Jag borde inte skriva om hans hälsa här så jag gör inte det. Men har de fixat problemet en gång kan de fixa det en gång till. Han har direktnummer.
Fick i alla fall världens middag igår av mamma och pappa. Den där crockpoten de har gör underverk med kött! Och mamma gör underverk med sås.
I förrgår fick vi pizza hemkörd av T med lilla E. Hon jämförde sitt plåster på handen med farfars. Hon är så go så man smäller av.
När det var lite si och så med Mikaels hälsa nyss (nu har jag inte sagt nåt va?) så blev jag bjuden till T&M på middag. T hjälpte mig också med ett par ärenden (visst är det självklart att sista dagen ett paket ligger kvar är samma dag ens man åker till akuten, och jag var kraschad egentligen och borde inte ha tagit kometen, så det var väldigt tacksamt att få den hjälpen). Vad skulle jag säga? Jo, nån annan gång när jag råkade tänka på att M ska dö så tänkte jag Men då är jag inte släkt med hans barn eller barnbarn längre. Har M varit vår enda länk och när han dör får jag aldrig se dem igen? Jag blev helt förtvivlad. Men sen skärpte jag mig och slutade med mina destruktiva tankar. De kommer att vara jättesnälla mot änkan. Om många, många år.
På väg hem från sjukhuset hade J hjälpt Mikael att handla så i fredags åt vi smörgåstårta med jordgubbscheesecake.
Idag åt jag en färdigrätt som M köpte vid sagda Hemköpstur och han åt en tetrasoppa som jag värmde i mikron. Det är vad jag orkar, det var tur att han valde soppa och inte pyttipanna (den tar tio minuter i stekpannan). Säger inget om att det kan vara nån annan här hemma som orkade mikra den ännu mindre än jag.
Vi fick också underbara blommor av en person som inte vill nämnas. Jag måste nog ta ett foto på buketten, det är tre rosa pioner, tre vita nånting, typ lövkojor, och lite mer grönt tror jag. Helt makalöst vräkig.
Sen -- och det här är bara kul om ni känner Mikaels barn J -- hittade jag ett foto av hans dubbelgångare som klipper hår:
Må så gott, hörrni!
Imorgon ska jag förhoppningsvis få diagnos av Bragée. Det var ett år och fyra månader sen jag hade min första tid. Och diagnosen har jag haft sen 90-talet, ställd flera gånger av folk som var så säkra på sin sak att de fick ställa diagnosen själva, utan att fråga chefen eller ha möte. Nu kanske vi kan börja ge mig hjälp. De kan lika gärna säga att de inte kan hjälpa mig för jag är för sjuk. Det sa den förrförra ME-mottagningen och jag förstår att jag är en värdelös patient som dels kräver videosamtal eller hembesök, som inte blir glad över diagnosen utan tycker det är oanständigt slöseri med resurser som skulle kunna gå till att hjälpa folk, och som knappt går att hjälpa. Vi får väl se.
2 kommentarer:
Jag har haft en vecka utan bloggläsning och har därför helt missat all dramatik. Tänker på er och hoppas att vad det nu är som har hänt bara blev en vägbula som snart ligger långt bakom er. Dessutom hoppas jag med dig att allt ordnar sig med diagnos, väg framåt och rätt hjälp för att må så bra som möjligt. Stor kram!
Jag minns inte längre vad jag sagt eller inte men han blev väldigt dålig och åkte till slut in akut och blev nästan omedelbart inlagd på hjärt-IVA. De hittade ett elfel och han fick pacemaker. Men det skulle man återhämta sig från i princip omedelbart, men han var ett vrak på söndagen, dvs flera dagar efter. Då åkte han in igen, eller, fick en tid, och de sa att det inte var normalt att vara så trött (det är dock bättre) men inte heller ha ont, så han ska undersökas vidare på tisdag. Han har bara haft 40 i puls länge så det kan ha maskerat andra fel i hjärtat, t ex kärlförträngningar, som inte bråkade för att pulsen var så långsam att det aldrig blev ett problem. Men vården på SöS är suverän. När han väl hade åkt in försvann ju lite min anledning till oro, för de låter ju ingen dö på hjärt-IVA. Så just där var han ju i goda händer. Men det var ändå nervöst och jag tål rätt lite så jag blev försämrad av det och kämpar med att hämta mig. Nu är det ok men inte riktigt framme än.
Skicka en kommentar