Detta hittade jag i utkast. Vet inte om det är en månad gammalt. Kanske kan nån få sig ett skratt.
I julas så skrattade vi gott åt vad några olika av oss får för riktad reklam, och det stämde så väl överens med fördomar om folks kön, ålder, vikt och begär. Bantningsmedel, dejtingsajter, jobbbytarställen, implantat. Men mig frågar alltid gmail om jag vill träffa en äldre kvinna. Jag vet inte vad jag varit på för sida som gör att de tror det, jag lovar!
Ja, jag minns inte om det var nåt mer. Ibland tänker jag dock på om, nej NÄR, jag blir frisk, om jag blir av med migränet då också, och därmed behovet för botox. Efter tio år så börjar jag gilla min släta panna och att rynkan mellan ögonen är borta.
En gång satt B, lilla B för det finns ju en stor B också, och en pojkB också, nu blev det snurrigt. Det var blonda flickB som satt bredvid mig och vi gjorde grimaser åt varandra. Så rynkar hon pannan och kniper med ögonen, och jag kan inte härmas. Så säger jag, Jag kan inte göra så, jag har botox. Varpå hon frågar vad jag sa för hon förstod det ju inte, trodde väl det var nåt svenskt. Och det måste det ha varit, för alla svenskar började skratta. Jag vet egentligen att man ska svara barn på deras nivå, men jag är kognitivt handikappad. Ibland mer än annars.
Och apropå det, hjälp vilken tavla jag gjorde på facebook. Igår natt har jag skrivit en kommentar i en grupp som började med ett par förståeliga svenska ord och slutade med en mening utan skiljetecken, subjekt och predikat, och faktiskt knappt några begripliga ord alls förutom ett rejält svärord. Flera stycken trodde mitt konto blivit kapat. Min syrra tyckte jag skulle kolla autokorrigeringen bättre, men inte förrän jag såg det nu ikväll, och den ström av olika sorters misstänksamma kommentarer som följde, så inser jag hur fullkomligt knäpp man, jag, kan vara när jag tagit Stilnoct, och inte märker det själv heller! Som mamma i fjällen, när hon tog fel piller, och blev galen på Stilnoct. Man vet verkligen inte hur tokig man blir, kanske som när Mikael har lågt socker, det vet jag ju inte hur det känns förstås. Jag minns den där gången jag spikade i fönstret, och hur jag tänkte att jag skulle ligga kvar i sängen även om jag inte somnade. Och hur jag efter det såg ett vanvettigt mail jag skickat till Björn E, men som jag som väl var såg senare och kunde ursäkta med droger. Då började jag säga att jag inte skulle kommunicera på nätet efter klockan tolv. Så vad gör jag här, nu, en timme och fyrtio minuter efter att Stilnocten intogs och mer än en timme, med mariginal!!, sen den säkerligen har börjat påverka min hjärna, även om jag inte somnat än. Jo, men då passar det ju utmärkt att maila. Eller vad heter detta, blogga var det. Om jag hittar rätt bland knapparna ska jag spara detta som utkast, läsa imorgon, och kanske eller kanske inte publicera det.
