Mikael kom igår och sa att jag skulle blunda och sträcka ut handen. Han hade varit och handlat. Jag vet inte vad jag förväntade mig faktiskt.

Men det var nåt litet och ludet! Först blev jag aningens förskräckt och trodde det var ett dött djur, men sen öppnade jag ögonen och såg världens sötaste present!

För er som är svagsynta (vilket verkligen inte ska blandas ihop med svagsint!) kommer här en förklaring. Det är en kanelkringla, såna där som Pågens gör i en påse om ett dussin stycken. Och som jag älskar! Men den är i tyg och är luddig på utsidan. Och vi har pratat om att börja äta LCHF för att jag är för tjock och för att Mikaels socker mår bättre då. Så när sukten slår till kan jag smeka min luddiga bulle.

.

. 

Äää, förlåt. Jag känner mig som Papphammar nu. Det här är inte en sån blogg.