Haiti

Är lite "trött" på Haiti. Förstå mig rätt, i början får de massa hjälp och uppmärksamhet i media, men sen tröttnar media lite, och jag tänker att de i princip har det likadant som när det var akut (dvs inget hus, döda och saknade släktingar, ingen medicin eller mat eller kanske ens vatten) men att folk har "gått vidare" nu. Det är inte så exotiskt längre, vi kanske helt enkelt inte bryr oss längre. Lika mycket i alla fall.

Jag avskyr att jag blir liknöjd. Vill egentligen bli lika upprörd över varje människas öde som jag blev när jag först hörde om katastrofen. Men man kan ju inte gå och sörja för det. Man kan inte ta på sig andra människors lidande. Men på samma gång får jag lite dåligt samvete. Det är som att jag tror att om jag tycker synd om dem så får de det bättre, men om jag slutar tänka på dem, blir de utan hjälp. Fast jag vet att mina tankar inte har sån makt över universum :)

Härom dagen hade de i alla fall hittat en man svårt uttorkad och undernärd (duh!) men vid liv. Det stod att han varit begravd i 28 dagar, om jag minns det rätt. Hur kan man bli normal efter det?

Avslutar på ett lite roligare sätt. Det här är en tjej som tyckte det var en jättebra idé att sms:a bidrag till Haiti, tills hon insåg var pengarna kom ifrån.