Runt min födelsedag för en tre, fyra år sen trodde jag att jag hade tappat en lagning eller bitit av en tand, men det var en ovälkommen visdomstand som tittade fram, jag var minst 47 år gammal. Vad hände med 20-årsåldern??? Den har bara kommit halvvägs på de här åren och gömmer sig bakom de andra och är en perfekt grogrund för bakterier. Det är k den tände Markus och Baktis samlar massa små köttbitar, nån morotsslirva, tunt bröd som tuggags. Det har varit veritabla fester på den tanden. Så jag har vetat vad som komma skall. Det krävs inte profetians gåva för det.
För några veckor sen satt jag och surfade på Narkoskliniken, en tandvårdsklinik för tandvårdsrädda. Jag beställde broschyrer från dem och har medvetet haft den framme så jag sett det där med tandvårdsrädsla varje dag. Men jag lurar inte mig själv, för jag "ser" ju inte vad jag väljer att inte titta på.
Nån gång före jul fick jag tandvärk. Så mycket att jag köpte Sensodyne för att det kanske var ilningar i tänderna. Men det har inte blivit bättre sen dess så jag tror att det är min visdomstand som har hål. Idag har jag haft ont ända sen jag åt vi sju, så drygt sju timmar. Jag hade också megaont i magen, så jag vred mig och kved högt. Och jag hade 35,7° när jag vaknade så jag visste att det här inte var nån bra dag.
Jag är alltså riktigt rädd för tandläkaren. När min braige Mikael slutade så har jag inte gått till nån annan. Jag har haft det som ursäkt,öö att jag inte har nån tandläkare. Det finns ju fler så det är en dålig ursäkt. Jag har redan fått reda på en bra som jag nog tänker försöka komma till. Men när jag satt och läste om Narkoskliniken (de söver alltså ner folk med intubering och allt, om det behövs, och det låter ju på ett sätt som himmelriket, även om det ur en annan synvinkel är förkastligt att jag vore så rädd att jag behöver sövas. Det ska man ju inte göra i onödan. Men då åker man bara till Kungsholmen, går in och sen söver de en, röntgar, petar med den där vassa och säger ocklusalt T3 eller vad det nu är. Det hatar jag också. Underbart att slippa kräkas vid röntgen. För att inte tala om hur underbart att slippa hela det där sågandet, dragandet, trixandet, som visat kan pågå en halvtimme. Dela på längden, rycka ut dem i etapper. Fy, jag får frossa.
Jag måste i alla fall undersöka vem som remitterar dit och hur det går till.
Tandvärken är möjligtvis lite mildare nu sen jag borstade tänderna. Så säg till era barn att alltid borsta tänderna!
Ljuvliga J skulle dött barn för två dagar sen och är lite otålig. Jag börjar komma dithän jag också -- det är inget trevligt men jag vill hellre ha det gjort än gå här och vänta (och ha tandvärk). Jag vet, preciiis samma sak. Jag har tagit bort en fem-sju meddelanden på FB idag när jag svarar folk som har sagt nåt som behöver rättas. En bekant från ungdomen sa att hans lumparkompis hade kommit på några vitsiga saker om 2020/2021, men dem hade jag redan läst på engelska för några dagar sen, och jag höll på att skriva två gånger till honom att det minsann inte var lumparjompisens ord. Och jag var helt obstinat i både ME- och sköldkörtel grupper. Tandvärk is not pleasant.
Och vad mera är, det betyder att jag måste gå till tandläkaren. För det första kostar det pengar, men väl bara typ 600:- för röntgen och undersökning. Men sen. Eftersom jag har tandvärk så behöver de antagligen dra ut den där visdomstanden. Eller operera ut den, den är ju bara halvvägs uppe och jag får spykänslor när de är för långt bak i munnen. Ibland gillar jag när de röntgar. Och jag får botox i käkmusklerna och kan inte tänka mig hur ont jag skulle ha efter att ha suttit med munnen vid som en galliamelon. Jag gör övningar varje dag, varje dag jag kommer ihåg det alltså, som är för att sträcka min käke neråt. Ibland svartnar det nästan för ögonen för att det gör så ont. Så hur ska detta gå till.
Att dra ut en tand låter fruktansvärt. Våld, knak och brak, käksmärta! Tandköttsoperatioń. Och har jag sagt att jag spyr på riktigt av massa blod i munnen.
Ni som tycker att jag är lite mesig, till er vill jag säga att jag har varit tandvårdsrädd sen jag var ca 7. Jag har ogillat det starkt men gått. Sen har jag låtit bli att gå för att senaste gången var så krävande att jag inte vet om jag orkar det nån mer gång. Men det makabra (ja, ursäkta om jag måhända överdriver lite, men det är mina käääänslor vi talar om) är att tandläkaren hade sagt till mamma (som också gick hos honom tills han flyttade, den lusen!) att jag nog inte hade nån tandvårdarädala för det gick hur bra som helst.
Problemet med att ha progressiv ME är att saker som man orkade för fem år sen, som att gå och vara livrädd för man ska till tandläkaren om en månad, då var man rädd, man gick dit och sa att man var rädd och bad dem vara snälla, och det var de. Och när de tog betalt gjorde det ont, men för första gången så ok. Och de kanske är tårar i ens ögon, att man griper om armstöden, spänner magen istället för att andas.
Men jag har blivit så himla mycket sjukare att jag inte kan lägga nån energi på att vara rädd men göra det ändå. Det kostar multum! Att låtsas att man är lugn när man vill gråta, skrika och springa därifrån för att det _luktar_ tandläkare! Vilken svårt sjuk ME-patient har råd med sån energy expenditure.
K den där broschyren stod det hur de gör, de kan ha en undersökning, med eller röntgen, där det enda instrument läkaren använder i munnen är spegeln. Jag började ju tänka på den där sabeln de har, eller kallas det en liten snäll petare?! Den är jag väldigt rädd för. Både för att de verkar ha som mål att hitta de ställen som hör ont om de sticker den nog djupt, och för att alla "reaktioner" på tortyren innebär att där är det ett elakt hål som kommer att kosta 1500:- att laga. Om man inte räknar med de droger jag kommer att behöva köpa in på den svarta marknaden, inte för att någon knarkhandel sköts vitt, förutom Apoteket då, men där får man inte välja själv, man får bara det ens Boss har preapprooved. De sa att de skulle ge mig nåt på koloskopin och det gjorde de, men det gjorde rejält ont ändå. Så jag tror inte på när folk säger Det här gör inte särskilt ont. Jag vet inte vad det kostar att gå till narkosstället. För beroende på vad de säger när de ser min gömda tand kan de säga att den måste opereras bort. Inte bara ryckas ut.
Fy, när jag satt och läste om de där verktygen de letar med så började jag helt ärligt gråta när de beskrev situationen och jag såg den lite för levande inför min inre blick.
