När jag halsade det sista av mjölken helt fredligt så ser jag en rätt stor svart fläck röra sig på vardagsrumsgolvet och hinna in under fåtöljen innan jag hinner fram för att krossa den under mjölkförpackningen. Vi har haft lite myror och dem är jag inte rädd för, även om de också rör sig fort. En myra satt på den rena tvätten i tvättkorgen på bänken i badrummet, så de kan ju teoretiskt sett klättra upp på mig också. Men inte ens jag är rädd för myror. Spindlar däremot är si och så. Om de är små dödar jag dem bara. Vågar inte fånga dem i glasburk och släppa ut, sorry djurvänner. Men stora spindlar, eller halvstora, bekymrar mig lite. Jag stod där med mjölkkartongen och hetsade upp mig, det är ju det bästa man kan göra i den situationen. Och vid det här laget kunde den vara var som helst, vi har en mönstrad matta och många soff- och fåtöljben att gömma sig bakom. Men jag insåg att jag skulle behöva gå precis förbi fåtöljen för att hämta plattan och telefonen, stänga av Tv:n, hämta med mig hörselkåporna och släcka golvlampan. Nu ligger jag i sängen och har inga hörselskydd (men det ska regna imorgon så inga lekande barn, kvittrande fåglar, grillande, dunkadunkamusik genom öppna fönster och dörrar, jippi. Och jag brukar behålla öronproppar i öronen tills jag går upp för gott. Så det går nog bra.) Hann inte märka att jag verkligen stängde av Tv:n eller om jag bara tryckte på powerknappen. Och gå och släcka lampan vågade jag inte göra. Ja, jag vet, jag är harig till max. Men jag har redan sett en geting utanför mammas och pappas fönster igår, och jag vet att jag har jobbiga månader framför mig med värme, ljus och ljud, och insekter. Det är nog illa att Mikael somnar med ljuset på så att när jag kommer och lägger mig så har det blivit natt ute och vi har sovrummet fullt av pappa långben. Fullt å fullt, vi har litet sovrum så en enda betyder fullt. Ja, det har inte hänt än men jag minns andra somrar där jag försöker ignorera dem för dem är jag inte precis rädd för, men jag tycker de är minst sagt onödiga. Så den där spindeln kan nu eventuellt se på tv hos oss hela natten, men i alla fall så har han det ljust och fint där inne. Hade jag inte hatat värme så desperat hade jag stängt sovrumsdörren om oss. Men risken att han ska krypa in hit och ta sig uppför sängbenen och över täcket och på min kropp, är nästan mindre än obefintlig, så det får vara öppet.
Men förutom att avslöja min egen pinsamhet så hade jag tänkt berätta om ett program om fågelfobi som vi råkade titta på igår och som var riktigt bra. De hade samlat ett gäng personer med fågelfobi för några dagars terapi. De fick gå in till brevduvor och hålla dem, stoppa duvor i fågelbur, gå i en hage med kalkoner, plocka en död kalkon, ta tag i nån fågel och väga den, och till sist förbereda djuren och sig inför en visning av örnar mm på en farm inför publik. Några fick tvätta en fågel, någon fick lära sig att låta fågeln landa på hennes huvud mm. Sen satt deras familjer i publiken. Förutom fågelexperten som ägde farmen fanns det två psykologer med. Dessutom utövade de andra fobikerna positivt grupptryck på varandra, dels såtillvida att de såg att andra klarade det, och dels när alla andra utom jag hade klarat det ville de inte vara den enda som inte vågade. Exponeringsterapi heter det. Det var ett så intressant program. När nån var extra rädd så såg man på hela kroppsspråket att de var vettskrämda och ologiskt livrädda. Jag har sett Hitchcocks Fåglarna och då är man ju såklart rädd för fåglar, men i normala fall är jag inte rädd för fåglar. Men jag skulle nog ändå inte gärna fånga en stor kalkon med vingspann på minst en meter. Men de här var så rädda att de var galna av rädsla liksom. En tjej hade, innan vi började titta, börjat gråta när hon såg fågelfrö. Och sen kunde de låta en stor rovfågel landa på dem. Otrolig utveckling, men tre dagar av exponeringsterapi måste göra dem helt utmattade. Men om de har gjort alla de där ganska svåra sakerna, inte bara tittat på en fågelbild, så tycker de inte att det är något svårt att mata änderna. Jag inser ju hur det fungerar, "jag har gjort nåt mycket svårare så det här är väl inget".
Jag vill gärna sluta vara rädd för insekter osv. Men jag vet ärligt talat inte om exponeringsterapi skulle funka på mig. Inte för att jag är extra knäpp utan för att det måste gå åt så mycket energi för att möta sin rädsla. Jag blir ju räddare år för år för att jag inte har energi till att agera modigt, jag bara gråter och tvingar Mikael att fösa ut dem och gömmer mig i sovrummet under tiden. Sen är jag rädd för att Mikael skulle tycka att det inte var nåt att vara rädd för och inte förstå hur oresonligt rädd jag är. Om han skulle exponeringsterapia mig vill säga. Kanske om det var en riktig mjukispsykolog som ledde det hela.
En me-kompis har fått OCD av me. En amerikansk läkare med lång erfarenhet har sett det hända förr och bekräftat att det har med me att göra. Jag har också läst att man kan få förvärrade fobier vid me. OCD är ju på ett sätt en fobi för smuts, oordning, blod, eller vad det nu är man vill ha kontroll över. Men jag räknar med att den här sommaren blir jobbig. Det är inte juni än och jag är redan helt slut. Trött på värme, ljus och ljud. Idag gick jag omkring i lägenheten och försökte hitta ett ställe där det inte kom in ljud. Jag stannade vid ytterdörren där det var tystast, men där kunde jag ju inte stå hela kvällen. Visserligen har jag duschat idag och det blir jag alltid trött av, och dessutom fick jag migrän, så visst var jag extra känslig idag. Det är inget fel på barn och musik och skratt och lek och fågelkvitter, men min kropp har tappat spärren, eller filtret, eller hur man ska beskriva det, så ljuden känns som anfall. Med öppna fönster blir det värre, och på vintern är ju folk inte ute så mycket heller som de är nu. Alla ska leka och grilla och städa till musik och öppen balkongdörr.
Men det ska bli regn imorgon, då blir det nog tystare ute och kanske så svalt att vi kan stänga fönstren igen. Nu har vi bara 24,4 i sovrummet men det känns som mer. Blev förstås lite svettig av spindelchocken förut. Nej tack, ingen exponeringsterapi och klappa håriga mördarspindlar och låta dem krypa på mig. Fyyyyy vad läskigt! Eller skummelt, som ni ju vet att det heter i Norge efter min glosgenomgång. Kanske ska jag byta namn på bloggen till Bildningsbloggen, för jag känner ju verkligen att jag är en folkbildare av rang.
Då så. Borde jag gå upp och släcka lampan i vardagsrummet, nu när jag pratat så mycket om mod? Vi får se.