fem gånger. Och den sista gången gjorde jag inget med håret alls utan borstade t ex bara tänderna men ändå ramlar det hår. Det måste jag liksom hävda i diskussionen, fast det enda vi egentligen pratar om är att nu ligger det hår där. 

T ex har vi sett många som hävdar att de där hängda judedockorna i Umeå var konst och yttrandefrihet och jag hade fullt upp med att inte läxa upp folk i kommentarsfältet. Jag tål inte när folk inte förstår att de har fel. Jag är inte säker på varför. Jag kanske är det för att jag är rädd för att jag ska bli bortglömd och felbehandlad om folk inte lever efter sanningen. Jag har alltid haft ett starkt rättvisepatos. Det låter fint men det är egentligen bara jag som var svårt att tåla när jag tycker folk är dumma.

Lagom till att jag återigen tänkte på mina brister inom området så ser jag världens bästa lista på Pinterest. Det här borde jag verkligen träna på. Och kanske finns det nån annan som blir glad för vettiga tips. 

A first

Jag har aldrig velat ha guldskor, har däremot ett par silvriga ballerina från Clark's som jag avgudar, insidan är klädd i sånt läckert skinn att det är en fröjd att ha dem på sig. Samt att jag har haft ett par underbara silvriga remsandaler med blockklack som jag sålde för att jag inte kan gå i klackar längre.

Men så ser jag reklam för denna fining. 

Den klacken skulle man tåla. Och Gabor, de måste vara supersköna! Jag börjar bli så gammal. Jag är för bekväm nu för att ha skor som gör ont, men det var ju vardagsmat för 30-35 år sen. Eller när jag nu slutade med det.

Jag minns faktiskt precis när min besatthet av skor började. Mamma och pappa hade varit i USA och året var 1978. Mamma kom hem med ett par vinröda mockaskor med broguemönster och tjock, hög klack. (Och sen dess har jag varit inte skofetischist men skogalning. Livet är en kamp mot att köpa fler skor.) Tänk er nåt sånt här:

Annars har jag nog bara tre högklackade skor kvar. Ett par marinblåa skor med blockklack som sitter som gjutna på foten och som kostade mig hela 35:- i nyskick på tradera. Sen mina näst mesta favoritskor i min favoritfärg ljus aubergine och som har tjock klack och breda lackremmar med sömmar på. De andra i min favoritfärg hade mer pumpssaktig klack och dem gav jag upp på för rätt längesen. Och sen ett par svarta sandaler från LKBennett som HRH Catherine ovan ofta bär och som jag köpte begagnade med en liten slitning på klacken som det är me ingen att jag ska limma tillbaka. Men de är för vingliga för att jag ska ha vågat mig på att använda dem än. Men LK Bennet är ju lite Rolls Royce bland skor så jag är inte beredd att släppa dem än. Det enda märket de kungliga också bär som en vanlig människa skulle kunna ha råd med. Begagnade. 

Så bara tre skor med klack. Rätt duktig downsizing. Hade väl 20 förut, och sen högklackade stövlar i flera färger, jag minns svarta som var de dyraste jag nånsin köpt, från Mexx och fantastiskt nästan lackaktigt skinn, bruna från London som var mjuka som en kissekatt, vinröda och olivgröna likadana, typ sock boots kallar man såna nu tror jag. 

Å vad jag saknar mina skor och att kunna klä mig snyggt och finnas i det öppna rummet där folk ser en när man är fin och där folk kan ha behå på sig utan att klaga på att den gör ont så därför går de med hängbröst hemma istället i duschklänning (dvs badrock).

Men säg vilken småbarnsmamma som har haft högklackat eller mascara på sig på månader. Går omkring med en ständig doft av mjölk och små spyor. Jag är inte unik i min situation, men den kanske är mer långvarig än för de flesta.

is 

and 

23 juli

23. What's a personal rule you never break? 

Igen en väldigt svår fråga. Jag antar att det skulle vara att jag inte slår nån. Men det är det ju många som inte gör, eller gör. Jag har inte sådär svart eller vitt, allt jag gör fel gör jag ju för att jag inte kunde bättre just då. Och jag tycker att vissa av mina brister är förlåtliga men inga oförlåtliga. 

Men okej, om jag måste nämna nåt. Jag svär inte, jag stjäl inte, jag fuskar inte. Men jag har gjort alla tre. Sug på den, ni. 

Eller scrolla. 

. 

. 

. 

. 

. 

. 

. 

Om jag måste svära så använder jag engelska svordomar på b, inte b*tch utan två andra. Vid nåt eller ett par tillfällen har jag råkad svära på schweizertyska också. Det tror jag inte att jag har gjort för sista gången. Men jag kanske svär en gång var tredje år, så det är inget stort problem. 

Stal, ja, det gjorde jag första och enda gången när jag var fyra år. Arne och Maja Karlsson hade en pytteliten sköldpadda i glas, typ två centimeter stor, och jag trodde att jag inte kunde leva utan den så jag stoppade den i fickan. Men har inget minne av att jag nånsin hade den efter det. Däremot minns jag att jag satt i en mörk garderob och mådde dåligt för att jag hade stulit den. Jag sa aldrig till mina föräldrar för jag hade inte stått ut med att behöva gå tillbaka och be om ursäkt. Så jag kände skuld men vägrade ta på mig skammen. 

Fuska. Den är svårare. Jag har faktiskt fuskat en gång i vuxen ålder. Och då hade jag ingen ursäkt som att jag var fyra år. Det var en tenta jag hade i tyska. Jag hade ju ME då och hade kognitiva problem. Men om det var saker man skulle komma ihåg så brukade jag skriva upp dem på ett papper ur minnet innan jag började med tentafrågorna så att jag liksom kunde använda mitt eget facit senare. Och den här gången var jag så trött att jag inte visste om jag skulle komma ihåg det jag måste komma ihåg. Så jag skrev en fusklapp och hade i mitt pennfodral. Jag tror att jag sen skrev det ur minnet och har inget minne av att jag faktiskt använde fusklappen. Men det är en usel sak att göra. Jag tyckte jag var så speciell att jag förtjänade att speciella regler skulle gälla för mig. Det skäms jag verkligen för. Och grejen var att inget hade hänt om jag inte hade fått VG på den tentan. Men jag ville bara vara bäst i klassen och lät min fåfänga styra över etiken. Burr! 

Fusket var förresten detta:  

Även om jag lärde mig att neutrum ska komma efter femininum. 

Logaritmer

Egentligen ska man väl skriva trigger warning före det ordet.

Men just nu menar jag inte matte utan det där som gör att man blir analyserad för att vem det nu är ska kunna ge en bättre riktad reklam/innehåll. Jag har hört att TikTok är suveränt på det så därför har jag inte gått med där. Jag har svårt att begränsa mig när jag bara ser de vanliga gamla skitgrejerna som fb och insta lurar på mig. De senaste dagarna har det handlat mycket om Coldplay och kiss cam. Om ni inte vet vad jag syftar på så högaktar jag er.

Jag kollade mycket på tiaror, eller rättare sagt kungliga i tiaror, förut idag på Pinterest. Gången efter det när jag gick in var det bara kungliga I tiaror. Men sen nästa gång så var det tre värdelösa bilder och en ljuuuuvlig. Se själva. Lite bättre borde de kunna efter så många år, kan jag tycka. Men det kanske kostar pengar som de inte får tillbaka om de inte visar reklamskiten. Jag ser förresten att det står "sponsrad" nu och det förklarar väl saken. 

Men den där buketten kan man skriva poesi om. 

22 juli

22. Who was your biggest influence growing up? 

Oj vad svårt. Såklart mamma. Jag blev formad hemma som folk blir mest. Eller om det är dagis som formar folk mest nu. Fast det var lite väl bitskt sagt kanske.

Jag hade inte heller idoler, varken I sporten så. Jag inre brydde mig nog mycket om, och inte heller I musiken för jag ser det som nåt separat från vilken sorts människa jag vill bli. Vill inte kunna bok sångerska bara r att hon har fil röst. 

Så nej, jag vet faktiskt inte. 

Kan komma ihåg kvinnor jag beundrade utseendemässigt. För att de inte skämdes för sig och tog ut svängarna lite. Till exempel min spanskalärare Kristina Pehrson som kom färsk till Aranässkolan efter att ha bott på Kanarieöarna. Det var färger och armband. Hon var lite som en vuxen version av Desigual. 

Apropå armband kommer jag ihåg ett stelt guldarmband som Eva Mattsson hade på sig. Jag var bara barn när jag såg det men fastnade verkligen för det. Och tänkte att det ska jag ha i framtiden fast i silver. Och det fick jag. Eller köpte.

Men att jag mest har haft utseendemässiga förebilder beror inte främst på att jag är ytlig utan på att jag faktiskt hade förstått, i alla fall teoretiskt, att det bara finns en av mig och att jag ska göra mig själv så bra som möjligt, inte bli som nån annan. 

21 juli

21. If you could teleport anywhere, where would you go? 

Sicilien.