Kovändning

Jag minns när jag var typ 16. Jag hade börjat lära mig vem jag var och vad jag tyckte om. Jag kunde stå för min åsikt så smått, även om jag gjort en hel del förfärliga mode-faux pas på vägen. När jag var sexton upptäckte jag att jag älskar svart och vitt tillsammans. Hold that thought.

Jag lärde mig också pö om pö vem jag var. Långbent och spinkig med glasögon. Smart. Socialt bakom flötet. Glad, men trots självförtroendet osäker på mig själv. Ville passa in. Ville intensivt vara jag. Vem det nu var. Smart, då ska jag nog ha karriär. Självförtroende, då ska jag inte behöva nån annan, allra minst en man.

Och i mitt lilla tonårshjärta föddes en feminist. Jag tänkte då aldrig göra frukost på sängen åt en man. Det tänker jag fortfarande inte, smulor i sängen är läskigt. Men jag såg framför mig hur jag skulle vara en stark person i vårt äktenskap (jag tänkte ändå gifta mig) och hur min karriär skulle vara lika viktig som mannens, snarare viktigare, för jag var vääääääldigt nöjd med mig själv.

Nånstans i tjugoåren märkte jag att det politiken kallade feminism inte stämde överens med vad jag trodde om varken kvinnor eller män. Då var kvinnor nästan bättre än män, samtidigt som man skulle kvotera in dem överallt. Jag förstod mycket väl om en företagare var räddare för att anställa en kvinna, som kanske skulle vara mammaledig i ett par omgångar och sen vabba. Tyckte inte det var elakt av företagaren, bara naturligt. Eller den kvinnan som hade jobbat bara nån månad på ett nytt jobb och sen varit mammaledig och inte fick löneförhöjning under mammaledigheten, det tyckte hon var förfärligt diskriminerande. Jag tyckte att hennes bedrift på jobbet varit noll, medan hon däremot fått många pluspoäng på hemmaplan med sitt nya barn. Det finns många värden. Jag insåg att jag tycker att olika är bra.

Nu är det snart normalt att man inte säger om ens barn är en pojke eller flicka. Men vad är det för fel på att vara pojke? Vad är det för fel på att vara flicka? Att vi måste bli könlösa kopior tycker jag inte är en positiv utveckling. I den jag är ingår också att jag är kvinna. Jag tycker fortfarande det är lite obehagligt när tjejer på TV klipper med ögonfransarna och spelar tre år för att få vad de vill för att de är så söööta. Man ska inte manipulera andra med sitt kön. Men om pojkar ska leka med dockor och flickor med bilar, och om ingen får vara kvinnlig och ingen får vara manlig, så tappar vi ju en del av att vara människa. Att man är olika betyder inte att den ena är bättre och den andra sämre.

När min man och jag ser på sport på TV, och det är inte särskilt ofta, brukar vi tänka igenom vilka nationer som är extra bra på den sporten och försöka klura ut varför. White men can't jump, heter det. Jag skulle kunna lägga till att vita inte kan springa  och att svarta inte åker skridskor. (Lite stereotypt, men ni känner nog igen er.) Är det dåligt? Nej, det är bara olika. Man behöver ju inte gå till överdrift och stereotypa alla människor i förväg, men skulle vi förvägra alla afrikaner att springa maraton bara för att de är svarta och det är för stereotypt? Det är ju vansinnigt tänkt. Varför får man inte bara vara som man är och fira skillnaderna och sina styrkor?

Jo, jag tycker man får det. Jag tycker man ska det! Nu skulle jag ge mycket för att kunna passa upp på min man, som kärleksbevisning och tack för allt han gör för mig. Det gör inte mig till mindre värdefull. Och att Mikael sköter hemmet, som ju traditionellt sett är en kvinnosyssla och det måste motarbetas, gör ju inte honom till en mindre man, utan helt tvärtom. Men hade jag skött hemmet FAST jag är kvinna, då hade det väl varit en lika stor gärning?

Det där med hen vill jag inte ha med att göra. Sure, rent grammatiskt kan jag se nyttan av ordet, men att man inte ska få vara kvinna och man för att olika är fult, det är en dålig, dålig människosyn. Varför är olika kultur bra men olika kön dåligt?

Nej, jag säger att om du är kvinna, virka om du vill. Och om du är man, meka med bilar om du vill. Det är precis lika okej som när en tjej mekar.

Olika är bra. Det var nazisterna som sa att en hårfärg var bättre än de andra, och dem tror vi ju inte på, eller hur?