tag:blogger.com,1999:blog-5033272335423113699.post3595490060704957928..comments2024-01-27T16:47:17.733+01:00Comments on Überseriöst, verkligen: Äntligen!Anja Olergårdhttp://www.blogger.com/profile/11707672550708801004noreply@blogger.comBlogger2125tag:blogger.com,1999:blog-5033272335423113699.post-90266968010946088652014-12-17T02:52:30.219+01:002014-12-17T02:52:30.219+01:00Men du kan befria mig! Medan jag läser är jag befr...Men du kan befria mig! Medan jag läser är jag befriad, och en hel stund efteråt också. Nåt med att kärlek befriar.Anja Olergårdhttps://www.blogger.com/profile/11707672550708801004noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-5033272335423113699.post-58879291572484699772014-12-16T10:15:21.438+01:002014-12-16T10:15:21.438+01:00Åh, det här var en sorgligt inlägg. Och du har rät...Åh, det här var en sorgligt inlägg. Och du har rätt i att du på ett sätt är kidnappad av sjukdomen och det finns inget jag kan säga här i kommentarerna för att befria dig. Det är så svårt ibland att se skillnad på de motgångar som förfinar min kärna genom att putsa bort det som inte är jag, och de svårigheter som fördunklar möjligheten att leva mitt jag. <br /><br />Man är ju ensam med sin sjukdom men det är en stor sorg att vara nära anhörig också, det är en förlust att mista det friska jaget även i relation och vardagsliv. Så i sorgen kan man mötas och ingen behöver bära den ensam. ALnoreply@blogger.com