Blodet kokar!

FB tycker jag följer för få och visar massa grupper jag inte är intresserad av. Igår var det nån som undrar hur man gör om man har fått ett nytt jobb man vill börja på med en gång fast man har uppsägningstid på tre månader.

Och en tjej föreslår att han ska sjukskriva sig från det ena jobbet.

Ni förstår ju att jag nästan fick en black-out av ilska. Det är oärligt, oetiskt, bedrägeri och skadar varenda verkligt sjuk person i hela landet! Jag kunde inte kommentera när jag inte var medlem i gruppen, men här är min hämnd.

Tänk efter nästa gång!

Flera parametrar

Jag läste en intressant inredningsbok i min ungdom. Där skulle man analysera inte bara vilken sorts färger man gillade (starka, klara, milda, smutsiga el dyl), vilka former (rak, mjuk, krusiduller, minimalistisk), material (päls, läder, trä, metall, sammet, linne) och också om man gillade att saker står symmetriskt med lika långt avstånd från varandra, som blommor på avstånd i ett fönster, eller i grupper som inte är likadana. Och sist men inte minst hur mycket som är lagom. Vissa i min familj gör minimalism väldigt bra, själv är jag mer åt det maximalistiska hållet. Men även jag har mina gränser. Det här är ett exempel på för mycket, för mig.

Det fina med smak är ju att alla kan få ha det som de vill och det är "rätt".

Julia

Jag gillar namnet Julia. Mikael hade nyss fyra elever som hette Julia. Vi pratade om namnet och jag frågade Vem är Julia Kristeva? Han hade inte hört namnet förr. Jag blev förvånad, det kändes så väldigt bekant och han är ju mer allmänbildad än jag.

Men så googlade jag. Och nu förstår jag varför namnet var så bekant för mig men inte för Mikael.

Julia Kristeva is a Bulgarian-French philosopher, literary critic, semiotician, psychoanalyst, feminist, and, most recently, novelist, who has lived in France since the mid-1960s. She is now a professor emeritus at the University Paris Diderot. Wikipedia

Born: June 24, 1941 (age 79 years), Sliven, Bulgaria

Spouse: Philippe Sollers (m. 1967)

Influenced by: Roland Barthes, Jacques Lacan, Sigmund Freud, Jacques Derrida...

Mikael kände bara igen Freud bland de fyra influenserna och jag kände igen alla fyra.

Det fanns en tid när jag var smart och akademisk. Jag saknar den tiden. Men jag försöker glädja mig åt det roliga jag hade snarare än sörja att jag inte har det nu. Jag försöker ändra mina tankar till att bli mer positiva. Lite ironiskt att jag ska kämpa med det, när det var den utmärkande egenskapen för mig när jag var barn. Men livet kom i vägen, det gör det för alla.

Jippi!

Jag har antikroppar! Det var de mest värda 380:- jag spenderat på länge. Den sinnesfrid jag känner nu! Fast mitt immunförsvar är så rubbat att jag inte varit sjuk på femton år, så kunde kroppen göra antikroppar mot covid! Och jag är så lycklig för det!

Sen har jag fått tid för vaccin nästa vecka. På sen eftermiddag, äntligen.

Alla de där sakerna som drog ner mig så förra veckan börjar lösa sig, en efter en. Jag klarade av att hantera och fixa dem, eller få hjälp av andra att fixa dem. Jag måste tro på min egen förmåga att lösa problemen i mitt liv. 

Varför jag gillar smink

Allt blir bättre med lite färg!

Källa Midbec tapeter

Men allvar

Nu har Apoteksgruppen ringt och vill ha tag på mig. Jag la en order för några dagar sen och nu säger de att de inte kan leverera Stilnlct, för då måste man visa ID. Jag sa att jag ju kan visa ID för budet, men det går inte. Sen har jag beställt Aimovig och det är kylvara och det har de inga rutiner för att skicka ut så den kan jag inte heller få.

Det vore ju strålande om man fick veta detta när man la beställningen! Jag blev jätteglad när jag kunde beställa alla mediciner jag behöver från ett och samma ställe och få dem hem hit med bud.

Apotea har inte aimovig hemma. Nu heller. Och de svarar inte på mail om när de ska få in det. Kanske har de sett att jag hämtat ut det nyligen, men det har jag ju inte. Ordern blev ju aldrig levererad.

Så då ska man ta detta igen.

Alltså, har man inget att göra när man har en liten kvart om dagen för intelligent verksamhet så kan man prova att vara sjuk. Fixa mediciner och vaccin, läkarbesök, provtagningar, undersökningar. Ett heltidsjobb och jag är ARG. Jag vill inte göra samma sak två gånger. Nu vet jag dessutom inte vad jag ska göra för att få tag i Aimovig. De har ett fåtal i lager på apoteket här i centrum. Men jag kan inte gå dit.

Fattar ni att jag aldrig i livet kan köra dospack, där man ska hämta all medicin i en plastrulle för en vecka i taget. Att ha en veckas framförhållning på typ 20 mediciner där många fler än normalt bara är slut pga Covid går absolut inte. I resent att jag måste lägga tid på detta, när jag redan lagt tid på det. Dubbelarbete när jag har så lite energi.

Vad heter resent på svenska?

Honest Joe's

Sverige och några andra monarkier ligger tydligen högst upp i listan över hur mycket personlig frihet invånarna har. Det påverkar tydligen inte menligt på undersåtarna att man har en gammaldags född (ej vald) regent. Däremot brukar länder som har Demokratisk i namnet sällan vara det. Som om en bilfirma måste ha ordet ärlig i namnet, ja då...

Så ser jag förslag på grupp på FB att följa. Nej, Facebook, jag behöver inte era förslag! Men oftast blir jag rätt irriterad, särskilt på inläggen från en grupp med språkpoliser, som in-ga-lun-da består av språkkunniga utan rätt så underbegåvade personer. Idag sa nån att hen hade så svårt att förklara för några svenskstuderande varför folk från södra Sverige säger fäsk tosk och inte färsk torsk. Några av svaren var Dialekter finns väl på alla språk. Jag fattar inte om frågan är på allvar och personen verkligen inte fattar bättre. Kan garantera att personen inte heller verkligen säger färsk torsk utan fäschk toschk.

Har sett många rätt fläppa frågor och svar där och förvånas över hur folk som så uppenbart inte alls passar i en grupp som heter språkpoliser ändå söker sig just dit. Och det verkar som om gruppen passar just dessa, vad jag nu ska kalla dem. Det verkar inte finnas några intellektuella eller litterära människor där. Vilket man ju också förstår, om gruppen håller samma nivå som diskussionerna på den lokala puben. Jag skulle ju inte gå med i en grupp som går ut på att diskutera kvantmekanik. 

Tror det är nån här som är lättirriterad idag.

Min hemtjänstperson som har bott tre år i Spanien uttryckte sig om en person att det hade brunnit i cabezan. Skrattade så högt och gott. Hon väger upp mycket av det som min VC "väger ner" just nu.

Och så gav jag henne en "present". Jag köpte nyss grejer på Amazon, bland annat en flaska duschcreme med magnoliadoft som jag älskar. Eller, jag tror att det är samma, den luktar samma och har mandelolja i sig men i Sverige heter den Barnängen och i Tyskland Fa. Men det var samma produkt och den är inte så lätt för Mikael att hitta i affärerna och nu fick jag 6 flaskor för bara 94:- men gav bort en för att det var roligt. När jag såg sex flaskor insåg jag att det nog är en rätt lång tids förbrukning.

Ska se om man kan få ett intyg från VC på att jag har rätt till vaccin men ta det på nåt annat ställe som har öppet när jag är mer vaken. Annars kan man också göra antikroppsprov på Ica Maxi till kl 20.00 för 380:- Om jag inte fått antikroppar av genomgången sjukdom kanske det inte är nån idé att vaccinera. Och då måste jag fortfarande undvika folk. Hade så börjat längta på riktigt efter att träffa mina syskonbarn. Men jag ska träna mig på att inte ränna iväg till det värsta tänkbara scenariot när jag tänker på något!

Annars har jag köpt en bok om t3-behandlkng av sköldkörtel. Jag kan ju inte läsa och tog mig med stor framt igenom ett par sidor, så jag vet inte om jag ska skumma och bara läsa rubriker och se om det på det viset går att fatta när det ska handla om nåt som jag specifikt behöver lära mig.

Och så har jag köpt den konstigaste grejen ever. Jag älskar ju Donna Leona böcker om Il Commissarko Brunetti i Venedig. Tysk tv har gjort 20 filmer baserade på de böckerna. Så nu har jag köpt en serie som utspelar sig i Venedig men där karaktärerna pratar tyska. Och om jag inte kan få det textat kommer jag nog inte att hinna med i tyskan. Så jag hoppas och tror att det finns med som alternativ. Förstår att det inte finns svensk textning, men tysk. Det tänker jag borde räcka. Och jag är så spänd på att prova och se hur de är! Kan vara en absolut guldgruva, eller helt förfärligt.

Har köpt fem klänningar på Tradera, varav tre var bra och två inte. Och ikväll hade jag högsta bud på tre till, men förlorade dem. Det är nämligen världens skönaste kläder med kortare klänning och leggings. Men jag behövde inte åtta nya klänningar på en vecka. Så det var väl tur, fast jag blev sur. -- Jag blev såklart inte sur, bara lite besviken, men det rimmade.

Insikter

Jag är ju under isen. En, eller flera vårdenheter och myndigheter, bråkar med mig. Jag har skrivit så måmga inlägg om det men sparat dem bara som en påminnelse till mig själv om hur det var.

Jag sa till Mikael igår att jag hade sovit dåligt och att en rädda grejer strular och inte blir som jag ber om. Men jag ville inte förstöra vår inplanerade fredagsmys. Jag hade gråtit tre gånger innan han kom hem, två efter, och tänkte att om jag berättar nu så är den här kvällen slut.

Men idag berättade jag de senaste vändningarna. Jag sa att jag hade sovit dåligt i natt också och att jag som jag brukar hade känt att det låg ångest i bröstet men som jag försökte ignorera med teven. När jag väl gick upp och skulle gå och lägga mig, kom jag inte längre än till köksbänken där jag skulle ta mina sömnmediciner. Jag brast i gråt och fick ångest.

Det är verkligen inte roligt. Men smolken i glädjebägaren FAST TVÄRTOM är ju att jag hann gå hos psykologen på Sköndal nog många gånger för att veta hur jag ska hantera det bättre. Förut fulgrät jag så snoret sprutade, jag fick inte luft, kändes som om jag skulle kvävas, fattade att ångest inte är dödligt men hur ska jag överleva det här. Första gången jag hade ångest på riktigt tror jag att det höll på en halvtimme. Igår var det över på fem minuter.

Skillnaden?

1) Jag har lärt mig att inte ha locket på. Om jag vågar känna efter och märker att det finns nåt där som jag vågar släppa fram, så har jag fått verktyg för att hantera det. Och mellan varje gång så fixar jag mig, så att det är så lite skäl till ångesten som möjligt. Man kan ju få ångest över sin figur, men jag brukar försöka hålla annat borta. Bara en huvudperson så att säga.

2) Att jag vågar känna känslan är det svåraste. Just i det ögonblicket VILL JAG INTE DET. Verkligen inte. Men eftersom psykologen har lett mig igenom detta nu och Mikael också fått verktyg, så har jag erfarenhet som säger mig att det är ett bra move för mig att känna känslan, fast det är det sista jag vill.

3) När jag känner känslan ska jag försöka benämna den. Inte Jag har ångest, utan vad jag är rädd för t ex. Innan jag har vågat känna efter är det som att jag är rädd för allt och inget. Och specifikt minst tio grejer. Men när jag känner känslan talar den faktiskt till mig och säger vad problemet är. Idag gjorde Mikael och jag en övningsomgång och jag trodde jag skulle säga att jag var rädd för den nye läkaren, men så sa jag Jag är rädd för att inte bli trodd. Så vad namngivningen går ut på är att man ska sortera känslor. Jag är inte rädd för läkare i allmänheten eller vården, eller nåt allomfattande och luddigt. Och även om jag är rädd för läkare, så får jag ingen kris av att en läkare går på Ica och handlar precis där jag är. Såvida man inte förknippar just den personen med trauma. För om jag är rädd för en viss sak, så är jag alltså inte så rädd för 100 andra saker som jag liksom drog med mig i fallet. Men sätter jag ord på det så försvinner flera av känslorna för det var visst inte mig det handlade om idag. Och det gör att rädslorna blir färre. Det gör också att anfallet kan gå över fortare, för istället för att sitta fast i känslan i en halvtimme så låter jag den komma och låter den försvunna när den är klar, och i jämförelse har ångesten minskat i både intensitet och varighet. Verkligen win-win.

Att jag verkligen har fått så mycket hjälp med detta innan de stänger är makalöst. För det här är inga lätta grejer att tala om.

Idag kände jag dock att jag kände mig negativ härom kvällen när jag fick ångest, men också en annan känsla. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte bli tvingad, jag vill välja själv. Men jag kan inte välja att inte vara sjuk. Jag kommer inte att kunna välja om Mikael ska dö. Handlingsfrihet är viktigt, men det innebär att vi får välja vår attityd i alla situationer, inte att vi får välja omständigheterna.

Och då kändes det som om jag började tangera det som jag tror att jag har så svårt med acceptansen på grund av. Jag känner resentment över att jag är passagerare i mitt eget liv.

Och allt dåligt kommer av ME. ME gjorde att jag inte fick några barn, ME gjorde att jag inte kunde doktorera och ha en karriär. ME hindrar mig från att läsa böcker, sjunga i kör, gå på dejt, träffa vänner, sy, resa, passa barnbarn och syskonbarn, sköta om vår miniträdgård,tapetsera om. Och det jag får ångest och depression av är också ME.

Men ångest och depression är inte ME-symptom. Snarare så har väl de flesta inte det. Så om jag inte hade ME hade jag kanske fått det om mitt barn dog el dyl. Så allt är inte ME. Intressant tanke.

Sen började jag förstå varför jag känner sån ilska mot sjukdomen. Jag lägger skulden på den för precis allt som inte är idylliskt i mitt liv. Det är väl klart att när man avskyr nåt så intensivt så tar det mycket av ens energi

Det andra är däremot att om jag är resentfull gentemot sjukdomen för allt som är dåligt så ser jag inget som är bra. För allt är ju snart sjukdomen. Den växer sig in i alla crevices och är snart ett med mig och min kropp. Men det där med ångesten i förrgår, det resented jag. Men jag glömde att vara tacksam för att ångesten blev lite av en barnlek jämfört med hur den var när jag var ny. Det var fortfarande riktigt förfärligt, men verktygen hjälper med kanske 75%! Att jag inte fokuserar på det och på tacksamheten?

Jag känner mig lite kvävd i livet. Jag resent vården och myndigheter som nekar mig på felaktiga grunder. Men vem är det jag resentar egentligen? Är det mig, för att jag var så svag att jag blev sjuk? Nja, men det är en helt annan psykintervention. Nej, det är Gud. Jag är arg för att jag inte får vara smal, snygg och rik och doktor i litteraturteori. Men han har aldrig lovat mig att mitt liv skulle bli sådant. Tror ni de svältande barnen i Etiopien är nöjda med sina liv? Tala om att resent your life.

Så när jag inser vem jag vänder min bitterhet mot, inser jag att det inte är vad jag vill förmedla.

En stor dag.

Men vem har sagt att livet är rättvist? Inte Monnahs pappa i alla fall.

Snäll man!!!

Vi sätter in i almanackan ibland att vi ska ha fredagsmys, så att vårt liv inte bara blir vardag här hemma. Idag skulle vi ha det och när Mikael ringde hem och sa att han tänkte köpa med sig kinamat hem började jag gråta. Sen grät jag medan han höll matbön och det var nog slutet på dagens femfaldiga gråtsession. Jag hade bara sagt vad saken gällde men inga specifika detaljer. Ville inte att dejten skulle bli att jag satt och grät, men så fort jag inte gjorde nåt aktivt så kom tårarna. Gjorde kuben medan han var på toa, för att jag inte skulle behöva tänka. 

Men är det inte fantastiskt att efter vår dejtkväll så har jag inte gråtit? Han är min mur mot världen. Känner att jag kan lägga mina bördor på hans axlar. Så värdefullt. Är så kär i honom och så tacksam. Att det blev så här.

Hittat mailen!!!

Jag har gått igenom mina mailkonversationer nu och har hittat det viktigaste och lite till. Jag sa det jag trodde att jag sa! Så nu är det krig. Nu har jag fått nog. Jag är så försiktig av mig och så vårdtraumatiserad sen tidigare att ingen som möter mig kommer att märka av något krigiskt hos mig, bara artighet, men jag kommer att stå på mig och inte ge mig. Inte acceptera skulden för detta, absolut vägra att det ska stå fel i min journal, samt förklara hur kränkande detta varit.

Men jag är livrädd för att trycka publicera nu. Tror inte att folk roar sig med att leta efter patienternas bloggar, men antar att min vård inte skulle må bra av att de ser detta. Jag fick ett rätt obehaglig kommentar av en läkare/offentlig person jag hade en åsikt om en gång, vars patient jag inte var, men som satt och googlade på sitt namn. Eller använde nån prenumerationstjänst för att hitta det. Så det händer ju.

Men ska man inte få ventilera jobbiga saker för att den som gjort fel kanske skulle bli ledsen?

Vill inte säga

Det har blivit ett stort och allvarligt missförstånd där åtgärderna, om jag inte kan övertyga läkaren om att min historia är sann och inte hens kollegors, är skrämmande och kan få ett drygt års arbete med en medicin att gå om intet. Jag vill inte berätta mer eftersom detta trots allt är internet, även om jag brukar se detta som ett samtal från sängen med några av mina goaste vänner.

Logiskt sett tänker jag att jag kommer att kunna bevisa att det är som jag säger genom att hitta mailen där jag berättat det, men nervositeten jag känner nu inför att bli hotad av vården är inte rolig.

På samma gång är det tusen andra saker på att göra-listan. Den tar aldrig slut. Snart måste jag ta tag i bostadsanpassning som behöver jagas folk som inte har gjort sitt jobb, den nya ME-mottagningen som inte heller gjort sitt jobb, och andra som har gjort sitt jobb men inte kan hjälpa att de fick stänga pga covid. Eller när tredje försöket till remiss som en specialist mer eller mindre dikterat för VC inte heller har blivit rätt och läkaren slutar. Men det är ingen idé att tjata om en remiss som är fel när såna utredningar ligger nere nu under covid. Om jag tog de här att göra-sakerna i den takt jag orkade skulle de nog ta 5-8 år att genomföra. Och alla har egentligen tidsplan NU. Fattar ni hur jag kan ha det i huvudet utan att bli galen när jag kan vara uppe ur sängen en kvart per dygn.

Jag är bara så trött. Trodde att allt skulle bli bättre när jag fick hemsjukvård men det verkar inte fungera så bra med varken prover eller kommunikation. Känner mig inte bara rädd för det som pågår nu men också kränkt över vad jag anklagas för.

Och i ett slag har jag blivit av med mina två läkare, husläkaren och Sköndal. Men den underbara läkaren jag har på We mind har jag kvar i alla fall ett litet tag till. Henne hänger jag upp det mesta på, för att hon är så bra och snäll och vettig. Vi ska prata i telefon nästa månad tror jag det är, och jag var jättemodig förra gången och tog upp mitt vårdorsakade trauma i två delar och hur det påverkar mig och min relation till vården, och hon skulle se med kollegorna om det var nåt de kunde hjälpa mig med, och det är jag superglad för. Jag tror inte de säger Nej, sånt gör inte vi, utan då också säger vart jag kanske kan vända mig istället.

Jag är verkligen inte en negativ person. Men det känns nästan som om jag helt ofrivilligt och rentav mot min vilja har blivit negativ. För att så mycket gått åt skogen med vården att jag måste förbereda mig på det troliga. Jag tror inte att vårt äktenskap ska gå den vägen, men jag har ändå rädslor om förhållandet som jag aldrig nånsin hade tänkt för 20 år sen. Jag är rädd att vara för tråkig, för begränsad, för "ett torrt skal", och att det inte vore konstigt om han tröttnade, blev olycklig osv. Det är mina tankar, han tycker själv att han trivs med mig och ser inga som helst orsaker att tröttna, som jag. Kanske för att jag egentligen har tröttnat på mig själv. Jag själv tycker inte det är nåt kvar, förutom Kverulantens tirader.Att jag är besviken för att jag inte fortfarande är skrattande, bubblande, full av livslust, positivitet och äventyrlighet. Att jag har misslyckats att vara mig själv i dessa svåra omständigheter. Blivit negativ, orolig, rädd, tråkig.

Jag vet inte varför det enda "jag" jag accepterar från mig själv är sprudlande, glättigt, witty. Jag får väl vara hur jag vill och ändå förtjäna min egen omsorg, omtanke, respekt, beundran, tillit, kärlek.

Men idag är inte en sån bra dag. Smaka på ordet tvångsmedicinering. Hur känns det längst in i själen. Maktlös? Omyndigförklarad? Rädd? Utlämnad? Det passar inte med vårdskadad multisjuk. Det passar inte med mig.

Måste nog leta e-mails nu. Det var inte bra att skriva detta när jag skulle sova för nu har jag trissat upp mig. Kanske blir lugnare om jag hittar några av mailen. --Nej, de ska inte få styra mitt liv. Nu fortsätter jag det lilla som finns kvar av den här dagen på det sätt som är bäst för mig och min sömn. Det förtjänar jag.

Nu börjar det

25,8° i sovrummet. Dörren stängd för att Mikael inte ska störa mig när han går upp. Men kanske måste få honom att öppna dörren innan han går hemifrån. Får lite panik för att sommaren är på väg. Pallar inte värme. Jag trodde jag ville ha vår men nu får det gärna snöa igen.

Amazon

Tydligen har Amazons Sverigelansering varit underväldigande.

Jag tycker personligen att deras översättningsprogram lämnar övrigt att önska.

Denna sömn

Sov jobbiga drömmar, vaknade 12.50. skit. Det är så mycket för tidigt. Upp och tog fyra olika sömnmediciner, inte så stora doser som på kvällen. Men det kändes inte bra, inte som om jag blev trött, och att i det läget ändå våga lägga mig ner och försöka sova, är nåt att det läskigaste jag kan göra. Be mig inte förklara det logiskt, det kanske jag kan om jag tänker på hur sömnen utvecklats under de här åren.

Så jag låg och surfade lite, fast jag inte får ha kontakt med människor när jag ska sova. Måste göra en riktig, fin, inramad slvrehler. Sätt för mig att sova bättre ska den nog snarare heta.

Och två timmar senare tittar jag på klockan, känner förakt för att jag bryter mina regler, som jag bekvämt nog aldrig kommer ihåg när jag behöver dem. Om jag ska somna om på dagen tar det en timme, inte två. Två blir faktiskt oftast försent så jag får ta en dos till och aldrig ens sätta mig upp i sängen utan bara blunda. Men jag ger mig själv 10 minuter att försöka förstå och förklara.

Mikael har märkt att jag inte sovit bra. Jag skippade den sista dosminskningen av syilnoct i tisdags och onsdags för att jag gjorde så mycket på dagen, hade huvudvärk öga botox, och är allmänt rädd för att dosminskat. Men låt bli att minska då om du har några dåliga dagar. Det blev jag hemskt glad att höra. Men är just idén med dosminskning att vissa dagar kommer att vara svåra och att det är när man dosminskar ändå som man blir av medbetoendet? Han är mycket för att anpassa efter formen, jag är mycket för att man läser tills boken är slut eller sitter i orkestern i fyra timmar oavsett när man inte har lustlängfe.

Jag vill inte heller ha fega tankar om dosminskningen och lyda dem, så jag stärker dem. Om det är vettiga tankar, som att jag fick pausa dosminskningen under Covid för att både jag och Mikael fick insomni, då har jag inte misslyckats. Men om jag är ologiskt rätt och gråter när jag ska somna då är det orimlig rädsla som jag inte borde lyssna på.

Men så påminner Mikael mig om min getingdobi. Det finns inte nåt som är logiskt med det. Kanske har jag fått en ny fobi, för såna där stora gröna som spelar med benen på sommarkvällarna. Det är ju en uberromantisk beskrivning. Men att en flyger in i ditt ansikte är inte fräscht, eller gömmer sig så man bara måste döda den, och jag har puls och fulgeåt och vågade inte gå och lägga mig på ca 30 minuter för jag var rädd att den hade kommit in under sängen och skulle hoppa ut och attackera mig när jag gick förbi. Det tog all kraft jag hade att gå och lägga mig när jag inte visste vart gräshoppan hade tagit vägen.

Då sa Mikael att oavsett om du är rädd och har rätt i det, eller är rädd och inte har rätt i det, så är du lika på etkad känslomässigt. Och det har han ju rätt k. Så om mina känslor säger att de är livrädda för att somna då får jag arbeta utifrån det, inte utifrån en situation som jag önskade att jag klarade.

Men nu har det gått mer än 10 minuter. Men jag fick bra tankar. Hoppas innerligt ni sover. På natten helst, också. Det här suger. Jag hade velat hämta posten idag men ljuset finns ju inte i vårnnerdragna lägenhet. Jag hoppas kunna sova 3-4h till. Inte roligt att lägga huvudet på kudden och sen gråta. Två gånger. Ska tänka på bassängen på Stora Sköndal för handikappade. Mitt älsklingsställe!

Jag är så cool!

Det måste väl vara den naturliga förklaringen, att jag är så allmänt attraktiv och rolig, när en filmstjärna som Bradley Cooper är min senaste följare på Instagram?

Guldklimp

Läste om en igår som undrade hur hård man ska vara mot hemtjänsten. Hon har en person (bland flera som kommer) som inte gör det som står på listan över saker att göra, och när hon t ex blir ombedd/påmind om att skura toaletten också, så blir hon sur. Hon läser inte heller så noga på handlingslistan och köper ofta fel. Då blir hon också sur när det påpekas och brukaren vill byta/ändra. Nu senast hade hon sagt till brukaren att hon vägrade komma till henne mer för att hon alltid var sån. Och den sjuke undrade då vad som var rimligt att begära av hemtjänsten.

Jag vet ju inte hur överdriven den här historien är, jag vet att det bara är det ena perspektivet. Men jag tror mycket väl att det kan vara sant, jag har läst så mycket vansinnigheter, t ex om en som undrade om det verkligen behövs särskilda instruktioner för att personalen ska veta att torktumlarluddet inte ska läggas i handfatet. Så i hemtjänsten tror jag att det finns eldsjälar med yrkesskicklighet ut i fingerspetsarna, blandat med tonåringar som inte kan få nåt annat jobb och beter sig som om "deras mamma jobbar här".

Så jämför jag med min hemtjänstperson. För ja, jag har alltid samma person. Bara en sån sak. Behöver aldrig förklara nåt, hon gör allting rätt och mer därtill. Fattar att kognitiv ansträngning också är ansträngning och läser av mig bra. Härom veckan när hon avslutade duschen med att slänga sopor låg det ett paket ovanpå vår brevlåda och då bad jag henne ta in det. Men hon såg att det inte var till mig och att efternamnet inte finns på de tre andra som bor på vårt nummer. Då slår hon upp på nätet var den personen bor, samma gata som vi men den har ju fyra olika bostadsområden numera, och så åker hon och lämnar paketet på rätt adress när hon åker hem. Har ni hört va?

Och idag alltså. Vårdcentralen har ju varit här och försökt ta prover men inte lyckats. När en sköterska var här igår sa jag att jag skulle till botox på Ersta som idag men att jag kunde resten av veckan. Efteråt föreslog de istället att jag ska ta proverna på Ersta sjukhus. Så min hemtjänstperson går och kollar var provtagningen ligger, om det är kö osv. Jag får ju inte botox på sjukhuset, men det är granne. Jag ser under tiden en patient gå ut från mottagningen och knackar på. Jag får komma in tidigare. Egentligen skulle mitt besök varit slut tio minuter innan provtagningen stängde, men nu hade vi gott om tid. C körde bilen runt hörnet upp för en seriös backe, sen gick hon arm i arm med mig in på provtagningen som låg alldeles innanför dörren. Hon hade kollat hur långt det var att gå för att vi hade tagit med rullstolen om det var långt. 

På provtagningen var personen helt fantastisk, kände bara lite på två ställen i typ tre sekunder och stack sen och alltihop var färdigt på 15 sekunder. Jag vet att jag är svårstucken, även personer som är väldigt stickvana kan ha problem. Och med åtta försök på ett par dagar så var det en lättnad att inte behöva boka in fler tider. Har haft förvärrade symptom i några dagar så jag känner mig väldigt glad över att den här lösningen var genomförbar. 

Och om man jämför så måste jag ha världens bästa hemtjänstperson. Och hon börjar lära sig saker om vad jag orkar när vi inte är hemma också, vilket ger mig sån trygghet. När jag inte har huvudet med mig kan hon ha det. Det är så oerhört värdefullt.  

Jag ska göra nåt för att visa min uppskattning. Såna som hon växer inte på träd. Nu sitter jag faktiskt och försöker låta bli att gråta för att hon har gjort sån stor skillnad i mitt liv under fem eller sex år. När hon har varit på semester och jag haft vikarie har vissa varit bra och andra inte så bra, men C är i särklass bäst. Och jag tror inte bara för att hon har lärt sig mig vid det här laget, redan från början var hon så bra. Hon schamponerar med ena handen och håller i huvudet med andra handen. Bara för att hon har märkt att jag ibland känns extra instabil i nacken när jag varit hemifrån, och så har vi pratat om hur det blir och då parerar hon mina symptom. Alltså. Mamma brukar säga att man lätt blir lite kär i den som botar en, och den som hjälper en också! Vad hon har betytt för mig går inte att beskriva. Hon står som en Superwoman mellan mig och svett- och kisslukten. Hur bedömer man värdet av det? Eller idag, vilken service! O.vär.der.ligt!!!

Nu var det tredje gången jag känner hur jag börjar gråta av rörelse och tacksamhet, men stoppar det för att jag har för ont i huvudet (botox retar alla onda ställen så samma dag blir det värre. Eller skrev jag nyss det redan? Jag klarar inte att läsa igenom så ni får tåla viss brist på redigering och disposition).

Nu får det bli halvdassig skola

Mikael och jag pratade om nåt idag som jag inte minns, jo, och det var igår, och det var på MASH som en sa att han inte skulle säga nåt: Mum's the word.

Det har jag aldrig förstått så jag googlade. Uttrycket är från 1300- talet men gjordes riktigt populärt av Shakespeare. Och ordet är mum som i mamma, men syftar inte alls på det. Etymologin är att man menar Det enda jag kommer att yppa är ett mm, eller mm's the word I'll say.

Så nu vet ni det.

Mikael har ju arbetat mycket på engelska, skrivit manualer till prylar på engelska, samarbetat och mailat på engelska osv. Jag har väl kommit en bit på vägen när jag läste masterengelska. Men även om det är ens andra språk, och för mig är det nästan mitt andra modersmål eftersom jag lärde mig det när jag var sex och gränsen går nånstans där, men jag har aldrig blivit lika bra på engelska som på svenska. På vissa sätt är man bättre, man är medveten om sätt som det skiljer sig från svenskan, och man har ju pluggat en rätt saftig mängd grammatik, fonetik, språkhistoria osv. Mycket mer än svenska. Ändå är jag säkrare på svenska, vet inte i vilka situationer jag ska säga please eller inte. Ett av de första orden man lär sig vet jag inte när jag ska använda. Och är jag inte  säker så sitter själva kunskapen så löst att jag nog inte kan ta fram den på svenska. Man har ju bara lärt sig grammatisk teori på sitt modersmål, vi behöver inte lära oss att huset är grönt är rätt men huset är grön är fel. Det hör alla, förmodligen även de som får IG i svenska. För man tragglar inte saker som på andra språk. Grammatik, ja, exempel, nej.

Jag skrev ju med mamma i kommentarerna om vara, bliva, heta, kallas (och några till) och att de har en grammatisk betydelse som jag har glömt. Men jag har googlat, inte jättenoga, men det som följer är att satssdelen är subjektiv predikatsfyllnad (till skillnad mot objekt eller objektiv pf). Källa Jag vet ärligt talat inte om det är en strukturell grej som bara spelar roll om man ska ta ut satsdelarna i en lång och komplicerad mening, vilket jag inte har gjort sen runt millennieskiftet. Det fanns i alla fall sex typer av subjektiv predikatsfyllnad men dem tänker jag inte förklara här, men här får ni exempel på alla sorterna. Och ni har ju länken däruppe. Däruppe borde man säkert särskriva, men jag gillar att skriva ihop hellre än skriva isär. I sär? Det kan man väl ändå inte skriva? Rätt roligt egentligen, det ordet om nåt borde ju verkligen särskrivas!!

Här kommer era 1-6:

Sammanfattning av hur subjektiv predikatsfyllnad används

1. Stina är trevlig.

1. Sture har varit läkare tidigare.

1. Hugo är tränad.

1. Ewa gick ensam till festen.

1. De brukade träna själva.

2. Huset målas rött.

2. Bilen tycks ha blivit vaxad.

2. Han utsågs till kapten.

3. Tanken var att smita.

3. Problemet var studierna.

4. Planen är att åka iväg före mormors ankomst.

4. Oskars idé var att säga upp sitt jobb i Malmö.

5. Pojken lämnades att ensam studera.

5. Lisa utsågs till att vara värdinna.

6. Mannen verkade begå misstag på sitt arbete före frukost.

Om pf:en inte är subjektiv kan den vara objektiv. Men det orkar jag inte med nu. Men sajten ovan verkar välinformerad.

När jag gick på B-nivån i engelska och vi inte delat upp oss i litteratur eller grammatik än hade följdaktligen båda kommande grupper även den andra gruppens kurser. Jag tyckte grammatik kursen var riktigt tuff, mest för att man typ tror att man har lärt sig all grammatik som finns när man läser ett språk på universitetet. Men boken, Understanding English Grammar, som jag skämtsamt kallade Distorting English Grammar, förde fram namn på saker jag aldrig hört och delade in ett brett ord som subjekt i typ sex sjuk delar.

Tänk själva på hur olika de här subjekten är i sin grammatiska funktion på objektet.

Han slog sig

Han slog honom

Han slog alla.

Det regnar

Det kommer nog nån snart.

Osv.

Så spännande och jag önskar såååååå att jag var frisk och kunde plugga. Till och med detta vill jag plugga om.

Om jag bara får ett nytt personnummer så vet ingen på SU att jag redan har examen på GU och så kan jag läsa om alltihop och kanske komma ihåg det efteråt.men jag ska inte drömma om mer nu, det räcker med att jag vill till Sicilien: Volio molto, molto andare a Sicilia. Den meningen känns inte kosher. Men okej, jag har aldrig läst italienska! Jag bara låtsas. So sue me, jag har ju aldrig sagt att jag har en doktorshatt, som andra.

Däremot, apropå språk, måste jag tipsa om Le petit Nicholas. Boken utspelar sig i Frankrike på 60-talet med Nicholas och hans skolkamrater. Den är den enda bok som har fått mig att gapflabba ljudligt på en flygplats. Har ni läst några år franska kan ni klara av den hjälpligt. Nog för att njuta. Jag kan ju knappt läsa alls längre så jag drömde bara om böckerna idag på amazon. Jag har så goda minnen av boken. Min syster presenterade dem för mig när hon bodde i Frankfurt. När hon opererade handleden bodde jag hos henne för att hjälpa henne medan hon läkte. På kvällarna hade hon mig att läsa högt ur de där böckerna och det bästa var att för varje okänt ord för mig så kunde hon omedelbart svara med glosan på svenska, så de har aldrig varit så lätta att läsa som då. Fusk, hon kan engelska inte lika teoretiskt eller aspekten litteraturteori som jag, men hon är mer van att prata det (medan jag pratat engelska dagligen i några månader har hon gjort det i många år, och det gör skillnad) och har nog, är jag rädd, större ordförråd än jag och definitivt mer flyt. Hon har bott i Frankrike, check. Hon har bott i Italien typ tre år, gissa hur bra italienska hon pratar. Sen har hon bott i Tyskland nästan 3 år också, men det tror jag att jag kan bättre rent grammatiskt, har ju lärt mig hela gymnasiets tyska grammatik vilket hon inte har, plus att hon jobbade på engelska på jobbet. Men alltså, allting jag har kunnat bra har Ellen gått om mig i. Jag tål det när det är hon, för även om hon är en fuskare när hon måste vinna nåt spel, tycker jag ju att om man är bäst ska man vinna, och det är hon.

Ellen vill alltid göra sitt bästa. Jag vill bara vara bäst i klassen/gruppen. Och bäst är lättare än Ellens bästa. Så det är väl därför hon är bättre än jag på allting, utom att tala schweizertyska och spela cello. Om man nu skulle säga att jag "kan" nåt av det längre.

Men kanske tio år efter att jag bott där träffade jag några schweizare som Daniel hade med sig till en resa till Prag som vi var ett gäng som åkte på. Jag kunde nästan bara säga: Jag har bott tre månader i Basel, det var länge sen, jag har glömt allt. Men på det lilla sa de bägge två att det hörs att du är från Basel! Då blev jag så glad att jag slog in det i presentpapper och gömde det i hjärtat.

Och på samma gång försöker jag minska värdet jag assignar till att vara duktig, smart, kunnig, klok, snabbtänkt, flerspråkig. Det gör inte en till en bättre människa, det gör inget för generositeten eller hjälpsamheten. Att vara (bliva, heta eller kallas) är det äkta värdet.

prover 2

Hur bra löste det sig! Förra sköterskan stack fyra ggr och det kom inte ens ut blod när hon drog ut nålen. Så jag hade mitt andra besök idag, svintidigt, men då hade jag glömt att föra över de instruktioner om mig själv och när jag skulle ta doserna för att det skulle bli samma förhållande som förra gången och att det går att jämföra men det glömde jag såklart och var så arg igår.

Men nu när hon inte heller fick nåt blod får jag en chans till i övermorgon. Då ska jag räkna ut precis när 15 timmar är före kl 13. Det borde bli kl 22. Men det är bäst att jag tittar efter noga i anteckningsboken för jag märker att det är lite veligt. Men då kan jag äntligen jämföra proverna vilket var det viktigaste för mig. Jag vill ha dem jämförbara så att jag kan fatta kvalificerade beslut om ökningen som är i antågande. Jag har 77-79 i puls och det är lägre än jag haft på tio år, så jag tror jag behöver höja. Har huvudvärk varje gång jag tar en dos. Det brukar vara för snabb doshöjming men jag har haft samma, för låga, dos i tre månader så det är snarare undermedicinering. Hur irriterande att man får känningar från hjärtat både när man är under- och övermedicinerad. En del känner igen att hjärtat fladdrar respektive trycker hård, och att de avgör om det är över eller under på det sättet. Jag pallar inte att hinna känna hur det känns och vilken annan gång det kändes likadant. Så det är verkligen jättegoda nyheter att jag nu kan få en chans att göra proverna rättvisa och jämförbara. Inte nåt ont som inte har nåt gott med sig.

Först blev jag irriterad över att det kom en ny som inte heller lyckades, men nu är jag jätteglad för då ska jag räkna ut när dosen ska tas så att jag får 15 timmar emellan. Och dubbelkolla vid örovtillfälletvatt det verkligen var 15 timmar. Jippi! Så kan det bli en positiv följd av att någon misslyckas. Jag tycker ju förresten inte att hon var dålig, utan de som har lyckats på första försöket är få. De flesta brukar hålla på så här.

Att vilja nåt

Jag vill massor, t ex vara gift med Mikael och bli frisk.

Men nu är det en sak jag vill så gärna så jag liksom gör mig sjuk för att viljan är så stark.

Den 21 augusti, för övrigt en perfekt tidpunkt vädermässigt, kan man åka till Sicilien för 3600:-. Dels finns det lägenhet i gamla stan i Cefalù, sen finns det det där underbara stället lite utanför Cefalù som Mikael och jag bodde på där maten var så gudomlig att jag sällan ätit så gott i en hel vecka.

Alltså, jag vill så gärna åka att det finns inget som liknar hur mycket jag vill! Men för fem, kanske nu sex år sen åkte vi till Italien och då var jag alltså sex år bättre, och efter halva veckan satt jag på sängen och grät över hur slut jag var och hur allt gjorde så ont och hur jag inte fattade hur jag skulle orka resten av tiden. Jag proppade i mig treo comp, blev som Arapapia på julafton och var så glad när jag var hemma igen. Så det går inte, jag klarar det inte, inte att sitta vid middagsbord och klä på mig varje dag. Men jag viiiiiiiiiiiill!

Men vad jag är lycklig för att jag kunde det för tio år sen. Veckan på Sicilien är ett av mina favoritminnen nånsin.

MasterChef

Jag måste komma med ett inspel efter semifinalen och finalen härom veckan. Det var nagelbitarspännande!

Man förstod vem som skulle åka ut först, Reynold, för han rullade sin 2,5m långa äppelremsa (det skulle bli äpple med löv) för hårt och den fick inte rätt form. Sånt ryker man på, fast han, Reynold, skapat de mest makalösa efterrätter under tävlingen med sånt som ätbar jord och hel naturbild och en uppbyggnad av nåt som ser ut som jord men som smälter när man häller varm chokladsås på det. Och hålet går neråt och är Down the rabbit hole från Alice i underlandet. Makalöst. Han blev trea. Och han blev så ledsen. Men denna tävlingen var den svåraste nånsin för alla som tävlade hade redan vunnit olika platser i tidigare säsonger av MasterChef, så konkurrensen blev mycket hårdare.

Sen vill jag säga en sak om den första utmaningen där tre skulle bli två. Det var ett pressure test, dvs de skulle få laga en rätt de bara sett fem minuter innan, de får smaka på den, får sen ett recept bestående av 113 steg, och ska sen göra den själva, på tid, och både smak och textur och balans ska vara som originalet, vilket också gäller upplägget. Och de brukar ta dit folk som är kända för extra svåra tekniska utmaningar som får göra en av sina extremt tekniskt krävande desserter att härma. Nåt år skulle de göra tre frukter av andra material och med massa fyllningar osv.

Jag brukar inte älska den delen. Dels känns det ledsamt och övertydligt när de lagar samma rätt jämsides, att nån åker ut och det gillar jag inte. Och jag har kommit på vad som faktiskt skaver i mig. De lyckas nämligen nästan aldrig. Nån kan ha fått utseendet väldigt rätt, eller andra saker som hur bränd en kolasås behöver vara i en viss rätt. Men de flesta känner efter ett sånt test att de misslyckades. Inte med allt, men de klarade inte av att laga rätten så som den som skapat den gör.

Igår sa killen som uppfunnit äpplet och löven att även för kockar som har som jobb att laga exakt det här varje dag så är det svårt.

Egentligen är det inget annat än meningen att det ska vara för svårt för dem. Man behöver tvinga in folk i andra andningen och se vad de gör då. För att bedöma hur bra någon är på en sak så ber man dem inte att göra det de gör bäst, utan nåt megasvårt de aldrig provat och rimligtvis inte kommer att klara. För då ser man hur folk kan ta till sig små hintar, övervinna tvivel och faktiskt göra en bra rätt fast den var över deras förmåga.

Och meningen är ju att någon ska misslyckas, eller kanske alla. Just det gillar jag väl inte, men det är ju ett effektivt sätt att ta reda på vad de har i sig om de måste lägga in sjätte växeln. 

Om jag skulle testa min översättningsförmåga skulle jag inte be att få översätta nån samtida amerikan eller deckargubbe, utan poesi, nåt faktaaktigt som jag inte har pejl på, lesbian feminism nånting, Asian literature. Då skulle jag ju verkligen få visa vad jag går för. Att göra det man kan är inte att prove oneself. Inte när man lagar en rätt som man kanske har lagat 100 gånger på sin egen restaurang, utan en som är "omöjlig" att lyckas med första gången och ändå är det vad uppgiften är.

Förut har jag som sagt inte gillar det greppet för jag tycker det är tråkigt att förutsätta att folk ska misslyckas. Men generellt så har deltagarna hämtat igen så mycket, saker de vispade fel, gräddade fel, fryste fel osv och de blir superkreativa eller supersnabba och gör om nåt moment som blev fel. Nu gillar jag segmentet, för att det här är duktigt folk och de skiner. De märker mitt i det omöjliga att misslyckande och stordåd bor grannar i deras mat.

Men jag har en historia om att inte klara av saker. I ett skriftställe i L&F som jag glömt referensen till, fick en man uppgiften att åka tillbaka till ett område där medlemmarna tidigare bott och betala av kyrkans skulder där. Men det gick inte, han hade inte nog mycket pengar. Man kan säga att han inte klarade uppgiften. Men sen kommer ett av mina favoritverser, taget ur ett minne med såll: Välsignad är du, för om du inte hade försökt detta hade du aldrig kommit till denna plats (mentalt).

Så nej, jag menar inget illa men det kan låta lite Livets ord att om vi bara vänder oss till Gud så löser sig allt. Det gör det INTE. Folk dör, skiljer sig, mister barn, arbete, fysisk och mental hälsa. I vissa fall ger ju orättfärdiga val omedelbara konsekvenser, men det är inte tvärtom, att om det har gått bra för nån så har hen varit rättfärdig. Livet är ingen framgångsscientologi.

Jag är övertygad om att ibland blir vi ombedda att gå igenom prövningar som det inte är meningen att vi ska klara. Eller rättare sagt där målet med prövningen är att vi inte ska bli bittra och tappa vår tro. Men att det går åt skogen med själva händelsen. Men att vi vinner nåt evigt på kuppen.

Som det där experimentet med 4-åringarna och marshmallowsarna. De barn som kan vänta och då får två, gör mycket bättre ifrån sig som vuxna och yrkesarbetande än de som inte kunde tygla sitt godissug och åt sin enda direkt. Man kan vinna mer än bara en extra marshmallow, dvs en fördel i vuxenlivet.

Framsteg och misslyckande hör ihop mycket mer än vi tror. Man behöver antagligen misslyckas många gånger innan man har lärt sig att bemästra vad det nu är. Härom veckan kollade Mikael och jag på konståkning och han sa att man måste ha ramlat bra många gånger för att kunna ta sig upp så snabbt, graciöst och bara fortsätta. Utan misslyckande kan vi inte ha någon framgång för de kommer efter varandra i tid.

Ibland, nej ofta, är jag ju så hård mot mig själv och tycker att jag är dålig som varit sjuk i 26 år men inte är bättre på att hantera min sjukdom än vad jag är. Men ibland undrar jag om detta är ett pressure test, där Gud inte alls förväntar sig att det jag skapar av mitt liv ska bli lika perfekt som om han hade gjort det. Att man misslyckas med några saker man tycker är omöjliga är okej, men när man ser på saken så har man ofta faktiskt klarat något som också verkade omöjligt. Grymt jobbat! -- Ur Grundkurs i Livsvisdom från MasterChef, 7,5 hp.

Språkstörning

Det finns nån reklam som var på teven när jag stoppade in min tallrik i diskmaskinen. Så med brasklapp för att jag inte garanterar att jag minns allting rätt nu så lång tid efteråt som det tagit mig att skriva detta. Det väsentliga är jag dock bombsäker på, för det var irriterat mig såååå länge!

Låt inte ditt guld 

Ligga och skräpa 

I en byrålåda

Sälj ditt guld och få pengar

Vi betalar bättre

Än aldrig förr

Ja, förutom att det heter vi betalar bättre än nånsin förr. Så att betala bättre än aldrig förr är ju en negation, och betyder att man ALDRIG HAR FÅTT SÅ LITE BETALT SOM NU.

Hur svårt kan det vara?

Ska jag?

Ska jag avslöja något av det pinsammaste jag gjort? Ja, det är ju klart, jag är ju patologiskt öppenhjärtig.

Vi fick så god påskskinka av mamma och pappa i lördags, vilket inspirerade oss att anstränga oss lite med söndagsmiddagen. Vi har ju inte riktigt kommit ikapp i ork så våra nyliga middagar har varit mat men inte alltid så god mat. Förutom mammas och pappas mat. Eller när vi fick mat av folk när vi hade Corona.

Så jag tog mig en titt i kylskåpet och tog fram köttbullar ur frysen. Och vi hade faktiskt en del som hör hemma på en påskmiddag. Är det förresten nån mer än jag, det är det såklart för jag inser att tanken inte är så originell, som tycker det är lite underligt att vi äter samma mat på jul, påsk och midsommar? 

Jag tänkte att jag skulle förbereda lite när jag skulle lägga mig, så jag tog fram den ena äggkartongen, som förresten har irriterat oss i kylskåpet för plötsligt får inget plats. Det var fem ägg kvar och jag tänkte att det var lika bra att koka alla fem. De vägde nästan ingenting. Jag satte dem på kokning och gick sen och typ borstade tänderna. Klockan var 26 minuter över nån timme som jag inte minns, och jag tänkte att det blir lagom att borsta tänderna. Men jag fattade inte varför det var sommarreklam på äggen. Men jag borstade tänderna, och kom säkert på nåt annat jag bara skulle göra så när jag kom och hällde av äggen var klockan 36 minuter över nånting. Oh well, tänkte jag, gröna ägg till påskmiddagen går väl bra.

Sen kylde jag dem och stoppade in dem i kylen.

Så då ska vi äta påskbord nästa dag. En ganska ödmjuk variant, men med stekt potatis, köttbullar, prinskorv, skärgårdssill, gravad och rökt lax och hovmästarsås samt gårdagens ägghalvor.

Jag skulle verkligen fotat dem. När jag stoppade dem i vattnet kunde jag inte fatta varför de låg så högt i vattnet. Ni som är uppmärksamma har nu fått två ledtrådar till upplösningen.

Jag började skala ett. Hjäääääääälp, vad sorgligt det var. Halvfullt, segt som en gummisula, gick faktiskt inte att äta. Jag kände på de fyra återstående och tog de tyngsta två till Mikael och mig. Men ändå var de utan tvivel de fulaste, torraste  äggen jag sett på 50 år.

Jag har ju inte lagat så mycket mat i mitt liv och koka ägg är en sån där grej som bara vägrar sparas i min hjärna. Jag lägger ägg i kokande vatten och kokar i sex minuter, förutom att jag i de flesta fall inte ens tar tiden utan kommer på det en kvart senare och skäms. Men det är märkligt att de inte brukar bli värre än de är. Gulan rinner ju inte i alla fall, om man säger så.

Men dessa. Mikael som inte gillar att slänga mat hivade direkt de två andra. Dessa kanske hade dugt som mat åt ormar?

Sen på kvällen började mina tankars kvarnar mala. Varför står det sommarreklam på äggkartongen på ägg som är seriööööööst ofräscha. Det har ju inte ens varit sommar än. Aha, bäst före-datum. 

Kom ihåg att det var här ni hörde det först.

8 juli. Och det måste ha varit 2020. Så om nån människa blev gravid samma dag hon köpte de äggen hade bebisen fötts fortare än vi åt äggen! Det ger en perspektiv, eller hur!

Vad jag inte förstår är hur två vuxna, relativt ansvarsfulla individer har blandat ihop två äggkartonger (man har ju alltid en gammal och en ny hemma) i nästan nio långa månader? Vi har nog tappat greppet helt, inte brytt oss om vi tar ur rätt kartong eller inte och har tagit ur fel, ända sen förra sommaren.

Och om vi hade kokat dem i bara tre minuter så de inte blev som gummi, hade de kanske gått att äta fortfarande. Jag blir ju oerhört imponerad av att ett livsmedel kan överleva så länge och bara bli lite torrt.

Vi hade också tre halvätna limpor när vi fick Corona. Ja, Mikael köper ofta nytt bröd innan vi har ätit upp det gamla, och så sköter inte jag mina bröd! Man äter inte ett nyare bröd förrän man ätit det gamla. Därför köper man inte heller nytt bröd medan man har en substantiell del av det gamla kvar. Då slösar man ju flera dagar på torrt bröd. Jag är särdeles investerad i att bröd måste vara färskt. Och tre halva limpor har vi aldrig nånsin haft. Och så fick vi Corona och kunde inte äta macka på tre veckor. De såg lagom intressanta, om man säger så. Men äggen såg perfekta ut, i alla fall tills man skalade dem. Det måste ju vara en superfood! De kanske inte håller i 9 månader om man kokar det, men jag har för mig att man kan förvara ägg i rumstemperatur. Inte i nio månader, men blir det en apokalyps ska jag tänka extra på ägg med utgånget datum. Får man dem gratis kan vi leva gott. Alla vitaminer och mineraler man behöver få i sig via kosten finns i ägg och röd paprika. Är inte det makalöst? Det är bara synd att jag är lite överkänslig för ägg. Ett i veckan går bra, inte ett om dagen.

Och vi blev inte sjuka. Det var inte dåligt, bara fult och torrt. Det ska man baske mig inte döma nån för.

Skor, fortsättning

Påsk

Det här konstverket har suttit på min näthinna och i mitt hjärta den här påsken. Det berör mig så. Säger så mycket. De vassa taggarna och vetskapen om var de trycktes ner. Spelet med skuggor och ljus som ger hopp. Marita Möller har målat. Oerhört vackert och känslosamt. Hon kallar den Långfredag.

Jag minns fortfarande när det var den första påsken efter min svågers död och hur jag var tacksam för påskens budskap med en mycket djupare känsla än tidigare. Karl-Oskar och Kristina möts igen, min syster får sin man igen. Ungefär så.

Vår svenske apostel, äldste Renlund, talade igår om orättvisor. Jag har ju rätt lätt att tänka på mina orättvisor, jag har inga barn, ingen hälsa och inga pengar. Inga ska jag inte säga. Men livet är inte rättvist. Och det var verkligen inte rättvist att Jesus fick dö på korset och bära törnekronan på bilden. Han som är mänsklighetens Frälsare och Jordens konung borde få bära världshistoriens mest makalösa kungakrona med Koh-i-Noor på toppen!

Men det finns en tid för allt. I vårt livs långfredag och den långa, förtvivlade och förvkrrade påsklördagen så är det en törnrosvärld många gånger. Och ja, vi kan som Skorpan och Jonathan kämpa för det goda medan vi lider, eller medan vi njuter för den delen. Och sen, på evighetens påsksöndag, så inte bara uppstår Kristus, utan också vi. Uppstår gör också alla rättfärdiga önskningar som har begravts ouppfyllda och alla tänkbara välsignelser som Gud kan och vill överskölja oss med. Den som varit utsatt för små eller stora orättvisor, som har offrat mycket eller lite, kommer att bli kompenserad. Men bara till att börja med. Alla ondskor och orättvisor kommer att gottgöras hundrafalt eller tusenfalt. Ingen törnekrona längre, utan en strålande guldkrona i Guds rike.

Men påsken är tredelad. Först det hemska, sen vår sorg, och sedan uppståndelsen. Vi måste härda ut i vår långfredag. Men jag känner verkligen att jag kan klara det för Gud går vid min sida, varje steg, och hjälper mig.

Han lever!

Också Marita Möllers underbara verk. Påsksöndag. Om jag minns rätt.

Glad påsk!

Tossor eller skor med svandun

Nu ska jag leta bild åt dig Sara. Jag såg på allvar några skor med typ dun på. Lite som den där dyra svenskt tenn-kudden i stilen. Har aldrig känt mig så gammal som när jag såg den bilden, tror det kan ha varit reklam för H&M-samarbete med vem det nu är den här gången. Och jag kände att det ligger trettio år mellan mig och mode. Jag har svikit mormor, som fyllde år idag och som hade impeccable taste och sparade vissa nyckelplagg tills nästa gång de blev moderna. Hon visste vad som skulle komma tillbaka respektive inte, och sydde som en skräddare hela livet. Hon kommer att vända sig i sin grav när hon får se de här skorna.

Jag brukar ju tycka att more is more men jag är inte gränslös för det. Huvva.

P.S. Kostar ju samma som tossorna. We are on to something!

Förresten hörde jag om några skor som visat är sköna fast de har klack. Inte "Sköna Marie", Waldläufer osv utan riktiga snyggskor. Följde dem rätt länge tills jag såg att de bara gör i max storlek 41. Vilket svek.

Sen sparade jag massa högklackade skor i storlek 42 på Tradera bara för det. Dem här kan jag minsann ha! Inte gå i visserligen, men ha! Får hålla fingrarna i styr så jag inte köper skor med 10 cm klack när jag nästan ramlar på mig själv. För det här är ju precis såna skor som man behöver ha. Några t o m Clarks strl 43, sitter de bara kvar på foten så måste det vara bekvämt med för stora skor. Har ju hela livet gått i för små.

Idag gled jag förresten på toagolvet! Tur jag alltid håller hemtjänsten i handen när jag går till mattan. Känns lite töntigt och överdrivet 99 gånger av hundra. Men å, vad jag inte har brutit lårbenshalsen idag!

Optimistiskt, i alla fall

Jag vet inte om namnet på den som virkat tofflorna är nån väldigt känd person och att jag inte begriper vilken dyrgrip detta är.

Men jag tycker det är befriande optimistiskt att försöka sälja egengjorda tofflor för nära nog 1800:-.