Rätt tänkt

Såg på nåt avsnitt av en sjukhusserie. En läkare är fd narkoman och pratade med en annan fd narkoman som skulle föda barn. Hon sa att varje gång hon slutat för någon annans skull, som sin mamma eller syster, så höll det i ett år och sen föll hon tillbaka. Men när hon slutade för sin egen skull så är hon fortfarande ren åratal efter.

Jag tänker en del på det. Jag är ganska duktig på självkritik. Och att döma mig själv. Jag vet inte riktigt än vad jag för ut av det, men jag funderar på olika situationer som kommer upp och vad som triggar en viss grej i just den situationen. Och så kanske jag börjar hitta saker, det är ju faktiskt mitt gebit, förutom att jag läser. Men jag analyserar, ser mönster, hittar teman i skeenden och händelser.

Alldeles nyss har jag varit uppe och rotat i kyl och skafferi efter nåt litet att äta eftersom jag har lite överansträngningsångest och inte vågar försöka somna. Då går jag upp och äter nåt och det ger mig kraft att våga ta itu med det igen på riktigt sen i sängen.

Men när jag la mig tog jag bara fram telefonen för att släcka lampan i fönstret. När jag gjort det skulle jag lägga ifrån mig mobilen men fick en impuls att spela bara ett spel.

Jag ville verkligen det. Och att måsta förmena sig det man vill är ju inte en win-win situation.

Men så kom nästa tanke: Det är inte bra för mig. Och nej, det är det verkligen inte. Jag fastnar uppe och gör allt annat än lägga mig, vilket ju precis är vad jag gör nu, men det var för att jag inte kommer ihåg det här senare och jag ville skriva ner det.

Jag har ju börjat tänka ibland på vad som är rätt för oss istället för Mikael och mig som individer. Bara att man skiftar fokus från sig till oss gör skillnad. Det sandpapprat bort sånt som bara är bra för mig. Inte för att man inte får göra nåt som är bara bra för en själv, det kallas Att inte hamna på hispan för man inte har haft egentid på åtta år och att man inte vet hur tystnad låter eller hur det skulle vara om bara vuxna hade vettiga samtal med en hela dagarna istället för att nån ropar Mamma! ungefär 888 gånger i timmen.

Så nej, Vad är bra för oss?

Och lika viktigt

Vad är bra för mig?

Därför lägger jag mig utan att "ska bara spela ett spel". Och nu känner jag mig nöjd med beslutet och stolt över att jag gör det. På samma gång som jag får poäng hos mig själv för att jag fattar så bra beslut.

Godnatt!

Eller tvärtom

Mikael ska opereras i fingret. Det skulle behövas 2-3 stygn och operationen skulle ha 4-6 minuter. Eller om det var tvärtom. Haha. Men han skrek nyss till i sömnen för att han hade råkat försöka flytta på täcket med det onda fingret. Jag gör likadant fast för mig är det tummen. Jag har haft osedvanligt ont i den det senaste halvåret så jag ska fråga vad man kan göra åt det.

Jämfört med den andra operationen. Jag ska inte skriva om andra personers privatsaker på min blogg men förra veckan eller så gjorde de en endoskopk och han såg vävnaden. Den var nekrotiserad bredvid tumören men tumören själv var opåverkad och till synes mycket välmående trots strålningen. Det tog mig flera dagar innan jag kom på vad det är en liknelse för. Det är inte dåligt att vara svag. Ibland är det det starka som är dåligt, fel, oönskat, värdelöst.

No, sir

Jag skulle kolla lite vad som trendade på Amazon.

Och I beg to differ.

Jag köper det där med verktygen osv, men de där två skorna har INGENTING som helst att göra med mode. Gå inte på det! Kanske möjligtvis mode för såna som har köpt några av de andra produkterna på samma sida.

Allt å inget

Styra hjärnan i positiv riktning är väl vad KBT går ut på egentligen. Mikael är faktiskt väldigt bra på det. Jag är ju så van att vara självständig och dessutom att tänka så bra att jag inte behöver andras hjälp, men så ofta när jag har problem som jag inte kommer vidare i tankarna/känslorna med så har Mikael ett helt annat perspektiv. Jag börjar långsamt lära mig att två huvuden är bättre än ett. Jag har ju vetat det länge när det gäller vänner, familj, terapeuter. Men ens partner är inte som nåt av det utan som sig själv, fast tvärtom, och utanför kroppen.

Han sa idag, när jag grät, att han inte tycker att jag gråter ofta. En annan gång när han sa nåt som jag inte riktigt trodde på var sant sa han Är jag kände för att vara en som undviker att säga sanningen för att lindra för andra? Nej, verkligen inte. Så när han säger nåt av sig själv, dvs frivilligt och inte att jag frågar honom en omöjlig fråga som Ser min bak tjock ur i det där, så är det oerhört troligt att det är sant. Det var hemskt skönt att höra idag för jag tycker jag gråter jämt. Flera gånger i veckan. Fast kanske inte varje vecka.

Nu har det dock varit synd om mig på riktigt. I måndags för drygt en vecka sen hade jag feber på kvällen fast jag inte gjort nåt. Och nästa dag vaknade jag med halsont från underjorden. Då fattade jag att feberkänlam från dagen innan inte var överansträngning från ME utan faktiskt en smitta. Och det har varit förfärligt. Halsen har gjort svinont verkligen. Hemglassbilen räddade våra halsar. Men den har ändå inte varit mycket i jämförelse med hostan. Ont i diafragman, ont i ryggen, för att inte tala om ont i huvudet. Nu har jag t o m träningsvärk i lårmusklerna för att jag drar mig upp till sittande ofta för att klara hostan bättre än när jag ligger. Idag är första dagen som jag, peppar peppar, inte halvt drömmer om döden. Jag hade videomöte med nätläkare härom dagen och fick hostmedicin och när jag tog den första dosen blev hostan så mycket lättare och kortare. Jag blev överlycklig. Men tredje hostattacken var sen som vanligt. På eftermiddagen/kvällen har det varit ok men på natten har jag hostat sönder mig. Och har inte sovit i ett sträck på över en vecka, samt flera timmar för lite varje natt. Jag har käkat smärtstillande som bara den, jag har tagit astmaspray för att utvidga luftrören, jag har gjort slut på nästan en hel burk honung, jag har gurglat med ljummet saltvatten. Idag kanske det har vänt. Pu. Det var en förfärlig vecka

Men för att vara snäll mot hjärnan och kanske fira att jag kanske har börjat bli lite bättre idag så tänkte jag byta ämne och kanske också ha lite roligt. Så här kommer några alternativ som ska vara roliga:

Skulle du helst behöva nysa jämt men det blir inget, eller hicka fyra timmar om dagen?

Hicka tror jag. Då har man i alla fall 20 bra timmar.

Skulle du helst använda fel hand för att äta eller skriva?

Skriva såklart. För man skriver så lite nuförtiden. Inte för att det är så bra, men det är som det är. Men handstilen är viktig, började gråta när jag såg min kusin Madlèns gravsten med hennes namnteckning på.

Skulle du helst resa i tiden ett år tillbaka och prata med dig själv då, eller ett år in i framtiden och prata med ditt blivande jag?

Svårt. Jag tror jag skulle vara för feg för att se mig i framtiden. Om jag inte kan vända mig om i sängen själv skulle jag nog få ett sammanbrott.

Skulle du helst raka av dig allt hår eller tappa alla dina tänder?

En hel del ME-sjuka rakar av håret för att de inte orkar tvätta det. Där går min gräns. Jag är verkligen ingen Sinead O'Connor och skulle känna mig väldigt naken med rakat huvud. Och om jag tappade alla mina tänder så skulle jag väl få implantat antar jag. Få och få. Då kanske man skulle få snyggare tänder än nu. Så enkelt på den frågan.

Skulle du helst betala för allt i resten av ditt liv med mynt eller tusenkronorssedlar?

Tusenkronorssedlar tror jag. För fysiska pengar kommer nog snart vara ett minne blott. Säger inte heller något om vad jag tycker om det. Har haft typ en hundring och en tjuga i plånboken i flera år men jag rör dem aldrig. Försökte betala med dem en gång men de tog inte pengar.

Skulle du helst ha sneda tänder eller gula tänder?

Gula, för dem kan man bleka. Men jag antar att jag förstör leken när jag svarar så.

Skulle du helst vilja ha korta, stubbiga ben eller långa, gängliga armar?

Har redan långa, gängliga armar. Och ben. Såg nån på ett svenskt program som hade långa ärmar på sin morgonrock. Det har typ aldrig hänt i hela mitt liv att ärmar eller ben har varit långa, eller knappt ens tillräckliga. Hjälp vad jag har köpt byxor som är för stora i midjan så att de kan sitta på höften och bli längre. När det blev sånt där påklistrat mode så skulle ju jeansen ändå inte vara så långa så då gick det för första gången ok. T ex har jag ett par ankelbyxor som jag använder som 3/4-byxor.

Skulle du helst sitta eller stå? Du måste ta det ena resten av livet.

Tror stå. Inget av dem är särskilt ME-vänligt.

Skulle du helst slåss mot 20 zebror som var små som duvor, eller en duva stor som en zebra?

Inget stort djur tack! Men å andra sidan, om jag kunde gömma mig och se djuret på håll bara så väljer jag ett stort. För 20 fåglar som flyger i huvudet och kraxar och griper tag i håret med klorna skulle vara hemskt. Hitchcocks Fåglarna.

Skulle du helst vilja se färger som ingen annan såg eller känna lukter som ingen annan kände?

Jag känner redan lukter som ingen annan känner. Inte jämt såklart men med ojämna mellanrum. Minns en av de första gångerna. Då tog Mikael och jag en kort promenad i området. Det var vinter och snö och plötsligt luktar det vaniljsocker. I snön. Men tänk ändå att det fanns en tid när jag kunde gå på promenad helt frivilligt. Henne saknar jag.

Skulle du helst vilja äta blöt kattmat eller hundarna kan efter maten?

Fy vad vidrigt båda alternativen låter. Har inte smakat på någotdera. Så äckligt!!! En burk tonfisk klarar jag, men inte en kattkonserv. Blääää. Och hundgodisar, eller grisöron eller vad det är, luktar så illa. Som hundars andedräkt. Bläää. Omöjlig fråga.

Skulle du helst vilja få reda på att du är adopterad eller att alla dina syskon är adopterade?

Haha, det kommer aldrig hända. En kollega till pappa stod och pratade på stationen i Borås när Ellen cog jag kom fram till honom. Hon började skratta och sa Dem där svär du dig inte fri från. Så nej, det finns för mycket gener i oss för att vi ska vara adopterade.

Skulle du helst aldrig veta hur du själv ser ut eller aldrig veta hur ska familj såg ut?

Hellre inte mig själv. För det är lite så livet är. Jag lever väldigt många av mina timmar utan att se mig själv, varken i spegel eller ens i fönster, tavlor el dyl. Jag kan också gå omkring med en spenat mellan tänderna utan att veta om det. Men jag har ju ändå en rätt bra uppfattning om hur jag ser ut, generellt, och om man verkligen inte hade nån aning så vore det kanske jobbigt. Eller jätteskönt! Jag har förresten läst att inga blinda har fått schizofreni. Vet inte om det är sant. Men, och tydligen har Camilla Läckberg haft sommarprat om kvinnokroppar. Hon är ju ingen sylfid. På fullt allvar var det en oerhört underlig känsla inför bröllopet att veta att jag skulle vara fetast av alla gäster. Mikael väger mindre än jag nu, inte relativt sett utan i exakta kilon. Huvva. 

Skulle du helst vilja dricka ur en hink eller en pipmugg från och med nu?

Ha, vad svårt! Hade det varit nappflaska hade det varit svårt men en barnmugg med pip och handtag på sidorna verkar ju rätt smidig. Vi har några glas som rymer 5 dl och som jag inte klarar att använda liggande, för det rinner ur mungipan då. Jättesexigt. Några andra glas vi har är 33 cl och går inåt där man dricker. These are real problems.

Skulle du helst vilja ha på dig samma kläder varje dag eller att nån annan bestämde vad du skulle ha på dig?

Jag har en liten tanke. Om personen som skulle välja var Mikael, och garderoben han skulle välja från var min egen, så skulle jag hellre ta att han valde. För då skulle det kanske bli några olyckliga kombinationer på sin höjd. Men om han skulle välja fritt från typ internet, hjälp säger jag bara. Och att ha samma kläder jämt låter för fruktansvärt tråkigt. Nunna t ex. Eller för den delen busschaufför eller sjuksköterska. Men jag är absolut inte mot skoluniform. Men som fritidsklädsel ska man väl få välja själv. 

Det var det! Har nyss fått hostanfallm fick först tta mig upp helt i sängen med fötterna neråt, sen fick jag gå på toa och hosta så hårt jag kunde och då skickade jag en tanke till alla kvinnor som har det så jämt. Sen tog jag hostmedicin fast jag redan tagit för fem timmar sen, och gurglade saltvatten efteråt. Och snöt mig. Så jag hoppas verkligen att det är dags att stänga fabriken om tio minuter.

Imorgon är det begravning. Mikael hoppas hinna i tid från endoskopin.

Jag tänker inte tanken varje dag men nästan, på vilken skillnad det här med hans cancer hade varit om det var osäker utgång. Den är ju aldrig garanterad, men mer eller mindre trolig. Så tacksam för det.