Nu senast var det ett program som jag inte ens kommer ihåg vad temat var men de intervjuade folk på tre språk. Och när man ser texten så kan man förstå vartenda ord de säger. Till och med min ickehumanistiske man satt och hängde med på franskan. Det är så bra att texta istället för att dubba. Även om jag lärde mig en del tyska, franska och italienska när jag bodde i Basel och allt på tv var dubbat.
Men plötsligt så sa de onzieme, dvs elfte. Jag kommenterade att det på de flesta främmande språk man kan lite av ändå oftast bara är ett, två och tre som man kan i ryggmärgen, sånt som elva och tolv får man sitta och räkna på fingrarna för att veta vad det heter. Johan som bott utomlands sen han var 19 säger att sånt som gångertabellen säger han fortfarande på svenska i huvudet.
Samma med vertikalt. Jag vet aldrig vilket håll det avser förrän jag testar med det andra, och hör att horisontellt har med horisonten att göra och så kommer jag ihåg hur den såg ut på kvällarna i Västindien.
Norr och söder kan jag men väster och öster måste jag peka på kompass i sinnet för att skilja på. Inte ens att väster är vänster kan jag. Jag kan komma på det men det sitter inte av sig själv.
Men vänster och höger kan jag utantill. Men Mikael säger att det är förvånansvärt många personer som inte vet skillnad på det. Man behöver inte kunna det för att ta körkort. Vid uppkörningen måste examinatören (eller vad det nu kan heta) visa vilket håll som menas med vänster.
Såg även ett program om barns utveckling igår. De testade små barn och hur bra de var på att samarbeta. Och dra slutsatser. Jätteintressant. Jag ville ju alltid forska om små barn och språk. Små barn kan höra skillnad på alla ljud som existerar i alla språk, men efter typ ett halvår börjar de förlora den förmågan till förmån för de språkljud som de har omkring sig. Vilket bevisar att barn föds med förmågan att ta till sig alla språk, men när man sen börjar göra det så försvinner förmågan att höra skillnaden på ljud man inte hör längre. Jag minns en gång när min kompis Ulle var på besök i Sverige med sitt barn i krypåldern. Men jollrandet var inte på svenska utan på engelska. Visste inte att man jollrade på nåt särskilt språk, men självklart gör man ju det. Det är ju övning inför tal.
Jag har i veckan även drabbats av obändig lust att undervisa. Mikael blir ju offer då. Det senaste var en spansk glosa, grafas, som betyder häftklammer. Varsågoda! Om undervisningen tar tjugo sekunder så tänker jag att han får tåla det. Men ibland vill jag berätta samma sak som jag sagt förr och ändå hålla på i tjugo minuter. Inte lätt att bli gammal. Man blir bokstavligen sin mormor. Inte ens sin mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar