Jag är ju minst sagt efter med bloggandet. Ska skriva om julafton idag, när det är den 29. Oh well.
Först var vi hos Hankes senior en stund och fick jullunch. Mycket gott och mycket trevligt. Det är andra gången, så kanske börjar det bli en tradition? Festligt också att det inte bara är syskoningifte som förenar oss med Hankes, utan att vi bor granne med Cornelia & Andreas. Världen är så liten. I år var Patric med också. Han har varit hemma så länge nu att han verkar helt "normal" :) Hankes hade fått låna nån hund också och mamma var inte ens rädd för den. Liten och väluppfostrad.
Sen åkte vi till m&p, och M stannade hemma för att slå in Ellens present och göra nåt ärende med barnens presenter. Väl hemma hos mamma och pappa började Kalle Anka, som vi bara hann se tills Arapapia-början, eftersom Johan & Beth skypade. Bella var trött och somnade men Mia satt och vinkade och såg artig och glad ut. Jättekul!!!
Efter nån dryg timme kom Camilla (som hade tillbringat lite extra tid med sin familj) och Mikael, och vi försökte bestämma om vi var hungriga eller sugna på presenter. "Den här familjen är så fokuserad på mat" säger Mikael. Och ja, vi började göra julbord istället för öppna presenter. Det åt vi med hjärtans lust och fick så bra plats i mammas och pappas kök! Jag fick migrän och mådde lite halvilla hela tiden, men fick ner en heminlagd sill och en varm jultallrik ändå. Prinskorvarna och brynkålen är min favorit, tätt följd av potatissalladen. Och julmust.
Vi lät bli julevangeliet i år. Det har ändå aldrig blivit sig likt efter "krubba-incidenten" när vi brast i långvarigt dödsföraktande skratt när familjens joker härmade Stina Ekblads finlandssvenska uttal av krubba. Morsan, som försöker hålla oss på den raka och smala stigen, har inte förlåtit oss.
Vi öppnade istället presenter. Och
det var hårt arbete! Vi hade, som alla jular, bestämt oss för att i år ska vi inte köpa så många/dyra presenter, men Camilla bara skakar på huvudet och säger: Så här gör ni jämt. Hennes julbakgrund är lite mer spartansk, eller rimlig kanske man ska säga. Mikael däremot är helt over the top. Men han ska väl lära sig. Första presenten som öppnades var nämligen en bok som mottagaren redan hade gett till givaren vid annat tillfälle. Vi kom fram till att vi tar det där med grön jul till helt nya nivåer :) Robs bok, till exempel, som visserligen var nyköpt med honom i åtanke, var redan läst av halva familjen, och mamma hade till och med ringat in alla
eerie i den. Sen fick Ellen nån bok av Jan Guillou som hon hade gett till mamma och pappa förra julen, men vi skrattade så vi tjöt. Och vi fick faktiskt riktiga presenter också. Och alldeles för många, trots våra intentioner att behålla Christ i Christmas. Från Bettan (vi säger så, för i sanningens namn har nog Johan inte haft ens ett strå med i den leken) fick männen lyxiga halsdukar och kvinnorna olika sorters mikrovärmare. Jag fick nån med lavendel osv som skulle lindra huvudvärk, Ellen nån till handlederna osv, så vi blev imponerade av Bettans kunskap om våra krämpor.
Av oss fick Ellen ett beige uppläggningsfat, några pyttesmå svarta julgranskulor och en vacker gammaldags glasburk med saltlakrits i. Jag fattade hur lyckat det var när någon manlig person i sällskapet ifrågasatte julgranskulorna och Ellen snabbt förklarade: Men dem lägger man bredvid och så blir det ett fint stilleben och
dekoration, fattaru.
Mikael hade köpt ett tomt plastpaket till pappa med texten: Du har ju redan allt. Den fick högst skratt på barometern, men de 134 vattenflaskorna (eller vad det var) som han hade köpt till fattiga barn fick mest aaaa och åååå. Själv fick jag så mycket grejer att jag i nuläget bara kommer ihåg att det var tre böcker, två par "fåfänga strumpbyxor" (varav det ena redan glänste i kyrkan i söndags), en trefot-massör som funkar ljuvligt att o-stela nacken med på morgonen, och ett fotbad! "Vibrationsmassage, värme och bubbeleffekt" stod det på paketet. Perfekt!!!
Jag menar verkligen inte att dissa någon som gav mig något mer, för jag är ju helt senil, det vet ni! Och på julafton satt vi ju där och höll med varandra om att det mesta var så lyckat att man inte kunde välja favoriter. En annan sak jag kommer ihåg nu var ett album som Ellen hade gjort med foton av våra bröllopsgäster och vad de hade skrivit för små lappar med date-tips och minnen osv. Suveränt!
Nu till lite sur. Mikael och jag hade varit på Apoteket före Hankes och skulle hämta ut tre mediciner till mig och en till Mikael. Min klåpare till läkare (sorry, kan inte kalla henne annat efter alla de gånger nåt gått åt skogen) hade inte skrivit ut en av medicinerna som jag skulle öka dosen av, och en av sömnmedicinerna hade de inte inne utan skulle få först på tisdag. Två av mina viktigare mediciner skulle jag alltså inte få. Grrr!! Men mamma har fått prova just den sömnmedicinen (det är melatonin), men den hjälpte inte på henne, så de hade varit och tagit ut en dos till henne och slagit in till mig :) Och efter att ha varit utan den där ökningen av den andra medicinen i två dagar, insåg jag att jag helt enkelt skulle dubbla dosen istället för vänta på ett nytt recept på 50% mer. Då blev jag helt normal igen, grät inte längre, fick mindre ont, och sov. Så allt slutade bra.
Hur som helst, såsmåningom åt vi ris à la malta, Camilla fick magknip, och vi tyckte det var the cue att åka hem.
Och då kom dagens överraskning. Att säga att lägenheten har varit full av flyttsaker har ingalunda varit en överdrift. Men när Mikael var hemma och "slog in en present" hade han röjt ut precis allt och städat! Jag blev så rörd att jag inte bara blev stum och kramade honom fyra gånger, utan även lipade en skvätt. Och sen en gång till efter en kvart.
Tyvärr slutade dagen lite sämre. Mikael talade med sina barn, och Johanna sa glatt: "Jag har fått en tvärflöjt." Gissa vad som låg i hyllan och väntade på henne? En tvärflöjt (för 1000:- mer än den hon fick, kan vi ju surt tillägga). Jag har inte lagt mig i barnens julklappar, men jag kommer ihåg att Mikael hade sagt att ingen annan skulle köpa det. Trist att på julaftons kväll bli brädad av en favoritdublett. Dessutom hörde han nåt om att Thomas inte skulle hinna komma dan efter när vi skulle fira jul tillsammans. Han muttrade nåt om att det inte var värt att komma och hämta sina tusenlappar. Mikael blir fortfarande ledsen och känslig när det är nåt med barnen, och det kommer nog att vara så länge. Det är ju säkert svårare att komma över att man inte träffar sina barn varje dag än att man inte träffar sitt ex varje dag...
Anyway, vi somnade till slut med en smak av After Eight i munnen. Ibland får man fuska med tandborstningen!
Men nästa morgon vaknade Mikael på ett deprimerat humör men åkte och köpte hörlurar till Johanna och bytte nåt han hade köpt till Jonte förut. Och sen kom alla barnen! Inte Karolina såklart, men de firade ju jul i Norge i år. Jag hade gjort antijulmat (spaghetti Bolognese) och vi hade det trevligt. Johanna hade redan fått hörlurar dagen innan, men de andra presenterna var nog inte dåliga. Jag tror att jag ska börja styra upp det där med önskelistor lite mer. Det kan ju vara Mikael som har fattat fel också, men man blir väldigt defensiv när ens man blir ledsen. Lejoninna typ!
Mikael fick ett spel som hette Dilbert the boardgame. Förutom att det tog ca 40 minuter att läsa instruktionerna så var det riktigt roligt. Jag fick den stora glädjen att få välja mellan 2 minuspoäng eller att stå och gala som en tupp. Johanna och Mikael fick kort som sa att de skulle sitta under närmaste bord (men vi lät dem sitta på golvet bara), och ett tag fick man inte säga några ord som innehöll bokstaven D, vilket gjorde att vi alla lät rätt bakom flötet eftersom man fick tänka efter före varje ord. Den spelare (alltså, inte den figur i spelet utan person i verkligheten) som hade sämst jobb fick börja. Men förutom det var det ett normalt spel :)
Såsmåningom blev det ris à la malta (Mikael hade önskat sig det -- tydligen är det inte en tradition i hans familj att äta det på jul, men vi kan äta det varenda juldag om så vore) och hemfärd. Jag märker verkligen hur påverkad Mikael blir av att träffa sina barn. Han var riktigt riktigt lycklig på juldagskvällen. Själv var jag ingalunda olycklig, fast jag hade migrän igen, för om sanningen ska fram så är huvudvärken så pass förminskad av botoxet att det mest är de andra symptomen jag märker numera, som sjukdomskänsla i kroppen och illamående. och det är lättare att stå ut med.
På annandagen minns jag inte vad vi gjorde. Jag tror vi slappade i underkläderna fram tills på eftermiddagen, när vi åkte hem till mamma och pappa igen och åt diverse rester (av afrikansk curry från juldagen och julmat från julafton) och spelade spel. Jag hade givetvis migrän för tredje dagen i rad, så jag låg i pappas säng medan de spelade nåt okänt kortspel, och sen var jag med på
Mexican Train. Som vanligt hade vi glömt att det tar ca 3-4 timmar att spela. Men kul är det!
Utmattade åkte vi hem, glada för att det är vi, som är goda förlorare, som förlorade. Jag hade över 300 p, och ändå hade jag inte orkat sitta upp under de två sista ronderna och gått därifrån. Vinnaren hade 90. Man ska ha så lågt som möjligt alltså. Jag fattar inte varför jag jämt får så dåligt på Mexican Train. Jag förstår alla hemliga tricks och metoder. Tror jag i alla fall. Oh well.
På annandan somnade vi nog med lakrits i munnen, för generöse Mikael hade ju köpt lakrits till Ellens burk men allt fick inte plats.
Och
självklart vet jag varför jag alltid förlorar i alla spel -- jag har sån tur i kärlek!
