Världens bästa kväll!!!!!

Jag är ju galen i bebisar i allmänhet, i barn överhuvud taget faktiskt, och idag har jag fått mitt lystmäte ska ni veta. Hjälp vad fin hen var. Så liten, så liten, fast egentligen inte, men jag har inte sett en endagarsbebis på väldigt väldigt länge. Och sen när Mikael höll den såg den ännu mindre ut i hans armar. Jag förstod varför man inte ska bli förälder när man är så gammal som jag, för då behöver man ta på sig läsglasögon för att se den ordentligt. Mamma sa att jag nästan hade varit hälften så stor som denna, på bara två kilo. Och dagens bebis var väldigt välbakad och färdig, men ändå rätt tunn. Fingrarna som slöt sig om mitt pekfinger var så små och fina. Hen var så perfekt på alla sätt och vis. Jag är helnöjd och fattar inte hur jag ska stå ut utan att hälsa på varje dag. Jag håller gärna Mikael i armarna, men som nummer två kommer en bebis. Och den här som hör ihop med oss och som man vet att man kommer att få träffa under hela livet, det är en ofantlig lycka.

Men för föräldrarna är det en stor skillnad. Från och med nu kommer deras hjärtan sitta utanpå kroppen. Tänk om det blir en vild unge, som man behöver oroa sig för, eller en sjuk, eller... Ja, ni vet. Inget blir sig likt igen.

Men jag vill gärna träffa hen igen. Och jag vill veta om allt hen gör. Hen kunde hittills fisa, skrämma sig själv, vifta till med armarna, vara gullig, titta på sin mamma. Ett imponerande cv. Vad månde bliva. Världens finaste bebis. Jag lovar. Och är jättepartisk. Nu vill jag bara bli frisk så jag orkar passa, leka och göra utflykter.

Det är ju så i allas liv att en dag kommer aldrig igen. Och jag älskar Mikael mer och bättre nu än för åtta år sen, men en bebis är så annorlunda, de förändras så mycket och så fort och nu är en dag borta. Man vänder sig om ett ögonblick, och så har de flyttat hemifrån.

<3