tag:blogger.com,1999:blog-5033272335423113699.post5841960476167013293..comments2024-01-27T16:47:17.733+01:00Comments on Überseriöst, verkligen: Hade glömtAnja Olergårdhttp://www.blogger.com/profile/11707672550708801004noreply@blogger.comBlogger5125tag:blogger.com,1999:blog-5033272335423113699.post-69067387911489577352014-03-02T01:18:47.725+01:002014-03-02T01:18:47.725+01:00Jag känner till tre män som haft ME, varav två nu ...Jag känner till tre män som haft ME, varav två nu är friska. Men vi har verkligen inte särskilt många män i föreningen eller forumen på Fejan, men jag kan inte procenten män/kvinnor. Kan inte heller prevalenssifrorna, delvis för att det finns flera diagnoskriterieuppsättningar och de är olika strikta och yield olika antal. Men att ME är dubbelt så vanligt som MS har jag hört nånstans och fastnat på. Och att MS får tjugo gånger så mycket forskningspengar som ME. Så det händer väl grejer, men inte jättefort. Det bästa spåret nu är två norska cancerläkare som upptäckte att en cancermedicin botar 67% av alla med ME. Det pågår forskning på samma medicin även i London och på Stanford (tror jag). Men man vet fortfarande inte vilken process i medicinen som botar ME eller vad som orsakar sjukdomen, så det ska bli intressant att följa med. Tack för omtanken Monnah. Beklagar verkligen att dina vänner fått ME! Men man behöver inte bli så sjuk som jag, även om jag inte ens är sämst i spannet. Tar man tag i det asap och proffsvilar, så har man vissa chanser att det ska gå tillbaka. Hälsa dem lycka till, och du får gärna ge ut min mailadress om de undrar nåt.Anja Olergårdhttps://www.blogger.com/profile/11707672550708801004noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-5033272335423113699.post-80100853988947085492014-03-01T23:35:47.071+01:002014-03-01T23:35:47.071+01:00Men jag undrar! Inom loppet av några månader har t...Men jag undrar! Inom loppet av några månader har tre av mina bekanta fått en ME-diagnos och jag har i kyrkan i Sverige träffat på minst fem som har det. SÅ ovanligt är det väl inte? Vad är det som händer i forskningen? Jag blir frustrerad över att det inte "händer mer". Det kan ju inte bara accepteras att kvinnor (har aldrig hört talas om män) i sina högglansdagar ska förtvina till något som är "inget"?! Jag förstår att det är jobbigt att behöva försvara dig själv inför dig själv. :( Kram.Monicahttps://www.blogger.com/profile/17666773131921074139noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-5033272335423113699.post-27602572776587530322014-02-28T22:21:38.334+01:002014-02-28T22:21:38.334+01:00Hej alla saror! Vad skönt det är att bli förstådd!...Hej alla saror! Vad skönt det är att bli förstådd! Jag har hört samma tanke som du nämnde, Sara G, fast av en amerikan: If somebody drops an insult, don't pick it up. Det är klokt. Fast egentligen inte helt relevant, för kvinnan var absolut inte avogt inställd till mig. Det var mer mina känslor som var frustrerade och negativa, inte hennes. Men tanken att man själv kan välja och inte bara reagera är ju ändå viktig och i det här fallet tog jag liksom emot en dålig känsla som den andra inte ens menade att ge mig! Det är inte lätt att vara människa :)Anja Olergårdhttps://www.blogger.com/profile/11707672550708801004noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-5033272335423113699.post-67019483824604410012014-02-28T12:10:34.371+01:002014-02-28T12:10:34.371+01:00Jag tror att det handlar mycket om att man så gärn...Jag tror att det handlar mycket om att man så gärna vill framstå som normal och därför dömer man dels den andra som oförstående och sig själv som misslyckad, eftersom man kom till korta i normalitetsförsöken. Kommer att tänka på två saker i det sammanhanget: <br />Du skall icke döma. Inte dig själv och inte någon annan. Dvs om du accepterar situationen precis som den är utan att göra dig föreställningar om vad hon ev tänker om dig utan bara är vänligt närvarande så behöver du inte känna dig onormal. Hon kanske inte ens uppfattade att det var en ansträngd situation.<br /><br />Det andra (som jag lärde mig i en buddhistisk bok) är att om man tänker att man inte måste ta emot allt som sänds så kan man låta det gå tillbaka till avsändaren. Om någon skickar ett brev som du inte öppnar så kan det inte såra. Då kan man vänligt tänka att det var feladresserat, hon var nog dåligt informerad. I just det här fallet (liksom så fort jag är i centrum och träffar folk så känner jag mig oftast besvärad för att jag drar på mig mer uppmärksamhet än jag önskar) var hon väl vänligt intresserad och hela skeendet utspelade sig egentligen i ditt huvud, för precis som du säger så var hon ju vänlig. Om hon sedan kan förstå eller inte förstå är kanske mindre viktigt utan det viktiga är hur man dömer eller låter bli att döma sig själv. Varför skulle vi döma dem som har turen att inte förstå men ändå möter oss med ett försök? Vi vet ju vart vi ska vända oss för att få fullständig förståelse och acceptans, hur många friska kan glädja sig åt det? Alltså är det nog något annat som väcker vår frustration i mötet med friska.<br /> <br />Känner att jag trasslar in mig lite här. Sarahttps://www.blogger.com/profile/12256629626819961167noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-5033272335423113699.post-39074701301845701712014-02-28T09:31:57.293+01:002014-02-28T09:31:57.293+01:00Åhh vad jag känner igen mig. Hatar att försöka för...Åhh vad jag känner igen mig. Hatar att försöka förklara hur jag mår för folk jag möter. Så energikrävande och oftast förnedrande. Har visserligen blivit bättre på att stå upp för mig och sjukdomen under åren. Men kan som du ha olustiga känslor i dagar efter ett möte med människor som inte kan förstå. Har också lärt mig att det inte är värt att ens försöka förklara, gör mer skada än nytta. Men det händer ändå att jag står där framför någon och försöker.....suck.<br />Ja tänk om vi bara var lite trötta vilken lycka. HihiSara Bobergnoreply@blogger.com