Jag drömde att vi var i Tyskland. Det var två av mina syskon och Ninni och jag. Vi hade varit på Indiska och på ICA. Ellen hade köpt 30 påsar bilar som hon skulle dela ut till folk, men jag fick ha dem på pakethållaren till cykeln jag hade blivit fast med att cykla på (de andra gick), som var så dålig att det hade varit lättare att leda den. Man fick verkligen ta i, och jag tyckte de andra var lite okänsliga som lät sjuka mig göra det. Dessutom lämnade de mig och försvann, och jag fick själv kämpa mot de tyska militärerna. Det blev jag ledsen för.
Sen träffade jag på nån tjej, som var mkt sydtysk, så jag började prata schweizertyska med henne, men minns att jag tänkte i drömmen att jag måste skärpa mig så jag talar flytande och inte stakar mig. Så dialekten gick från universitets-högtyska och blev bredare och bredare, tills jag avslutade nåt ord med -igg, och hon frågade om jag var från Basel. (=Seger!)
Till slut hittade jag "hem" och den stackars tyskan hade 8,3 km till stationen, där hon skulle ta tåget hem, om militären lät henne.
Sen var det nån tant som inte var smart när militärerna skulle kolla våra ID (jag hade förresten mitt i handväskan men det var så mycket annat löst, bl a sedlar, som låg där att jag fick leta en alldeles för lång stund efter mina ID, men jag flirtade med militärkillen så han blev inte sur och sköt inte nån). Tanten sa surt att de var i vägen för hennes rullator, så de blev på dåligt humör. Jag skällde på henne inne i farstun sen (vi var ju alla i livsfara!) men då började hon gråta. Sen insåg hon att det var otaktiskt att reta upp ockupationsmakten, och jag gick hem till lägenheten, där mamma öppnade i morgonrock. Rachel var ett par våningar längre upp i huset och det var Åkebrands också. Helt på andra sidan flyktingförläggningen var det fler folk jag kände, och jag minns hur ledsen jag var för att de bodde så långt bort att man inte bara kunde smita in till dem utan att militären fick syn på en.
Skicka mig till Freud, nån!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar