Korthuset faller

Jag gick och hämtade posten ikväll precis innan jag skulle gå och lägga mig. Kändes härligt ute! Och kändes roligt att nästan orka det! Men det var inte så goda nyheter i posten, och nu har jag gråtit tre gånger för att det har tangerat mina så kallade vårdorsakade trauman.

Läste om en kille idag som hade skaffat sig en läkarkontakt på sin vc eftersom Sköndal ska lägga ner ME-verksamheten. Det avslutande i journalutdraget var att han var "välkommen". Så fint!!! Tror det var där det började. "Att vara välkommen i vården, när grisar flyger", är min erfarenhet. På Sköndal kände man sig välkommen som princip, men å andra sidan visste man om deras köer på över ett år, så nånstans kände man sig som om man var en självisk person som fortsatte få vård när så många väntade. Inte som de fick en att känna, men som man kände själv. Eller jag i alla fall. Jag vill ju inte gärna vara till besvär. Men sen la de ner och jag trodde att jag skulle kunna klara mig bra ändå, men det kan jag inte. Känner mig väldigt ovälkommen och som att mitt välmående är betydelselöst för dem som bestämmer. Har sett hur de ordnar "bokrea" åt patienter på äldreboende och det är väl fint för de gamla, men jag behöver inte en boklåda, bara lite hederlig, nödvändig vård. Men nej. Jag är inte värd det. Det är svårt att inte ta det personligt fast det inte är det. Följden för mig blir ju densamma vare sig de la ner verksamheten utan att veta nåt om mig eller ej.

Ja, men då har man väckt monstret. Tyvärr är det inte så att min sovångest mår bra av vårdrelaterade dåliga nyheter. Faktiskt känner jag att jag har vårdångest också. Det har varit så skönt hittills för jag har inte haft ångest för nåt annat än sömnen, men nu kommer det fler skäl. Det är inte så lyckat.

Men som jag kände mig idag, det är egentligen en väldigt normal reaktion. Jag får ju ofta välja mellan att göra väldigt små saker, ta medicin eller borsta tänderna. Och om nåt är det minsta jobbigt emotionellt så dras det ju av på samma nota. Dvs jag tål inget extra känslotjafs. Men det kan man ju inte skydda sig ifrån. "Inga dåliga nyheter i posten."

Jag dosminskar Stilnoct nu, andra natten. Igår minskade jag med 1/4 tablett men kunde inte somna så fick fylla på med en annan sort efter några timmar. Sov urdålkgt, massa mardrömmar när jag väl somnade. Idag tog jag bort en hel tablett och satte till den andra från början och hoppas på att det går bättre. So far känns det som att jag är urvaken och generellt värdelös timing att mixtra med sömnmediciner. Men jag sa till mig själv att jag skulle börja dosminska när jag inte längre har feber två dar i rad efter jul, och dit har jag kommit nu. Men med början nästa vecka har jag vårdbesök varje vecka ända in i april. En helvetesperiod kan man säga. Som väl är är jag nyklippt med lite kortare hår än jag vill men som torkar fort och ser ganska välfriserat ut utan vidare ansträngning. För nu vet jag inte hur jag ska få in hemtjänstens duschar också. Jag kan ju inte ha vårdbesök varje vecka, nu har jag det typ sju veckor i rad. Jag kan ju inte, men vet inte vad jag ska göra. Har inte gått på mammografi på ca fem år för att jag inte har orkat, så var så glad nu när jag skulle orka det. Och sen kom sju vårdbesök till. Men jag måste ju tvätta mig och tvätta håret innan jag går hemifrån, särskilt till fysiska vårdbesök som mammografi. Jag hade ju superfett hår och hemmabehå i förrgår när T var förbi, men det är en annan sak än att lukta svett i valkarna på mammografin. Idag orkade jag inte ta på mig behån alls och jag grät faktiskt när jag sa till Mikael: Har jag blivit en sån som inte orkar ha behå på sig? Jag är så välbegåvad på det området så det gör enorm skillnad för hur slafsig jag ser ut. Jättetråkigt när bröstvårtorna pekar rätt söderut. Eller rättare sagt så har jag så stor mage att de pekar framåt. Nån fördel ska man väl ha av sin medicininducerade äpplefigur. Jag har ju gått upp i vikt också och det ligger såklart i botten. Och sköldkörteln ligger i botten, det går uselt och jag har hållit på i över ett år med att få ordning på det. Proverna från i februari var CRAZY. Så det går inte heller bra. Jag orkar inte nånsin träffa vården mer. Till och med en snäll läkare på telefon är som en åskurladdning där jag blir gråtfärdig av lättnad när det är slut. Jag orkar bara inte mer. Men måste. Och mottagningar stänger och man måste börja om från början. När det är traumatiserande med okända vårdkontakter. Eller kända som inte är bra. Och faktiskt lite traumatiserande även om man tror att de kommer att gå bra för att man har en sån lååååång lista på när det inte har gått bra. När man mår dåligt av nåt så spelar det inte mindre roll utan större. Det växer fast man inte vill.

Jag tittade på Aftonbladet för nån vecka sen och såg ett foto av vad jag trodde var dr Anna. Jag blev fysiskt påverkad, stel och sjuk på nåt vis, ont i magen, illamående, vet inte riktigt vad, för att känslan var så stark att jag inte hade någon energi över till att analysera den. Minns bara det där millisekundsnabba omslaget från fine till KRIS när jag trodde jag såg hennes foto. Berättade det för Mikael nån vecka senare och sa att den reaktionen jag fick verkligen inte känns normal. Nåt är skadat i mig. Nån har korsat några ledningar så reaktionen på en bild är som att se sin våldtäktsman utanför porten.

Och det är väl därför jag gråter nu, för fjärde gången.

Passar jättebra med gråthuvudvärk också. Kan inte gå upp och ta piller heller, jag reste mig för nyss.

Nej, fy, det är inte så bra nu.

Och om en kvart måste jag släcka lampan. Jag känner mig inte sömnig alls. Som att jag kan ligga och vara ledsen i tre timmar utan att somna.

Ja, hej onsdag. Du har inte mycket att tävla om för att bli bättre än idag. Faktiskt har du redan börjat. Ska jag försöka se nuet som nåt nytt, eget, inte fortsättningen på en jobbig kväll? Positivt tänkande kan ju ibland vara provocerande, som att allt ordnar sig bara man är hurtfrisk. De som svälter har inte skrivit upp tre saker de är tacksamma för. Men jag menar bara att jag kan tänka som att det nu är en ny dag. För att det är det. I almanackan.

Jag måste prova.