Inga gröna fingrar

Som jag minns det hade mormor alltid fullt med blommor i alla fönster. Det är ju väldigt vackert och hemtrevligt. Men jag är så dålig på blommor, får aldrig nåt att leva.

Så härom veckan när Mikael gick genom Ica Maxi med mig i telefonen och räknade upp vad han såg i blomsteravdelningen, blev jag som tokig när han sa att det fanns rosa hortensior. Jag ääääälskar dem men har aldrig haft en längre än en vecka. Men kör på, tänkte jag, det kan inte bli värre än en engångsblomma. Och bättre det än godis för en hundring.

Läste noga på instruktionerna, får aldrig torka och gillar sol. Så då ställde jag den i sovrumsfönstret. Jag vattnade redigt varje dag men en morgon hade den börjat hänga och Mikael vattnade den medan jag sov. När han sa att han gjort det började jag vattna den både morgon och kväll. Och sol får den ju bra med i det fönstret.

Och ni anar inte vad fin den är fortfarande. Eller, det anar ni säkert, eftersom jag skriver såhär om det. Men den är säkert tre veckor nu och mår hur bra som helst. Det är jag så väldigt glad för! Ligger och tittar på den varje dag ihop med fina lampan som är från Linas familj. Jag ska faktiskt se till att ha det riktigt vackert i mitt blickfång ju mer jag ligger ner. Det är ett jättebra knep för att må bra.

Jag kan inte med bästa vilja i världen kalla mig för planttant för att jag inte har dödat en hortensia, men med mina mått mätt är jag värsta hortonomen. Och jag ska ju ändra mitt negativa narrativ och får ge mig komplimanger där jag kan.

Förresten hittade jag psykologen på Sköndals sista anteckning när jag letade efter en annan grej i min journal. Jag läser normalt inte min journal för att man oftast blir upprörd på felen man absolut inte har sagt, men nu var det ju en emotionell avslutning av flera år hos ME-specialister som har betytt så mycket och hjälpt mig lika mycket som jag har längtat efter i alla år innan de fanns. Förutom en viss episod som var i högsta grad ohjälpsam, men det var läkarens fel, inte Sköndals.

Och han skrev så fint om att jag har utvecklats och tagit till mig av det vi arbetat med. Jag känner ju det också, men tycker också att jag har babblat mycket. Och i början med den första psykologen så vågade jag inte gå in på det värsta utan gick runtom kanterna innan jag var beredd på att prata om mina värsta problem. Och visst önskar jag att jag hade vågat gå rätt på det, men det hade inte gått. Jag var tvungen att värma upp och börja nysta i det yttersta. Minns hur jag arbetade en hel sommar med att våga tänka tanken på att fortsätta bli sämre och bli sådär jättedålig att jag inte kan äta, prata eller ens ha nån i rummet.

Men så det var väldigt skönt att få läsa om mig själv ur någon annans synvinkel, som var positiv. Och jag blev stolt över mig själv då. Om nån hade sagt till mig att sättet att hantera ångesten skulle vara att våga möta den och låta den finnas, så hade jag liksom exploderat. Jag hade inte kunnat ta till mig det. Men nu har jag fått utöva tro och tillit till metoden, psykologen och mig själv, och nu är jag inte rädd för att få ångest längre. Jag vill för allt i världen inte ha det, och att jag börjat hantera många av sakerna som varit jobbiga gör att det lättare kommer upp till ytan, men å andra sidan så vet jag nu att jag kan klara av det. Det är en makalöst värdefull gåva jag har fått. Jag var så värd det!

Och därför säger jag att alla med ME är värda att få hjälp av specialistmottagningar. Det är ca 40 000 sjuka i Sverige, många odiagnosticerade för att de inte är så svårt sjuka att vården tror att de är mer än normalt trötta. Och en hel del odiagnosticerade för att de är för sjuka för att åka till den enda specialistmottagning som finns kvar. Och att det står i nyheterna att alla regioner i Sverige ska öppna postcovid-mottagningar känns lite surt. Vi har haft post-något i årtionden utan att specialistmottagningar öppnats för oss. Kanske kan det komma något gott ut av pandemin för oss, att vården äntligen fattar att postviralt trötthetssyndrom eller ME inte bara är att vara lite trött.