Kruxet var att det sades i en tysk grupp och att ingen hade rättat felinformationen trots flera senare kommentarer. Personen har också samma genfel som jag och som jag fick insomni och ångest av (detta var varför hon frågade om sömnmedicin) och ingen hade sagt att man inte kan äta metylprodukter om man har det genfrlet för att man från insomnia och ångest av det.
Så nu har jag skrivit inlägg i en tysk grupp. Som väl är ser de på mitt efternamn att jag inte är tysk, men det är ändå en stoooor sak att skriva på tyska och till tyskar dessutom.
Men jag tyckte det var viktigare med rätt information än med rätt grammstik så jag hoppade från den språkliga 10:an.
Hjälp. Inte lätt stt vara högpresterande språkperfektkonist.
P.S. Förresten sa jag fel på julafton. Vi fick haricots verts och det heter ju gröna bönor på svenska, så jag kallade dem Bohnen till E. Hon tittade länge på mig när jag sa det, kom inte på förrän på kvällen att bönor på tyska nog bara betyder runda bönor och att de långa inte alls är Bohnen. Så går det när man försöker hjälpa barnets språkutveckling. Rättad av en tvååring. Men det är ok, jag vet att hon har gått förbi mig i tyska språket. Jag har dessutom gått mååååånga steg bakåt från där jag själv var på 90-talet. Tysken vi hade i engelskaklassen på universitetet pratade ofta tyska med mig, fast han var jättebra på engelska. Ofta väljer man ju det språket som är minsta gemensamma nämnare, så det var en väldig komplimang. Kommer ihåg en gång när vi stod bredvid varandra i Humanistbibliotekets kopieringsrum och tog kopior till våra kandidatuppsatser. Och pratade på tyska.
Fina minnen, men de förmågor jag hade då avgör inte mitt värde idag.
Jag kanske däremot ska berömma mig själv för att jag var villig att göra bort mig lite för att hjälpa nån annan. I vanliga fall är det ju alltid nån annan som svarar men nu var det inte det. Det var modigt gjort av mig tycker jag
