Slut på piller

Vid mitt årliga vårdbesök, får alltså bara ett besök till vårdcentralen per år, skrev läkaren intervall på en av mina sömnpiller som inte fungerade. Så varje gång jag har behövt nytt uttag har jag behövt be om ett nytt recept. Så även den här gången. Försökte först få ut den hos Apotea, eftersom jag var lite osäker på om vad som gällde när en del recept hade uttagsintervall och andra inte. Men så fort jag fick reda på av Apotea att det inte gick skrev jag till min vc på 1177 och bad om recept.

I torsdags kl 10 lämnades det över till läkare.

Idag så fort jag vaknat kollade jag och det finns fortfarande inget nytt recept. Så ringer jag Akka.

Då visar det sig att de har gett uppgiften till nån som inte är min husläkare. Vem är det frågade jag, för jag har ingen. Idag kl 13.30 säger den läkaren att hon inte vill ta hand om det här ärendet eftersom hon inte är min husläkare och också att om en läkare på min specialistmottagning håller på och ändrar i mina sömnmediciner så ska han sköta förskrivningen. Allt han gjort är dosändra en av medicinerna. Så han håller inte på med sömnmedkconerns. Även när jag fick ny sömnmedicin av We Mind har Akka fortsatt med förskrivningen av de andra sömnmedicinerna och när den nya har blivit ordentligt utprovad har de tagit över medicineringen av den också.

Jag sa att Akka skött alla mina mediciner de senaste 15 åren. De enda jag får av min ME-mottagning är de som bara skrivs ut vid me. Vc akriver ut blodtryck, depp, sömn mm.

Så nu ska sköterskan gå och fråga den som är min husläkare.

Men jag har ju slut på medicinen idag och har inte träff med läkaren förrän den 27 april. Ärligt, om jag inte får sömnmedicin mellan idag och 27 april blir jag så deprimerad att jag inte kan lova att jag ens lever.

Och intressant hur jag säger att det finns i dosetten för förra veckan, ändå tar det tre arbetsdagar för dem att säga att de inte vill ha ärendet. Och nu är de slut.

Himla marodörer.

Tror inte det

Insikt

Jag har insett härom dagen att jag brydde mig mest om att vara bäst när jag växte upp. Vissa saker var jag bäst i klassen på. Andra, som naturämnen och sport, var jag inte bäst på men det brydde jag mig bara inte om.

Minns hur min syster var företagsam i skolan och alltid ville göra sitt bästa. Med stor kapacitet blev det många sena nätter.

Men jag gjorde sällan mitt bästa. På universitetet gjorde jag det för det mesta, men inte alltid. Och före det verkligen inte. Jag skulle bara vara tillräckligt bra och det betydde ofta för mig att vara bäst.

Kanske inte bäst i klassen, det där inträdesprovet i tyska jag tror att jag berättade om behövde jag inte vara bäst i, men bättre än de flesta. Jag hade nån variant av bäst som jag satte upp som ribba för det mesta.

Jag har ju vetat länge att jag har en prestationsbasersd självkänsla. Men nu har jag fått en nyckel till.

Att jag alltid velat vara bäst har nämligen gjort att jag aldrig lärt mig att känna att jag kan vara nöjd med mig själv när jag gjort mitt bästa. Att det är en belöning i sig själv.

Och nu när jag inte kan vara bäst på nånting så ger jag mig aldrig en klapp på axeln för att jag har gjort mitt bästa. Mitt bästa har aldrig varit intressant.

Och så fel det blir!!!!!

Tyska

Jag har ju faktiskt varit riktigt duktig på tyska en gång i tiden. Innan jag ens hade läst nåt på universitetet hade jag så imponerade siffror på inträdesprovet att en smart kille som bott i Tyskland i två år hade betydligt sämre resultat, vilket chockade honom lite.

Och nu har vi ju barnbarn med ena foten i Tyskland. När Miri pratar tyska med barnen låter det så lätt, som att jag också kan prata tyska så.

Och nu har jag börjat träna mig. Jag säger ofta saker till Mikael på tyska. Ofta är nog att ta i, visserligen. Men emellanåt när jag kommer ihåg det. Böckerna som ska läsas när man nattar E blandar svenska och tyska hej vilt. Mikael har inte ens läst det i skolan så jag gör honom bara en tjänst.

Idag gick han och letade efter nåt så jag sa naturligtvis Suchst du etwas? Varpå han svarade, ja, vattenflaskan. Och ändrade sig och sa Ja, das wasserflasche. (Jag skriver medvetet substantivet med gemen för han vet nog inte om att det ska ha versal.) Då erbjöd jag honom en lektion i tyska som bara delvis var uppskattad. "Ord som slutar med vokaler är ofta femininum". Det blev en tyst sekund medan han tänkte efter vad det innebar. Jag gav honom sedan svaret Die Wasserflasche.

Han hakade upp sig lite på femininum och ifrågasatte varför en flaska är en tjej. Grammatiskt femininum gick inte riktigt in. Jag sa att det är samma på franska, och då sa han kvickt l'homme och la femme. 

Sen sa han slutledningen Die mädchen.

Njae, inte så mycket.

Det slutar med -n, sa jag. Så att han borde fatta själv att det inte är femininum. 

Men ni kan ju gissa hur det gick.

Men jag är så glad för våra lärostunder. Alltid kul att vara bäst i klassen.