Nu blir jag upprörd igen

Nån kvinna i Vårgårda har haft praktikplats på en videoaffär, som efter två veckor blev en plats ledig, som kvinnan sökte. Hon fick inte jobbet, men spelade in arbetsgivaren när han sa att hon inte fick jobbet för att hon var gravid. Nu har kvinnan stämt arbetsgivaren och fått 100 000:- via Diskrimineringsombudsmannen.


Jag tycker detta är fruktansvärt. Och inte av den anledning många tror.

Det är väl självklart att arbetsgivaren inte vill anställa en gravid kvinna om han har en icke-gravid som medsökande. Den gravida kvinnan kan bli sjukskriven (det kan den friska också, men det är större risk för den gravida att få foglossningsbesvär mm), och sen ska hon vara mammaledig, och då blir det arbetsgivarens sak att hitta någon ny, lära upp denne osv. Och sen, när kvinnan är tillbaka på arbetet och ungen är på dagis, kommer barnet att få dagisförkylningar, och mamman vabba. Nåt mer självklart i hela världen än att en icke-gravid är ett bättre val för arbetsgivaren finns knappt. Varför är det fel att erkänna det?

Vad denna domen säger är egentligen att vi inte får låtsas om att en graviditet och ett barn förändrar livet för föräldrarna. Nuförtiden ska man visst göra som hon Birgitta Ohlsson, få barn på samma gång som man springer ännu fortare i karriärkarusellen. Helst ska det inte märkas att man har barn. Tillbaka på jobbet tre dar efter förlossningen.


Borde inte barnafödande vara precis tvärtom? Att bli förälder måste ju vara den allra största, mest omvälvande erfarenheten i en människas liv. Att inte låtsas om ett nyfött barn är den största kränkningen. Det är väl klart att livet ställs på ända både för dig och din arbetsgivare när du får ett barn. Det är ett liv. Ett oskyldigt, hjälplöst liv som bara överlever om du ger det ditt allt. Sätt karriären på sparlåga, för sjutton!

Fast jag förstår också att det är svårt att göra i dagens samhälle. När man måste ta vara på sin egen karriär så man har nåt att falla tillbaka på när man skiljer sig (inte om...). Så att man har råd att plötsligt ha två boenden istället för ett, och ha barnen varannan vecka, med dubbla uppsättningar av allt.

Jag säger inte att det ska vara tvärtom heller, att vårt land ska bestå av en massa olyckliga äktenskap som inte kan upplösas. Men det måste väl finnas nåt mittemellan. Barn som kan lita på att deras föräldrar vårdar dem och prioterar dem, och par som kan lita på löftet "tills döden skiljer dem åt". Åtminstone.