Minns hur min syster var företagsam i skolan och alltid ville göra sitt bästa. Med stor kapacitet blev det många sena nätter.
Men jag gjorde sällan mitt bästa. På universitetet gjorde jag det för det mesta, men inte alltid. Och före det verkligen inte. Jag skulle bara vara tillräckligt bra och det betydde ofta för mig att vara bäst.
Kanske inte bäst i klassen, det där inträdesprovet i tyska jag tror att jag berättade om behövde jag inte vara bäst i, men bättre än de flesta. Jag hade nån variant av bäst som jag satte upp som ribba för det mesta.
Jag har ju vetat länge att jag har en prestationsbasersd självkänsla. Men nu har jag fått en nyckel till.
Att jag alltid velat vara bäst har nämligen gjort att jag aldrig lärt mig att känna att jag kan vara nöjd med mig själv när jag gjort mitt bästa. Att det är en belöning i sig själv.
Och nu när jag inte kan vara bäst på nånting så ger jag mig aldrig en klapp på axeln för att jag har gjort mitt bästa. Mitt bästa har aldrig varit intressant.
Och så fel det blir!!!!!
6 kommentarer:
Men visst är det kul att lära känna sig själv! Och komma till klarhet om saker och ting, så småningom.
Det händer att jag gör det fortfarande. Men inte ofta.
Att vilja vara bäst ligger i vårt DNA. Inte i pappas, men i mitt. Vet inte varför det är så.
Men har du inte upplevt ännu att med tiden bryr man sig ju inte så värst om vad andra tycker om en, och därmed blir det inte så viktigt längre att vara bäst? Jag vill göra bra ifrån mig, men jag struntar oftast numera att jämföra mig med andra. Futil sysselsättning. Tacka vet jag sinnesfrid.
modren
Hahaha! Ibland är vi lika, du och jag! Jag känner så extremt väl igen mig. Vadå göra sitt bästa? Det var, uppfattar jag det som, inte alls det som belönades i skolan. Det blev bara besvärligt då - hade jag gjort mitt bästa i allting hela tiden så hade jag legat hela årskurser före mina klasskamrater och det hade blivit en hel massa uppståndelse kring mig, vilket jag inte ville ha. Det räckte bra att vara bäst i det mesta (utom idrott och musik)!
Men jag kan tycka att det är sunt och har varit väldigt bra för mig att inte alltid göra mitt bästa och ligga på toppen av min kapacitet. Det är skönt att ha en marginal. Jag har en kapacitetsbuffert på samma sätt som många har ekonomisk buffert. Jag vet att jag KAN jobba hårdare och få bättre resultat om det behövs. Och jag gör det ibland också, men långt ifrån hela tiden. Det räcker att vara tillräckligt bra, och så bäst vid utvalda viktiga tillfällen!
Hur jag skulle reagera på att inte KUNNA vara bäst, det har jag ingen aning om... Förmodligen skulle jag hitta på något att vara bäst på som låg inom min försämrade kapacitet ;-)
/Sofie, oförbätterlig tävlingsmänniska
En femma för lite sinnesfrid! Inte för att en femma räcker långt idag.
Precis, det premierades verkligen inte. Har otaliga historier om hur skolan istället blev irriterade om man låg för mycket före, och aldrig att man blev inspirerad i de situationerna. Här får du en bok om du nu måste vara före. Att dra med sig dem som ligger sist är fint och lojalt, tydligen ska man inte vara snäll mot dem som ligger före. Det är ju lika lite vårt fel, vi gör det inte för att skapa problem. Men så inte-pk.
Själv var jag gärna bäst på musik men inte på naturämnen. Men du måste ju ha varit bra på idrott, eller var du bara grym på att springa?
Jag var bara bra på att springa, och att springa långt (inte så snabb på 60 och 100 meter). Orientering var jag bäst på! Men eftersom jag var rädd för redskapsgymnastik, knappt kunde slå en kullerbytta, saknade bollsinne och avskydde att få huvudet under vatten vid simning så var jag ändå totalt sett kass på idrott. Även när jag faktiskt gjorde mitt bästa. Och de enda sporter jag hållit på med - ridning och dans - har liksom aldrig räknats…
Den allra mest surrealistiska upplevelsen av att ligga före och vara bättre än resten av gruppen hade jag i tyskan i högstadiet. Vi var två som var klart bättre än de andra - jag och Martin, som hade tysk pappa. Så vi plockades ut ur klassrummet, sattes i en skrubb med en massa böcker och uppmanades att prata med varandra på tyska! 🤣 Ingen lärare, ingen uppgift, ingenting! Lyckligtvis upphörde det experimentet efter ett par gånger.
Låg man före i matten så fick man bara fler räkneuppgifter av samma slag - inte heller värt det, liksom! Och i naturämnen var det bara att hålla god min under lektionerna och så fråga pappa alla intressanta frågor hemma istället! Under högstadietiden lärde jag mig mycket mer genom intressanta diskussioner med pappa än i skolan… 🙈
Allt blev bättre under gymnasiet, men under högstadiet var det verkligen jättetråkigt att vara ”duktig” i skolan! Kan hoppas att det är bättre nu, men tror tyvärr inte det!
/Sofie
Intressant, Sofie! Jag har lite bollsinne men aldrig haft uthållighet. Men jag kommer ihåg hur jag såg att du började springa mer ekonomiskt. Jätteimponerande. Jag hängde med dig ibland på cykel minns jag, det var trevligt.
Sitt i en skrubb och prata? Usch.
Skicka en kommentar