Fast jag borde kanske låtit bli de där godisarna som jag åt. Under covid har vi inte ätit något onyttigt och varför ska man börja igen när man uppenbarligen klarar sig jättebra utan?
Barnsäker???
Mikael köpte ett genomskinligt plastpåskägg med godis i idag. T ex fanns det en minipåse Gott & Blandat som är slaktad. Och ett guldigt €2-mynt som jag har försökt att öppna två gånger men inte klarat. Jag ser skarven, fattar åt vilket håll stanniolen ska dras, lyckas inte. Det är väl för illa när godiset är så barnsäkert att 50-åringen inte kan öppna det.
Sjukpengar och annat
Jag är ju sjuk jämt men Mikael har haft egen firma de första 10 åren vi var gifta och jag minns inte att han nånsin varit sjuk då. Jo, en magsjuka. Men nu är han anställd och har fått ligga hemma i två veckor med Corona. Men de har visst ordnat det rätt smidigt mellan arbetsgivare och Försäkringskassan. Jag har inte pejl på hur, men det verkar som om FK betalar sjuklönen, inte arbetsgivaren, som det brukar vara. Det tycker jag såklart är bra, för det är svårt nog för småföretagare i de här tiderna. Mikael har bara två arbetskamrater och då är en persons sjukfrånvaro i två veckor ganska mycket. Så det är fint att Mikael ska få pengar fast han varit sjuk. Det är inte att ta för givet. Jag kommer ihåg hur min kusin samlade in pengar till en sjuk kvinna på Filippinerna som hon var god vän med och som låg på sjukhus med ofantliga vårdkostnader som familjen inte hade råd med (och de var ju i covidkarantän själva och kunde inte jobba). Att vi har det så bra i Sverige är inte alla förunnat. Att man kan ligga på sjukhus utan att det blir en skuld för livet som aldrig kan betalas av och man kan mista hem och tillhörigheter i ett slag.
Jag kan, aporopå sjuk, meddela att idag har jag känt mig frisk, det vill säga innan jag gick upp och bara låg i sängen så kändes det som om jag bara hade ME, inte Corona också. Men sen när jag gick upp kunde jag inte göra nånting nästan utan att sätta mig och vila. I fredags hade vi fått fredagstacos i en påse utanför dörren och jag blev trött av att öppna burkarna med färdigskurna grönsaker. Så det är nog inte helt som det ska med mig ännu, även om jag är hemskt glad att jag inte mår så aktivt dåligt som förut. Jag hostar också fortfarande men mycket mindre än förut. Det känns att kroppen läker. Det är en makalös känsla som jag inte känt på de senaste 15 åren.
Jag är fortfarande nervös för långtidseffekter för både mig och Mikael, men det är onödigt att oroa sig för så jag försöker låta bli. Jag har ju inte heller varit sjuk i mer än sagda magsjuka på ca 15 år. Har förstått det som, lite överförenklat, att immunförsvaret har varit i overdrive. Det är inte nyttigt för kroppen men är inte ovanligt vid ME. De första 10 åren var jag tvärtom väldigt lättsmittad och en förkylning däckade mig i tre veckor. Därför har jag varit nervös för vaccineringen. Har inte vetat om mitt immunförsvar kommer att bete sig som det ska, om det klarar av att tillverka immunitet. Jag hade såklart inte räknat med att få covid utan bara att vaccineras, men nu blev det så. Och det verkar som om mitt immunförsvar faktiskt klarar av att göra vad det ska. Att det kämpar mot covid och vinner. Det är inte en självklarhet och jag är oerhört tacksam. Också för att Mikael och jag inte har behövt sjukhusvård. Det hade varit så tungt att bekymra sig för det också, kan han andas, dör han nu? Jag har aldrig varit rädd på riktigt sen vi fick covid och det är ytterligare en nåd som jag tackar för.
Och påhejad av Masterchef som snart är i final så vispade jag ihop en nyponsoppa härom kvällen. Det är det mesta jag har gjort i matlagningsväg sen vi fick covid. Församlingen har hjälpt oss med mat varenda dag förra veckan, och förrförra också tror jag, men jag har tyvärr ytterst lite minne av det längre (och det ska inte tolkas som otacksamhet från min sida, jag tror bara jag var för sjuk för att tillverka minnen). Men Mikael och jag har fått mat när vi inte har förmått göra det själva och jag blir så stolt över alla som hjälpt till! Det är makalöst hur folk tar av sin tid, energi och sina pengar och ger oss näring och kärlek. Först fick vi mest soppor, med mening för att vi bägge mådde så illa av allting att det var lagom lättsmält. Jag får fortfarande en liten reaktion i magen när jag ätit, men inte som förut. Då var man hungrig och illamående på en gång och kroppen tålde bara en liten portion soppa. Man kände att man ville äta för att få krafter, men det kostade för mycket att äta. Jag har glömt att väga mig men har nog gått ner 2-3 kg. Men sen har vi också fått vanlig mat, i takt med att vi blev mindre illamående, och det har varit så fantastiskt att få se folks personligheter i maten! Det har varit som vår egen masterchefavsmakning! Vi fick också lasagne som två killar hade gjort, alltså barn/ungdomar. Mikael har varit lärare för den ene i primär (alltså kyrkan, som söndagsskolan för barn). Jag tänker att det är en fin mamma som lär sina barn både att laga mat och att hjälpa andra.
Det känns både rörande och glädjande nu i efterhand, om man nu får säga att det är _efter_ covid. Vi är ju inte akut sjuka längre, även om vi kanske inte är helt friska heller. Och jag räknar såklart inte med att bli det, men jag vill ju gärna återhämta mig till mitt senaste läge.
Jag kommer i alla fall att komma ihåg all den omsorg som visats om oss, även om en del detaljer är borta och jag inte skulle kunna tacka alla utan att glömma någon. Vi fick mat när vi var hungriga och det är ett mirakel i sig. Att folk lever så kristna liv att de tar hand om sin nästa. Det är fint, det.
Börjar glömma
Helt plötsligt minns jag att mormor hade smeknamn på oss. Jag kan ha hetat Gullefina. Hur kunde hon hålla reda på dem? Jag har ju fullt upp med att hålla reda på om Mikael är morfar eller farfar?
Vad viktiga vi måste ha varit för henne. Jag minns också hur de var så organiserade och gjorde i ordning kort med en peng i till allas födelsedagar. Det måste ha blivit mycket pengar om det är 14 barnbarn de hade (2+3+4+5 st).
Tänk hur hon hade varit med alla utrikiska barnbarn vi har. Mamma och pappa kan ju konversera med sina barnbarn. En jul satt mormor på flygelpallen och konverserade så gott hon kunde på engelska med Johans goda vän Nick.
Jag har lite dåligt samvete, för jag älskade mormor mer än farmor. Tror inte min familj lärde mig det uppförandet, men mormor var ju bara väldigt mild och vänlig, farmor lyssnade inte alltid på vad man sa och var full av idéer man inte var intresserad av, som begagnade korsetter eller homeopati. Hon var också äldre än mormor och blev säkert gaggig tIdigare, vilket såklart inte var något att döma henne för, men som jag kanske märkte av när jag var barn utan att kunna sätta ord på det. Jag tycker som princip att man ska vara lika nära mormor och morfar som farmor och farfar. Min farfar är jag inte säker på att jag minns, jag minns i alla fall fotona av honom när han var ung och ser exakt ut som Johan. Han dog ju så tidigt. Dessutom var han och farmor skilda och jag vet inte om det var svårt att ha dem ihop.
Jag kommer ihåg på Getholmsgatan när Ellen och jag hade kommit hem efter en sommar i USA och vårt bagage var försvunnet. Mormor och morfar var där då och morfar bad en bön om att bagaget skulle komma tillrätta inom en timme. Vi hade det i handen på två. Han fegade inte ur utan trodde. Han sa också i början av året han dog, När september kommer är jag inte här längre, och han dog 31 augusti. Han var speciell.
Läste en krönika om att folk är så vansinniga med covid: "Min 97-åriga farmor skulle inte fått dö" och hur det är en stilla sorg och livets gång när en 97-åring dör. Jag minns det ju själv, när farfar dog var jag bara 6 år men när de andra dog måste jag ha varit 20-30. Då var det än mer att man såg hur de hade tacklat av, inte tyckte det var så kul längre, och liksom la av. Förutom farmor, som hade ett hjärta som en oxe och det gick knappt att ta kål på henne ens när möjligheterna till överlevnad var uttömda och de slutade med dropp och allt möjligt. Ursäkta att jag pratar så vanvördigt, jag menar ingen disrespekt utan är bara lite galghumörig.
Min mormor betyder extra mycket för mig. Dels bodde jag i grannhuset ett tag och vi gick i kyrkan ihop. Ibland när de hade några potatisar över frågade de om jag hade nån gryta över som jag ville komma och äta med deras potatis. Så enkelt. De stunderna med bara dem var goda minnen. Är väldigt glad att jag bodde bredvid dem. Ibland stod hon och skapade i köket i timmar. Tre spisplattor, ingen diskmaskin. Och delikata middagar för tio personer.
Eftersom Johan hade astma så var det farligt varje gång han blev förkyld. Och eftersom han hade mer än 30 öroninflammationer så var hans mage helt förstörd av alla antibiotikakurer. Andra barn kunde spy kl 8 och klockan 12 åt de pannkakor. Så var det inte med Johan. Om nån hade haft magsjuka och smittade honom fick han läggas in på sjukhus. Magen hade inget försvar för varken goda eller dåliga bakterier. Och jag blir så vred ur mammas synvinkel. Om man berättar hur det är för en annan mamma, kan hon inte säga Det passar inte idag, lille Kalle har spytt så ni kan leka en annan dag? Ja, se folk. De brydde sig mer om sina barn än om andras. Så kommer det ju aldrig sluta vara, men ändå alltså... Men jag blev alltid skickad hem till mormor när jag var sjuk, för att jag inte skulle smitta honom. Men jag tyckte det var värsta lyxen. Hon hade så lite att göra, hade tid med en, mackor i sängen och omstoppning av de svintunga 70-talstäckena som det sägs att vi i vår tid får sämre sömn utan.
En gång kände jag att mormor hade varit med mig flera gånger under en vecka när jag var extra sjuk, i vuxen ålder. Jag har tänkt på det nu med covid också. Hon är min helande ängel. Jag skulle gärna ha henne här igen. Och morfar. Så skulle Mikael minsann få se hur lugn och metodiskt jag är, i jämförelse!!! Jag brukar alltid säga att om han såg morfar så skulle han förstå hur långt min personliga utveckling har gått.
Härom dagen sa han pappa och för en sekund visste jag inte vem han pratade om, din eller min pappa? Just det, din är ju död. Det är en sak när 97-åriga föräldrar dör, en annan när folk dör mitt i livet. Mikaels pappa dog ju som följd av sina många cellgiftabehandlingar, men utan dem hade han inte haft mycket till liv. Förstår så väl det valet han gjorde och jag hade gjort samma själva tveklöst. Men så såg jag videor idag av två av barnbarnen och tänkte på att som exempel inte få vara med när de gifter sig. Man blir ju lite knäpp av att tänka så. Hur ska man stå ut att lämna världen? Priset för kärlek är sorg.
Golden Snitch
Jag har varken läst Harry Potter eller sett mer än den första filmen. Men jag hade hört talas om en flygande guldboll med vingar. På engelska heter den The Snitch. Idag var det en kille i MasterChef som gjorde en! Reynold Poernomo heter han och jag är så vansinnigt imponerad!
Först var det nån mousse och kolasås inuti bollen och som rann ur när man skar i den. Sen var det choklad och guldpulver runt och honungsvingar som var lite böjda, som om de flög. Under fanns nåt vitt, krämigt som jag inte vet vad det var och sen vit snö. Den här veckan kommer att bli en höjdpunkt för det är bara fem deltagare kvar och de höjer ju verkligen volymen på konsten ju närmare seger man kommer.
The dessert has eight components to it, including a brown butter mousse, honey feather tuiles, a roasted milk chocolate ganache, and a tonka-bean caramel.
There's also pear yuzu sorbet, a yogurt snow, a caramalised white chocolate crumble, and a chocolate coating. Källa
I verkligheten blev jag också oerhört imponerad idag. Vi fick älggryta med lingonsylt av min kusin. Hennes man har nog skjutit älgen och hon plockat lingonen. Vi kände oss så lyckliga och mätta.
Det går åt rätt håll men vi är fortfarande väldigt trötta. Oerhört fint därför att vi fick så fantastisk mat idag också.
6 000:- rikare!
Svenskt Tenn har en ny kudde till salu. Den kostar 6 000:- och är det fulaste jag nånsin har sett.
Så som jag ser det har jag precis sparat 6 000:-.
Och Polisen varnar för anstormning till passexpeditionerna när reseförbuden börjar släppas på. Jag menar, nu när vi har 6 000:- extra måste vi ju åka till Italien och jag behöver nytt pass.
Bara logiskt, eller hur?
Våffeldagen!
Ibland, ofta, typ jämt, är jag lite trögtänkt. Fattade inte varför folk säger på sina sociala medier att de ätit våfflor idag. Men klockan halv två på natten kom jag på det.
Och apropå våfflor så är det här det roligaste jag nånsin läst om våfflor.
Anatomimiss
I så fall är du ett medicinskt underverk! Eller freak!
Nu har vi ju snippa, som passar så bra med snopp. Varför ska folk vara så pinne-i-arslet att de inte ens kan säga de orden? Man måste inte säga de vuxna orden om man inte vill nu när vi har så bra sexfria anatomiord för andra situationer.
Min morfar sa arsle. Och annat. Men det lät aldrig vulgärt när han sa det, det var bara de orden han använde. Arsle för mig är lika fult som rumpa, även om jag vet att hela samhället inte köper morfars stilnivå. Han älskade Benny Hill så jag har pejl på hans typ av humor.
Mikael däremot är en liten fröken. Jag har nästan slutat säga skit för att han tycker det låter så fult. Men det har jag förstått är dialektalt och mycket vanligare på västkusten. Jag tycker inte att det låter så hemskt heller. Ibland när jag kommunicerar med min ursprungsfamilj och Mikael inte är där passar jag på att säga skit. Det känns inte lika nödvändigt nu som det gjorde för tio år sen. Kanske har jag utvecklats och förfinats.
Ni vet att det man skulle säga då är F*n tro't, men jag är ju förfinad nu.
God afton!
Dagens presskonferens
Jag är ju inte feminist i vanlig bemärkelse men jag är heeeeeelt för att gubbslem ska avkrävas ansvar. Att han blir kladdig men inte tafsar? Att anden är villig men köttet svagt? Är det inte 2021???
Om man inte hade läst det på flera ställen så hade man trott att det var en dålig roman.
Eller nej, han ser ut som om han har gjort allt han anklagas för. Om man kan döma någon som oskyldig för att saker inte går att bekräfta, så tycker jag att jag har rätt att döma nån för att de har en obehaglig uppsyn.
So, there you have it.
Inte för att mitt ord väger tungt, jag är inte kansler av nåt alls. Förutom Jane Austen då.
------------------
Men nu har ju kanslern själv skapat prejudikat om att sexuella övergrepp inte ska kunna bevisas med bara she said mot he said. En del av mig håller med om det. Man skulle inte få lov att ljuga om en sån sak till exempel för att man har fått nytt jobb i annan stad och exmaken inte vill att man flyttar med barnen. Och så slänger man ur sig nåt sånt. Vet inte hur vanligt det är iofs. Men så. Man borde inte kunna förstöra nåns hela liv med bara sina ord. Men hur i all världens namn ska man bevisa dessa sexuella övergrepp? När man inte ens kan göra rape kit på sjukhuset för det kan ha varit i samförstånd. Jag ser det här som ett jätteproblem som jag inte vet hur man ska lösa. Det borde vara så att det inte skulle vara fysiskt möjligt att ljuga om vissa saker. Är det nån som jobbar på det? Vet ni?
Äntligen!!!
Jag kanske inte borde jinx nåt, men idag var första dagen jag var lite bättre. Det är fortfarande ganska illa, men ett snäpp bättre gör stor skillnad för humöret.
Jag kunde också stå upp nog länge för att borsta tänderna, det var ljuvligt. Kom på nu att man ju kan sitta ner, jaja.
Vi fick soppa idag en en kvinna i kyrkan, kycklingsoppa med nudlar. Jag var besatt av den soppan, jag är så galen i pasta och idag var första dagen som jag kunde äta utan att må illa.
Sen gick jag och hämtade posten. Det har vi inte gjort sen vi blev sjuka. Det var helt underbart med luft!
Jag hostar fortfarande mycket, men tog min migränsprutan idag. Det hjälper nog. Har tagit en del medicin för migrän sen i lördags. Hosta och migrän är en dålig kombination.
Jag satte mig på duschstolen och lät vattnet strila. Kan inte kalla det för dusch, men det var ljuvligt efter så här lång tid. Fördelen med Corona är att man inte känner hur man stinker.
Jag åt också en apelsin som vi fick av Fern. Oj, vad gott.
Mikael verkar inte bättre men det kanske kommer med tiden. Vi får hoppas det. Jag kan inte tänka på långtidscovid nu, då får jag panik.
Men vi har haft det trevligt tillsammans under karantänen. Inga långa samtal, men lite småkonversationer när vi har orkat. Jag försökte ställa in i diskmaskinen men en tallrik och bestick gick bra, sen var orken slut.
Idag var första gången sen vi blev sjuka som jag sov mig igenom hela natten. Jag har sovit 12-13 timmar förut men hopslagen sömn är aldrig lika bra som i ett sjok. Tror det kan ha påverkat att jag känner mig bättre idag. Det var inte katastrof om jag behövde gå på toa, förut kände jag att jag höll på att svimma om jag rörde mig.
Det har legat ett lappersskräp på hallmattan sen vi blev sjuka men ingen orkar böja sig ner till marken. Och dagen innan Mikael blev sjuk gick hans fåtölj i bitar och han orkar såklart inte åka och slänga delarna på återvinningen. Men det är en världslig sak.
Det här med Corona har varit två rätt hemska veckor. Läste om några ungdomar i Norrland som hade fest och om de inte blev smittade så kom de nästa dag också. Jag blir så arg att jag kokar. Vi vet ju inte hur vi har fått corona, men nån har ju smittat Mikael, antagligen på jobbet. Jag har bara träffat barnen och hemtjänsten, som har antikroppar. Så det måste vara nån av Mikaels elever. Jag blir riktigt sur när jag tänker på om det var nån som kände sig lite krasslig men tyckte lektionen var viktigare. Det här har varit riktigt, riktigt jobbigt och att nån med berått mod har valt att ge mig Corona är en upprörande tanke. Men det kan ju vara nån som inte har symptom och inte visste om det.
En del blir ju lite bättre men så plötsligt halkar de ner i måendet igen. Jag funderade på om jag skulle köpa en pulsoximeter men de kostar en hel del så jag snålade. Jag antar att vi märker om vi inte får luft. Men nu tycker jag det ska gå åt rätt håll, inga bakslag med behov av andningshjälp.
Jag gjorde ett coronatest med olika frågor och svaret blev att jag ska ringa 1177. Tror inte det.
Men hostan är lite bättre när jag halvligger i sängen. Är också glad att det bara var de första dagarna det gjorde så ont att hosta. Tydligen ska man ligga på mage och jag har försökt men det är svårt att ändra sömnställning när man har så svåra sömnproblem. Kroppen känner liksom igen om det är nåt som inte känns rätt.
Då har man haft Corona. Det gör jag inte om. Och inte för att det är över än heller, men nu är det uthärdligt. De andra dagarna brast jag i gråt när jag skulle gå på toa eller nåt, för att jag var så slut. Mikael låter fortfarande så när han måste resa sig.
Idag på MasterChef var jag så sugen på all mat! Det känns som om jag inte har ätit på två veckor, vilket ju nästan är sant. Fyra soppor har hållit oss vid liv. Fantastiskt snällt av mamma och pappa, Annya, Johanna och Fern. Imorgon ska vi också få soppa! Jag tror jag kan äta normalt nu, jag blev inte illamående alls idag, men Mikael har det fortfarande svårt. Jätteskumt med en halsinfektion som också känns som en magsjuka.
Faktiskt är jag lite sugen på spaghetti och köttfärssås. Eller lasagne! Du milde, det vore nåt!!!
Det var i alla fałl sorgligt på Masterchef idag, när en tjej åkte ut. Man vill ha dem kvar allihopa.
Idag var också första dagen som jag tog mig igenom mina sociala medier. De andra dagarna har det känts som om flödet ökat med 100% men nu inser jag att jag var så medtagen kognitivt att det tog lång tid att läsa även enkla, korta saker.
Förresten har jag haft puls på 73-78 i flera dagar. Jag har tagit mindre ssk-medicin än jag brukar för att jag helt enkelt inte varit vaken nog många timmar för att få in tre doser. Så jag vet inte om det är det. Men åh andra sidan är mitt blodtryck runt 150/105 och det är ju för högt.
Ett hostanfall senare. Ni skulle sett mig härom dagen, jag skulle ta astmaspray och jag började hosta så mycket av att andas in att jag struntade i medicinen.
Däremot har jag köpt nya c-vitaminer och äter 3g om dagen nu. Jag har värsta såren i mungiporna, knallröd tinga som känns skadad på nåt vis. Vet att covid tar massor med c-vitamin men mina mungipor ser ut som om jag har ätit rödbetor. Ska nog slå upp det. Men vilket litet problem i sammanhanget.
Och förresten är jag inte bara sur på den som smittade Mikael, utan på vårdcentralen som inte tog min vädjan på allvar. På lappen man skulle fylla i skrev jag att min man inte kan arbeta hemifrån och att han behöver skydda mig. Men vi hann inte ta sprutan och vem ska ta ansvar för de här veckorna? Sjuk i onödan, känns det som. Jag tycker själv att jag är mer riskgrupp än äldre som inte har nån i hushållet som rör sig i samhället. Jag har ju känt hela tiden att Mikael är en krutdurk som kan brisera när som helst.
Men nu får vi hoppas på det bästa.
Idag orkade jag till och med ropa till Mikael när vi låg i varsitt rum och han inte hörde mig. I början orkade vi nästan bara viska. Så det ÄR bättre. Men om det tog mig två veckor att bli sån här kanske det tar två veckor att bli normal igen. Men bara jag blir normal. Det här har varit bra träning. Jag har bara tagit piller, gått på toa och ätit lite, lite. Och att resa sig upp har tagit mer än alla krafter. En gång kom jag inte upp från sängen. Jag inser att jag verkligen inte vill ha det såhär jämt, och att jag behöver skärpa mig med vad jag gör. Inte göra som idag, duscha, hämta posten, stå upp och skala en apelsin. Utan minnas hur dålig jag varit nu och att jag inte vill hamna där igen pga ME:n.
Självpåtagna språkpoliser utan kunskap
Det finns så många fb-grupper där
folk berättar om konstiga saker de har hört och istället för att kolla i SAOL så frågar de kretiner på fb som inte kan skilja mellan de och dem.
Senaste historian var hur en tjej flög till Island. När de kom inpå flygplatsen kunde hon inte komma på vad det var för språk de talade, och kom fram till det geniala men ändock superfelaktiga språket fornnordiska.
Men självklart försöker man på en flygplats anpassa sina meddelanden efter vad folk kan förstå.
Fornnordiska på flygplatsen. Ge mig lite snö.
Knäpp?
Jag har lagt lite varor i kjndkorgen på cirkus 15-20 firmor. Vissa är snälla och låter dem ligga i varukorgen k evigheter. På Asos hinner man kanaöpt bestämma sig innan de redan har tagit bort grejerna. Men jag vill ha två stegz det första är att man lägger allt i varukorgen, bilar lite på saken och sen flyttar saker efter hand från varukorgen till sparade favoriter. Det brukar göra att jag känner mindre känslomässig bindning till sakerna efter ett tag och kan flytta bort dem. För att jag faktiskt inte måste ha de där skorna, även om de var supermodellsvackra.
Och handlar man då lite stora och syra saker (jag tror jag har lagt några sängar, sönggavlarz matbord och fåtöljer k varukorgen på Mio) så kan det bli såhär skrämmande.
Mikael är så rädd för den dagen jag är lite frånvarande och inte tänker på vad jag gör och köper allt jag har i korgen. Jag tror ju att den dagen aldrig kommer, för att man inte kan köpa allt med ett missriktat eller nervrhcknings-klick. Jag hoppas det. För kolla här!!!
Men här skulle det stå Köp medges ej. Jag har inte 350 000:- på kontot. Vad skulle vi med så många sängar till? Kanske öppna barnhem.
Då så.
Men vad vi nästan inte kunde låta bli att köpa är den lilla var fåtöljen i samma modell som Mikaels vuxna Strandman. Där skulle E sitta. Så gullig stol. Och så oemotståndlig E!!!
Lite otajmat, men goda nyheter!
Idag kom det vårreklam i brevlådan, ett annonsblad med cyklar till hela familjen. Lite otajmat eftersom det har varit kallt igen några dagar och idag har det toksnöat och är helt kritvitt ute. Men det kan man ju inte veta. Precis när det slog om/tillbaka till vinter igen så fick vi också reklam om utemöbler. Förstår ju att det finns pengar att tjäna på att förlänga varje säsong, så visst, ut och cykla! Det såg så roligt ut på reklambilderna!
Annars inser jag ju att om det bara är en enda sak en unge ska få så är det följande. Bästa uppfinningen sen man själv sa Vroom!
Kvinnor
Det är visst internationella kvinnodagen idag. Jag tycker alltid det är konstigt, eftersom det inte finns någon mansdag, men då svarar folk att varje dag är internationella mansdagen. Och så upplever jag inte verkligheten. Men jag vet att många kvinnor har ett glastak i karriären, drar större lass i hemmet, riskerar stressjukdomar mer än män osv osv. Det råder samma obalans vare sig man har olika kön, hudfärg, plånbok, hälsa. Men jag själv lever mitt liv med att jag är absolut jämlik med min man.
Ett roligt exempel är att hansbteve-fåtölj öajade härom dagen. Vi kollade på några alternativ och att jag vetoar utseendet på en fåtölj är lika viktigt som att han måste godkänna funktionen. Vi räknas lika.
Men visst har jag erfarenheter som motsäger det. När jag arbetade i Schweiz märkte jag att det var svårare att vara ung kvinna och ny på jobbet där än hemma i Göteborg. Jag har också märkt ett otal gånger i vården att jag blir mer tagen på allvar om min man är med på vårdbesöket. Allt detta är orättvist. Men jag är ledsen, jag orkar inte kämpa för det också. Orkar bara kämpa de kamper som jag personligen behöver för att överleva.
Men det innebär inte att jag inte har både åsikter och tacksamhet till dem som orkar kämpa. Såklart.
Sen vet jag inte heller hur det kan vara så tillkrånglat att vissa tycker att man måste uppmärksamma kvinnodagen medan andra blir förnärmade om man uppmärksammar kvinnodagen.
Jag är i alla fall hemskt glad att vara kvinna. Jag är glad att vara jag, på många plan. Gillar liksom allt det jag är, även om jag också är ledsen över att vara sjuk och fet. Jag har ju problem med min identitet på grund av min pågående livskris, men det är aldrig en sorg över det jag är, utan en sorg över att jag inte kan vara mer av det jag är. Så jag är glad att vara kvinna och att vara Anja.
Korthuset faller
Jag gick och hämtade posten ikväll precis innan jag skulle gå och lägga mig. Kändes härligt ute! Och kändes roligt att nästan orka det! Men det var inte så goda nyheter i posten, och nu har jag gråtit tre gånger för att det har tangerat mina så kallade vårdorsakade trauman.
Läste om en kille idag som hade skaffat sig en läkarkontakt på sin vc eftersom Sköndal ska lägga ner ME-verksamheten. Det avslutande i journalutdraget var att han var "välkommen". Så fint!!! Tror det var där det började. "Att vara välkommen i vården, när grisar flyger", är min erfarenhet. På Sköndal kände man sig välkommen som princip, men å andra sidan visste man om deras köer på över ett år, så nånstans kände man sig som om man var en självisk person som fortsatte få vård när så många väntade. Inte som de fick en att känna, men som man kände själv. Eller jag i alla fall. Jag vill ju inte gärna vara till besvär. Men sen la de ner och jag trodde att jag skulle kunna klara mig bra ändå, men det kan jag inte. Känner mig väldigt ovälkommen och som att mitt välmående är betydelselöst för dem som bestämmer. Har sett hur de ordnar "bokrea" åt patienter på äldreboende och det är väl fint för de gamla, men jag behöver inte en boklåda, bara lite hederlig, nödvändig vård. Men nej. Jag är inte värd det. Det är svårt att inte ta det personligt fast det inte är det. Följden för mig blir ju densamma vare sig de la ner verksamheten utan att veta nåt om mig eller ej.
Ja, men då har man väckt monstret. Tyvärr är det inte så att min sovångest mår bra av vårdrelaterade dåliga nyheter. Faktiskt känner jag att jag har vårdångest också. Det har varit så skönt hittills för jag har inte haft ångest för nåt annat än sömnen, men nu kommer det fler skäl. Det är inte så lyckat.
Men som jag kände mig idag, det är egentligen en väldigt normal reaktion. Jag får ju ofta välja mellan att göra väldigt små saker, ta medicin eller borsta tänderna. Och om nåt är det minsta jobbigt emotionellt så dras det ju av på samma nota. Dvs jag tål inget extra känslotjafs. Men det kan man ju inte skydda sig ifrån. "Inga dåliga nyheter i posten."
Jag dosminskar Stilnoct nu, andra natten. Igår minskade jag med 1/4 tablett men kunde inte somna så fick fylla på med en annan sort efter några timmar. Sov urdålkgt, massa mardrömmar när jag väl somnade. Idag tog jag bort en hel tablett och satte till den andra från början och hoppas på att det går bättre. So far känns det som att jag är urvaken och generellt värdelös timing att mixtra med sömnmediciner. Men jag sa till mig själv att jag skulle börja dosminska när jag inte längre har feber två dar i rad efter jul, och dit har jag kommit nu. Men med början nästa vecka har jag vårdbesök varje vecka ända in i april. En helvetesperiod kan man säga. Som väl är är jag nyklippt med lite kortare hår än jag vill men som torkar fort och ser ganska välfriserat ut utan vidare ansträngning. För nu vet jag inte hur jag ska få in hemtjänstens duschar också. Jag kan ju inte ha vårdbesök varje vecka, nu har jag det typ sju veckor i rad. Jag kan ju inte, men vet inte vad jag ska göra. Har inte gått på mammografi på ca fem år för att jag inte har orkat, så var så glad nu när jag skulle orka det. Och sen kom sju vårdbesök till. Men jag måste ju tvätta mig och tvätta håret innan jag går hemifrån, särskilt till fysiska vårdbesök som mammografi. Jag hade ju superfett hår och hemmabehå i förrgår när T var förbi, men det är en annan sak än att lukta svett i valkarna på mammografin. Idag orkade jag inte ta på mig behån alls och jag grät faktiskt när jag sa till Mikael: Har jag blivit en sån som inte orkar ha behå på sig? Jag är så välbegåvad på det området så det gör enorm skillnad för hur slafsig jag ser ut. Jättetråkigt när bröstvårtorna pekar rätt söderut. Eller rättare sagt så har jag så stor mage att de pekar framåt. Nån fördel ska man väl ha av sin medicininducerade äpplefigur. Jag har ju gått upp i vikt också och det ligger såklart i botten. Och sköldkörteln ligger i botten, det går uselt och jag har hållit på i över ett år med att få ordning på det. Proverna från i februari var CRAZY. Så det går inte heller bra. Jag orkar inte nånsin träffa vården mer. Till och med en snäll läkare på telefon är som en åskurladdning där jag blir gråtfärdig av lättnad när det är slut. Jag orkar bara inte mer. Men måste. Och mottagningar stänger och man måste börja om från början. När det är traumatiserande med okända vårdkontakter. Eller kända som inte är bra. Och faktiskt lite traumatiserande även om man tror att de kommer att gå bra för att man har en sån lååååång lista på när det inte har gått bra. När man mår dåligt av nåt så spelar det inte mindre roll utan större. Det växer fast man inte vill.
Jag tittade på Aftonbladet för nån vecka sen och såg ett foto av vad jag trodde var dr Anna. Jag blev fysiskt påverkad, stel och sjuk på nåt vis, ont i magen, illamående, vet inte riktigt vad, för att känslan var så stark att jag inte hade någon energi över till att analysera den. Minns bara det där millisekundsnabba omslaget från fine till KRIS när jag trodde jag såg hennes foto. Berättade det för Mikael nån vecka senare och sa att den reaktionen jag fick verkligen inte känns normal. Nåt är skadat i mig. Nån har korsat några ledningar så reaktionen på en bild är som att se sin våldtäktsman utanför porten.
Och det är väl därför jag gråter nu, för fjärde gången.
Passar jättebra med gråthuvudvärk också. Kan inte gå upp och ta piller heller, jag reste mig för nyss.
Nej, fy, det är inte så bra nu.
Och om en kvart måste jag släcka lampan. Jag känner mig inte sömnig alls. Som att jag kan ligga och vara ledsen i tre timmar utan att somna.
Ja, hej onsdag. Du har inte mycket att tävla om för att bli bättre än idag. Faktiskt har du redan börjat. Ska jag försöka se nuet som nåt nytt, eget, inte fortsättningen på en jobbig kväll? Positivt tänkande kan ju ibland vara provocerande, som att allt ordnar sig bara man är hurtfrisk. De som svälter har inte skrivit upp tre saker de är tacksamma för. Men jag menar bara att jag kan tänka som att det nu är en ny dag. För att det är det. I almanackan.
Jag måste prova.
Underkänt!
Jag vet inte om jag sett sandaler för män som jag tycker är acceptabla. Mikael har såna där med kardborreremmar, som han har strumpor i. Jag säger inget för att jag inte orkar bråka om sånt.
Men jag börjar nästan tro att det inte finns manssandaler som är fina. En kille jag var lite kär i hade likadana sandaler som jag, de var från USA. Vet inte om hans var det också. De var i alla fall de naturligaste sandaler jag haft. Bara breda läderremmar där de skulle vara, inte där de såg bäst ut.
Pierce Brosnan är väl inte känd som skofantast, klädfantast eller manlighetsikon. Men sandalerna är inte okej.
Maxima maximalist!
Jag blev så inspirerad av the tassels att jag kör ett tema med allas vår all-in-Maxima!
Jag älskar hennes stil för att hon använder färger och accessoarer så genialt. Misslyckas helt har jag kanske sett en eller två bilder på, sen finns det ett gäng som är lite meh, men de flesta är sådär rasande läckra. Och så gillar jag att hon lyckas kombinera maximalismen som jag är säker på kommer ända från tårna (det är inte tal om nåt svalt, värdigt, kungligt där, som Mary och som jag ju också älskar) med att hon ändå är kunglig och självklar. På bilderna från kröningen ser hon lite mer samlad ut än på dessa bilderna, men jag tycker hon verkar avväpnande och charmig i sitt sätt.
Och hon är ett sånt skönt föredöme för mig, som oftast har kopplat ihop att jag är sådär överdriven och garvar med alla tänderna framme med brist på grace och kvinnlighet. Och Maxima ser ju ytterst kvinnlig ut, och självsäker även när hon "asgarvar". To thine own self be true, som Shakespeare sa. Så här kommer hon, Maxima själv.
Modeveckan i Milano. Små sandaler och fransar på klänningen.
Normala kläder, och en liten rosett.
Till och med i beige och grått är hon allt annat än en blyg viol.
Tjena igen, rosetten. Älskar hennes 50-talshattar. Och som hon så ofta pairar med handskar, så kvinnligt.
Bara lite orange från topp till tå.
Ett busfrö kanske.
Levnadsglad verkar det som.
Vinröda fjädrar och hatt. Min outfit för imorgon. Inklusive clutchen såklart.
Snygg kräftstjärt.
Hatt och stora smycken och stort leende.
Now we're talking.
Svarta paljetter! Jag får gåshud!
Och så denna outfiten från ett kungligt bröllop i Luxemburg. Kallar den för påfågeln. Bäst!!
Till och med i rosa och neutralt drar hon på stora växlar. Älskar det!!!
Den här outfiten vill jag snö på ett bröllop eller nåt. Kanske inte med nån platå på skorna, men vinrött och rött ihop, så häftigt! Eller om det är lila.
Återigen greige men rocking it! Kungliga med djurmönster är nåt nytt.
Favoritfärgen.
Vet inte om jag ser fel, men detta ser ut som leopard med en twist. Kolla tårna!
Så. Skön. Stil. Så personlig.
Cerise, älskar det.
Jag dånar.
Nu spelar hon på snitt och stövlar, när plaggen i sig är beigea i stil och färg.
Röda faran. Nej. Hon har många såna skor med genomskinligt fram så att de ser ut som att de sitter kvar på foten med magi. Tycker de är vansinnigt snygga.
Jag har en liten brosch, bry er inte om honom.
Kolla, hon ser ut som om hon har jobbat. Heja jobbhår!
Har inte hittat Maxima med rumpan i vädret, tror de har assistenter för just sånt, för att man aldrig får stopp på såna bilder. Men trots rumpan är det ändå Maximas outfit som fascinerar mig.
Här är ett av väldigt få foton där jag inte gillar kläderna. Men själv ser hon lika glad ut som alltid.
Galen hatt och fransar på kjolen. Älsk.
Illgult asgarv åt presidenten.
Fortfarande sticker hon inte under stol med sig själv.
Sicka smycken!
Still smyckena. Ser ni vad detta är?!?!?!
Och här kom the tassels. Inte min favoritgren, men ändå medalj. Dock inget guld. Men sammantaget, detta är väl tiokamp mer än ett lopp eller ett hopp, så får hon 99,55 av 100.
Lockad!
Jag tycker ju att Mikael och jag skulle haft en tradition att klä ut oss och skicka som julkort. Men ain't nobody got ork for that.
Men det är precis såna här foton som inspirerar mig.
(Fast i vanliga fall är det ju Maxima som bär the tassels i den familjen.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)