Osäker

Jag är ju en öppen bok, men jag vet inte alltid om det är rätt. Ibland säger jag saker jag ångrar, för att det är så skönt för mig i stunden att formulera saker, men som jag i efterhand när jag är lugnare inte tycker var nödvändigt att berätta. Här på bloggen alltså.

 

Ibland säger jag också saker i verkligheten som jag inte borde ha sagt. Förut råkade jag ofta berätta hemligheter som jag glömt vem de var hemliga för. Jag har också svårt i januari, för då har jag gått och hållit på saker om vad t ex Mikael ska få i julklapp, och det var svårt att hålla tyst så länge, men sen fyller han och flera andra i familjen också år, så jag måste fortsätta att vara tyst. Jag blir på allvar tystare för att jag inte orkar tänka efter vad jag får säga och inte så jag håller bara tyst. Fast det har ju inte skadat någon 

Sen råkar jag ibland säga saker k sociala sammanhang som jag inte ville eller borde ha sagt. För att jag är så introvert att det nästan alltid numera är en ansträngning att prata med folk. Ju ovanare jag blir, desto mer krävande är det. Och när jag såg fotvårdstjejen som kom härom dagen (hembesök! Yeah!) så kände jag att jag glodde på henne för att hon var så söt, och som om inte det var nog så sa jag det till henne. Sen gjorde jag facepalm inne i huvudet medan jag bara log och tänkte att hon säkert är van vid folk som är lite senila och sånt.

Men det jag gärna vill säga är att jag lever i vånda. När jag hittade den här lägenheten så tyckte jag den var allt jag ville. Sen när Mikael flyttade in kände han sig lagom hemma för att varenda skrysle redan var upptaget med mina saker. Och vi vill ju gärna ha ett hem där 6-8 personer får plats både runt matbordet och i soffan. Vi bor bara på 53 kvm så det är inte några extra kvadrat här inte.

Men jag menar inte att klaga. Att vi bor billigt gjorde att Mikael kunde ta sig ur en svår situation genom att omskola sig utan hjälp från CSN (för att han var för gammal) men med 3-4 jobb vid sidan. Det och våra låga kostnader, samt att vi drog ner på allra onödiga köp, gjorde att vi hade det rätt bra de 18 månaderna. Och den friheten är värd oerhört mycket. Sinnesro är väl egentligen det enda man egentligen vill ha? Och av de problem som orsakar flest skilsmässor står ekonomiska problem högst upp på listan. Bor vi här har vi inga ekonomiska problem.

Men så har jag då hittat Drömlägenheten. Den ligger på andra sidan rondellen. Det är en trea med panoramafönster i vardagsrummet och högt i tak. Tredje våningen med hiss. 55+. Tio år gammalt. Bra förening. Det är många saker som gör att jag har träffat Den Rätte. Dels bor vi för litet. Och vi knör in saker som måste få plats. Jag har fått ofantlig hjälp av Ellen att sortera ut saker och stoppa viktiga saker i förråd och återvinna annat. Men Mikael sparar också på allt. Så att ha ett rum där det ska stå ordentliga pärmar och där papper ska in och man har ordning och slänger det andra, det låter som en dröööööm.

Jag kan inte gå rakt till min säng utan måste gå på sidan. Så vi har inte ett jätteatoet sovrum, gott om förvaring visserligen, men inte mycket yta. Så att få ett sovrum där det på bilden är okynnesinrett med en liten sittgrupp i sovrummet gör att jag tror att det är större än vårt.

Sen skulle vi inte ha egen mark utan balkong. Vilken lättnad! Baksidan kämpar fortfarande föreningen och kommunen om och bägge säger att den är den andres ansvar, och några somrar där Mikael klippte åt bägge husen såg det fint ut, nu är det bara en meterhög spretig äng. hSB tycker tydligen inte att det är vårt område. De har i alla fall börjat klippa häckar och även gräset. Jag köpte ju lägenheten baserat på att HSB lovade att gräs och rabatt inte var mitt ansvar. Sen blev en granne arg på mig för att jag inte hade fattat att de gjorde det av snällhet. Vår rabatt, hela framsidan förresten, hölls ju i minutiös ordning av gör Bosse, vår första granne, som är död nu. Har man såna teädgårdaintresserade med växter som hobby behöver man inte så mycket HSB-gubbar. Men jag försöker varje sommar plocka upp ett par ogräs och varje gång tänker jag att jag måste passa på att ta ett par till när jag ändå har händerna vid marken, och sen när jag reser mig upp så är det som om jag nyss har blivit avsläpptbefter en rymdfärd på ett år, där jag inte har haft sällskap av jordens dragningskraft. Så som att gå upp ur en pool, fast värre. Nu skulle vi ha en balkong där vi kan ha fejkväxter eller äkta eller banne mig inga alls om vi vill. Varsin baden-baden och ett litet bord för kakor och mjölk.

Utsikten från balkongen är på bilderna ut som några stora träd. Det är ju tredje våningen så insynen är noll.

För er som vet vad detta är så ser man också tempelområdet åt flera håll. I centrum är min kyrkas tempel i Sverige. Det finns bara ett. Men församlingar och kyrkobyggnader finns överallt, men detta är en lite extra speciell byggnad, på samma sätt som judarnas tempel i Ganska Testamentet. Att ha den som utsikt är som att bo mittemot Eiffeltornet, fast ett religiöst vacker byggnad. Jag tänker också på att jag nu skulle bo närmare kyrkan, och jag skulle med lätthet kunna köra kometen bara en-två minuter och ha en uppsjö av vacker natur. Dels hela tempel trädgården, sen bakom grannhuset ligger det en bäck och sen på andra sidan vidsippedalar. Sen hästhagar, kolonilotter, sen vikingagravar.

Ingen vet hur forskningen kommer att gå. Hittar de en bot när de hittar en orsak, eller blir det bara orsak och kanske lite lindring eller stoppmedicin. Om jag fortfarande blir sämre så är jag snart vid läget att om nån inte kommer hem till mig så ser jag dem inte. Och det är inte jättefrestande att släppa hit folk. Vi har det helt enkelt inte så fint som varken jag eller Mikael vill.

Så den utsikt jag skulle ha från lägenheten, samt den vackra natur och omgivning jag skulle ha precis utanför lägenheten och inte som här långt bort.

Jag får närmare till centrum, apoteket, Interflora, postutlämning. Mikael hör det oftast, men om jag har närmare skulle jag kunna göra det själv oftare. Jag har inte kollat om det blir längre till vårdcentralen, men jag har ju på andra sidan hemsjukvård.

Så omgivningarna och det man kan se med väldigt lite ansträngning ute är 10/10.

Sen är köket ett litet, effektivt kök med matrum och vardagsrum gemensamt. Jag gillar inte långa och breda kök så man måste gå mer än nödvändigt.

Vardagsrummet har fönster upp i nock. Så en enorm triangel av glas står på vardagsrumsgolvet. Bara att gå in i det rummet och se den fönsterväggen skulle vara som att få se på den där glaspyramiden utanför L'Ouvren. Ett geometriskt mästerverk i hemmet!

De andra rummen är ok. Bara ett fönster per rum, men det är ok. Badrummet har tvättmaskin och torktumlare och en dusch med rundade dörrar. Funkar nog bra med hemtjänsten och duschstol.

Förutom badrummet som går i vitt och antracit, och sovrummen som har grön tapet resp gul, går resten av lägenheten i vitt. Det börjar redan växa saker i mitt sinne! Man ska dela in de vita väggarna med lister, lite som att man tar igen fönstrens form. Sen skulle det vara målning eller tapetsering i sovrummen, det är inte så väldigt tidskrävande. Jag kanske skulle kunna göra det lilla rummet själv. Vaaaaaad jag saknar att tapetsera.

Vi skulle visserligen inte få plats med en flygel, men absolut ett piano.

Ju sjukare jag blir, desto viktigare är det att det jag kan se i den krympande världen runt mig verkligen är vackert och gärna personligt också. Den här lägenheten verkar ha mycket ytor man kan klämma upp saker på, det har vi typ ingenstans här. Vertikala stilleben. Och en gammal gustaviansk byrå, eller en barock, då sa, om vi måste. Men då målar jag den kanske!!!

Det känns som om jag inte hör nåt vettigt på dagarna. Det gör jag inte heller. Jag orkar sällan göra något vettigt för borde egentligen vila, men det orkar jag inte, så jag gör något lätt, nåt som inte behöver hjärna men då blir det ingen insats och inget resultat. Hur mycket roligare är det att leta efter en tavla, scarf att rama in, rund spegel osv som faktiskt ska användas, till VÅRT.

Jag har aldrig planerat mitt bo med Mikael. Vi kom överens om de möbler vi hade, sålde dubbletterna ungefär. Men det vore så kul att få Mikael att känna sig som hemma här, inte hemma hos mig. Eller där, för vi ska ju flytta.

Jag behöver bara lite gnägg, eller vad stålar nu heter på stockholmska.

Drömmen skulle vara att dela investeringen med nån. För jag kan inte avvara en krona och Mikael har, men då skulle annat bli lidande.