Det är lätt att en sån upplevelse uppleva som frustrerande.
Men hur ska jag vrida det här blogginlägget och därmed mig själv på ett sätt så att jag kan få ut nåt bra av händelsen?
Jag får experimentera. Funkar det att tänka att jag är glad att jag får sova ut varje dag? Lite. Eller att jag inte har barn som väcker mig. Eller behöver gå upp till ett jobb. Det skulle jag gärna göra men när det nu är som det är är jag glad att jag inte behöver tvinga iväg kroppen nånstans.
Mera då? Jag har en skön säng och vaknar sällan med ont nånstans. (Jag säger inte nåt om hur länge det varar.) Jag har tid att göra ingenting. Och faktiskt, men det kom jag inte på själv för jag blev bara arg och ledsen, så kan man ju tänka på lika mycket inredning, mode och älskade barn som vid vilket annat tillfälle som helst.
Mikael säger att han är bra på att ta saker som de kommer. Det har han rätt i, jag är mycket mer neurotisk än han. Och jag hoppar fort till en känsla men kommer inte på att man inte måste stanna i varje känsla tills den har levt sitt liv och skrumpnar bort. Man kan välja att känna en annan sak. Gå vidare. Möt det som kommer men bestäm sedan aktivt vart jag vill gå.
Nu vill jag gå upp och stoppa in handdukarna i torktumlaren så Mikael har nåt att torka sig med imorgon när han ska till jobbet. Men jag har precis för mig att det låg en burk med Texas Pecan i frysen. Jag känner mig lite febrig (det är väldigt sent för det) så jag passar på att undersöka om jag såg i syne. Vill så ofta äta när jag tagit Stilnoct. Tydligen är det vanligt att vilja äta när man tagit den.
Så farväl, comrades. Tills nästa gång.
8 kommentarer:
Såna tankeexperiment brukar jag också göra, tänka på jobbiga/tråkiga saker man faktiskt slipper med den här sängtillvaron. Jag är särskilt glad att jag slipper åka tunnelbana i rusningstid (eller när som helst). Det undvek jag iofs genom att cykla överallt när jag var frisk, och det saknar jag ju. Men ändå.
Men min inre hobby psykolog måste protestera lite mot det du skriver om att man kan välja att känna något annat. Känslor kan vi inte styra så. Du kan välja att fokusera på något annat än känslan du har och välja hur du hanterar den, men inte välja att sluta känna eller känna en annan känsla.
Känslor kommer och går som vågor och så länge vi inte 'eldar på' en känsla med tankegångar som förstärker den ebbar den ut av sig själv.
Vi är födda med olika temperament och vissa av oss känner mer och starkare och har mer lättväckt ångest. Tyvärr värderas inte den sortens temperament, åtminstone inte här i Norden (jmfr med Frankrike)
Det finns så mycket 'toxisk positivitet' I samhället idag som skam och skuldbelägger känslor som rädsla, sorg och ilska och känslomässiga temperament och känslouttryck överlag, något jag tycker är väldigt människofientligt. Det är lite av en käpphäst för mig det här, som du märker 😊. De känslor vi klassar som negativa har dessutom en funktion, det är därför vi har dem. Deras dåliga rykte är oförtjänt och ofta är det som orsakar lidande inte de negativa känslorna i sig utan våra försök att undvika känna dem.
Nu kanske det inte var så du menade😊, isåfall ber jag om ursäkt för den här utläggningen😂
Kram Humlan 🐝,
som önskar dig en morgondag med mer energi 💕
Kag kanske menade det som du sa för att jag inte hade tänkt efter, eller så menade jag inte så, jag minns inte vilket längre. Men det känns som om jag snarare menade att om vi har en känsla som är jobbig så måste vi inte fortsätta att ha den i fokus, som jag som låg en halvtimme och var irriterad, för att jag inte kom på att jag kunde ha tänkt på inredning eller barnlekar istället.
Med det sagt så finns det ju känslor som är så starka att även om man försöker fokusera på nåt annat som man väljer själv så går det inte alltid. Jag har ju haft både depression och ångest och vet absolut att det inte bara är att ändra sina känslor, eller tankar för den delen.
Och jag håller verkligen med om den toxiska positiviteten som gör att även känslor man faktiskt inte kan kontrollera anses som något man borde kontrollera med en mer positiv attityd.
Jag tror absolut vi är överens och att felet var att jag uttryckte mig lite slarvigt. Och det var bara i det exemplet jag gav själv som jag menar att jag hade kunnat ändra fokus om jag kom på det.
Vilken superintressant skriftväxling! Kan vi styra våra känslor? Alla, eller kanske några? Eller inga alls? Är t ex kärlek en känsla vi kan styra? Jag tänker på de två största kristna buden: att älska Gud av hela vårt hjärta, förstånd och kraft, och att älska vår nästa som oss själva.
Kan man beordra kärlek? Kan jag befalla mig själv att älska Gud över allt annat?
Såg en rubrik idag om två kändisar som skiljer sig efter ett antal år och några barn. Det stod: kärleken tog slut.
Det köper inte jag! Jag läste en gång i en veckotidning: "Kärleken kan liknas vid en brasa, som först flammar upp och sedan brinner så länge vi håller den vid liv." (Ungefärligt citat.)
Jag tror det är en viljeakt lika mycket som en känsla. Jag vill älska och därför vidtar jag hela tiden åtgärder som bevarar den kärleken. Det här gäller förstås normala förhållanden, inte dysfunktionella.
"Toxisk positivitet." Hmmm. Ny tanke för mig som är född glad och positiv, men förhoppningsvis lever i verkligheten ändå.
Det här tål avgjort att tänkas mer på.
modren
Tack, mamma, intressanta tankar.
Jag tror vi tänker ungefär likadant 😊💕.
(sen kan man alltid krångla till det genom att skilja på känslor och emotioner. Där emotioner är rent fysiologiska uttryck, ex högre puls, muskelspänning vid ilska. Och en känsla är den kognitivt medvetna upplevelsen. Motsvaras en fysisk emotion alltid av en medveten upplevelse av en känsla?)
Humlan 🐝
Oj vad jag har fortsatt att tänka på detta. Vad gör man om man känner att man älskar varken Gud eller människor? Då tar man till C S Lewis "kristna trick", d v s lev som om du gör det. Då kommer kärleken. "Älskar ni mig så håller ni mina bud." Jag tror inte att kärleken bara kommer och går (vad än Ferlin säger) utan att vi har något att säga till om. Vi kan välja att älska precis som vi kan välja att tro. Fast det låter förstås mycket enklare än det är. Men där har vi bönen att ta till, vi som tror.
modren
Jag tänker ju också att man kan styra kärlek. Eller rättare sagt så kan man styra små impulser som antingen slutar i kärlek eller i motsatsen. Att man inte råkar vara otrogen utan väljer det, om än omedvetet. Och att man kan välja att agera så att kärleken till en annan människa prioriteras och därmed har förutsättningar att finnas och växa.
Men det betyder ju dock inte att man kan styra att man får kärlek tillbaka. Och jag vet inte om jag tror att man absolut kan styra att man älskar nån heller. De kan ju förändra sig så mycket att man inte vill älska dem längre.
Jag tror att jag måste tro att man kan styra kärleken för annars betyder det att Mikael inte bara kan dö när som helst utan också bara som en slump sluta älska mig. Vem orkar leva så? Att inte tro att man är tryggare än en smutsig strumpa?
Jo, kärlek takes two people. Den andra kan man inte styra. Och den andra kan göra kärleken omöjlig. Men jag talar om att båda är på samma linje och är överens om att man vill bevara kärleken och prioritera den över allt annat.
Jag skrattar fortfarande över ett program med dr Phil där en man hade varit otrogen och sa: Det var aldrig meningen, det bara blev så.
"Oh, I hate when that happens", svarade dr Phil ironiskt.
modren
Skicka en kommentar