Jag vet inte exakt vilket ord jag ska använda, provocerande är fel, sorgligt är mer rätt men ändå inte tillräckligt. Det som de alltså föreslår som aktiviteter för att må bättre, återhämta sig och få tid för sig själv är alltså för krävande aktiviteter för mig och som skulle få mig att må sämre. Är inte det rätt sorgligt? Och hur ska jag fylla på mina batterier? Hur ska jag ge mig själv en mental kram? Äta godis är en aktivitet som jag klarar av. Asgarv. Jag kan också titta på bilder på Pinterest.
Igår duschade jag för första gången på en vecka. Det var ljuvligt. Men jag började skaka när jag hade suttit i duschstolen kanske en kvart. Jag fick feber på kvällen. Det har jag fått de senaste gångerna. Så jag får ju lite panik för det.
Faktiskt skakar jag lite nu fast jag ligger i sängen. Jag känner mig så fullkomligt kraftlös att det till och med är jobbigt att ligga ner. Jag håller ju telefonen också även om armarna ligger mot kroppen.
Så, vad är min self-care?
Jag tänker tillbaka på när jag inte hade sovit på natten och hittade ett klipp med Unitone som sjunger Can you hold me now? Jag lyssnade om och om igen på den och kände verkligen tröst. Sen att jag hade haft ett så fint samtal med terapeut Monnah som gjorde mig stark dagen innan jag inte sov. Vet inte hur jag hade mått om jag hade haft en sömnlös natt direkt efter de där ångestnätternanpå helgen. Nu hade jag blivit stark och tålde den hemska natten. Och sen kom det en dubbelregnbåge, som ett fysisk påminnelse om att efter regn kommer solsken, att Gud inte har glömt sina barn. Det är ju vad regnbågen betytt i årtusenden.
Sen är jag faktiskt löjligt glad för en korg som Mikael fick igår av en elev som klarat körkortet. Det var såååå mycket gott i den! Två flaskor med fransk sparkling äpplejuice respektive päronjuice. Kanelkringlor, en stor påse dajm, gott & blandat, bilar, typ sju olika dubbelbitar med japp och sånt. Så ja, godis är en self-care jag klarar av. Även om jag absolut är medveten om att det är att skjuta sig själv i benet att belöna sig med godis.
Fick svar av Brag idag. Blev alldeles stel av skräck när jag såg meddelandet om att det finns nåt på 1177. Men det var ganska okej. Jag har dock inte kvar nåt av det i medvetandet eftersom det är för läskigt just nu att kommunicera med vården och jag orkar inte komma ihåg några detaljer som kan överanalyseras. Bra så.
Jag tror att en viktig self-care för mig är att tänka på saker jag är tacksam för.
4 kommentarer:
Tack, jag får tillbaka mitt hopp för framtiden. En av mina käpphästar är ju att folk nuförtiden har slutat tacka, vilket jag tycker är så tråkigt. Det räcker med att se en stund på Bingolotto: folk får hundratusentals, ibland miljoner kronor, blommor och bilar och ytterligt få säger tack.
Och så korg-tackar en körskoleelev sin lärare för att han klarade körkortsprovet. Man blir varm om hjärtat. Och eleven hade tydligen till och med uppfattat att läraren inte dricker alkohol. Att han är diabetiker hade han kanske inte uppfattat, but who cares? En så värmande gest! <3
modren
Verkligen värmande och generös gest. Särskilt som eleven ju betalt för lektionerna. Då är det extra roligt att M förutom det får ett så fint tack. Tror det betyder mycket för M också.
Ja, jag säger samma som modren! Hoppfullt. Tacksamhet är mitt enskilt bästa sätt att lyfta mig själv och är ju dessutom "evidensbaserat". Tänk hur många som går miste om mycket fint i livet! Min finaste historia är den som syrran berättade då hon bodde i Thailand på "Thaim out" (hehe) och satt och pratade med andra svenskar i samma situation. Tagit ledigt några månader från den svenska hetsen, utbrända, stressade. Där sprang någon liten thailändsk kille omkring med skitigt linne och ett par kalsonger, inga skor, och spelade fotboll med de andra barnen. Han var lyckligast av alla. Jag tänker att det är förmätet av västerlänningar att alltid förmoda att alla vill ha mer, större. Det brukar säga att ju mer man har, desto snålare blir man, och jag undrar om det inte ligger något i det...
Gesten M:s elev visade berättade också att hen såg att hen inte hade kommit till sitt mål utan hjälp, något som måste ha varit bra för henom att ge vikt till.
Oj vad du är klok Monnah. Jag tror ju att människan är glad till sin natur - se på bebisar hur lätt de har till skratt, eller den lille thailändske killen. Nånstans tappar vi bort den livsglädjen. Nånstans gör vi fel. Vi jagar och är aldrig nöjda. Mycket vill ha mer. Jag tror att stor sanning ligger i uttrycket att européerna har klockan men afrikanerna - eller thailändarna eller barnen - har tiden. Carpe diem är ju uttjatat och kan leda till stress, men att kunna njuta av nuet är avgörande för lyckan. Samtidigt ska vi inte stressa upp oss för att vi inte är lyckliga vartenda ögonblick!
Att vara troende kan leda till oändlig trygghet - lägg din börda på Kristus, han är stark nog att bära den - eller till stress - idag är tiden för dig att omvända dig etc. Men Gud har aldrig menat den stressen. Människan är till för att ha glädje. Vi kan lära oss att vila i Kristus.
Eller för att citera Alf Henrikson: Dagen idag är en märkvärdig sak: evighet fram och evighet bak.
Vi hinner.
modren
Skicka en kommentar