Att ett litet t kan göra sån skillnad!
Ikväll har jag på förekommen anledning funderat en hel del över skillnaden och likheten mellan oro och otro. Om man oroar sig lite väl mycket -- som jag gör -- så är det kanske ett bevis på att man saknar tro. Tro på att saker och ting ordnar sig, att Gud kommer ihåg en, att folk är snälla, att världen inte går under, att man är älskad trots alla sina fel. Jag tror jag ska sluta både oroa mig och otroa mig. Jag förstår att det är en process men jag tror att min insikt är första steget i processen. Jag gissar att andra steget är att komma ihåg när jag oroar mig att oron speglar otron, och tala om för mig själv varför saken jag oroar mig för inte behöver "förstöra" mitt lugn och min lycka.
Har ni några bra knep för att inte oroa er? Bästa tips får en chokladkaka. På riktigt!
P.S. Min mamma har inte lärt sig hur man kommenterar. Hon är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna i kombination med vanvettig chokladälskare. Får se om hon ber mig lära henne kommentera nu :)
Har ni några bra knep för att inte oroa er? Bästa tips får en chokladkaka. På riktigt!
P.S. Min mamma har inte lärt sig hur man kommenterar. Hon är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna i kombination med vanvettig chokladälskare. Får se om hon ber mig lära henne kommentera nu :)
Anja och Anja och Anja
Jag har hittat några vackra rosa bilder som är intressanta på nåt vis och har med Anja att göra.
Klänningen Anja, från min egen blogg till råga på allt.
Anja Rubik, fotomodell
Tonårsflickan/bloggaren Anja "är en snäll,omtänksam.rolig och söt tjeej i stockholmstrakterna". Sic...
Anja Garbarek, f 24 juli 1970 (bara det -- några dagar yngre än jag, fast på Bettans födelsedag), norsk singer-songwriter
Anja Herdesang. Kan prata med hästar. Utövar shamansk healing. Hjälper människor att nå sina tidigare
liv-minnen och få kontakt med sina andehjälpare.
Erica cinerea Anja Blom. Antar att det är namnet på växten.
Det här fattade jag inte: AnjaAngel på nåt som heter Stardoll. Men hon är tydligen författare och har en snygg lila grej i håret :)
Hunden Anja. (Sorry, har tappat länken. Att googla på Anja the dog funkar inte jättebra.)
Anja Sonesson (M), vice ordförande i kommunstyrelsen, Malmö
Anja Gockel, designer, har gjort följande klänning
Anja Kling, tysk skådis, också jämnårig med mig
Anja Frers, fotograf, har fotat detta. (Nån har fattat det där med puffy sleeves! Det måste vara en kindred spirit!)
De här växterna heter tydligen Cordyline fruticosa Anja.
Den liggande bilden får både summera och avsluta detta sammelsurium av cerise Anja. Gott mos, gott folk!
Klänningen Anja, från min egen blogg till råga på allt.
Anja Rubik, fotomodell
Tonårsflickan/bloggaren Anja "är en snäll,omtänksam.rolig och söt tjeej i stockholmstrakterna". Sic...
Anja Garbarek, f 24 juli 1970 (bara det -- några dagar yngre än jag, fast på Bettans födelsedag), norsk singer-songwriter
Anja Herdesang. Kan prata med hästar. Utövar shamansk healing. Hjälper människor att nå sina tidigare
liv-minnen och få kontakt med sina andehjälpare.
Erica cinerea Anja Blom. Antar att det är namnet på växten.
Det här fattade jag inte: AnjaAngel på nåt som heter Stardoll. Men hon är tydligen författare och har en snygg lila grej i håret :)
Hunden Anja. (Sorry, har tappat länken. Att googla på Anja the dog funkar inte jättebra.)
Anja Sonesson (M), vice ordförande i kommunstyrelsen, Malmö
Anja Gockel, designer, har gjort följande klänning
Anja Kling, tysk skådis, också jämnårig med mig
Anja Frers, fotograf, har fotat detta. (Nån har fattat det där med puffy sleeves! Det måste vara en kindred spirit!)
De här växterna heter tydligen Cordyline fruticosa Anja.
Anja Shrey, konstnär. "Schrey immaculately arranges her drawing table with hundreds of colour pencils all beautifully sharpened and fanned through the colours of the rainbow. It epitomises the precision and intent with which Schrey, through the act of drawing, almost ‘surgically’ reconstructs her self image." Verket heter Liegende; crayon on paper.
Den liggande bilden får både summera och avsluta detta sammelsurium av cerise Anja. Gott mos, gott folk!
Sådär bara
Jag skulle ju vara positiv och rolig i veckan som motvikt till allt Norge i helgen. Men det har väl inte gått sådär jättebra. Dels är det stressande att vara rolig på beställning, och jag har snarare varit mindre rolig och positiv än en vanlig vecka, när jag inte har nån press på mig. Dels har jag varit upptagen med att skriva tal inför söndag. Dessutom lurar jag på en creative non-fiction piece som -- om det blir nåt -- ska vara inne 1 september. Sen har hjärnan inte räckt till nåt mer. Ni kanske har sett hur jag har klistrat in lite halvpatetiska LOLz istället...
Ja, så det här var då bara för att säga att jag inte har varit rolig i veckan som jag hade tänkt mig.
Det behöver väl ingen läskunnig upplysas om i och för sig...
Annars är en god nyhet att migränet som har suttit stenhårt fast inne i mitt huvud precis hela sommaren verkar ha gett med sig. Jag har kört dubbel dos magnesium i några dagar och det verkar för sjutton som om det slog av värsta toppen! Dagens tips.
För er som inte har huvudvärk tipsar jag om Google+. Än så länge ekar det mest därinne. Sällan jag är först med nåt som sen visar sig bli stort (jag var till exempel rätt sen med FB) så jag skulle gilla att G+ verkligen blev det nya, och så var jag med från början. Alltså. Vill ni ha en inbjudan?
Ja, så det här var då bara för att säga att jag inte har varit rolig i veckan som jag hade tänkt mig.
Det behöver väl ingen läskunnig upplysas om i och för sig...
Annars är en god nyhet att migränet som har suttit stenhårt fast inne i mitt huvud precis hela sommaren verkar ha gett med sig. Jag har kört dubbel dos magnesium i några dagar och det verkar för sjutton som om det slog av värsta toppen! Dagens tips.
För er som inte har huvudvärk tipsar jag om Google+. Än så länge ekar det mest därinne. Sällan jag är först med nåt som sen visar sig bli stort (jag var till exempel rätt sen med FB) så jag skulle gilla att G+ verkligen blev det nya, och så var jag med från början. Alltså. Vill ni ha en inbjudan?
Det vore nåt...
... men en gammal göteborgare vet inte riktigt hur nära Vadstena är:
Stolthet och fördom som opera på Vadstena slott. Mmmm! Läs mer i DN.
Stolthet och fördom som opera på Vadstena slott. Mmmm! Läs mer i DN.
Dagens ungar
Fyrishov, Uppsala
En simgrupp har träning. De simmar benspark med platta och under tiden ska de prata med en kompis.
Pojke ~10: Åh! Det här är ju som att chatta på Facebook… Fast på riktigt!
Pojke ~10: Åh! Det här är ju som att chatta på Facebook… Fast på riktigt!
Läst på Tjuvlyssnat.
Ungar!
Min gamla missionärskompis skrev följande idag på FB. Skrattade lite:On the way home from the doctor, Addy says "Mom, they really should mix up the eye chart between eyes. It was fuzzy with my left eye, but I had already memorized it with my right eye." So much for the 20/20 report!
Jag är ett geni!
Förra gången vi skulle handla ketchup (den onda Findusflaskan var tack och lov slut) tog jag ett despotiskt beslut om att köpa Heinz. Ett gott beslut, även om det inte är lika gott rent politiskt sett. Men i Sverige bryr vi oss inte om amerikanska Heinz-politikerfruar.
Och låt mig säga att det inte finns nån ketchup som Heinz. Den är bara godast.
Dessutom -- och nu kommer min genialitet in -- började den, efter att vi bara hade använt kanske 1/6 av flaskan, bli lite droppig och rödgeggig på korken. Som ketchup blir. Läskigt i vilket fall. Men jag tog mig en djuplodande titt och upptäckte att det är en bred skruvkork, som går utmärkt att diska och sätta på igen.
Jag vet, jag är ett geni. Rengöringsgeni.
Och låt mig säga att det inte finns nån ketchup som Heinz. Den är bara godast.
Dessutom -- och nu kommer min genialitet in -- började den, efter att vi bara hade använt kanske 1/6 av flaskan, bli lite droppig och rödgeggig på korken. Som ketchup blir. Läskigt i vilket fall. Men jag tog mig en djuplodande titt och upptäckte att det är en bred skruvkork, som går utmärkt att diska och sätta på igen.
Jag vet, jag är ett geni. Rengöringsgeni.
Barndomsdröm
När jag var liten drömde jag om midjelångt hår. Jag tog strumpbyxor på huvudet och lekte att benen var långa, långa tofsar. Å, vad jag var snygg.
Men nu kan varje öm moder göra sin flicka lycklig. För bara £13,99 samt £11,95 i frakt får man nämligen denna Rapunzel-peruk skickad hem i posten. Wow, vilken dröm!!!!!!!
P.S. Jag inser förstås att detta nog mer är en vuxenperuk för fetischister än en barnperuk för en Disneyälskade liten flicka. Men det ska vi gladeligen ignorera.
Men nu kan varje öm moder göra sin flicka lycklig. För bara £13,99 samt £11,95 i frakt får man nämligen denna Rapunzel-peruk skickad hem i posten. Wow, vilken dröm!!!!!!!
P.S. Jag inser förstås att detta nog mer är en vuxenperuk för fetischister än en barnperuk för en Disneyälskade liten flicka. Men det ska vi gladeligen ignorera.
Ett gott skratt
Mamma berättade att hon hade köpt två scarfar från Kina och att de inte kommit fram fast de skickades för en månad sen. Hon påtalade detta för säljaren, som svarade det helt underbara:
It is very sorry for your loss...
Fick mig att tänka på allt roligt jag hade språkledes när jag beställde min brudklänning från Kina.
Det var också ganska roligt när mamma och pappa tryckte böcker hos ett tryckeri i ... Lettland? Engelskan var ibland nästan lika obegripligt skrattframkallande som kinesiskan ovan.
It is very sorry for your loss...
Fick mig att tänka på allt roligt jag hade språkledes när jag beställde min brudklänning från Kina.
Det var också ganska roligt när mamma och pappa tryckte böcker hos ett tryckeri i ... Lettland? Engelskan var ibland nästan lika obegripligt skrattframkallande som kinesiskan ovan.
Goda nyheter!
Jag har gått igenom mina mail lite noggrannare. Det visar sig att jag har vunnit en iPad2, 250 000 (glömde kolla om det var € eller £ -- tur att ingen använder lire längre!) samt fått $7500 överfört till mitt bankkonto.
Å, vilken härlig dag!
Å, vilken härlig dag!
Mera död ?? -- med frågetecken efter
Det går 10 artiklar om Norge på varje artikel om Amy Winehouse. Hon är en engelsk 27-årig sångerska som dog i helgen, förmodligen (säger jag) som resultat av ett hårt leverne respektive hårt festande. (Dessutom har en vän förlorat sin pappa i helgen. En galning stannar inte hela världen.)
Jag känner inte precis till något av hennes musik, och jag brukar inte vara så intresserade av artister som förknippas lika mycket med skandaler som med sin musik. Men jag känner nån sorts kärlek för henne, för jag tycker hon ser ut som Jennie fd Bautistas anorektiska tvilling. Och Jennie gillar jag ju.
Och så tycker jag det är sorgligt att folk kan räknas som framgångsrika -- kända, smala, rika, fem grammys på en kväll -- och ändå är de olyckliga. Antar jag. Sprit och droger (om det nu var det som tog henne i helgen) har aldrig precis förknippats med sund och stark självkänsla och en lycklig plats i tillvaron. Hennes död är också tragisk, om än inte lika chockerande som ett barn som blir skjuten på en fredlig ö.
I SvD fanns ovanstående ordmoln (gör egna på t ex wordle) från mördarens manifest. Vad skulle det stå på ett ordmoln från min blogg? Är jag en kraft för det goda, för glädje och för kärlek, för valfrihet men också för ansvar? Eller skulle de största orden i mitt ordmoln vara migrän, trött, ME, jobbigt?
Jag har nu beslutat mig för att som motvikt till den här galna helgen ska jag skriva positiva, roliga, glädjande blogginlägg hela veckan. Hoppas ni hänger med!
Jag känner inte precis till något av hennes musik, och jag brukar inte vara så intresserade av artister som förknippas lika mycket med skandaler som med sin musik. Men jag känner nån sorts kärlek för henne, för jag tycker hon ser ut som Jennie fd Bautistas anorektiska tvilling. Och Jennie gillar jag ju.
Och så tycker jag det är sorgligt att folk kan räknas som framgångsrika -- kända, smala, rika, fem grammys på en kväll -- och ändå är de olyckliga. Antar jag. Sprit och droger (om det nu var det som tog henne i helgen) har aldrig precis förknippats med sund och stark självkänsla och en lycklig plats i tillvaron. Hennes död är också tragisk, om än inte lika chockerande som ett barn som blir skjuten på en fredlig ö.
Jag har nu beslutat mig för att som motvikt till den här galna helgen ska jag skriva positiva, roliga, glädjande blogginlägg hela veckan. Hoppas ni hänger med!
Vad kan man säga?
"Skjut mig inte, nu har du skjutit nog. Du har dödat min pappa. Jag är för ung för att dö. Var så snäll och skjut inte, låt oss vara."
11 år gammal.
Han klarade sig.
Kyckling till middag? Det känns för normalt att tänka på sånt.
11 år gammal.
Han klarade sig.
Kyckling till middag? Det känns för normalt att tänka på sånt.
Nära och fjärran är inte samma
Läste precis i diverse nättidningar om ... ja, vad ska man kalla det? Norgekatastrofen. 93 döda är det uppe i nu.
Skrollade sedan ner och läste: 43 döda när tåg träffades av blixten. Nånstans i Kina. Långt bort.
Det är klart att Norge är närmare. Vi kan förstå dem utan tolk när de talar. Folk vi känner gifter sig och flyttar dit. De har samma blonda gener som vi (menar inget ariskt!!).
Men inte är jag dubbelt så sorgsen över de 93 döda i Norge som över 43 döda i Kina, om man nu ska räkna sorg per död.
Samma sak med den "gamla" tsunamin, den som drabbade Thailand. Det dog, mig veterligt, fler i Indonesien, men det är ändå Thailand som det är synd om. För att svenskar åker dit.
Förstå mig rätt, jag vill inte förminska någons sorg, varken i Kina, Thailand, Indonesien, Norge eller Oklahoma City. Inte heller de som drabbades av nine eleven. Men jag tycker att det är sorgligt att vissa människor inte får lika mycket omsorg som andra när de dör. Jag bryr mig helt klart mer om familjerna i Norge än familjerna i tågolyckan i Kina. Och de i Kina förtjänar lika mycket av min sorg.
Så ska vi inte tala om de svältande barnen i Afrikas horn. Tala om dålig tajming. Har inte tänkt på dem på flera dagar.
Hur gör man? Vad handlar det här inlägget egentligen om? Att jag vill säga att min ofullkomliga medkänsla inte kan bres så tunt att det räcker till alla, och att jag ber om ursäkt för när nån är för långt bort, för då bryr jag mig inte så mycket som jag önskar? Som de förtjänar?
Jag vet inte. Och ändå är jag rätt smart. Det är inte lätt alla gånger. Tur att jag inte har slutansvaret för den här jorden och vad som sker på den. Jag kan bara göra mitt bästa för mig och min familj. Det får räcka. Det får räcka!
Skrollade sedan ner och läste: 43 döda när tåg träffades av blixten. Nånstans i Kina. Långt bort.
Det är klart att Norge är närmare. Vi kan förstå dem utan tolk när de talar. Folk vi känner gifter sig och flyttar dit. De har samma blonda gener som vi (menar inget ariskt!!).
Men inte är jag dubbelt så sorgsen över de 93 döda i Norge som över 43 döda i Kina, om man nu ska räkna sorg per död.
Samma sak med den "gamla" tsunamin, den som drabbade Thailand. Det dog, mig veterligt, fler i Indonesien, men det är ändå Thailand som det är synd om. För att svenskar åker dit.
Förstå mig rätt, jag vill inte förminska någons sorg, varken i Kina, Thailand, Indonesien, Norge eller Oklahoma City. Inte heller de som drabbades av nine eleven. Men jag tycker att det är sorgligt att vissa människor inte får lika mycket omsorg som andra när de dör. Jag bryr mig helt klart mer om familjerna i Norge än familjerna i tågolyckan i Kina. Och de i Kina förtjänar lika mycket av min sorg.
Så ska vi inte tala om de svältande barnen i Afrikas horn. Tala om dålig tajming. Har inte tänkt på dem på flera dagar.
Hur gör man? Vad handlar det här inlägget egentligen om? Att jag vill säga att min ofullkomliga medkänsla inte kan bres så tunt att det räcker till alla, och att jag ber om ursäkt för när nån är för långt bort, för då bryr jag mig inte så mycket som jag önskar? Som de förtjänar?
Jag vet inte. Och ändå är jag rätt smart. Det är inte lätt alla gånger. Tur att jag inte har slutansvaret för den här jorden och vad som sker på den. Jag kan bara göra mitt bästa för mig och min familj. Det får räcka. Det får räcka!
Bra poäng
En vän på fb sa att han blev lite bekymrad över alla som andades hat och hot mot Norge-bombaren. Rättvisan ska få sitt och det behövs inte mer hat i världen utan kärlek.
Jag tog åt mig. Igår var det jag som skrev om att dra ut hans naglar osv.
Förresten är det kanske en del av en normal sorgeprocess att gå igenom steget ilska. Jag har också varit igenom steget när man inte kan tro att det är sant. Och nu tänker jag bara: stackars familjer.
Och stackars förövarens mamma (om det inte är hon som har fostrat hans hat och är glad och stolt nu). Henne måste det nästan vara mest synd om. Hur kommer man över en sådan sorg? Min son lurar barn och skjuter prick på dem och skrattar.
Jag tog åt mig. Igår var det jag som skrev om att dra ut hans naglar osv.
Förresten är det kanske en del av en normal sorgeprocess att gå igenom steget ilska. Jag har också varit igenom steget när man inte kan tro att det är sant. Och nu tänker jag bara: stackars familjer.
Och stackars förövarens mamma (om det inte är hon som har fostrat hans hat och är glad och stolt nu). Henne måste det nästan vara mest synd om. Hur kommer man över en sådan sorg? Min son lurar barn och skjuter prick på dem och skrattar.
 |
| Stadshuset i Stockholm, idag. |
Inga skämt idag
Jag är för det första glad att det hemska i Norge inte hade med muslimer att göra. De vanliga normal-religiösa muslimerna har fått bära nog med hat för allt bin Laden gjort och det var skönt att vi fick rikta blickarna åt ett annat håll. Dessutom tror jag inte jag hade kunnat acceptera en utlänning som skjuter barn på läger. Så gör man bara inte. Man använder inte barn för politiska budskap och hämndaktioner.
Men en galen norrman är lättare att acceptera. För mig, inte för några inblandade och offrens familjer. Men förresten hade han ju samma agenda som terroristmuslimerna: Vi hatar er och era åsikter, så vi dödar er ursinningslöst. Varför är det mindre illa att det var en norrman? Och hur kan man avsky socialdemokrater så mycket att man måste döda dem innan de ens blivit gamla nog att rösta? Om det nu var barn i sin rätta mening, och inte nästan vuxna och ungdomar. På ett sätt orkar jag inte läsa om detaljerna. Jag såg nåt blogginlägg från en som var på ön igår. Han beskrev hur han vid ett tillfälle hörde killen ropa typ "Det är polisen, det är ok att komma fram nu." Då ropade nån tillbaka från gömstället: "Det måste du bevisa", och så svarade han med en ny skottsalva. Killen i bloggen skrev hur han låg blick stilla ovanpå någons ben och att någon låg på honom. När han vågade titta upp efter nån timme märkte han att de andra var lik. Att leka död är ingen lek. Usch, jag bara skakar på huvudet.
Försöker hitta på ett lämpligt straff till galningen. Men även om man gjorde samma sak mot honom som han gjort, skulle det säkert inte vara ett straff. Han måste ju ha haft noll medkänsla och inte förmått känna hur de andra kände sig när han gick omkring och försökte skjuta folk som simmade för livet. Vilket sjuuuuuuukt spel! Vad straffar man en sådan inte-längre-människa med? Kanske just med att ta hans spel. Han måste ha många skjut-alla-spel. Och så måste han delta i terapi. Socialdemokrati-terapi. Lära sig om alla fördelar som att sossarna har byggt folkhemmet. Och så måste han läsa om demokrati. I minst 1 000 timmar. Och få prov på det han ska ha lärt sig. Och för varje fel han svarar får han en stöt. Rätt i juvelerna.
Och när han blir utsläppt från fängelse (där han ska ha haft en skylt som säger: Jag har dödat oskyldiga barn -- fritt fram), om hundraåttio år, måste han gå omkring med en skylt som säger Skratta gärna åt min lilla snopp. Det enda som är mindre är min hjärna.
----------------
Jag skrev ju att jag itne skulle skämta, men ändå känner jag att humorn tjänar som en sköld mot verklighetens hela bild. Ett litet hörn i taget kanske jag kan ta på allvar. Men om Karolina varit en kvart sen igår??? Jag tror min hjärna går sönder. Om inte hjärtat går sönder först.
Tänk på alla begravningar.
(Hela min kristnad har jag kastat ut från fönstret. Satt den så lätt, som en fleecefilt som knappt väger nåt? Steget till öga för öga var bara en decimeter långt. Kan nån dra ut hans tänder utan bedövning? Långsamt? Och hans naglar? Före socialdemokrati- och demokratikursen.)
Men en galen norrman är lättare att acceptera. För mig, inte för några inblandade och offrens familjer. Men förresten hade han ju samma agenda som terroristmuslimerna: Vi hatar er och era åsikter, så vi dödar er ursinningslöst. Varför är det mindre illa att det var en norrman? Och hur kan man avsky socialdemokrater så mycket att man måste döda dem innan de ens blivit gamla nog att rösta? Om det nu var barn i sin rätta mening, och inte nästan vuxna och ungdomar. På ett sätt orkar jag inte läsa om detaljerna. Jag såg nåt blogginlägg från en som var på ön igår. Han beskrev hur han vid ett tillfälle hörde killen ropa typ "Det är polisen, det är ok att komma fram nu." Då ropade nån tillbaka från gömstället: "Det måste du bevisa", och så svarade han med en ny skottsalva. Killen i bloggen skrev hur han låg blick stilla ovanpå någons ben och att någon låg på honom. När han vågade titta upp efter nån timme märkte han att de andra var lik. Att leka död är ingen lek. Usch, jag bara skakar på huvudet.
Försöker hitta på ett lämpligt straff till galningen. Men även om man gjorde samma sak mot honom som han gjort, skulle det säkert inte vara ett straff. Han måste ju ha haft noll medkänsla och inte förmått känna hur de andra kände sig när han gick omkring och försökte skjuta folk som simmade för livet. Vilket sjuuuuuuukt spel! Vad straffar man en sådan inte-längre-människa med? Kanske just med att ta hans spel. Han måste ha många skjut-alla-spel. Och så måste han delta i terapi. Socialdemokrati-terapi. Lära sig om alla fördelar som att sossarna har byggt folkhemmet. Och så måste han läsa om demokrati. I minst 1 000 timmar. Och få prov på det han ska ha lärt sig. Och för varje fel han svarar får han en stöt. Rätt i juvelerna.
Och när han blir utsläppt från fängelse (där han ska ha haft en skylt som säger: Jag har dödat oskyldiga barn -- fritt fram), om hundraåttio år, måste han gå omkring med en skylt som säger Skratta gärna åt min lilla snopp. Det enda som är mindre är min hjärna.
----------------
Jag skrev ju att jag itne skulle skämta, men ändå känner jag att humorn tjänar som en sköld mot verklighetens hela bild. Ett litet hörn i taget kanske jag kan ta på allvar. Men om Karolina varit en kvart sen igår??? Jag tror min hjärna går sönder. Om inte hjärtat går sönder först.
Tänk på alla begravningar.
(Hela min kristnad har jag kastat ut från fönstret. Satt den så lätt, som en fleecefilt som knappt väger nåt? Steget till öga för öga var bara en decimeter långt. Kan nån dra ut hans tänder utan bedövning? Långsamt? Och hans naglar? Före socialdemokrati- och demokratikursen.)
Ta pengarna och spring
Läste i morse om en ny realityshow i USA som ska heta Take the money and run. Där har några "tjuvar" (fast de är vanliga tävlande) en portfölj med $100 000 och en hyrbil. De får en timme på sig att glömma väskan nånstans i staden de befinner sig i. Sedan stoppar "polisen" dem och sätter dem i finkan, ensamma. Sen har två utredare 48 timmar på sig att ta reda på var pengarna befinner sig. En av utredarna är medlem i kyrkan. Här kan ni läsa mer om programmet och konceptet. För en deckartyp som jag låter serien jättejätterolig och spännande.
Skyll dig själv
När jag yngre var det nåt av mina småsyskon som sa Skyll det på dig själv. Jag tyckte det var gulligt och vi säger fortfarnade så ibland.
Dagens skyll det på dig själv är kvinnan vars pojkvän försökte fly från polisen i en biljakt och förolyckades. Till saken hör att mannen, 22, inte hade MC-körkort och blev nervös när polisen ville kontrollera hans hastighet, så han försökte köra ifrån dem.
Kvinnan säger i media att polisen tog hennes pojkväns liv. Jag baxnar.
Bruden, skärpning! Skyll dig själv!
(Jag säger inget om att hon inte har rätt till sin sorg och allt det där, men hon borde ha kunnat räkna ut att det inte skulle komma nåt gott av att åka bak på en MC med en kille utan körkort, som försöker köra ifrån polisen. Fortkörning och brist på körkort, hur kan det bli annat än dålig utkomst av det?)
Dagens skyll det på dig själv är kvinnan vars pojkvän försökte fly från polisen i en biljakt och förolyckades. Till saken hör att mannen, 22, inte hade MC-körkort och blev nervös när polisen ville kontrollera hans hastighet, så han försökte köra ifrån dem.
Kvinnan säger i media att polisen tog hennes pojkväns liv. Jag baxnar.
Bruden, skärpning! Skyll dig själv!
(Jag säger inget om att hon inte har rätt till sin sorg och allt det där, men hon borde ha kunnat räkna ut att det inte skulle komma nåt gott av att åka bak på en MC med en kille utan körkort, som försöker köra ifrån polisen. Fortkörning och brist på körkort, hur kan det bli annat än dålig utkomst av det?)
Fattig bonddräng
Fattig bonddräng
Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå.
Dagar går och kommer medan jag knogar på,
harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär,
går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.
Jag är en fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus,
och när lördan kommer vill jag ta mig ett rus.
Sen när jag blitt livad, vill jag tampas och slåss,
vila hos en flicka vill jag också förstås.
Sen så kommer söndan och då vill våran präst,
att jag ska i körkan men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen.
Så går hela veckan alla dagar och år,
jag går med min lie och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö,
harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.
Står där, fattig bonddräng, invid himmelens port,
lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren Gud i himlen är väl missnöjd förstås.
Men då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit!
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.
Och jag, fattig bonddräng, står så still inför Gud,
och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.
Kärleken förändrar allt
Jag har ju levt ensam i många år. Det hade sina fördelar (hälften så mycket tvätt, man behöver bara lyssna på sin musik och se på sina TV-program) men såklart sina nackdelar (betala alla räkningar själv, inte ha nån att älska och krama och somna hos). Jag är helt klart förespråkare för tvåsamhet, för äktenskap som varar för evigt.
Men jag har upptäckt att Mikael gör mig svag. Jag kunde (nästan i alla fall) klara mig själv förr, men nu behöver jag honom. Behöver hans åsikter, hans initiativ, hans uppmuntran, hans godhet och kärlek och hans kramar. Och att hålla honom i handen är liksom grundpelaren för min existens.
Jag tror nog att jag skulle kunna driva mig till min första panikångestattack om jag tänkte för mycket på att han dog. Att han inte kom hem idag.
Allt det gör en ... inte svag precis, men sårbar. Om han försvann skulle det bli ett förfärligt stort hål i mitt liv. Innan jag träffade honom hade det inte blivit ett så stort hål om han dog. Såklart. Det känns inte som en nackdel att behöva en annan människa, men det känns lite utsatt. Jag har inte levt med den vanan och känner mig inte riktigt inskolad ännu. Det känns fortfarande lite skrämmande. Han betyder så mycket!
------------------------------------------
Ni som varit gifta längre, är det här nåt man vänjer sig vid? Eller är det alltid lika läskigt om man råkar tänka sig livet utan honom?
Men jag har upptäckt att Mikael gör mig svag. Jag kunde (nästan i alla fall) klara mig själv förr, men nu behöver jag honom. Behöver hans åsikter, hans initiativ, hans uppmuntran, hans godhet och kärlek och hans kramar. Och att hålla honom i handen är liksom grundpelaren för min existens.
Jag tror nog att jag skulle kunna driva mig till min första panikångestattack om jag tänkte för mycket på att han dog. Att han inte kom hem idag.
Allt det gör en ... inte svag precis, men sårbar. Om han försvann skulle det bli ett förfärligt stort hål i mitt liv. Innan jag träffade honom hade det inte blivit ett så stort hål om han dog. Såklart. Det känns inte som en nackdel att behöva en annan människa, men det känns lite utsatt. Jag har inte levt med den vanan och känner mig inte riktigt inskolad ännu. Det känns fortfarande lite skrämmande. Han betyder så mycket!
------------------------------------------
Ni som varit gifta längre, är det här nåt man vänjer sig vid? Eller är det alltid lika läskigt om man råkar tänka sig livet utan honom?
What's in a name?
Hittade en norsk tjejs inlägg om nagellack (hon har ME också, så jag läser inte bara nagellacksbloggar) och ögonen fladdrade omkring bland färgerna. Rätt snabbt fastnade de på den snyggaste färgen. Efter ytterligare 2-3 sekunder hade de förmått läsa vad färgen hette: Anja.
What are the odds?
What are the odds?
Vedervärdigt och sen underbart
Nu har både Mikael och jag fått reklam: "Vill du vara otrogen?"
Och kommer ni ihåg att jag sa att jag hade anmält reklamen för den där kärlekssajten som gick ut på att vara otrogen, nåt med Victoria? Anmälningen gick i alla fall inte igenom. Fast jag hade tagit det på stort allvar och suttit och studerat kriterierna och lugnt och logiskt definierat vilka av punkterna reklamen bröt mot och hur. Men, men. Jag försökte i alla fall. Men nu har det spritt sig och det finns tydligen många sajter där man kan träffa "likasinnade".
Så åter till frågan: Vill du vara otrogen? Jag hade kunnat tänka mig att folk faktiskt inte vill det. Otrogen är ett laddat ord som i alla fall jag trodde ansågs negativt, skapar problem och sorg och kan krossa familjer. Men tydligen har vi nu anammat den franska stilen där en älskare/älskarinna bara livar upp, inte skapar familjeproblem.
Jag trodde som sagt att folk kanske ville flirta, ha lite kul, känna sig uppvaktade och uppskattade. En liten "oskyldig" grej snarare än: Ja, jag vill vara oootrooogen. Men några måste ju vilja det eftersom reklamen vänder sig rent ut till dem.
Annars brukar man inte rent ut vilja svika sin partner -- det var inte meningen, det hände bara. Dr Phil (säga vad man vill om honom, men han har i alla fall sagt några i mitt tycke bevingade ord) brukar säga när otrogna skyller på att det bara hände: Yeah, don't you just hate it when that happens?! You fell, and your ***** landed in her ******.
Jag tror att man kanske vill ha en nytändning i förhållandet, mycket har börjat gå på rutin och vardagen är stressig, inte romantisk. Så kanske man ser nån som är snygg, de kanske tittar tillbaka lite extra, och så verkar ens hemmaliv förfärlig grått i jämförelse med detta nya, spännande, som sprakar.
Jag skulle önska att fler filmer och TV-program handlade om sprakande vardag. Om ögonblick när två blickar möts som har mötts många gånger förr, men ändå är det något särskilt med den här gången. Att man får se att man inte behöver titta åt ett annat håll för att känna sig pirrig och uppvaktad.
Jag måste nog ringa Mikael och säga att jag älskar honom :)
Och kommer ni ihåg att jag sa att jag hade anmält reklamen för den där kärlekssajten som gick ut på att vara otrogen, nåt med Victoria? Anmälningen gick i alla fall inte igenom. Fast jag hade tagit det på stort allvar och suttit och studerat kriterierna och lugnt och logiskt definierat vilka av punkterna reklamen bröt mot och hur. Men, men. Jag försökte i alla fall. Men nu har det spritt sig och det finns tydligen många sajter där man kan träffa "likasinnade".
Så åter till frågan: Vill du vara otrogen? Jag hade kunnat tänka mig att folk faktiskt inte vill det. Otrogen är ett laddat ord som i alla fall jag trodde ansågs negativt, skapar problem och sorg och kan krossa familjer. Men tydligen har vi nu anammat den franska stilen där en älskare/älskarinna bara livar upp, inte skapar familjeproblem.
Jag trodde som sagt att folk kanske ville flirta, ha lite kul, känna sig uppvaktade och uppskattade. En liten "oskyldig" grej snarare än: Ja, jag vill vara oootrooogen. Men några måste ju vilja det eftersom reklamen vänder sig rent ut till dem.
Annars brukar man inte rent ut vilja svika sin partner -- det var inte meningen, det hände bara. Dr Phil (säga vad man vill om honom, men han har i alla fall sagt några i mitt tycke bevingade ord) brukar säga när otrogna skyller på att det bara hände: Yeah, don't you just hate it when that happens?! You fell, and your ***** landed in her ******.
Jag tror att man kanske vill ha en nytändning i förhållandet, mycket har börjat gå på rutin och vardagen är stressig, inte romantisk. Så kanske man ser nån som är snygg, de kanske tittar tillbaka lite extra, och så verkar ens hemmaliv förfärlig grått i jämförelse med detta nya, spännande, som sprakar.
Jag skulle önska att fler filmer och TV-program handlade om sprakande vardag. Om ögonblick när två blickar möts som har mötts många gånger förr, men ändå är det något särskilt med den här gången. Att man får se att man inte behöver titta åt ett annat håll för att känna sig pirrig och uppvaktad.
Jag måste nog ringa Mikael och säga att jag älskar honom :)
Stöld eller lån eller plagiat?
Är det stöld om man sätter in ett foto på sin blogg som man har sett på fejan? Och om man skriver vem som har tagit fotot?
Här är i alla fall dagens vackraste, taget av Lena Nilsson.
Här är i alla fall dagens vackraste, taget av Lena Nilsson.
Sådan dotter, sådan far
Städgenerna har inte utdelats friskt hos familjen Klarin. Vi är lite nördigt organisatoriska (galgarna måste hänga åt samma håll, strumporna ska vara färgsorterade osv) men ingen gillar särskilt mycket att städa. Just nu är det däremot irriterande att det är så pass fysiskt krävande att städa, för jag tycker verkligen att det behöver städas här hemma!
Hur som helst, något som har upprepats många gånger i mitt barndomshem är att någon av mina föräldrar, men jag säger inte vem -- försöker att inte outa, men det har redan misslyckats i rubriken -- ska städa, men hittar liksom projekt som behöver organiseras. Sen drar man fram alla sina vad det nu är, noter, inredningstidningar, pocketböcker, sladdar, och så har man faktiskt skapat större oreda än det var innan. Fast nu är sladdarna organiserade, men de får bara inte plats i skåpet längre och två av högarna ligger på golvet/skrivbordet/bänken/bokhyllan. Och så brukar nån annan förälder blir lite tålamodsbefriad och klaga över att "det där var ingen förbättring."
Vad hände idag? Jag hade en sekunds anfall av energi som inträffade på samma gång som jag råkade gå förbi ena bokhyllan i vardagsrummet. Någonstans ifrån kom tanken att jag skulle sortera ut något, vet knappt vad, och jag började göra detta. Det blev väldigt raka rader i bokhyllan och en hel del damm bortvippat, och tre högar, eller fyra om man räknar högen med tre böcker som jag la på Mikaels säng, där nu två ligger på golvet, varav den ena är ca en meter hög och ska till tippen/Röda korset. En liten hög med fyra bröllopsböcker ligger på soffbordet.
Och ändå har jag en tydlig prioriteringslista på saker som ska göras här hemma. Först ut står att sälja fotbadet på Blocket.
Men nejdå, helt irrationellt börjar jag städa i bokhyllan och lämna högar efter mig.
Någon här hemma sa: Det här blev faktiskt ingen förbättring.
Jag är min pappa.
Sicken tur då att jag älskar honom!
Hur som helst, något som har upprepats många gånger i mitt barndomshem är att någon av mina föräldrar, men jag säger inte vem -- försöker att inte outa, men det har redan misslyckats i rubriken -- ska städa, men hittar liksom projekt som behöver organiseras. Sen drar man fram alla sina vad det nu är, noter, inredningstidningar, pocketböcker, sladdar, och så har man faktiskt skapat större oreda än det var innan. Fast nu är sladdarna organiserade, men de får bara inte plats i skåpet längre och två av högarna ligger på golvet/skrivbordet/bänken/bokhyllan. Och så brukar nån annan förälder blir lite tålamodsbefriad och klaga över att "det där var ingen förbättring."
Vad hände idag? Jag hade en sekunds anfall av energi som inträffade på samma gång som jag råkade gå förbi ena bokhyllan i vardagsrummet. Någonstans ifrån kom tanken att jag skulle sortera ut något, vet knappt vad, och jag började göra detta. Det blev väldigt raka rader i bokhyllan och en hel del damm bortvippat, och tre högar, eller fyra om man räknar högen med tre böcker som jag la på Mikaels säng, där nu två ligger på golvet, varav den ena är ca en meter hög och ska till tippen/Röda korset. En liten hög med fyra bröllopsböcker ligger på soffbordet.
Och ändå har jag en tydlig prioriteringslista på saker som ska göras här hemma. Först ut står att sälja fotbadet på Blocket.
Men nejdå, helt irrationellt börjar jag städa i bokhyllan och lämna högar efter mig.
Någon här hemma sa: Det här blev faktiskt ingen förbättring.
Jag är min pappa.
Sicken tur då att jag älskar honom!
Tempel i Europa
Jag minns när jag var liten och ville besöka alla världens tempel. När jag var 10 år fanns det bara 16 st i hela världen.
Nu finns det 134 stycken, förutom 12 som håller på att byggas och ytterligare 14 som är annonserade/planerade.
I dagarna annonserades att man ska bygga ett tempel utanför Paris. Det innebär att det finns ett tempel i nästan varje land i Europa:
Sverige, Finland, Danmark, Storbritannien (2 st), Tyskland (2 st), Schweiz, Holland, Spanien, Ukraina och nu snart också Italien och Frankrike.
[Gilla]
P.S. Här är ett par länkar för den som undrar om tempel: länk (engelska), länk (svenska), länk (svenska)
Nu finns det 134 stycken, förutom 12 som håller på att byggas och ytterligare 14 som är annonserade/planerade.
I dagarna annonserades att man ska bygga ett tempel utanför Paris. Det innebär att det finns ett tempel i nästan varje land i Europa:
Sverige, Finland, Danmark, Storbritannien (2 st), Tyskland (2 st), Schweiz, Holland, Spanien, Ukraina och nu snart också Italien och Frankrike.
[Gilla]
P.S. Här är ett par länkar för den som undrar om tempel: länk (engelska), länk (svenska), länk (svenska)
Grattis på födelsedagen till mig själv
Hur underbar var min födelsedag då???????
För det första så har jag varit inne i en sjukt jobbig dygnsrytmstörning. Har somnat mellan 05 och 07 på morgnarna en vecka. Och även om jag får rätt antal timmars sömn, eller nästan, så är dagsovning inte lika bra som nattsovning. I fredags tog Mikael ut mig på promenad för att jag skulle bli lite trött i kroppen och kunna somna bättre. Och när jag tog på mig skorna i hallen började jag gråta. för ingenting och allting. Jag var sååååååå slut och deppig. Men så körde jag med lite mer sömnpiller än normalt och tvingade mig i säng klockan halv två. Och nästa natt också. Så för det första mår jag så mycket bättre för att jag har sovit bättre. Det är all skillnad i världen.
Och så fick jag en jordgubbsbakelse till frukost. Tydligen är det en Olergårdtradition, och jag måste ha inlemmats ordentligt i släkten för jag gillade det! Drack ananasfanta till, för att fullborda sockerchocken.
Dessutom hade jag redan innan jag gick upp ur sängen läst mail och graulationer på fb i telefonen, så redan första minuten som vaken igår var underbar!
Och så var vädret rätt härligt. Kunde ha sommarklänning i alla fall.
Har för mig att jag har varit borta från kyrkan två söndagar i rad (vilket säger en del om hur härligt det var att må lite bättre äntligen!) så det var också en jättebra start på dagen. Träffa folk, sjunga psalmer med min hand i Mikaels, höra fina saker både sägas och spelas, fundera på ett å annat och få ny andlig energi och insikt.
Sen har jag inte heller sminkat mig ordentligt på två veckor, så jag hade nästan glömt hur snygg jag kunde bli. Det var också kul! "A little paint never hurt no old barn."
Mera då? Jo, sen fick vi laxmiddag hos mamma och pappa. Superskönt att slippa laga mat. Födelsedagspizzan vi tog hem dagen innan var också precis vad jag behövde och önskade mig. Man måste inte alltid göra allt så märkvärdigt. Sen hade jag också köpt en påse kanelkringlor som var så perfekt färska och mjuka att jag, hrm, harkel, faktiskt åt upp hela påsen i lördags natt. Och så lyxade jag med läsk. Och lite lösgodis. Fest!!!
Men det tar inte slut där. Efter middagen skypade jag med familjen i USA. Bella hade tränat på Happy birtyhday-sången hela dagen men vågade till slut inte sjunga den. Hon gled ner i soffan och drog upp benen bakom huvudet (snygg vy, eller "Classy, Bella", som Bettan sa). Fast sen sjöng hon visst, men bara när folk pratade och jag inte hörde det. Sen när hon hade sjungit färdigt skulle hon bara mata sin bebis (hallå, har vi en kopia av Bettan här eller? Italiensk, sjunger, sportar, bebiskär, drama queen) och vira in den i en filt. Vad heter bebisen? "Baby" var hennes konfunderade svar. Hon fattade inte varför vi frågade tror jag, det vet väl alla att det heter baby? Den där babyn räddar annars mycket. Om Bella har ett tantrum så "är hon inte kontaktbar om hon inte har bebin". Haha, vad jag skrattade. Bara Bella har tantrums. Ingen bryr sig om henne när hon har det, så vi får se hur envist hon håller fast vid dem. Är hon nog italiensk så är väl känslostormen sin egen belöning...
Jaja, det var som det brukar även med Mia. Jag fjäskade lite och pekade på att jag har glasögon precis som hon, och sa att hon hade fina tofsar (så gjorde jag pigtails i mitt eget hår och då såg hon rätt nöjd ut). Sen visade hon upp det ena efter det andra och förklaringen var: Hon visar upp sina favoritleksaker. Då blev jag alldeles varm om hjärtat. Hon tog också fram en bok och visade upp den för webbkameran: Five little monkeys eller nåt hette den. Sen vände hon upp första bladet och höll upp den mot kameran. Haha, hon ville att jag skulle läsa den för henne. Smälte jag eller smälte jag? (Och vad har vi för Klarinunge här då? Blond -- hrm -- älskar böcker, plattfotad, långa fingrar, socialt artig. Det var ju det Bettan sa redan i magen, en italiensk och en svensk bebis.)
Sen hade Jonte & Johanna kommit också, och tagit med sig en bukett rosor (hur många gånger kan man smälta på en dag egentligen?), så vi fick avsluta för att inte vara för oartiga (det var det nog förresten för sent för, för jag kunde verkligen inte slita mig från Bella & Mia).
Och hur många "best moments" kan man ha på en enda dag? Typ en i timmen?! För sen på kvällen såg jag att jag fått ett sms som sa: Så fort vi hade avslutat sprang Mia in i köket och sa: I talked to Anja, mommy! Att Bella inte är så kär i mig är OK, för alla vet att hon bara brukar säga hej och sen springa iväg och leka. Och att hon kom tillbaka med dockan och sa: "I'm feeding my baby" var väl ett kärleksbevis så gott som något. Men det där med Mia, jag dååååååååååånar! Vi träffas ju i princip aldrig, men skypar ibland, men eftersom de ber för oss i sina familjeböner, så har liksom ungarna fattat att det är nåt särskilt med oss. Att vi hör ihop med dem, älskar dem. Fast de tjatar visst alltid om uncle Rob. Han förnekar sig aldrig. Alla ungar älskar honom mest. Fast nu ska jag inte vara sån, jag fick mina kärleksbevis, från måååååååååånga håll igår.
Sen åt vi som sagt tårta och pratade, sen såg vi nåt hemligt i tempelträdgården, och sen låg jag på soffan och läste fb-grattis. Wow, vilken mängd! Hade världens ågren i morse, för att jag ville svara alla personligen. Men dels skulle jag inte kunna hålla mig kreativ så många gånger, och ville inte bara kopiera "Tack" till alla, så jag kompromissade och klickade gilla på en del och skrev nåt på en del.Vet inte riktigt vad fb-kutymen är. Vill vara artig och tacksam, men inte irritera folk, om de får massa onödiga, i princip innehållslösa grejer i sin newsfeed. Sen avslutades födelsedagskvällen med en film som höll på 1½ timme längre än vi trodde. Tre timmar, det är det bara Austenfilmatiseringar som tål...
Fast just det, jag pratade med Ellen och Rob också. Robs ben är lite bättre. Han kunde åka till kyrkan igår, fast Ellen fick köra hem honom efter sakramentet/nattvarden för då hade han för ont. Och Ellen gav mig mitt livs mest använda födelsedagspresent (Android-telefonen jag fick när vi var nere hos dem. Och jag har felaktigt här på bloggen angivit att den var använd, men den var splitter ny! Jag trodde att eftersom det saknades batteri och laddare så hade hon börjat använda dem i nån nyare telefon, men hon hade aldrig haft några!) Hur som helst så använder jag den telefonen ett par timmar om dagen, tror jag. Skriver bara på datorn nuförtiden, i princip, läser aldrig bara. Suveränt med soff-surf. Och jag har kvar mitt gamla kontantkort eftersom jag typ aldrig ringer, och hemma surfar jag gratis på vårt trådlösa nätverk. Det gör jag hos m&p också, och jag surfar i princip aldrig nån annan stans; ÄR nästan aldrig nån annan stans för den delen. Så som sagt, jag är helt såld på Android.
Nej, nu har jag för ont i armarna. Vill skriva mer, men man kan inte allt man vill. Det blir fler tillfällen. Det kan jag lova, om det nu är ett hot eller ett löfte.
Vi ses!
P.S. Och idag har jag på mig kjolen jag fick av mamma igår (fin), och inatt i sängen läste jag min tidning. Det här känns som den bästa födelsedagen nånsin. I all sin enkelhet var det ändå bara exakt vad jag behövde och önskade mig. Lycka är egentligen allt man vill ha, och man blir lyckligare av människor och Ahlgrens bilar än av märkvärdiga ting. I alla fall jag.
För det första så har jag varit inne i en sjukt jobbig dygnsrytmstörning. Har somnat mellan 05 och 07 på morgnarna en vecka. Och även om jag får rätt antal timmars sömn, eller nästan, så är dagsovning inte lika bra som nattsovning. I fredags tog Mikael ut mig på promenad för att jag skulle bli lite trött i kroppen och kunna somna bättre. Och när jag tog på mig skorna i hallen började jag gråta. för ingenting och allting. Jag var sååååååå slut och deppig. Men så körde jag med lite mer sömnpiller än normalt och tvingade mig i säng klockan halv två. Och nästa natt också. Så för det första mår jag så mycket bättre för att jag har sovit bättre. Det är all skillnad i världen.
Och så fick jag en jordgubbsbakelse till frukost. Tydligen är det en Olergårdtradition, och jag måste ha inlemmats ordentligt i släkten för jag gillade det! Drack ananasfanta till, för att fullborda sockerchocken.
Dessutom hade jag redan innan jag gick upp ur sängen läst mail och graulationer på fb i telefonen, så redan första minuten som vaken igår var underbar!
Och så var vädret rätt härligt. Kunde ha sommarklänning i alla fall.
Har för mig att jag har varit borta från kyrkan två söndagar i rad (vilket säger en del om hur härligt det var att må lite bättre äntligen!) så det var också en jättebra start på dagen. Träffa folk, sjunga psalmer med min hand i Mikaels, höra fina saker både sägas och spelas, fundera på ett å annat och få ny andlig energi och insikt.
Sen har jag inte heller sminkat mig ordentligt på två veckor, så jag hade nästan glömt hur snygg jag kunde bli. Det var också kul! "A little paint never hurt no old barn."
Mera då? Jo, sen fick vi laxmiddag hos mamma och pappa. Superskönt att slippa laga mat. Födelsedagspizzan vi tog hem dagen innan var också precis vad jag behövde och önskade mig. Man måste inte alltid göra allt så märkvärdigt. Sen hade jag också köpt en påse kanelkringlor som var så perfekt färska och mjuka att jag, hrm, harkel, faktiskt åt upp hela påsen i lördags natt. Och så lyxade jag med läsk. Och lite lösgodis. Fest!!!
Men det tar inte slut där. Efter middagen skypade jag med familjen i USA. Bella hade tränat på Happy birtyhday-sången hela dagen men vågade till slut inte sjunga den. Hon gled ner i soffan och drog upp benen bakom huvudet (snygg vy, eller "Classy, Bella", som Bettan sa). Fast sen sjöng hon visst, men bara när folk pratade och jag inte hörde det. Sen när hon hade sjungit färdigt skulle hon bara mata sin bebis (hallå, har vi en kopia av Bettan här eller? Italiensk, sjunger, sportar, bebiskär, drama queen) och vira in den i en filt. Vad heter bebisen? "Baby" var hennes konfunderade svar. Hon fattade inte varför vi frågade tror jag, det vet väl alla att det heter baby? Den där babyn räddar annars mycket. Om Bella har ett tantrum så "är hon inte kontaktbar om hon inte har bebin". Haha, vad jag skrattade. Bara Bella har tantrums. Ingen bryr sig om henne när hon har det, så vi får se hur envist hon håller fast vid dem. Är hon nog italiensk så är väl känslostormen sin egen belöning...
Jaja, det var som det brukar även med Mia. Jag fjäskade lite och pekade på att jag har glasögon precis som hon, och sa att hon hade fina tofsar (så gjorde jag pigtails i mitt eget hår och då såg hon rätt nöjd ut). Sen visade hon upp det ena efter det andra och förklaringen var: Hon visar upp sina favoritleksaker. Då blev jag alldeles varm om hjärtat. Hon tog också fram en bok och visade upp den för webbkameran: Five little monkeys eller nåt hette den. Sen vände hon upp första bladet och höll upp den mot kameran. Haha, hon ville att jag skulle läsa den för henne. Smälte jag eller smälte jag? (Och vad har vi för Klarinunge här då? Blond -- hrm -- älskar böcker, plattfotad, långa fingrar, socialt artig. Det var ju det Bettan sa redan i magen, en italiensk och en svensk bebis.)
Sen hade Jonte & Johanna kommit också, och tagit med sig en bukett rosor (hur många gånger kan man smälta på en dag egentligen?), så vi fick avsluta för att inte vara för oartiga (det var det nog förresten för sent för, för jag kunde verkligen inte slita mig från Bella & Mia).
Och hur många "best moments" kan man ha på en enda dag? Typ en i timmen?! För sen på kvällen såg jag att jag fått ett sms som sa: Så fort vi hade avslutat sprang Mia in i köket och sa: I talked to Anja, mommy! Att Bella inte är så kär i mig är OK, för alla vet att hon bara brukar säga hej och sen springa iväg och leka. Och att hon kom tillbaka med dockan och sa: "I'm feeding my baby" var väl ett kärleksbevis så gott som något. Men det där med Mia, jag dååååååååååånar! Vi träffas ju i princip aldrig, men skypar ibland, men eftersom de ber för oss i sina familjeböner, så har liksom ungarna fattat att det är nåt särskilt med oss. Att vi hör ihop med dem, älskar dem. Fast de tjatar visst alltid om uncle Rob. Han förnekar sig aldrig. Alla ungar älskar honom mest. Fast nu ska jag inte vara sån, jag fick mina kärleksbevis, från måååååååååånga håll igår.
Sen åt vi som sagt tårta och pratade, sen såg vi nåt hemligt i tempelträdgården, och sen låg jag på soffan och läste fb-grattis. Wow, vilken mängd! Hade världens ågren i morse, för att jag ville svara alla personligen. Men dels skulle jag inte kunna hålla mig kreativ så många gånger, och ville inte bara kopiera "Tack" till alla, så jag kompromissade och klickade gilla på en del och skrev nåt på en del.Vet inte riktigt vad fb-kutymen är. Vill vara artig och tacksam, men inte irritera folk, om de får massa onödiga, i princip innehållslösa grejer i sin newsfeed. Sen avslutades födelsedagskvällen med en film som höll på 1½ timme längre än vi trodde. Tre timmar, det är det bara Austenfilmatiseringar som tål...
Fast just det, jag pratade med Ellen och Rob också. Robs ben är lite bättre. Han kunde åka till kyrkan igår, fast Ellen fick köra hem honom efter sakramentet/nattvarden för då hade han för ont. Och Ellen gav mig mitt livs mest använda födelsedagspresent (Android-telefonen jag fick när vi var nere hos dem. Och jag har felaktigt här på bloggen angivit att den var använd, men den var splitter ny! Jag trodde att eftersom det saknades batteri och laddare så hade hon börjat använda dem i nån nyare telefon, men hon hade aldrig haft några!) Hur som helst så använder jag den telefonen ett par timmar om dagen, tror jag. Skriver bara på datorn nuförtiden, i princip, läser aldrig bara. Suveränt med soff-surf. Och jag har kvar mitt gamla kontantkort eftersom jag typ aldrig ringer, och hemma surfar jag gratis på vårt trådlösa nätverk. Det gör jag hos m&p också, och jag surfar i princip aldrig nån annan stans; ÄR nästan aldrig nån annan stans för den delen. Så som sagt, jag är helt såld på Android.
Nej, nu har jag för ont i armarna. Vill skriva mer, men man kan inte allt man vill. Det blir fler tillfällen. Det kan jag lova, om det nu är ett hot eller ett löfte.
Vi ses!
P.S. Och idag har jag på mig kjolen jag fick av mamma igår (fin), och inatt i sängen läste jag min tidning. Det här känns som den bästa födelsedagen nånsin. I all sin enkelhet var det ändå bara exakt vad jag behövde och önskade mig. Lycka är egentligen allt man vill ha, och man blir lyckligare av människor och Ahlgrens bilar än av märkvärdiga ting. I alla fall jag.
Grr
Jag vet inte om jag har berättat att jag hittade en sån där cerise Teatro-klänning på eBay för £4,99. Ny. Men säljaren hade bara möjliggjort köp från England, så jag kunde inte ens buda. Ingen annan hade budat på den så jag kände mig rätt nöjd. För om jag kommer där i slutet och frågar om hon kan skicka den till Sverige, om jag betalar extra porto, och ingen annan har visat intresse, så borde ju säljaren inte ha nåt emot det. Och det hade hon inte heller. Men auktionstiden hade redan hunnit gå ut så hon satte in den igen. Det hade inte heller lyckats henne att låta andra än britter buda, men eftersom jag visste att det var OK med säljaren hittade jag på en fejkadress i England och bjöd med den. £5,29, för nån annan hade redan haft fräckheten att bjuda £4,99! Satte mitt maxbud på nåt på £10 och tyckte ändå det var en god affär.
Så ikväll gick auktionen ut. Klänningen gick för £26 plus frakt!!! Skit, faktiskt, på ren stockholmska. Hade jag sett den några timmar tidigare hade den varit min för £4,99. Eller cirka 700:- i butik.
Men jag fortsätter leta. Just nu har jag mina ögon på en cerise klänning i siden från Monsoon. Det kan vara livsfarligt med siden om man vill gömma sin Michelin, så jag vet inte än.
Så ikväll gick auktionen ut. Klänningen gick för £26 plus frakt!!! Skit, faktiskt, på ren stockholmska. Hade jag sett den några timmar tidigare hade den varit min för £4,99. Eller cirka 700:- i butik.
Men jag fortsätter leta. Just nu har jag mina ögon på en cerise klänning i siden från Monsoon. Det kan vara livsfarligt med siden om man vill gömma sin Michelin, så jag vet inte än.
En bra dag
Slapp laga middag idag också -- Grabbarna på La Bella vet hur jag vill ha min Calzone (med ananas!).
Vi åt pizza hos mamma, som var ensam hela dagen. Hon sa att hon hade tvättat, och "kokat slipsar". Förklaringen kommer av att det inte är så lätt att äta en smältdroppande Dajmstrut, och om man doppar området på slipsen med fläcken i kokande vatten försvinner den. Mamma har gjort så med blusar och skjortor också. Dagens husmorstips. Men det lät för komiskt när hon sa det.
Sen, precis när vi kommit hem och jag hade plockat in mjölken i kylen, såg jag att det var konsert (i Proms-serien) med Jamie Cullum och 27-mannaorkester i Royal Albert Hall i London. På med TV:n fortare än kvickt. Jag är ett gammalt fan! Och hjälp, vad jag njöt!
Jag älskar hans röst. Som Bregott som har fått stå ute nån halvtimme. Och med plötsligt överraskande mörka djup och en vuxen klang som han inte borde ha fått än.
Och så älskar jag hans pianospel. Hans ackord är inte så megajazziga att man smäller av, utan oftast bara lite lockande, som när Allison Krauss sjunger sirensånger i Odysseus/Oh Brother where art thou. Pop och snälljazz och emellanåt en liten nypa Oasis faktiskt, i en ljuvlig blandning. Hans pianospel flirtar ibland lite för mycket för min smak med det gammaldags jazziga, men det står jag lätt ut med. Han måste väl få flippa ur också när han känner för det. Och det är som att se massa råttsvansar flyga på tangenterna. Hans handleder ser väldigt starka ut. En del pianister ser ut som om de klappar pianot, men det gör inte Jamie Cullum. Men det är råttor som leker på tangenterna.
Och synkoperna! Ajajajajaj! Inte bara dem, även de vanliga rytmerna är haunting. Jag är helt slut, för det var bara under ett par smöriga låter jag kunde klara av att inte nicka, klappa, vicka på fötterna eller på annat kroppsligt vis hänga med i musiken. Medryckande är bara förnamnet! Och så låg jag i soffan och log mest hela tiden.
Sicken lördagskväll! Konsert av en av ens favoritartister -- hemma i vardagsrumssoffan! Det gjorde Mikael bra.
Men nu orkar jag inte hålla händerna uppe på tangentbordet mer, så jag ger mig. Ni kan lyssna på Jamie Cullum själva på Spotify eller YouTube, ifall ni inte känner honom än och vill höra hur han låter. (Prova gärna hans version av Rihanna's Don't stop the music. Som lite lagom läcker inkörsport.)
Vi åt pizza hos mamma, som var ensam hela dagen. Hon sa att hon hade tvättat, och "kokat slipsar". Förklaringen kommer av att det inte är så lätt att äta en smältdroppande Dajmstrut, och om man doppar området på slipsen med fläcken i kokande vatten försvinner den. Mamma har gjort så med blusar och skjortor också. Dagens husmorstips. Men det lät för komiskt när hon sa det.
Sen, precis när vi kommit hem och jag hade plockat in mjölken i kylen, såg jag att det var konsert (i Proms-serien) med Jamie Cullum och 27-mannaorkester i Royal Albert Hall i London. På med TV:n fortare än kvickt. Jag är ett gammalt fan! Och hjälp, vad jag njöt!
Jag älskar hans röst. Som Bregott som har fått stå ute nån halvtimme. Och med plötsligt överraskande mörka djup och en vuxen klang som han inte borde ha fått än.
Och så älskar jag hans pianospel. Hans ackord är inte så megajazziga att man smäller av, utan oftast bara lite lockande, som när Allison Krauss sjunger sirensånger i Odysseus/Oh Brother where art thou. Pop och snälljazz och emellanåt en liten nypa Oasis faktiskt, i en ljuvlig blandning. Hans pianospel flirtar ibland lite för mycket för min smak med det gammaldags jazziga, men det står jag lätt ut med. Han måste väl få flippa ur också när han känner för det. Och det är som att se massa råttsvansar flyga på tangenterna. Hans handleder ser väldigt starka ut. En del pianister ser ut som om de klappar pianot, men det gör inte Jamie Cullum. Men det är råttor som leker på tangenterna.
Och synkoperna! Ajajajajaj! Inte bara dem, även de vanliga rytmerna är haunting. Jag är helt slut, för det var bara under ett par smöriga låter jag kunde klara av att inte nicka, klappa, vicka på fötterna eller på annat kroppsligt vis hänga med i musiken. Medryckande är bara förnamnet! Och så låg jag i soffan och log mest hela tiden.
Sicken lördagskväll! Konsert av en av ens favoritartister -- hemma i vardagsrumssoffan! Det gjorde Mikael bra.
Men nu orkar jag inte hålla händerna uppe på tangentbordet mer, så jag ger mig. Ni kan lyssna på Jamie Cullum själva på Spotify eller YouTube, ifall ni inte känner honom än och vill höra hur han låter. (Prova gärna hans version av Rihanna's Don't stop the music. Som lite lagom läcker inkörsport.)
Älskar judendomen
När jag var barn, i sexårsåldern, bodde vi grannar med en ortodox jude. Vi hade likadana hus på Vintergatan i Mölndal. Jag minns hur jag brukade vara inne hos dem när han läste morgonbön varje dag, med remmar virade runt armarna och en liten låda på pannan. Ursäkta om jag inte använder de rätta orden, men jag kan dem inte. Om man i detta fall kan lita på Wikipedia så får ni en bättre förklaring än min:
Tefillin (av tefillah, bön, på hebreiska och arameiska; tefillin är den arameiska pluralformen böner) är två svarta läderkapslar. Den ena fästes men hjälp av en läderrem på överarmen så att kapseln sitter på bicepsmuskeln, och pekar mot hjärtat, den andra ovanpå pannan så att den nedre kanten är i linje med hårfästet. I varje kapsel finns samma fyra stycken ur den judiska Torahn skriven för hand på pergament. På huvudkapseln är dessa skrivna på fyra separata pergamentbitar i varsitt läderfack. På armkapseln är samma stycken samlade på en enda rulle. Texten som står på pergamentrullarna läses som en del av bönerna vid morgongudsjänster. Det finns specifika böner från den judiska bönboken som bes i samband med att tefillin sätts på. I dessa ingår till exempel uppmaningarna att "binda dem (dessa ord) som ett tecken på din arm" och att "de skall tjäna som ett märke mellan dina ögon".
Genom min tro anser jag mig också ha blivit del av Guds förbundsfolk och känner därigenom samhörighet med judarna. Jag älskar deras hängivenhet och är inte bitter för att de dödade Jesus, som en del kristna. De fåtal som ville det kan inte få mig att tycka illa om ett helt folk. Som jag ser det så har de lika stor kärlek till Messias som jag, det är bara att de väntar på honom för första gången, och jag väntar på honom för andra gången.
Sen älskar jag hebreisk musik. Det finns inte mycket som påverkar mig som filmmusiken till Schindlers list, till exempel. Mamma och pappa har varit en del i Israel, i alla fall i sin ungdom, och jag har tittat på diabilder flera gånger. Har alltid velat åka dit själv. Och på familjesemestrarna har mamma och pappa emellanåt sjungit Hava Nagila och andra judiska "klassiker" för att fördriva tiden i bilen. Till skillnad från när de började sjunga gamla psalmer så uppskattade jag det hebreiska sångarvet långt mer än det svenskkristna (t ex "Det gäller att trängas, att tränga sig fram, annars går himlen förlorad". Vad är det för knäpp text???).
En av mina favoritböcker är en serie på tre om Jesu liv, The Kingdom and the Crown av Gerald Lund. Författaren sätter in händelserna ur Nya testamentet i ett judiskt perspektiv och Jesu handlingar kommer i ett nytt ljus när man förstår lite mer om de judiska högtiderna och deras betydelse. Eftersom Jesus själv var jude försökte han givetvis undervisa inifrån judendomen och använda dess egna symboler och betydelser för att lära ut den nya läran. (För övrigt trycktes min review av böckerna i Deseret Books tidning för ett tag sen.)
Hur som helst, vår före detta granne, Peter B****stein (jag är en ny människa och försöker låta bli att skriva om folk på min blogg, som jag inte fått lov av att omnämna), är rabbin och har figurerat i TV vid några tillfällen genom åren. Vi passar alltid på att titta. Jag känner till och med igen honom, hans röst och hans mannerisms, sen min barndom. Han måste ha gjort ett stort intryck på mig! För ett tag sen hittade jag honom på fejan och vi blev vänner. Tack vare det fick jag upp i min newsfeed att han hade taggats i ett foto. Jag antar att det är en omskärelseceremoni, men det framgår inte. Jag blir fylld av glädje när jag ser fotot. Människor som tar sin tro på allvar och som utövar den, är något jag älskar.
Religion och politik är en potentiellt explosiv kombination, och jag har i detta inlägg inte tagit ställning för/mot något politiskt som har med Israel-/Palestina-frågan att göra. Jag har för lite kunskap för det. Men att någon skulle hjälpa både judar och muslimer i det inflammerade området att lugna sig lite och inte bomba först och fråga sen (tja, det var ett stilistiskt övertramp och okänsligt uttryckt, men så tycker nog många att det är), det stöder jag. Fast å andra sidan kom ju inte förlåtelsebudskapet förrän med kristendomen, så det kanske inte går att säga så. Även om Sverige är avkristnat i religiös betydelse, så hänger många kristna idéer kvar och vi har ändå en grundtanke om att man ska tänka innan man handlar, och att tvister löses med tålamod och villighet att stryka ett streck över det gamla. Tänk Grannfejden, som jag sett en eller två gånger. Där handlar det om att bli hörd och förstådd, tagen på allvar av någon, och sen att hitta en gemensam grund att stå på och glömma det gamla grollet och börja på nytt. Nu är ju "grannfejden" i Israel/Palestina på den något större skalan, men jag tror att samma principer borde fungera.
Anyway, det här är ett teoretiskt ämne men ändå märker jag att jag skriver känslomässigt. Och långrandigt. Vad jag menar är att jag blev sååååååå glad när jag såg fotot på fejan. Jag känner gemenskap med och respekt för min gamle granne. Och jag har fler minnen av honom än han tror, som fortsätter att påverka mig. Det är riktigt missionsarbete, det, att genom sin person och sitt handlande i vardagen öka förståelsen, respekten och uppskattningen mellan olika religioner.
Tefillin (av tefillah, bön, på hebreiska och arameiska; tefillin är den arameiska pluralformen böner) är två svarta läderkapslar. Den ena fästes men hjälp av en läderrem på överarmen så att kapseln sitter på bicepsmuskeln, och pekar mot hjärtat, den andra ovanpå pannan så att den nedre kanten är i linje med hårfästet. I varje kapsel finns samma fyra stycken ur den judiska Torahn skriven för hand på pergament. På huvudkapseln är dessa skrivna på fyra separata pergamentbitar i varsitt läderfack. På armkapseln är samma stycken samlade på en enda rulle. Texten som står på pergamentrullarna läses som en del av bönerna vid morgongudsjänster. Det finns specifika böner från den judiska bönboken som bes i samband med att tefillin sätts på. I dessa ingår till exempel uppmaningarna att "binda dem (dessa ord) som ett tecken på din arm" och att "de skall tjäna som ett märke mellan dina ögon".
Genom min tro anser jag mig också ha blivit del av Guds förbundsfolk och känner därigenom samhörighet med judarna. Jag älskar deras hängivenhet och är inte bitter för att de dödade Jesus, som en del kristna. De fåtal som ville det kan inte få mig att tycka illa om ett helt folk. Som jag ser det så har de lika stor kärlek till Messias som jag, det är bara att de väntar på honom för första gången, och jag väntar på honom för andra gången.
Sen älskar jag hebreisk musik. Det finns inte mycket som påverkar mig som filmmusiken till Schindlers list, till exempel. Mamma och pappa har varit en del i Israel, i alla fall i sin ungdom, och jag har tittat på diabilder flera gånger. Har alltid velat åka dit själv. Och på familjesemestrarna har mamma och pappa emellanåt sjungit Hava Nagila och andra judiska "klassiker" för att fördriva tiden i bilen. Till skillnad från när de började sjunga gamla psalmer så uppskattade jag det hebreiska sångarvet långt mer än det svenskkristna (t ex "Det gäller att trängas, att tränga sig fram, annars går himlen förlorad". Vad är det för knäpp text???).
En av mina favoritböcker är en serie på tre om Jesu liv, The Kingdom and the Crown av Gerald Lund. Författaren sätter in händelserna ur Nya testamentet i ett judiskt perspektiv och Jesu handlingar kommer i ett nytt ljus när man förstår lite mer om de judiska högtiderna och deras betydelse. Eftersom Jesus själv var jude försökte han givetvis undervisa inifrån judendomen och använda dess egna symboler och betydelser för att lära ut den nya läran. (För övrigt trycktes min review av böckerna i Deseret Books tidning för ett tag sen.)
Hur som helst, vår före detta granne, Peter B****stein (jag är en ny människa och försöker låta bli att skriva om folk på min blogg, som jag inte fått lov av att omnämna), är rabbin och har figurerat i TV vid några tillfällen genom åren. Vi passar alltid på att titta. Jag känner till och med igen honom, hans röst och hans mannerisms, sen min barndom. Han måste ha gjort ett stort intryck på mig! För ett tag sen hittade jag honom på fejan och vi blev vänner. Tack vare det fick jag upp i min newsfeed att han hade taggats i ett foto. Jag antar att det är en omskärelseceremoni, men det framgår inte. Jag blir fylld av glädje när jag ser fotot. Människor som tar sin tro på allvar och som utövar den, är något jag älskar.
 |
| "Vår" rabbin längst till höger. |
Religion och politik är en potentiellt explosiv kombination, och jag har i detta inlägg inte tagit ställning för/mot något politiskt som har med Israel-/Palestina-frågan att göra. Jag har för lite kunskap för det. Men att någon skulle hjälpa både judar och muslimer i det inflammerade området att lugna sig lite och inte bomba först och fråga sen (tja, det var ett stilistiskt övertramp och okänsligt uttryckt, men så tycker nog många att det är), det stöder jag. Fast å andra sidan kom ju inte förlåtelsebudskapet förrän med kristendomen, så det kanske inte går att säga så. Även om Sverige är avkristnat i religiös betydelse, så hänger många kristna idéer kvar och vi har ändå en grundtanke om att man ska tänka innan man handlar, och att tvister löses med tålamod och villighet att stryka ett streck över det gamla. Tänk Grannfejden, som jag sett en eller två gånger. Där handlar det om att bli hörd och förstådd, tagen på allvar av någon, och sen att hitta en gemensam grund att stå på och glömma det gamla grollet och börja på nytt. Nu är ju "grannfejden" i Israel/Palestina på den något större skalan, men jag tror att samma principer borde fungera.
Anyway, det här är ett teoretiskt ämne men ändå märker jag att jag skriver känslomässigt. Och långrandigt. Vad jag menar är att jag blev sååååååå glad när jag såg fotot på fejan. Jag känner gemenskap med och respekt för min gamle granne. Och jag har fler minnen av honom än han tror, som fortsätter att påverka mig. Det är riktigt missionsarbete, det, att genom sin person och sitt handlande i vardagen öka förståelsen, respekten och uppskattningen mellan olika religioner.
Asså, jag vet att barn svälter...
... och att man inte får säga vad man vill i Kina utan att kastas i fängelse. Jag vet också att folk knappt har nån semester i USA och att deras sjukförsäkringssystem är omänskligt.
Men jag önskar mig ändå att jag såg ut såhär i bikini.
Och jag har inte suttit och letat efter snygga figurer, utan jag kollade bara lite snabbt på Expressen, och så satt den här bilden på startsidan. Som jag har fattat det är det nån modebloggerska på semester nånstans i Asien. Fast jag struntar faktiskt i stranden. Just nu vill jag hellre ha midjan.
Men jag önskar mig ändå att jag såg ut såhär i bikini.
Och jag har inte suttit och letat efter snygga figurer, utan jag kollade bara lite snabbt på Expressen, och så satt den här bilden på startsidan. Som jag har fattat det är det nån modebloggerska på semester nånstans i Asien. Fast jag struntar faktiskt i stranden. Just nu vill jag hellre ha midjan.
Klänning till bröllop
Jag har riktigt längtat efter ett rejält bröllop! Så nu är jag tacksam till Thomas som har gett mig en anledning att köpa en ny klänning.
Pernille har den goda smaken att välja min favoritfärg till bröllopsfärg, cerise med lime. Samma färger som på mitt bröllop, fast jag hade mörkare fuchsia/magenta också. Men jag kan inte låna nåt av Ellen, för den sparvens kläder kommer jag inte i. Mammas garderob är knöfull, men jag betvivlar att hon har nåt jag vill låna, förutom de kläder jag själv gett henne som har varit för små för mig... Så jag måste köpa en ny klänning. Pernille säger såklart att hon inte vill be folk ha på sig vissa färger, för hon vet hur svårt det är att hitta grejer som passar, som är anständiga, och som man har plånbok till. Men när hon väljer cerise så måste jag ju bara hänga på.
För nån dryg månad sen köpte jag en tygpion på Etsy som är helt i linje med bröllop. Om det matchar vad det nu blir för klänning kan det bli en snygg accessoar. Om det inte riktigt blir samma färg kanske jag kan ha den i håret. Men visst är den fin!
Här är några klänningsidéer:
Monsoon, $£65, med en cerise bolero över. Lite för dyr. Finns annars till och med i min storlek!
Jen Clothing, kläder som passar LDS standards. Kostar $109 och de har den inte i min storlek. Men man kan få en rabattkod på 10%.
Shabby Apple. $130, fast i färgen Pink Sapphire. Och den finns i min storlek. Och man får 20% rabatt nu.
Den här från Marks & Spencer är på rea för £35 och jag gillar den verkligen. Men de hade slut på min storlek.
Denna hade jag också kunnat tänka mig, nu för £39,50.
Monsoon, £110. Vill inte ens ha den fast den heter Anya...
Dessa från Teatro (hittar man bl a på Haléns och från diverse ställen i England) verkar bäst hittills:
Debenhams, halva priset, nu £60. Det skulle finnas en jacka till också, men den hittade jag aldrig. Kanske är slut.
På Nordstrom börjar vi snacka priser. Denna kostar nästan 3 000:-.
Jag tänker göra mig ett bättre fynd än så!
Pernille har den goda smaken att välja min favoritfärg till bröllopsfärg, cerise med lime. Samma färger som på mitt bröllop, fast jag hade mörkare fuchsia/magenta också. Men jag kan inte låna nåt av Ellen, för den sparvens kläder kommer jag inte i. Mammas garderob är knöfull, men jag betvivlar att hon har nåt jag vill låna, förutom de kläder jag själv gett henne som har varit för små för mig... Så jag måste köpa en ny klänning. Pernille säger såklart att hon inte vill be folk ha på sig vissa färger, för hon vet hur svårt det är att hitta grejer som passar, som är anständiga, och som man har plånbok till. Men när hon väljer cerise så måste jag ju bara hänga på.
För nån dryg månad sen köpte jag en tygpion på Etsy som är helt i linje med bröllop. Om det matchar vad det nu blir för klänning kan det bli en snygg accessoar. Om det inte riktigt blir samma färg kanske jag kan ha den i håret. Men visst är den fin!
Här är några klänningsidéer:
Monsoon, $£65, med en cerise bolero över. Lite för dyr. Finns annars till och med i min storlek!
 |
| Andra raden, längt till vänster. Om nån inte begrep det. |
Den här från Marks & Spencer är på rea för £35 och jag gillar den verkligen. Men de hade slut på min storlek.
Monsoon, £110. Vill inte ens ha den fast den heter Anya...
Dessa från Teatro (hittar man bl a på Haléns och från diverse ställen i England) verkar bäst hittills:
På Nordstrom börjar vi snacka priser. Denna kostar nästan 3 000:-.
Jag tänker göra mig ett bättre fynd än så!
Världens sötaste solhatt
Denna hittade jag hos nienie, från Banana Republic. Så urgullig.
Eller är det bebisrumpan som är gullig och så får hatten oförtjänta pluspoäng?
Hur som helst är jag lite förälskad i hattar, har alltid varit. Men jag har sånt litet huvud, och särskilt avlångt, och extra platt bakhuvud, så jag tycker inte jag är så snygg i hatt. Men vad underbart det vore att tjusa omkring sig på semestern i ovanstående hatt. Eller att sitta på balkongen och läsa med den på! Jag kanske skulle stå ut med ljuset då! Solglajjer räcker liksom inte.
Och nu skeppar Banana Republic/Gap till Sverige! Fast man kanske kan hitta en hatt närmare än så. Eller så är sommaren slut.
Hejhej, har visst ätit "sur" mjölk till frukost.
Eller är det bebisrumpan som är gullig och så får hatten oförtjänta pluspoäng?
Hur som helst är jag lite förälskad i hattar, har alltid varit. Men jag har sånt litet huvud, och särskilt avlångt, och extra platt bakhuvud, så jag tycker inte jag är så snygg i hatt. Men vad underbart det vore att tjusa omkring sig på semestern i ovanstående hatt. Eller att sitta på balkongen och läsa med den på! Jag kanske skulle stå ut med ljuset då! Solglajjer räcker liksom inte.
Och nu skeppar Banana Republic/Gap till Sverige! Fast man kanske kan hitta en hatt närmare än så. Eller så är sommaren slut.
Hejhej, har visst ätit "sur" mjölk till frukost.
Bortkastad lyx
Medan kycklingsoppan kokar ihop gjorde jag ett test på Expressen som går ut på att se om man kan se skillnad på dyra och billiga (annars likadana) plagg. Jag brukar alltid ha rätt i Allt i hemmets Spara och slösa, så jag trodde det skulle gå rätt bra här också. Typ att man kan se när snittet är bättre eller själva sömnaden är mer arbetad.
Men pinsamt nog fick jag bara 3 rätt av 10. Det vill säga att dyra kläder är rätt så bortkastat på mig. Det hade jag aldrig trott. Jag skäms lite nu.
Men det går nog över om jag läser om svältande barn eller så...
Apropå svält så är det nu ett par timmar senare. Jag avbröt skrivandet osedvanligt häftigt när Mikael påpekade att det rykte fasligt ur grytan. Jäpp, smarta jag hade satt på 10:an istället för 2:an och hela botten av soppan var bränd. Jag hällde av det som inte hade kokat fast i botten och kryddade på lite extra för att dölja den svaga bräntsmaken. Vi blev mätta och det var till och med rätt gott. Men jag tänker inte diska kastrullen ikväll.
Ser ni vilken av klänningarna som är dyr?
Men pinsamt nog fick jag bara 3 rätt av 10. Det vill säga att dyra kläder är rätt så bortkastat på mig. Det hade jag aldrig trott. Jag skäms lite nu.
Men det går nog över om jag läser om svältande barn eller så...
Apropå svält så är det nu ett par timmar senare. Jag avbröt skrivandet osedvanligt häftigt när Mikael påpekade att det rykte fasligt ur grytan. Jäpp, smarta jag hade satt på 10:an istället för 2:an och hela botten av soppan var bränd. Jag hällde av det som inte hade kokat fast i botten och kryddade på lite extra för att dölja den svaga bräntsmaken. Vi blev mätta och det var till och med rätt gott. Men jag tänker inte diska kastrullen ikväll.
Förväntningar?
Brukar bara läsa folks bloggar i Reader-appen i telefonen, men av nån anledning gick jag in på Gnilschens "riktiga" blogg alldeles nyss och såg att hon har listat min blogg under "Bloggar som roar". (Jag har nog ett svagt minne av att jag visste att hon hade länkat till mig, men med dåligt minne får man uppleva allting så många gånger...)
Omedelbart händelseförlopp:
1) Weeeeeeeeeee! Hon tycker min blogg är rolig!!!!! [Blir superglad]
2) Men o hjälp, vad ska jag skriva nu som är roligt? Tänk om jag aldrig kommer på nåt roligt mer?
Jag vet att det inte är Jante eller Murphy, men vad kallas den lagen som gör att man överger en positiv, behaglig tanke på sin egen förträfflighet för en negativ, orolig tanke? Görfort dessutom? Kan vi inte bara kalla den lagen för värdelös!!!!!!!!!!
Omedelbart händelseförlopp:
1) Weeeeeeeeeee! Hon tycker min blogg är rolig!!!!! [Blir superglad]
2) Men o hjälp, vad ska jag skriva nu som är roligt? Tänk om jag aldrig kommer på nåt roligt mer?
Jag vet att det inte är Jante eller Murphy, men vad kallas den lagen som gör att man överger en positiv, behaglig tanke på sin egen förträfflighet för en negativ, orolig tanke? Görfort dessutom? Kan vi inte bara kalla den lagen för värdelös!!!!!!!!!!
Sportinlägg på Überseriöst??????????!!!!!!!!!
Det är nåt med fotboll och tjejer just nu. Sverige ska spela mot Japan ikväll, typ. Nån hade stenhårda insparkar och det kunde visst bli farligt för svenskorna. Vill ni veta mer så kan ni nog få mer information än så precis var som helst. Jag är inte känd för mina djuplodande och/eller briljanta sportinlägg.
Däremot såg jag en rolig sak på Aftonbladet, i samband med kvällens kamp.
Ni kan nog inte klicka i det här på min blogg, för jag bara klistrade in det från Aftonbladet, men gå dit om ni absolut vill rösta och se resultat. Den som röstar på Fuji och Sudoku fälls för landsförräderi antar jag. För sport är ju så viktigt.
P.S. Apropå sport så var jag i Köpenhamn en gång när Sanne skulle flytta till Tenerifa och gå på universitetet där. Vi var ett helt gäng (alla danska utom jag) som precis skulle gå över gatan precis där Ströget börjar. Jag såg nån kille med bautastor kamera och mikrofon med virkat huvud på andra sidan övergångsstället. Misstänkte att det var TV. Som den oemotståndligt charmiga jag är (och då var jag även smal och snygg) magnetiserade jag killen med micken så att av alla i gruppen vände han sig till mig och frågade nåt om "kampen ikväll". Jag svarade nåt på svenska om att jag inte hade den blekaste aning om dansk sport för jag är svensk. Han fattade inte vad jag sa, och gick snopet därifrån. Där försvann min chans att vara med i dansk TV.
Och apropå danska -- vad var det med hon på Sveavägen som först frågade om vägen och sen svarade mig på engelska??? Eller den gången när jag sa Undskyld när jag hade krockat lite med nån i trängseln i Odense, och så började personen ifråga skratta. Jag har ju inte precis tur med min kommunikation... Och så ska vi få in en danska i familjen. Hoppas det går bättre :)
Däremot såg jag en rolig sak på Aftonbladet, i samband med kvällens kamp.
LANDSKAMP: Vad föredrar du?
Ni kan nog inte klicka i det här på min blogg, för jag bara klistrade in det från Aftonbladet, men gå dit om ni absolut vill rösta och se resultat. Den som röstar på Fuji och Sudoku fälls för landsförräderi antar jag. För sport är ju så viktigt.
P.S. Apropå sport så var jag i Köpenhamn en gång när Sanne skulle flytta till Tenerifa och gå på universitetet där. Vi var ett helt gäng (alla danska utom jag) som precis skulle gå över gatan precis där Ströget börjar. Jag såg nån kille med bautastor kamera och mikrofon med virkat huvud på andra sidan övergångsstället. Misstänkte att det var TV. Som den oemotståndligt charmiga jag är (och då var jag även smal och snygg) magnetiserade jag killen med micken så att av alla i gruppen vände han sig till mig och frågade nåt om "kampen ikväll". Jag svarade nåt på svenska om att jag inte hade den blekaste aning om dansk sport för jag är svensk. Han fattade inte vad jag sa, och gick snopet därifrån. Där försvann min chans att vara med i dansk TV.
Och apropå danska -- vad var det med hon på Sveavägen som först frågade om vägen och sen svarade mig på engelska??? Eller den gången när jag sa Undskyld när jag hade krockat lite med nån i trängseln i Odense, och så började personen ifråga skratta. Jag har ju inte precis tur med min kommunikation... Och så ska vi få in en danska i familjen. Hoppas det går bättre :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)