Sjukpengar och annat

Jag är ju sjuk jämt men Mikael har haft egen firma de första 10 åren vi var gifta och jag minns inte att han nånsin varit sjuk då. Jo, en magsjuka. Men nu är han anställd och har fått ligga hemma i två veckor med Corona. Men de har visst ordnat det rätt smidigt mellan arbetsgivare och Försäkringskassan. Jag har inte pejl på hur, men det verkar som om FK betalar sjuklönen, inte arbetsgivaren, som det brukar vara. Det tycker jag såklart är bra, för det är svårt nog för småföretagare i de här tiderna. Mikael har bara två arbetskamrater och då är en persons sjukfrånvaro i två veckor ganska mycket. Så det är fint att Mikael ska få pengar fast han varit sjuk. Det är inte att ta för givet. Jag kommer ihåg hur min kusin samlade in pengar till en sjuk kvinna på Filippinerna som hon var god vän med och som låg på sjukhus med ofantliga vårdkostnader som familjen inte hade råd med (och de var ju i covidkarantän själva och kunde inte jobba). Att vi har det så bra i Sverige är inte alla förunnat. Att man kan ligga på sjukhus utan att det blir en skuld för livet som aldrig kan betalas av och man kan mista hem och tillhörigheter i ett slag.

Jag kan, aporopå sjuk, meddela att idag har jag känt mig frisk, det vill säga innan jag gick upp och bara låg i sängen så kändes det som om jag bara hade ME, inte Corona också. Men sen när jag gick upp kunde jag inte göra nånting nästan utan att sätta mig och vila. I fredags hade vi fått fredagstacos i en påse utanför dörren och jag blev trött av att öppna burkarna med färdigskurna grönsaker. Så det är nog inte helt som det ska med mig ännu, även om jag är hemskt glad att jag inte mår så aktivt dåligt som förut. Jag hostar också fortfarande men mycket mindre än förut. Det känns att kroppen läker. Det är en makalös känsla som jag inte känt på de senaste 15 åren.

Jag är fortfarande nervös för långtidseffekter för både mig och Mikael, men det är onödigt att oroa sig för så jag försöker låta bli. Jag har ju inte heller varit sjuk i mer än sagda magsjuka på ca 15 år. Har förstått det som, lite överförenklat, att immunförsvaret har varit i overdrive. Det är inte nyttigt för kroppen men är inte ovanligt vid ME. De första 10 åren var jag tvärtom väldigt lättsmittad och en förkylning däckade mig i tre veckor. Därför har jag varit nervös för vaccineringen. Har inte vetat om mitt immunförsvar kommer att bete sig som det ska, om det klarar av att tillverka immunitet. Jag hade såklart inte räknat med att få covid utan bara att vaccineras, men nu blev det så. Och det verkar som om mitt immunförsvar faktiskt klarar av att göra vad det ska. Att det kämpar mot covid och vinner. Det är inte en självklarhet och jag är oerhört tacksam. Också för att Mikael och jag inte har behövt sjukhusvård. Det hade varit så tungt att bekymra sig för det också, kan han andas, dör han nu? Jag har aldrig varit rädd på riktigt sen vi fick covid och det är ytterligare en nåd som jag tackar för.

Och påhejad av Masterchef som snart är i final så vispade jag ihop en nyponsoppa härom kvällen. Det är det mesta jag har gjort i matlagningsväg sen vi fick covid. Församlingen har hjälpt oss med mat varenda dag förra veckan, och förrförra också tror jag, men jag har tyvärr ytterst lite minne av det längre (och det ska inte tolkas som otacksamhet från min sida, jag tror bara jag var för sjuk för att tillverka minnen). Men Mikael och jag har fått mat när vi inte har förmått göra det själva och jag blir så stolt över alla som hjälpt till! Det är makalöst hur folk tar av sin tid, energi och sina pengar och ger oss näring och kärlek. Först fick vi mest soppor, med mening för att vi bägge mådde så illa av allting att det var lagom lättsmält. Jag får fortfarande en liten reaktion i magen när jag ätit, men inte som förut. Då var man hungrig och illamående på en gång och kroppen tålde bara en liten portion soppa. Man kände att man ville äta för att få krafter, men det kostade för mycket att äta. Jag har glömt att väga mig men har nog gått ner 2-3 kg. Men sen har vi också fått vanlig mat, i takt med att vi blev mindre illamående, och det har varit så fantastiskt att få se folks personligheter i maten! Det har varit som vår egen masterchefavsmakning! Vi fick också lasagne som två killar hade gjort, alltså barn/ungdomar. Mikael har varit lärare för den ene i primär (alltså kyrkan, som söndagsskolan för barn). Jag tänker att det är en fin mamma som lär sina barn både att laga mat och att hjälpa andra. 

Det känns både rörande och glädjande nu i efterhand, om man nu får säga att det är _efter_ covid. Vi är ju inte akut sjuka längre, även om vi kanske inte är helt friska heller. Och jag räknar såklart inte med att bli det, men jag vill ju gärna återhämta mig till mitt senaste läge.

Jag kommer i alla fall att komma ihåg all den omsorg som visats om oss, även om en del detaljer är borta och jag inte skulle kunna tacka alla utan att glömma någon. Vi fick mat när vi var hungriga och det är ett mirakel i sig. Att folk lever så kristna liv att de tar hand om sin nästa. Det är fint, det.