Vi har missat!

Vi eller i alla fall jag har missat ett kungligt bröllop! På min födelsedag den 17 juli gifte sig den äldsta dottern till prins Andrew och Fergie, Beatrice, med en italiensk greve som hon känt hela livet. De skulle gifta sig rätt stort i maj, med mottagning i drottningens trädgård för några hundra gäster, men sen kom Corona och nu hade de ett minibröllop med 20 pers, bara föräldrar och syskon och drottningen och hennes man. Italienarens fyraårige (?) son var best man/page boy. Bröllopet har redan en egen sida på Wikipedia. Jag har slarvat bort länken men det går bra att googla på Wedding Beatrice of York. Annars har Ebba von Sydow den mesta informationen på svenska.

Förlovningsbilderna kom i färg, som hennes syster hade tagit, och i svartvitt, som ett proffs hade tagit. 

Själva bröllopsfotona finns det minst sagt ont om. Typ fem stycken. Hennes föräldrar är inte med på nåt (säkerligen med mening pga pappans skandaler) och drottningen står på behörigt avstånd på ett. Inte för att jag hade haft min farmor med på mina bröllopsfoton förutom på släktfotona. Men inte bara farmor och farfar. Måste man skryta om att man är kunglig? Trodde inte man behövde bevisa nåt längre, men vad vet jag. Vet inte heller om det är nåt som "folket" kräver. Så jag kanske inte ska ha nån åsikt om just det.

De gifte sig i Windsor och hade möjligtvis någon liten mottagning eller lunch efteråt. Så mycket brydde jag mig inte att jag lade det på minnet. Mammorna läste varsin dikt, dels Shakespeares Sonett nr 116 (Let me not to the marriage of true minds admit impediments) och nåt av EE Cummings. Ingen sjöng i kyrkan, man andas säkert ut för mycket virus då, men nationalsången hade visst spelats. Lite skumt att ha på bröllop. Återigen, om jag minns det rätt. Jag skrev nämligen det här inlägget igår natt och nu idag när jag skulle göra färdigt är hälften borta och jag bryr mig inte så mycket att jag rotar på nätet efter fakta i saken, igen.

Hon lånade en tiara som drottningen själv hade på sitt bröllop. 

Om ni ser på drottningens bild så är tiaran lite assymetrisk i mitten och den gick nämligen itu precis före vigseln så nån hovjuvelerare fick rycka ut och laga den fort. Den är egentligen ett halsband som nån har gett till nån. För övrigt har drottningen likadana pärlor på sig fortfarande, fast det ser ut som två rader på bröllopet och nu har hon tre. Jag är också en pärltjej men inte så jag måste ha det jämt. Jag tog hål i öronen bara pga att jag ville ha pärlor i öronen. Och så ska man ha mörkt hår i knut och tyllkjol och tåspetsskor. Oh well.

Nu har jag förresten sett reklam på FB om nåt företag som möjligtvis heter Alice of Sweden. De gör helt annorlunda örhängen, så baksidan är inte en plugg på en pinne utan platt och direkt mot örat. Man sätter i bakdelen först, och på framsidan finns det gängor som man skruvar fast typ en pärla i. De säger att de inte känns (piggen bak kan ju vara obekväm om man som jag ibland ligger ner när man är bortbjuden på middag), varken när man ligger på sidan eller duschar eller nånting. Tycker det verkar vara smart. Dessutom är de hypoallergeniska, vilket också är bra. Titan och nåt. Jag får utslag av vissa av mina örhängen. Men det var ett rejält sidospår.

Klänningen var en vintageklänning som drottningen hade på 60-talet och som hovskräddaren har personifierat lite och lagt till satin och ärmar osv. Och så var det nåt med slöjan men det har jag glömt.

Förlovningsringen skulle visst vara värd $130 000. Vigselringen bryter mot traditionerna! Slå på trumman! Men det var bara att den inte var i guld från samma gruva i Wales som alla andra.

Jag tycker det är fint att folk gifter sig fast de inte kan ha stora fester. Mikael och jag gifte oss också fast vi inte kunde ha 250 pers på ett slott, fast av andra skäl än just covid. Äktenskapet är mer än festen. Och jag är så glad för vårt bröllop och för vårt liv tillsammans. 

Och så är jag så glad för kungliga bröllop! Nu vet jag inte om nån som är giftasmogen i Europa, men om några år blir det bröllop i Danmark, Norge, Holland, Belgien. Sen finns det ju massa halvblodsprinsar som är förvisade, eller som är kungliga över en region som inte är monarki längre, men dem har jag ingen pejl på alls. Men jag tror att Japans kejsares dotter avsade sig kronan pga kärleken. Så det är nya tider nu. Maxima av Hollands mellandotter ser ut som en fotomodell och verkar väldigt spunky, som sin mor. Det kan bli spännande.

Jag har trots tylldrömmarna fått en ny, eller nygammal, respekt för Victoria. Jag blev påmind i fredags om när jag som ende ackompanjatör i en sångtävling fick ett särskilt omnämnande av juryn för mitt musikaliska sätt att spela. Men bara för det blev jag nervös inför konserten och kom av mig. Och en annan gång på ett jobbevent vann jag en rockringstävling, och när de ville se det senare på middagen fick jag såna nerver att jag tappade den efter fem varv. Så jag gillar verkligen inte att synas. Då gör jag dåligt ifrån mig. Jag var orolig inför min egen födelsedag för jag vill gärna bli älskad men det är jobbigt att vara i centrum. Jag vet inte om det är för att jag är fet eller om jag inte tycker det finns nåt substantiellt i mig som hör hemma i centrum. Jag har sjungit för publik på 5-800 pers, duett och trio, flera gånger, och jag hade ett två takters solo i en trio. Och enda anledningen till att jag gick med på att sjunga ens två toner solo var att det var så fantastiskt musikaliska människor jag framförde det med så att det var en så rolig upplevelse att jag svalde den bittra solosången. När jag skulle sjunga upp för att gå med i en kör en gång var jag helt förstenad av rädsla. Men det var Ninni som hade tipsat om att jag skulle gå med i den kören, när hon och min syster stod bredvid körledaren som var deras lärare i flera ämnen på musikgymnasiet och de typ vouchade för mina sångförmågor. Så han lät mig slippa sjunga solo och testade mig bara på hur bra jag kunde sjunga a vista och vad jag hade för spann, och jag har sällan varit så lättad. Jag har alltid varit musikalisk, läst noter bra, sjungit rent och hållit min stämma även i åttastämmiga skumma bitar. Men jag sjunger inte vackert. Det är bara min man som tycker det. Jag brukar kalla min sångstil fog horn. Men så jag hatar verkligen att sjunga solo. Duett går bra, det har jag gjort massor av gånger, för då kan man gömma sig bakom att man bildar ett nytt unikt ljud tillsammans. Lång avvikelse här också. Men om Victoria känner för att representera Sverige så som jag känner för att sjunga solo, då är hon verkligen värd all heder. Hon gör mig inte ens till republikan!

En doft av Italien med mera

Alltså, min syster. Jag har inte kunnat tänka riktigt på vad hon har gjort för mig i samband med min födelsedag, det blir som när jag lyssnar på känslosam musik, för mycket känslor på samma gång och kroppen orkar inte med det.

Men jag kan skriva lite om det nu när det gått några dagar.

Först bjöd hon på middag ute, sen hade hon mage att ge mig en rejäääl slant till lyxlakan (som jag har surfat lite på men inte kommit i mål, så om ni har tips blir jag tacksam). Och vackra inslagningar på lyxlakanspengarna och en box med 50 lappar med komplimanger, minnen och foton. De var dessutom perfekt skurna med var jag tror vad skärmaskin, och hon har en släng av perfektionism så jag vet inte hur lång tid det tagit att komma på sakerna och att få lapparna perfekta dessutom. Vi läste och tittade på lapparna på restaurangen. Vilken speciell stund.

Sen kommer hon hem hit med två enorma kastruller med köttfärssås och linguine. Jag överdriver inte när jag säger att det var köttfärssås till ett dussin. Jag började lipa när hon öppnade locket. Och så hade hon till och med tagit med sig ett extra paket spaghetti och plastpåsar med sån där draggrej så att vi kunde frysa in rester i platta portionsförpackningar. Mikael gjorde ett gäng påsar och skrev vikten på, så gulligt. Alla påsar fick inte plats på fotot. Dessutom är ju spaghetti med köttfärssås min favoritmat och hon har bott i Italien och har lärt sig en del tricks. Godare köttfärssås än jag nånsin gjort. Det krävs all min självdisciplin för att inte gå och tina upp en påse nu.

Sen, som om detta inte räckte, så städade hon ur min garderob. Eller ska jag säga garderober, for there are several. Hon och jag har sorterat på vindar och i matförråd tillsammans i många timmar. Vi är hemskt intresserade av att organisera men kanske inte av att städa. Så mina strumpor låg redan i nazistisk ordning. Men förr, när jag kunde gå till kyrkan, så använde jag strumpbyxor, och har inte rensat garderoben sen dess. Hon tyckte jag kunde försörja ett mindre land med strumpbyxor. Men det var många såna där billiga paket med fem par i, som ofta bara håller en eller två gånger. Men hur som helst, det låg så mycket grejer i garderoben som jag hade glömt av för, kändes det som, en livstid sen. Gardiner, påslakan och prydnadskuddfodral i färger jag inte visste att jag haft här hemma. Och kläder som är många storlekar sen. Och en underkjol som var 30 år gammal. Badkläder i en plastpåse från en mataffär i Tyskland, som hon bodde i för 20 år sen. Jag måste ha hört fel.

Sen rensade hon ut bland de hängande kläderna och jag har visst rätt många klänningar. Har inte sett min lila sidenklänning från Monsoon som jag köpte på eBay för £1.99 på länge. Den är för liten nu så den och fyra andra plagg sparade jag fast de var för små. En kjol, också från Monsoon från eBay på den tiden när man kunde få plagg för ett pund eller två och frakten var halva priset, minst, mot idag. Och en fantastisk svart klänning med empireskärning och knyt bak och som jag köpte med Rebecka i London. När T fyllde 30 hade jag precis gått ner 16 kg och kom i den igen. (Sen fick/skulle jag prova Saroten för migränet och gick upp 9 av kilona i rask takt utan att få smärtlindring. Surt!) Men jag tycker det var bra gjort av mig att vara så pass ruthless. Sa tack och farväl till många plagg. Resultatet? Två fulla, nej, knöfulla sopsäckar som pappa tog till återvinningen fast inte recycling utan de skänker det till nån second handaffär där funktionshindrade jobbar. Och sen tre papperskassar till. Jag hade inte trott det om jag inte sett det själv.

Däremot hittade vi aldrig mina försvunna leggings, men det kanske var lika bra. Jag har köpt ett par svarta treggings på rea på H&M som ju är snyggare än leggings. Hoppas jag, vi får se när Mikael hinner hämta paketet.

Ja, men ni fattar inte vad underbart. Halva min sommargarderob har legat på tre köksstolar för att jag inte har fler galgar eller plats. Eller för den delen ork att sortera ut så jag får plats och galgar. Nästa gång hon kommer ska jag be henne hjälpa mig sortera bort gamla bijouterier, men det blir nog inte lika krävande. Hon höll på till halv tolv på natten.

Sen säger hon Det var inget när jag tackar henne med en futtig Marabou till hemresan. Inget? INGET? Man ska mäta hjälp efter hur stor tjänsten var för den som fick den. Då blir det rättvist. Även om rättvist känns som helt fel ord i det här sammanhanget.

Såååååååå lycklig!

Jag var så duktig och gjorde mig i ordning jättelångsamt. Hade till och med tid att sitta i massagefåtöljen i en kvart. Sen satte jag mig utomhus i Baden och vilade. Sen kom min syster och vi kramades! Första kramen sen i februari med nån annan än min man. Det är så lite Corona i Skåne så jag vågade. Men tänk på de som inte har nån man. Har de inte rört vid en annan människa på fem månader?

Jag hade i alla fall tankar på att ha en annan klänning på mig idag. Men jag var så velig att jag tog den gamla vanliga 50-årsklänningen. Ville hellre spara den kognitiva energin till samtal.

Och wooooooow, vilken kväll. Så roligt att träffas, och så kul att äta tillsammans. Jag mindes fel så det var ingen havsutsikt, men nu blev det så. Och vilka presenter som kommer rullande i en till synes evig ström. Jag vill inte framhäva nåns gåva framför nån annans men jag hade mycket att gråta över idag, av glädje såklart. Den ena presenten var 50 lappar med en blandning av foton, komplimanger och minnen. Hade jag bara fått den enda presenten hade jag kunnat dö lycklig. Visserligen känner jag så för allas presenter, jag har verkligen känt mig översköljd av kärlek.

Och att jag fått ha tre firanden med olika delar av familjen var fantastiskt. Jag hade blivit mycket sämre av att träffa alla på en gång så jag uppskattar så att jag kunde få dela upp det. Idag är jag också mycket mer slut än efter i fredags, så det känns bra att jag inte siktade högre, större. Jag ville inte tvinga kroppen och må pest efteråt. Gråta för att man tagit i för mycket är väl ingen bra början på de kloka 50-åren.

På grund av Mikael (som är 60) tycker jag 50 inte är ett dugg gammalt. Och som jag sa så är det inte åldern som är krisen (tack vare landstingets botox) men mer fetman och att jag inte tycker att jag använder mitt liv på det sätt jag skulle vilja. Jag vill så gärna jobba, har alltid haft roliga jobb. Jag ville också ha kunnat läsa vidare, det var svårt att släppa tanken på att doktorera. Jag har haft några av magisterböckerna framme och kan för mitt liv inte slänga dem. Det är ju redan kört men om jag slänger dem accepterar jag att det är kört. Det verkar svårt att fylla jämnt utan att få en identitetskris av nåt slag.

Men det är inte det jag vill betona idag. Jag hade en himmelskt lycklig stund ikväll. Att jag knappt minns nåt som nån sa lär mig att bli bättre på mindfulness. Fokusera så kanske det stannar kvar.

Men känslan av lycka stannar kvar. När jag tänker på kvällen, vilket jag kommer att göra mycket och länge, känner jag att kärleken överbryggar alla mina problem. Jag kan inte ens prata om det här 50-årsfirande utan att gråta.

Men jag planerar fortfarande en fest med mina bästa vänner, när den nu kan hållas utan fara för Corona. Vädret säger NU, för då kan man vara utomhus, men vi har ingen trädgård och om det är svenvarmt eller iskallt så tar det kvällens halva energi. Så jag vill ha inomhus, planerat.

Jag vet inte hur det kommer att bli med Corona i höst men jag önskar att det ska kännas tryggt att träffas i Stockholm och åka hit, de som inte bor här. Det är ju nästa event jag planerar. Det är för närvarande 18 rätter på den festen, men det kan jag garantera inte blir verklighet.

Men jag kan inte nog berömma denna kväll. Fantastiska, generösa presenter, och om jag inte skärper mig kan jag inte låta bli att fulgråta, trots middagsgästernas chanting:Fulgråt! Fulgråt! De vet att det inte krävs mycket för mig.

Efter maten hjälpte de mig upp och gick och stödde mig vid varsin arm, som jag gick med farmor. Men jag är ju inte 70 år äldre än de. Men nu är det så, jag är inte så dum att jag försöker gå själv fast jag inte orkar och har hjälp. Men visst är nästan allt lite komplext. Att ta emot hjälp en gång är ok, att alltid vara föremål för andras omsorg gör en såklart glad men också ledsen. 

Men jag klagar inte, men jag blir sentimental och frustrerad och påmind om hur det är. 

P.S. Överst i högen med foton, komplimanger och minnen ligger en bild med Svenskt Tenns blå elefant. Det räcker ju för att knocka en. Jag visste inte ens att jag hade sagt hur galen jag i det mönstret.

Lika som bär

Där blev jag lite nervös

Ser följande bild på Pinterest. Ser först bara ett snyggt par, 

men sen börjar man se åldern i ansiktet och jag får dubbel Macron-vibe!

Men i undertexterna förstod jag att det var släktskap mellan dem, inte romans.

Fattar inte vad jag har med det att göra men jag blev så lättad.

Dagens focaccia

Ja, alltså, JAG har inte gjort nån, men jag har hittat makalösa bilder som får glädja eller inspirera er. Fy vad vackert med ett sånt bröd till en god tomatsoppa. Ellen gör en grym, tror jag ska skriva ner receptet. Fast jag tål ju inte tomat så kanske inte då.

Galenskaper

Ivar Arpi nämnde på FB idag ett sommarprat från häromdagen av Ola Wong. Honom är jag inte bekant med, men han är journalist och har till exempel bott i och bevakat Kina, stod det.

Kanske är det mest beklämmande att höra hur flera tidningar han jobbat för har börjat kvotera nyheter. Sydsvenskan utfärdade vad man kallade för en fatwa för alla utrikeskorrar, där MINST 50 procent av alla intervjuade skulle vara kvinnor. De tackade senare nej till en artikel som handlade om att Kina började stänga sina arbetsläger, eftersom källan var man. De flesta stora tidningar har sedan ett tag genusrobotar som för statistik över hur många gånger kvinnor nämns i artiklarna. Man sätter liknande mål för avdelningar och kollar noga på vilket kön de man anställer. I Aktuellt får det aldrig vara två manliga nyhetsankare under en sändning samtidigt av det här skälet. Två kvinnor går bra. 

Journalistiken blir inte bara uppfostrande i vad man säger, vilka frågor som får ställas, utan också snedvriden till vem som ska få komma till tals. 

Med den logiken får inte vem som helst drabbas av matförgiftning och behöva en ersättare i nyheterna.

Dessutom skulle nån kunna mörda Donald Trump men om kvoten för manliga nyheter var full skulle man tacka nej? Det skulle man ju inte, i verkligheten, oavsett genusrobotarna, för den nyheten är det närmast kriminellt att neka, men hela alltet låter så rubbat.

Jag är normalt inte för kvotering och liknande, även om jag självklart är 100% för lika lön och lika rättigheter. Och om ett företag ska anställa 10 pers så är det ju orimligt om det blir 9 män och 1 kvinna, om det är ett genusneutralt jobb där det faktiskt inte behövs större muskler. Men att det måste vara fem av varje tycker inte jag är helt nödvändigt. 4 - 6 går lika bra för mig, för det kanske inte var lika många av varje som sökte, eller inte lika många kvalificerade. Män har en tendens att överdriva sin duglighet medan kvinnor gör tvärtom. Det måste man ju också i så fall ta hänsyn till om det ska bli rättvist.

Jag såg en gång en lista hos ett gift par med grindstreck för respektive person och diverse hushållssysslor. Jag blev lite chockad över att de mätte så noggrant. Men det var inte för att kunna låta bli att plocka ur diskmaskinen, utan för att kvinnan själv skulle se att hennes man faktiskt tog ganska jämställt ansvar i hemmet och inte klaga i onödan.

Vi har ju å andra sidan ett ruskigt ojämlikt förhållande. Min man gör i princip allt, och dessutom stöttar han mig när jag är ledsen. Idag känner jag mig lite liten, för att jag fick feber och sen för att jag fick puls på 130 av att vattna dahlian och klippa bort två övermogna blommor. Jag blir ledsen för att jag är så hindrad, och får också dåligt samvete för att jag sitter och glor på Pinterest istället för att skriva en bok. Mikael tycker inte att jag orkar skriva en bok så han tycker inte jag är värdelös, men jag själv tycker ju det, särskilt vissa dagar. Och jag är rädd för att förhållandet mellan oss ska bli för mycket förälder-barn och/eller vårdare-patient. Jag glömmer ju saker som bara disträ eller minialzheimers glömmer, så som ett oansvarigt barn och inte en jämlik partner. Och härom dagen sa Mikael nåt två gånger och jag hörde det bara andra gången. Det är ju inte nåns fel men om jag inte hänger med i en diskussion så vet jag ju inte det och kan inte förklara det förrän Mikael har reagerat på att nåt är konstigt, typ som att jag ignorerar honom första gången. Det är ju ganska fräckt att bara strunta i vad nån säger när man pratar, så det kan ju verka provocerande fast jag bara inte har fattat att det är nåt jag missat. Ibland är jag ju dessutom kvick och klipsk, ibland förstår jag inte en mening om den är lång eller avancerad. Så han kan inte alltid tänka att jag inte fattar, det hade vi nog blivit tokiga på bägge två.

Så det här med jämställdhet tycker jag är en svår fråga. Man ska vara lika mycket värda, som utgångsläge, men sen blir inte Mikael värd mer än jag för att jag inte fattar, klarar saker hemma, eller på arbetet, eller i sovrummet, eller nånstans i princip.

Läste en artikel idag om dödshjälp. Egentligen är jag inte emot att folk ska få göra som de vill, men problemet blir om folk känner sig som belastningar på sin familj, på vården och på samhällets resurser. Att de får en broschyr om assisterat självmord istället för psykologsamtal som får dem att inse sitt värde, eller assistans om det behövs så att familjen inte blir överbelastade, eller starkare värktabletter. God och rätt vård måste ju finnas på plats för alla innan man kan börja tala om rätten att ta livet av sig. Rätten att slippa ta livet av sig måste vara större. Och faktiskt rätten att belasta familjen, vården och samhället om man är sjuk. Det är oftast inte frivilligt och då ska man inte ha dåligt samvete, inte bara för att man inte är jämställd och inte gör 50%, utan att man är en belastning. Det får man vara, om man inte kan annat. Alla får vara vad de kan. 

Men även det är jättesvårt. Såg på nåt program förut medan nagellacket torkade om en extremfet kvinna som vägde lika mycket när hon var barn som jag när jag var vuxen. Nu vägde hon flera hundra kilo. Hon klarade inte gymnasiet men hittade ett annat, men college fick hon sluta på för hon orkade inte gå mellan lektionerna eller för den delen sitta på stolar. Så de senaste 8-9 åren har hon levt på bidrag. Det triggar mig lite, för fetma är ingen sjukdom. Men för mig är det som en sjukdom, i det att fetman mer har drabbat mig än att jag ätit mig till den. Jag ger absolut inte upp allt ansvar för vad jag äter, men det är en liten del som beror på okynnesätning. Men den tjejen kan inte arbeta mer än en person som är sjuk "på riktigt". Hon skulle säkert känna sig ledsen om hon hörde att jag tyckte det var orättvist att staten försörjde henne för att hon inte kunde låta bli att äta. Förresten hade hon gått ner 47 kg, jag förstod inte om det var på en eller två månader. Om hon kan gå ner så bra genom att följa en diet behöver hon väl ingen gastric-bypassoperation utan bara fortsätta med dieten? Men jag känner att jag dömer henne, och det är ju precis vad jag inte vill att folk ska göra med mig.

Mikael sa igår att han skulle sakna mig om jag dog. Alltså han är inte bara gift med nån för sällskapet utan det är just mig han vill vara med. Och han gillar att vara med mig, prata, skoja och kolla på QI ihop. Vi har ju inte mycket till liv, inget socialt umgänge för det orkar inte jag, inga spännande resor, hobbies eller sportsliga aktiviteter, för det orkar inte jag. Vi har i princip bara våra ord. Så när folk börjar prata för mycket om att lika är samma, då blir jag lite störd. Så om nåt inte är 50-50, är det då dåligt? För det är jag i så fall. Och man måste ha rätt att inte duga i sina egna ögon men att samhället inte håller med en! Ens nojor ska man få hjälp med, inte förstärkta.

Så kontentan av svadan? Lika betyder inte samma, likadana, utan bara lika mycket värda oavsett. Inga jobb är mer viktiga än andra, jag säger bara sopstrejk. Och inga människor är egentligen viktigare än andra, även om vissa företrädesvis män tror det. Om man är Leader of the free world t ex. Bah.

Men jag ville ju egentligen säga nåt positivt som avslutning och inte om den orange ledaren.

Jag har förresten fått den största finnen på 15 år. Inte för att man ska lita på det förresten, för jag minns ju som ett såll. Men jag undrar om det är hormoner för i en viss annan kroppsdel läcker jag inte som ett såll på de senaste 15 åren (de har med varandra att göra), men härom dagen var det lite blod. Kanske ska jag komma i klimakteriet.

Och HUR blev det den positiva avslutningen? Jag är nog för trött nu, och om man inte kan sluta bra, så kan man sluta PUNKT.

Gick inte så bra

Idag minns jag att jag tänkte, medan jag sov, att eftersom jag flyttat duschen från igår till idag så är alarmet inte på. Så jag kollade på klockan och hon var 12.58. Tyvärr blev jag klarvaken av det. Sovit nio timmar så inte katastrof men rätt kass. Så jag låg i sängen och försökte göra ingenting. Gick sen upp och tänkte på döden och att bli änka, och lyssnade ett dussin gånger på Stop all the clocks med Rigmor Gustafsson och som Ninni sjöng på Robs begravning. Dikten/texten är WH Audens och den är en skoldikt som är ett exempel på hur poesi kan vara mer än ord, kan vara så träffsäkert att det griper tag om inälvorna. 

Så jag lyssnade och tänkte, kände empati för folk som blir änkor, nu och för länge sen, och nu har jag feber. Jag glömde att emotionell ansträngning ger samma resultat som fysisk. Kan inte fatta det egentligen. 

Jag skulle ju förbereda mig/vila inför imorgon och då är inte feber en bra förberedelse.

P. S.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Dagens det-ska-man-inte-skämta-om

Var och fick botox idag. Glömde titta på utsikten. Men jag har det så bra.

Men jag kände mig så fin idag också. Så blir det kanske efter en sommar utan att man orkar klä på sig. Men jag hade tre olika mönster på mig, blommigt, prickigt och randigt. Så jag tror vissa hade fått epilepsi (och det är det man inte borde skämta om) av mönsterblandningen men jag var faktiskt rätt nöjd själv. Jag är ju inte så mycket minimalist utan maximalist, och även Maximalist, när man tänker efter.

Så nu ska jag bli en sån där riktig influencer som fotar sig själv i alla möjliga situationer. Eller inte.

Men jag kan berätta att ballerinorna är från Deichmann från en långt gången säsong, de är supersköna i mocka, byxorna har jag fått av mamma i present och ni kan se nedan när kronprinsessan har nästan likadana på sig (hennes är dock från By Malina och mina Cellbes tror jag det var, men jag är mer än nöjd med det) 

koftan är från Lindex men köptes med prislappen kvar på Tradera, och toppen har jag glömt vilken affär den är ifrån men är också ett traderafynd. Nagellacket är Ellos eget märke och är förvånansvärt bra och nästan otänkbart billigt! Jag målade naglarna två gånger i fredags och idag målade jag bara över topparna lite, värre var det inte.

Oops!

Klockan 00:26 tror jag att det är riskfritt att gå en meter utanför ytterdörren och vattna min magnifika magentadahlia, i bara underkläderna. Ser nåt röra sig till vänster, nej, det är för stort för att vara en katt i trappan, men det är en hund! Och där står hans husse vid foten av trappan.

Dyker tillbaka in och stänger fort. Väntar fem sekunder efter att han kommit ur synhåll och ser att han gått åt det hållet där han inte syns/ser längre. Går ut och vattnar. Häller en halv liter på två sekunder och ska vända lite på krukan för att vattna lite jämnare. Ser nåt i ögonvrån. Då kommer killen tillbaka. Vi säger ett krystat hej medan jag flyger in igen.

Skräpans hund å kissa fort.

Min hemtjänstperson sa att man bryr sig mindre om vad andra tycker när man blir äldre, och det håller jag med om. Men jag har visst inte blivit så gammal att jag kan visa mig för grannen i underkläderna. 

Men vaddå, det är ju sommar. Hade vi varit på en strand hade jag varit rätt påklädd. Och jag är inte precis ett hett objekt för en kille i 20-årsåldern. 

Kanske bryr jag mig faktiskt inte. Nu i efterhand. 

Skön känsla. 

Vårdcentralen

För snart ett år sen ansökte jag om hemsjukvård hos min vc. Min läkare sa att jag skulle ta upp det med ansvarig sköterska och att det "säkert går bra".

Jag kan inte förklara detta muntligt så jag skrev ner info om ME, vad jag kan i vardagen, vad jag behöver hjälp med osv och lämnade till hemsjukvårdssköterskan.

"Säkert går bra." Mm, visst.

När jag inte hade hört nåt på lång tid frågade jag på 1177 om de saknade nån information. Inget svar.

När det gått ytterligare lång tid ringde min hemtjänstperson och frågade och då gissade sköterskan i telefonen att det behövdes ett läkarintyg. Jaså. Särskilt som min läkare inte skrev nåt intyg när vi diskuterade saken utan bara skickade mig till sköterskan.

Men då skaffade jag ett intyg från Stora Sköndal. Det gick till min läkare, som lämnade det vidare till sköterskan. Det ser jag i journalen på 1177.

Om en knapp månad behöver jag receptförnyelse på alla mina mediciner. Så då skrev jag att eftersom de inte svarar att det är nåt som saknas och att de har fått läkarintyget så antar jag att jag nu fått hemsjukvård. Men det vill jag ha skriftligt besked om.

Säger också att läkartiden behöver vara så sent som möjligt på eftermiddagen. Förra gången tog det en halvtimme att skriva ut alla recepten, nu kanske det tar längre tid om läkaren vill gå igenom dem först. Hen vet ju inget om min sjukhistoria.

Sen skrev jag att jag inte kan ta detta på telefon. Det är för mycket information och jag klarar inte det kognitivt. Så be mig inte ringa. All information finns hos sköterskan.

Jag vill inte heller att ni bara säger Har lämnat vidare detta, utan vill ha ett svar här att jag har fått hemsjukvård och vad jag har fått för tid till läkaren.

Den här veckan har de svarat tre gånger. Det första meddelandet var Ring oss. Jag blev så arg och ledsen och bestämde mig för att anmäla dem. Kan både anmäla dem till Diskrimineringsombudsmannen för att de struntar i mina funktionshinder, och till IVO för att jag inte får svar på hemsjukvården på ett år. Men det är ju ett hästjobb att ta reda på exakta datum osv. Men nu har jag tröttnat. Så här får det inte gå till.

Så när jag sa ifrån att jag inte kan ringa och att jag inte heller pratar i telefonen med mamma, syster, bästa vänner osv och att det är oetiskt att tro att jag ljuger när jag säger att jag inte kan ta detta på telefon, så svarade en annan person bara Jag förstår inte vad du menar, vill du ha en läkartid? Är det inte grundskolenivå på idén att om man inte förstår något i en skriftlig konversation så går man tillbaka och läser meddelandet innan?

Så jag skrev tillbaka och sa att det gäller mitt meddelande från den 17/7 som jag inte fått svar på.

Då säger samma sköterska som säger Ring oss att hon har lämnat ett meddelande till ansvarig sköterska. Hon har tydligen inte lämnat _mitt_ meddelande utan kan ha skrivit nåt idiotiskt som Ring den här personen. Jag hade nämligen ett missat samtal idag kl 10. Så om jag inte kan ringa dem om det här tror hon kanske att det går bra om de ringer mig? Hon kan inte vara läskunnig, jag beskrev vad problemet var.

Jag förstår inte hur de kan vara så dumma i huvudet och ändå gå och stå och överleva.

Men jag fick några videor med djurkramar av mamma som jag tänkte kolla på efter att ha läst meddelandet om de var knäppa igen. Men jag klarar mig. Men jag blir så ledsen över att det är så svårt. Ledsen och arg. Ska ta den ilskan och skriva klagomål. Att man ska behöva!!!

Och att de stjäl mitt liv med sina dumheter. Ska jag behöva anmäla vården när jag inte ens har energi att stoppa in mina kläder i garderoben, när jag inte ens kan duscha själv? Hemska, hemska människor.

Hurra igen!

Hade firande igen igår! Fantastiska presenter och god smörgåstårta och både tårta och citronpaj. Såg hur bra min foundation var när jag sminkade av mig. Men det var det värt! G mulade de nybakade kanelbullarna (jag kan bara säga halleluja om dem!) och det gjorde jag också. J mulade tårtan. Alla mulade det mesta egentligen.

Fick med mig en bit citronpaj hem, och en påse bullar och frallor. Åt en bulle med en gång. Sen citronpajen. Sen såg Mikael att det låg en till bulle i som jag inte sett för frallorna och då var jag Pavlovs hund och Mikael kände i luften hur jag blev alldeles tokig av längtan. Efter bullen alltså.

Såg förresten på min fasters handstil att hon inte skriver mitt namn med en vanlig versal, A, utan med en stor skrivstilsgemen. Det gör jag med! Insåg att jag kanske har sett henne skriva mitt namn i barn- eller ungdomen och tyckt det var fint och härmat det. Det kändes rörande på nåt vis att ha det gemensamt. Ens namn är ju det personligaste man har. Även om jag tyckte mitt namn var alldeles för unikt när jag var liten och inte ville sticka ut. Nu älskar jag det och tycker att det passar mig också.

Kameran, eller min hantering därav, kan inte göra blommorna rättvisa, men den här makalösa buketten fick jag.

Och se vilken blomsteraffär jag har på soffbordet. Ligger och tittar på dem och njuter, så många gånger om dagen.

Så här fin har jag inte gjort mig sen i fredags (hö hö) så jag tror jag måste bevara detta för kommande generationer. Först min skrytring som jag fått av mamma men den är inte äkta. Hade nog kostat 200 000:- om den var riktig. Och ser ni så fint jag har matchat nagellacket med klänningen?

Sen har jag satt tre rosor på klänningen. Har en hel skokartong med blommor att sätta på kläder eller i håret. Hälften köpte jag i bulk från Kina.

Och så har jag ordentlig behå på mig men det behöver jag inte visa upp i bild.

Men här är jag alltså, igen, i min 50-årsklänning som jag köpte på Tradera med prislappen kvar. Så den fick jag typ 80% rabatt på. Kan inte låta bli att skryta om såna fynd.

Tack för det. Nu är det bara ett firande kvar. I helgen kommer min syster hit och då ska vi ut och äta. Om jag kan låta bli att få en aneurysm pga vårdcentralen före det så ska det bli jättekul!

Jag kan väl inte ha blivit gammal???

Jag trodde inte att jag varken var gammal eller blev det härom dagen, men...

Följande diskussion har utspelat sig i det Olergårdska hemmet idag:

M: [nåt fullkomligt ohörbart med ö i]

A: "Är du döv???"

M: Nej, I love you!

Jaha. Var inte beredd på engelska. 

Och det var ju nästan samma.

För övrigt såg jag rubriken på en studie på ME-sjuka där de blev kognitivt försämrade av att vara upprätt. Gissa om jag stod upp när Mikael sa att han var döv.

Just saying.

Världens bästa dag

Dagen är över, men jag är fortfarande lite uppe i varv och så är jag lite febrig och det är svårt att somna då. Så jag tänkte skriva en liten blänkare.

Man blev ju 50 idag. Och trots att Facebook låser sig på samma ställe i listan över välgångsönskningar och jag alltså bara kunnat läsa ca 1/3 så har jag ändå gråtit flera gånger. Folk har varit så snälla.

Sen har jag fått massor med presenter  och blommor och sms, meddelanden, coronakramar, och jag vet inte allt. Vi åt från Jason's Choice här i Vh, jag åt spaghetti al gamberi och det var suveränt! Sen hade Miri gjort en superhög naked cake med choklad, grädde och körsbär. Den såg makalöst proffsig ut!

Vi pratade och hade det trevligt, jag öppnade presenter och vinkade till dem som saknades, och sen lekte vi en lek som de lät mig vinna (nämn artist och låttitel på 80-talslåtar, som väl får anses som mitt årtionde). Jag var kvar längre än jag brukade och febern kom för två timmar sen. Det får man ändå anse lyckat. Ju längre den dröjer desto värre blir det, så samma kväll blir alltid ett bättre utfall än om man får feber först nästa dag.

På måndag ska vi träffa några i min familj och på lördag ska vi träffa andra i min familj. Så skönt att få fira lagom mycket men ändå träffa de viktigaste.

Fast sen hade jag ju tänkt ha en fest, men jag vill inte bjuda in folk att resa hit och riskera att både de och jag blir sjuka. Så jag håller på det litegrann. Orkar inte mer än detta just nu ändå.

Jag har skrivit ett rätt bestämt mail till VC och så är det studien jag ska vara med i, osv osv osv. Och vad ska vi äta imorgon? Uppfinn ett piller!!!!!

Men jag känner mig oerhört firad, mätt, älskad, uppvaktad och som att folk har visat mig omsorg i hur mycket jag klarar på en dag.

Sen fick jag bl a en hårfön av Mikael. För ungefär en vecka sen började min fön lukta bränt och jag minns att jag köpt den på Ullared så det måste ha varit 15-20 år sen. Och numera är de både mer effektiva och tysta, så jag önskade mig en ny. Mikael lyssnade igenom alla hårtorkar på Elgiganten (vilken man!!!) och denna var tystast, samtidigt som den har 2200W. Tror den jag har nu är på 1600. Så starkare blås men ändå tyst, det kan ju inte bli bättre.

Och jag hade örhängen, nagellack, foundation och mascara på mig idag, förutom det vanliga. Kände knappt igen mig i spegeln. Och klänning! Och min gåbortbehå, ingen hängig hemmabehå, fast det var frestande.

Så glad. Saknar bara att ha fest med mina vänner, men hoppas kunna åstadkomma det i höst. Och den andra (första) familjen nästa vecka. Jag har blivit lockad med foton av Grace idag och man dör, så glad ser hon ut. Men hon har tendenser att sätta sig på J, men han kramar henne och torkar upp efter henne om hon dreglar. Ungar😍😘.

E kliade sig i ögonen med avokado på handen, satte ris i håret och avocado på klänningen. Hennes små krafsade händer är så söta. Och idag var hon mer sommarklädd och hon visade upp både lår och armar som jag inte kunde låta bli att klämma lite på. Bebisfett är så underbart gulligt! Och så blinkar man och så är de taniga, gängliga, evigt växande människor. Tänk att mina föräldrar har ett barn som är 50. Det är inte att leka med!

Här tog jag en selfie medan M duschade och jag vilade. Har en skum min men det där är i alla fall jag.

Här går E på promenad med farfar. Men vi såg när hon gick några steg själv.

Kolla tårtan!!!

Jag har fortfarande inga åldersnojor, tacka Landstinget som betalar min botox för det. Men jag har så många nojor med mig själv att det räcker och blir över. Fetman är värre än åldern dessutom! Men å andra sidan ser jag ung ut i ansiktet inte bara för botoxen utan också för att fettet fyller i alla andra rynkor som kråksparkar osv.

Jag var i alla fall och som vanligt vitast på stranden idag. I trädgården i alla fall. Men vem bryr sig. Jag hade i alla fall fått epilerat benen av min ängel till hemtjänstperson.

Och vet ni, jag köpte nåt smink av Lancôme nån gång på Tradera och det var suveränt! Och på nån färjas tax-free i ungdomen hade jag köpt en underbar foundation och jag började undra om inte dyrt smink är bättre än billigt. Jag har länge haft ögonen på en foundation från Lancôme, som jag slog till på i våras. Och wow, vad bra den är. Har ju inte ofta anledning att använda foundation eller mascara, så det var jättekul.

Så idag har lyckan kommit från många håll. Jag storknar av glädje.

Det syns inte så bra på fotot men detta är en enorm utekrukväxt som är mörkare i färgen än på bilden. Från E och S Pson. Fick Noblesse också. Don efter person, ähem 😜

Den här maffiga rosbuketten är som ett slag i magen. Så fantastisk. Från kusin J och J.

Den här då, som en eterisk ängsbukett. Färgerna skriker Anja. Från florist-M och kusinfru J.

Hur bra kan man ha det?

Jag brukar inte våga ha fest för folk har semester som man inkräktar på. Och så med ME:n blir det lite bökigt när jag inte hänger med i en konversation mellan mer än ett par personer. Så ska jag ha en fest där jag inte ens kan njuta av folks sällskap och sen må pest efteråt? Nä, det här var verkligen det bästa. Och så sparar jag på härligheten i några dagar till. Och festen till i höst. Om det inte blir en andra coronavåg. Jag har en så rolig idé. Jag hörde om en tjej, TP, som ska ha att alla gör nån gymnastik till ett program tillsammans och så ska de dricka gröna drinkar. Inte precis min sorts party, men så kul när folk verkligen gör ett tema med sina fester. Och jag har världens bästa till min fest!

Jag kan fylla jämnt fler gånger om det var så här trevligt!

Mikaels nattprat

Jag har ju ibland kunnat märka vad Mikael drömmer om. Ibland håller han föredrag för stora grupper människor, höjer liksom rösten för att höras, och ibland kör han bil med folk. Ibland skriker han högt av rädsla men jag har inte kunnat koppla det till nåt särskilt. Dock har han (apropå rädsla) tagit reda på att inga trafiklärare i Sverige har dött i arbetet, även om en person har dött under övningskörning. Det var en elev som så snabbt och oväntat att läraren inte hann göra nåt körde rätt in i en byggnadsställning och arbetaren som stod på den ramlade ner och dog. Fy vad traumatiskt.

Han har också hört en historia om varför det är riskfyllt att visa bilder av kraschade bilar som skrämsel osv. En kvinna hade sett nån film och plötsligt rusat ut, och då var det hennes kompis i filmen. Då skrämmer man ju folk mer än nödvändigt. Och tydligen är rädsla inte den bästa förutsättningen för inlärning. Makes sense.

Men idag sa Mikael plötsligt och med förvånansvärd skärpa (han brukar inte tala med så hörbara ord) QPR i sömnen.

Då måste jag ju dubbelkolla vad det är. Queen's Park Rangers vet jag att det betyder. Gissar att det är brittiskt (Queen) och då gissar jag fotboll och London.

Och sen slår jag upp det och har alla rätt!

Det trodde ni inte om mig. Mikael har sagt mer än en gång att han är förvånad över hur mycket sportsaker jag vet. Men så jobbar jag.

Men som balans till ovanstående skryt kan jag berätta att jag inte hittade min ögonmask I morse när jag vaknade av värmen i sovrummet och sen fick gå upp tre gånger med en halvtimme emellan för att ta mer sömnmedel tills jag till slut somnade om. Men då kunde jag som sagt inte hitta ögonmasken fast det var det enda som låg på sängen. För jag kom inte ihåg att den var rosa och letade efter en svart. Men man kunde ju tänka sig ändå att när man ser en ögonmask i en annan färg så blir man nöjd. Så hjärnan är inte alltid på topp.

Påminde Mikael härom dagen om att stänga av kylen och han fattade direkt att jag menade ugnen. Så skönt att kunna prata goja och bli förstådd.

Det får vara en filosofisk avslutning som nog gäller många relationer. Med barn om inte annat. Vi pratar fortfarande som Elsa, hon fick lis å sisk till middag, eller söppla (köttbullar), och allt hon sa var så sött så man dog. Från Kajsa, som var lite galnare än Elsa, har vi som huvudcitat på frågan om vad de gjort på djurparken idag: Jag har inte ätit getornas bajs. Nejmendåså.

Apropå barn så har vi ju utländska barnbarn. B är jättespråkbegåvad och pratar alltid svenska när hon ringer, men sen orkar hon inte och går över till norska. Och hon pratar engelska också. Men en jul hade hon fått en väldigt gosig filt och så ville hon nåt med mig. Jag fattade inte vad hon sa, så hon sa det igen och igen och till slut höjde hon rösten frustrerat och sa MYSA! Jaha, hon hade pratat svenska hela tiden. Men det är ändå en av mina favorithistorier för hon ville mysa med mig. 💙❤️🇳🇴

Kvinnosjukdomar är ju bara...

... en kvinna som är hysterisk för att hon känner efter för mycket. 

Men det här är första gången jag läser om ME i SvD:s dagliga mailresumé. Och det är säkert den tionde internationella artikeln om samma sak. Tänk om man kunde hitta en biomarkör för ME i samband med att man utökar ME-forskningen till att innefatta långvarigt covid-sjuka, som kan ha fått ME. Man kan inte få ME-diagnos förrän efter att man varit sjuk i sex månader, men att folk varnar för det fast det inte gått sex månader och folk inte ännu har sökt sig till ME-klinikerna I massor, är ju ett gott tecken. De namn som författat artiklarna jag läst har i de flesta fallen inte varit några ME-peraoner som jag känner igen. Så att även andra sorters vårdpersonal än ME-specialister och vetenskapliga journalister som inte har ME som sitt skötebarn ändå 

kopplar långvarig covid till ME, är ovanligt och positivt.

Fast, att höra detta om och om igen ger mig flashbacks till när jag blev sjuk i halsen och fick ME. Jag tål inte mycket längre, så det har tagit fram många jobbiga känslor som jag trodde jag var färdig med. Men tror inte såren är läkta, bara gömda.

Men artiklar är bra. Jag behöver bara inte läsa dem alla. Den lilla snutten ovan är den enda jag orkat med att läsa till slutet. Man är ju lite handikappad i skallen. Och mer ställen.

Men så länge man inte blir permanent handikappad i humöret så klarar man det mesta.

Surrealistiskt!

Efter en ekonomiartikel om Anders Borgs finanser så står en länk till Bianca Ingrosso ekonomi. Jag fattar inte vad som är skillnad på deras vinst, omsättning och hur mycket kostnader de har, men låt oss bara säga att de är mångmiljonärer bägge två.

"Europas bästa finansminister" och en som är känd för att hennes föräldrar är kända? Mig veterligt gör hon ingenting förutom att hon på sistone har ett sminkmärke. Hon är ju inte känd för nåt som hon själv har gjort, utan skaffade sminkmärket när hon redan var känd. Att sälja nåt när man redan har en köpsugen följarbas är som Blondinbella, vars schampo jag köpte för halva priset bara för att testa, och det var värdelöst. Inte bättre än vilket schampo på Ica som helst. Och nu går det ju inte så bra för henne längre. Om man säljer beroende på vem man är och inte beroende av produkternas kvalitet, så kan ju folk vända kappan efter vinden så fort nåt hetare dyker upp. And it will.

Men jag är bara upprörd över att en liten nolla kan ha samma sorts ekonomi som en som har åstadkommit nåt internationellt imponerande! Styrt ett lands finanser jämfört med ett Instagramkonto!

Jag säger inte att hon är värdelös på allt, hon har ju helt klart en förmåga att tilltala unga tjejer som ser henne som en förebild, och skaffa tittarsiffror och likes och följare. Men seriöst, man har lite hål i huvudet om man har henne som idol. Jag såg henne en gång när jag tittade på deras familjesåpa, och hon var så bakom flötet att jag fick högt blodtryck! Tänkte Vart barkar det hän med det här landet om detta är vad folk gillar att titta på!

Och till er som följer mina åsikter slaviskt för att jag är er Influencer, KÖP INGET AV BIANCA ELLER BLONDINBELLA. Vi vill premiera intelligenta företagare med bra normer. Inte Kardashians. Att bli känd och rik är inte livets mening. Skaffa ett vettigt liv, annars slutar du som Whitney, tom, oälskad av sig själv, nerdrogad, fast du kanske har världens största talang.

Så, nu fick jag säga mitt. Det är skönt att ta sig själv på så stort allvar.

Foto i juni 29

Trees

Det här trädet är det som jag minns mest.

Minns också att jag absolut stordiggade intromelodin, som var så skev och cool I rytmen.

https://youtu.be/lzIXLV6efk8

Makens tålamod

Jag tog till slut makten till teven men det var inget att se på så då blev det TLC, där det var dragqueens som ordnade bröllop. Bruden hade ett stort rött födelsemärke över halva ansiktet och först tog de bara förlovningdfoton men där de hade sminkat bort alltihop, men sen när hon gifte sig hade hon kvar det. Det rör mig alltid när jag ser hur de får folk att se sig i spegeln och tappa hakan för att de inte visste att de kunde vara så snygga. Det var det jag gillade bäst med Gok Wans program, att se kvinnorna se sig i spegeln.

Efter det såg vi två avsnitt av Borrowed or New, eller nåt sånt. Det är när typ deras mammor vill att de ska gifta sig i deras gamla klänning, som oftast ser helt vansinnigt fula ut, idag var inga undantag. Under tiden som en designer/sömmerska syr om den gamla klänningen går bruden till en brudbutik och väljer ut en klänning där och sen får hon välja mellan den nya eller den lånade, som då brukar se allt annat än ful och omodern ut. Första avsnittet var inte så minnesvärt, en lång tjej som jag glömde kolla på vilken det blev. Men det var det andra, för att klänningen var nåt av det förfärligaste jag sett och klädde henne så illa att det var tragiskt. Men designern gjorde om den så att den blev en av de finare brudklänningarna både Mikael och jag har sett, och mamman grät när bruden valde den. Och det var inte en sån typ av tjej som bryr sig om vad nån tycker, men hon såg hur väl den klädde henne.

Och så blir jag så inspirerad av designerns skicklighet. Hon frågar ju bruden vad för features hon gillar och så gör hon om och klipper loss men sparar detaljer som måste vara speciella att ha, och skapar brudens drömklänning av mammans drömklänning. Så fint.

Den billigaste klänningen k brudbutiken idag kostade $1300. Jag provade en klänning för 8 000:- som var så övermöblerad att det var ett skämt, men jag undrade hur jag nånsin skulle hitta en jag hade råd med och en som inte såg ut som om nån tappat klisterburken och sen 1 000 kristaller och cubic cirkonier och mormors spetsar.

Min mamma är lite drygt 10 cm kortare än jag så även om hon hade haft den kvar hade den nog inte funkat på mig. Och just det, jag blev ju tjock också. Då hade den verkligen inte passat. En av mina största bedrifter var när jag köpte klänningen sydd efter mina mått inklusive bolero och underkjol för 2 500:- och att jag tre månader efter bröllopet sålde den för samma summa. Det enda jag ångrar var att jag lät dem sy boleron efter måtten Mikael hade tagit. Jag skulle bara ha bett att få titta på nån storlekstabell och valt den storlek som låg närmast mina mått, för de blev inte ordentligt tagna och boleron gick inte att använda. Den var annars precis som jag ville ha den, och sen fick jag köpa en på nätet som bara dög men inte alls var lika bra. Men vem bryr sig om det efter tio år, eller om det är elva nu, ja.

Jag såg denna klassiska och classy bild.

Han gifter sig inte med en kvinna, han gifter sig med ett stycke kött. Huvva.

För övrigt låter jag som många av mammorna som inte önskar att deras barn ska se ut som strippor på sin bröllopsdag. Jag avskyr slampiga brudklänningar. Var desto slampigare i sovrummet om du vill men se inte ut som en working girl I kyrkan. Det borde bara vara prästen som är the working girl just då.

Och man kan vara klädd men ändå oanständig. Hade Mikael smekt min rumpa sådär på bröllopsfotona hade jag inte satt ut dem på Internet, om man säger det. Det är väl ingen som tror att två personer som är attraherade gifter sig? Man behöver sällan visa den sexuella lockelsen genom att peka på vad man tycker är sexigt? Folk har egna ögon och egna hjärnor. Jag har inte sett nåt bröllopsfoto där brudgummen klämmer på brudens bröst. Det vore ett steg på classy-stegen.

Jag hade faktiskt, nu när det är jag själv som tar upp bröst, och har på ett sätt fortfarande (eftersom jag aldrig gjorde det) lust att ta fina, smakfulla men sexiga foton av mig själv. Jag ville gett det till Mikael i bröllopspresent, men jag hade för mycket att göra och jag var för fet. Och nu är jag inte smalare. Men jag tänker att man får trixa med ljus och vacker miljö och fina underkläder, och inte ta på hela mig på samma gång, för det är ingen vacker syn, utan utvalda delar som man råkar få att se bra ut.

Jag skulle inte precis kalla fotoboken Babe, I'm yours, eftersom vi avskyr alldeles för smöriga smeknamn och bara på nåder kallar varandra älskling om vi inte kan låta bli. Om han kallade mig Barbie eller Honey eller Gorgeous skulle jag rysa lite. Honey är gulligt, men varför blanda in engelska? Jag kan tänka mig att kalla honom Honung, förutom att honung mer är för ont i halsen och inte särskilt gott. Om han sa snygging när jag var snygg skulle han inte få en smocka, men karlar är ju lite blinda, det är därför de kan tycka att vi är vackra trots våra [allt i långa rader som är fel med kroppsdel efter kroppsdel]. Men jag gillar när han säger att jag är fin när jag har ansträngt mig. Ibland kan det vara tre dagar sen senaste hårtvätt och då kan han tycka att jag ser fin ut i håret. Det är i såna lägen jag frågar mig om vi måste ta bort hans bestämmanderätt och göra mig till hans förmyndare.

Men annan gång skulle vi gå ut och äta och jag hade kjol på mig (och var inte fet) och han gick bakom mig i trappan och sa Tänk att jag ska få gå ut med de där benen ikväll! Så låter man honom ärva rubbet och Var det nåt mer du ville ha?

Jag fick en födelsedagspresent av Lyko idag, vilket passade perfekt för de hade lågt pris på Batiste torrschampo så jag skulle köpa fem flaskor och lite annat smått och gott, så nu gick jag igenom kundkorgen och tog bort 20 nagellack jag lagt där på skoj och köpte bara sånt jag behövde. Och fick 100:- rabatt.

Och så har jag fått en tårta av ICA Maxi.

Imorgon ska min hemtjänstperson fila mina hälar och antingen imorgon eller på torsdag epilera mina ben. De är så pass långt bort från mig att jag inte sett hur håriga de hunnit bli. Fast i det här vädret behöver man snarare gummistövlar. 23,9° i sovrummet när jag la mig. Får gräva fram en kofta! Har filten ovanpå täcket varenda natt. Men man kan ju stänga fönstret. Och hellre lite för kallt än lite för varmt. Lättare att värma upp sig än kyla ner sig. Man kan ju inte stå i duschen jämt.

Min hemtjänstperson har blivit aggressivt anfallen av en halvdrogad katt som var nyopererad och hade fastnat mellan två skåp med sin sån där strut. När hon till slut fick loss henne sprang hon inte traumatiserade och gömde sig utan det var då hämnden började och hon rev och bet och blodet flödade i sovrummet och stänkte hela vägen bort till hunden som höll sig undan. Den katten tror jag inte är frisk. De kanske vill kalla den för Mr Trump. Men nu kom jag av mig, när hon kom hem från sjukhuset i bandage undrade hon hur hon skulle få bort allt blod under naglarna, och sen ta gången hon kunde tvätta händerna på riktigt och inte bara väta fingrarna, ryckte hon det var så skönt. Och första riktiga duschen som hon inte behövde hålla upp armen invirad i plast var så underbar, och då sa hon att hon förstår lite vad det betyder för mig att få hjälp med det. Att lukta gott två gånger i veckan utan att bli försämrad mer än nån timme efteråt är helt makalöst. Och nu fönar hon håret så jag inte ligger på kudde med blött hår i nacken som är full av psoriasis. Och så gör hon alla möjliga hygiengrejer som jag inte klarar själv, som smörjer in mig, filar hälarna, klipper tånaglarna, epilerar benen osv. Så välsignad. Imorgon blir det blomdoft. Är inte säker på märket men det är en rosa flaska med några blommor i och som jag ääääälskar doften av. Skulle vilja ha den i handtvätten också. Kan man ha His and Hers tvål? Varför inte.

Foto i juni 28

Transportation

Kramar!

Jag sa till Mikael härom dagen att jag verkligen saknar att krama folk. Jag får ju krama honom så mycket jag vill, men jag saknar ändå att krama andra. Det är en symbolisk kärlekshandling, ett tecken på uppskattning.

Men igår fick jag den bästa coronakramen nånsin av Belle, som ringde och frågade om Anja var vaken. Finns det några vackrare ord?

Jag börjar faktiskt gråta när jag tänker på det. Att hon älskar mig, trots att jag inte orkar vara med lika mycket som alla andra. Trots att jag skrev mitt olyckliga inlägg om min svaghet nyss, så känns det som att jag kan dö lycklig efter Belles samtal.

Kanske är jag nåt på spåren, det där att kunna vara fullkomligt lycklig och fullkomligt olycklig på samma gång. Lycka är nog inte frånvaron av problem, för då skulle ingen nånsin kunna vara lycklig, utan förmågan att kunna se det fina och känna glädje och tacksamhet över det, trots att livet kanske smakar beskt.

Å, smakar beskt, nu fick jag flashback till MasterChef. De pratar ofta om att balansera smaker och texturer. Mamma sa dessutom att de hade minskat sockret i årets flädersaft. Och inte är det så med nåt enda recept att ju mer sötma man har desto godare är det! Kycklinggryta med 4 dl socker i. Ha! Vad oätligt!! Lagom är bäst.

Okej. Och ja, Belles omtanke blir kanske ännu betydelsefullare för att inte allt är solsken. 

Men vilken bra uppfinning det är att kunna se den man pratar med. Jag var inte fullt påklädd men jag tror jag höll telefonen så att ingen blev traumatiserad.

Apropå det, härom veckan skulle Mikael gå hemifrån först på kvällen så han fick jättebråttom att duscha innan min hemtjänst skulle komma och duscha mig. Så han blev precis färdig när hon kom och medan hon står och tar på sig de där blåa skoskydden ser hon nåt bakom mig som chockerar henne, på skämt sådär, inte traumatiserade chockat. Jag hade på fullt allvar trott att Mikael gick ut från badrummet naken (jag har ju hört hans nudisthistorier om hur hans pappas hud blev så förbättrad i solen) men han hade haft handduk på sig. Då var det väl inget. 😜

Men jag börjar oftare nu på sommaren öppna ytterdörren för min hemtjänstperson med badrocken bara framför mig, inte påklädd i den. För att det är varmt och för att det är jobbigt att klä på sig en tung morgonrock om man ändå ska ta av den tre minuter senare. Vi har ju dock spegeln ganska dåligt placerad, ty i spegeln kan man från utsidan av ytterdörren, som har ett runt fönster i ögonhöjd, se nån som är i badrummet med öppen dörr. Är man ensam hemma stänger i alla fall inte jag dörren varje gång. Nu vet jag inte alls vad jag pratade om, det är nog sömnpullren som kickar in. Just det, jag får ju inte skriva blogginlägg när jag är påverkad.

Apropå påverkad så har Mikael alltid svårare med sockret på somrarna för han är svettig jämt och kan inte använda termostatskillnaden i kroppen för att lägga märke till sockret. Igår hade han haft lågt socker och när jag skulle värma min middag förstod jag varför, för där stod hans lunchsoppa. Egentligen ska man ta sprutan lite innan man äter för att maten går fortare än insulinet, men då får ju telefonen aldrig ringa så man glömmer av att man hann ta sprutan men inte äta. Det hade hänt igår. Men som tur är har han ju den där dutten på armen som mäter sockret i blodet hela tiden och han behöver bara öppna appen och lägga telefonen mot dutten så får han svar, vad värdet är och om det går uppåt eller neråt eller rakt fram, och om det går långsamt eller snabbt neråt eller uppåt. Det gör sån ofantligt skillnad. Förr om åren om jag märkte på honom när han sov att han var konstig stack jag honom oftast inte alls ändå, för jag märkte ju själv att han hade lågt socker. Så då gav jag honom så många sockerbitar som han fick i sig, väntade en halvtimme och kollade hur han mådde. Men det är ju stor skillnad på hur akut åtgärden är om värdet är 2,5 men det sjunker snabbt, sjunker långsamt, inte rör sig alls, höjs långsamt eller höjs snabbt. Mer kunskap gör mig mindre orolig och mer benägen att fatta kloka beslut om hans vård. Han har heller aldrig haft lika lågt socker med dutten som före den. Dels tror jag han kollar den innan han blir så dålig, så han vänder situationen innan den har blommat ut i medvetslöshet. Nu tycker jag han kan vara lite långsam eller lite småunderlig, men det där att stirra med blicken, krampa och kallsvettas, dit kommer han inte så ofta. Så jag känner ju oerhörd glädje för att han fick dem. De är svindyra, som min migränspruta. Fast hans duttar funkar bara i två veckor, min spruta i en månad. För några dagar bytte han sin dutt men den reagerade inte på nio timmar, så han reklamerade den. Då får han ett returkuvert och så tar de in och kollar manicken och han får en ny. Hur bra kan man ha det? Tänk att leva i Västra Bortistanien, ett land med diktator, svältande befolkning och inga lyxhjälpmedel till diabetikerna.

Hans söner var så underbara härom veckan. Han pratade med den ene, som märkte att han hade lågt socker. Det märkte han själv också, så han tog druvsockerbitar och bredde macka. Men då ringer den andra på dörren och ska kolla om det går bra. "Den andre" bor visserligen på cykelavstånd, men att släppa allt sådär, det är fint. Hans barn är så fantastiska, och vilka barnbarn de har sen!

Läste idag om en kvinna på 39 som pratade om sin 10-åriga längtan efter barn. Jag har längtat efter barn sen innan jag blev könsmogen, fem ville jag ha. Rent teoretiskt kunde Mikael och jag fått barn när jag var 40 och han 50. Men jag visste sen många år vid det laget att jag inte skulle kunna få några barn för att jag var för sjuk. Om man börjar gråta av smärta om man hostar för häftigt så verkar sömnbrist och barnskrik inte vara kombatibelt. Kan man inte ta hand om sig själv borde man inte ansvara för ett annat liv, som dessutom kräver mer än man själv gör.

Men det fina i kråksången är att redan på Mikaels och mitt bröllop låg den vackraste presenten redan i Linas mage. Att få barnbarn när man inte haft barn är nog det mest ME-anpassande som finns.

Jag är i alla fall superkär i mina barnbarn. De är bäst i världen.

Bäst i världen är också mina sex syskonbarn. Dem delar jag ju gener med så de är intressanta även ur ett vetenskapligt perspektiv.

Och nån satte in ett foto på Johans svärmor som satt på en båt och ömt kramade vad jag kunde ha svurit var Ellen. Men jag såg på kortets sammansättning att det inte kunde vara Ellen, och det var ju Mia, vår lilla (viking length) svensk. Hon är lik Ellen.

Mikael hittade ett foto av Ellen som han manipulerade lite och jag trodde det var jag.

Kanske också bra att minnas. Vi är alla lika. Beroende på hur noga man tittar.

Foto i juni 27

Your weakness

Det här är min pulsklocka. (Jag lyckades inte sätta på skärmen och fokusera kameran på samma gång, så ni är inte blinda, det finns inga siffror just nu.) Jag har lärt mig så mycket om mig själv och min sjukdom genom den. Gjorde framsteg som jag hade trott skulle ta många gånger så lång tid som de gjorde. Kände mig stolt över det jag åstadom, hur jag satte mig ner och vilade och gjorde allting långsammare. Hur jag hade tålamod att vila och vara långsam!

Men nu har jag upprorskänslor. Jag tittar inte lika ofta på klockan för jag tål inte veta att pulsen är så hög som jag nu har lärt mig att känna igen i kroppen. 128 när jag skar grönsaker idag. Pulsstegring på mellan 100 och 120 igår fast jag låg ner och som inte la sig på över fem timmar. Efter en rätt måttlig och välplanerad aktivitet, som jag trodde jag skulle klara av.

Nu avskyr jag pulsklockan. Avskyr att jag inte klarar små, små saker. Det är inte klockans fel, men den har gjort mig medveten om hur kroppen känns när jag går över min pulsgräns och jag är så arg för att jag inte kan ignorera det och bara fortsätta.

Idag fick jag feberkänslor (jag säger inte feber för jag har inte haft över 37° på flera år. Och nu mäter jag två gånger dagligen pga sköldkörtelmedicineringen. Och det är inte feber men det känns så.) Ansiktet blir alldeles varmt och rött. Men idag hade jag det bara på ena sidan. Kokhet på höger, sval på vänster. I timmar. För att jag gjorde tacos. Så skumt dessutom med ensidig feberkänsla. Om jag inte var så säker på vad jag kände och hade haft det förr så hade jag knappt trott på det. Så det är liksom provocerande av min kropp att göra saker som låter påhittade. Medical gaslighting.

Och jag är så arg. Jag vill kunna göra saker, inte bara ligga ner. Är så arg. Nej, ledsen.

Jag brukar säga till Mikael om vi har planer att jag inte vill ta i så mycket att jag mår så dåligt nästa dag att det inte känns som om det var värt det. Men det finns nästan inget kvar jag kan göra som inte får mig att må skit. Och det tycker jag är görjobbigt just nu. Jag sover rätt ok och har nästan inga åtaganden och har praktiserat pulspacing ett tag, så förutsättningarna är ganska bra men ändå mår jag så dåligt av så lite. Och jag har försämringen att fajtas mot dessutom och jag vill inte det!

Tror en del triggas av pulsklockan, men också av artiklarna i internationell press om ME efter covid. Jag blir påmind om hur jag själv blev sjuk efter infektion, hur ett flertal läkare sa att det inte _var_ nåt fel på mig snarare än att de inte kunde _hitta_ vad som var fel på mig, och hur det har format mig till den skugga av mig själv som jag känner mig som. Mot min vilja liksom. Rädd, orolig, ledsen, oförmögen. Men att jag formas av positivismen och känner att jag borde ha lärt mig att hantera sjukdomen vid det här laget. Har kanske lite medelålderskris, inte för själva åldern utan för att jag inte tycker jag är tillräckligt utvecklad för min ålder. Känner mig svagare, inte starkare.

Igår blev jag så trött att jag bara orkade viska enstaka ord med långa pauser emellan. Det gör mig rädd.

Och så vet jag att ju mindre jag bryr mig om pulsklockan, desto sämre gör jag mig själv. Jag hade ingen rebellisk ungdomstid och känner mig så vek som har det nu. Att bli upprorisk mot något som är bra för en själv är så korkat. Men det är lättare att bli upprorisk och arg än ledsen. Och det är definitivt en svaghet jag delar med alla, men ändå känner jag mig rätt ensam. 

Foto i juni 26

Favorite color

Nu vet ni vart det barkar hän. Jag älskar marinblått också, den kommer lätt på andra plats, men här har vi segraren: rosa med början på cerise och hela vägen till aubergine. Mmmmm!

om