Goda forskningsnyheter

Dr Ian Lipkin vid Columbia University, är tydligen en av världens främsta immunologer. Han ville forska på me och blev alldeles chockad när han fick nej för första gången i sitt liv på en funding application. Men jo, jobbar man med me finns det några ettöringar längst ner i burken bara. Men då händer det fantastiska att Vanessa Li, mycket svårt sjuk me-patient, startar en crowdfunding och Lipkin får sina pengar. Tyvärr tog Vanessa Li sitt liv här rätt så nyss, och man har beslutat att utge rapporten till hennes ära.

Rapporten då? Jag har fått tag på Colombias press release:

Drs Lipkin, Hornig and colleagues discover robust evidence that chronic fatigue syndrome is a biological illness
February 27, 2015

Immune Signatures in Blood Point to Distinct Disease Stages, Open Door to Better Diagnosis and Treatment

(Ni som tyckte det räcker att veta att man har hittat robusta bevis för att me är fysiskt, att det finns markörer i blodet hos me-patienter som varit sjuka max tre år, dvs detta kan utvecklas för att diagnostisera med biomarkör i blodprov! De förstår också av detta att immunförsvaret rör sig i stadier och att kunskap om detta kan leda till mediciner. Jag är fnitterglad!!!)

Men här är det hela, för den som vill.
NEW YORK (Feb. 27, 2015) —Researchers at the Center for Infection and Immunity at Columbia University’s Mailman School of Public Health identified distinct immune changes in patients diagnosed with chronic fatigue syndrome, known medically as myalgic encephalomyelitis (ME/CFS) or systemic exertion intolerance disease. The findings could help improve diagnosis and identify treatment options for the disabling disorder, in which symptoms range from extreme fatigue and difficulty concentrating to headaches and muscle pain.

These immune signatures represent the first robust physical evidence that ME/CFS is a biological illness as opposed to a psychological disorder, and the first evidence that the disease has distinct stages. Results appear online in the new American Association for the Advancement of Science journal, Science Advances.

With funding to support studies of immune and infectious mechanisms of disease from the Chronic Fatigue Initiative of the Hutchins Family Foundation, the researchers used immunoassay testing methods to determine the levels of 51 immune biomarkers in blood plasma samples collected through two multicenter studies that represented a total of 298 ME/CFS patients and 348 healthy controls. They found specific patterns in patients who had the disease three years or less that were not present in controls or in patients who had the disease for more than three years. Short duration patients had increased amounts of many different types of immune molecules called cytokines. The association was unusually strong with a cytokine called interferon gamma that has been linked to the fatigue that follows many viral infections, including Epstein-Barr virus (the cause of infectious mononucleosis). Cytokine levels were not explained by symptom severity.

“We now have evidence confirming what millions of people with this disease already know, that ME/CFS isn’t psychological,” states lead author Mady Hornig, MD, director of translational research at the Center for Infection and Immunity and associate professor of Epidemiology at Columbia’s Mailman School. “Our results should accelerate the process of establishing the diagnosis after individuals first fall ill as well as discovery of new treatment strategies focusing on these early blood markers.”

There are already human monoclonal antibodies on the market that can dampen levels of a cytokine called interleukin-17A that is among those the study shows were elevated in early-stage patients. Before any drugs can be tested in a clinical trial, Dr. Hornig and colleagues hope to replicate the current, cross-sectional results in a longitudinal study that follows patients for a year to see how cytokine levels, including interleukin-17A, differ within individual patients over time, depending on how long they have had the disease.

Stuck in High Gear

The study supports the idea that ME/CFS may reflect an infectious “hit-and-run” event. Patients often report getting sick, sometimes from something as common as infectious mononucleosis (Epstein-Barr virus), and never fully recover. The new research suggests that these infections throw a wrench in the immune system’s ability to quiet itself after the acute infection, to return to a homeostatic balance; the immune response becomes like a car stuck in high gear. “It appears that ME/CFS patients are flush with cytokines until around the three-year mark, at which point the immune system shows evidence of exhaustion and cytokine levels drop,” says Dr. Hornig. “Early diagnosis may provide unique opportunities for treatment that likely differ from those that would be appropriate in later phases of the illness.”

The investigators went to great lengths to carefully screen participants to make sure they had the disease. The researchers also recruited greater numbers of patients whose diagnosis was of relatively recent onset. Patients’ stress levels were standardized; before each blood draw, patients were asked to complete standardized paperwork, in part to engender fatigue. The scientists also controlled for factors known to affect the immune system, including the time of day, season and geographic location where the samples were taken, as well as age, sex and ethnicity/race.

In 2012, W. Ian Lipkin, MD, director of the Center for Infection and Immunity, and colleagues reported the results of a multicenter study that definitively ruled out two viruses thought to be implicated in ME/CFS: XMRV (xenotropic murine leukemia virus [MLV]-related virus) and murine retrovirus-like sequences (designated pMLV: polytropic MLV). In the coming weeks, Drs. Hornig and Lipkin expect to report the results of a second study of cerebrospinal fluid from ME/CFS patients. In separate ongoing studies, they are looking for “molecular footprints” of the specific agents behind the disease—be they viral, bacterial, or fungal—as well as the longitudinal look at how plasma cytokine patterns change within ME/CFS patients and controls across a one-year period, as noted above.

“This study delivers what has eluded us for so long: unequivocal evidence of immunological dysfunction in ME/CFS and diagnostic biomarkers for disease,” says senior author W. Ian Lipkin, MD, also the John Snow Professor of Epidemiology at Columbia’s Mailman School. “The question we are trying to address in a parallel microbiome project is what triggers this dysfunction.”

Co-authors include Andrew F. Schultz, Xiaoyu Che, and Meredith L. Eddy at the Center for Infection and Immunity; Jose G. Montoya at Stanford University; Anthony L. Komaroff at Harvard Medical School; Nancy G. Klimas at Nova Southeastern University; Susan Levine at Levine Clinic; Donna Felsenstein at Massachusetts General Hospital; Lucinda Bateman at Fatigue Consultation Clinic; and Daniel L. Peterson and Gunnar Gottschalk at Sierra Internal Medicine. The authors report no competing interests.

Så smart men ändå så dum!

Igår var jag så smart att jag skulle ta av locket till kastrullen med champinjonsoppa (som jag gjort!). Jag var så närvarande i nuet att jag såg på locket att handtaget inte var av plast. Så jag stack in saxen som låg bredvid, och aktade mig sålunda från att ta på ett kokhett lock. Jag kände mig så stolt.

Däremot förstod jag inte vad som hände när jag en sekund senare känner nåt som bränner på lillfingret. Men jag rör ju inte locket? Nej, men smarta jag var så upptagen av locket att jag inte tänkte på att ta av locket helt från kastrullen utan bara lyfta det lite åt sidan. Och då kom det varm ånga på min hand. Som jag inte fattade förrän Mikael reste sig och ropade Kallvatten! Kallvatten! Kallvatten! Trots att det gjorde ont i ångan, fattade jag inte vad jag skulle med kallvatten till. På allvar tog det en stund innan det klickade, men jag lydde innan jag fattade, för så brukar det funka när jag är trög och Mikael varnar mig för något. Så när jag stoppade lillfingret i det iskalla kranvattnet fattade jag först inte att jag hade bränt fingret. Men jo, det märktes sen, när jag tog ut mitt numera isande finger ur strålen och det började bränna direkt. Lite pyssel, och upp å ner från soffan, skölja med jämna mellanrum, precis vad jag behöver. Och när jag duschade idag fick jag akta mig för att hålla fingret i vattnet, det var för varmt. Men jag har alltså duschat! Kändes som jag gick ner 2 kg i navelludd, smuts under naglarna, dubbla hälar (bort med sånt där rivjärn) och allmän smuts. Det är rätt skönt att duscha, men det är också jobbigt. Så jobbigt att jag inte orkar varje vecka. På sommaren är det lättare, man kan lufttorka, men på vintern när man dessutom har så mycket torr död hud överallt. Man kan ju inte bara dribbla med nån liten stråle här och var. Välkomna förresten till bloggen om ingenting, idag klagar vi på olika aspekter av att duscha och inte.

Men tillbaka till soppkastrullen. Varför aktar vi oss inte mer för farliga saker? Jag tycker inte det är kul när folk leker med bilen i halka, för att jag var med när Johan kraschade vår bil på gatan bredvid infarten. Alltså, han körde nästan så långsamt det går, men bilen gled som en puttekula, och såklart rätt in i en lyktstolpe, som tryckte in ena bakdörren som när man knycklar ihop en papperslapp. Dessutom har pappa varit med i en bilolycka där en bröt nacken och en landade med ansiktet i ett träd. Så bilar skämtar jag inte med. Där aktar jag mig, inte minst också för att två av mina godaste vänner har whiplashskador och det kan gå riktigt illa.

Vatten kan man kanske inte dö av, vatten på spisplatta i ett normalhem, men man borde ju ha respekt för det. Men det har i alla fall jag inte. Har mer respekt för ugnen, tänker alltid efter vad jag gör så jag inte bränner mig.

Och stora vatten har jag riktig respekt för, eller rädsla. Och eld, liten eller stor. Mikael var på brandövning med civilförsvarskurs härom veckan och han fick släcka en brinnande docka med en filt. Han sa att det var jättesvårt! Nån i gänget klarade det inte ens. Man tror ju att det bara är att lägga en jacka över nån som brinner och så är det fixat. Om det finns veck på filten så fortsätter det brinna där. Elden hittar verkligen syret, och det är en kamp att släcka.

Så vad menar jag med det här långa inlägget? Att jag nog är överdrivet rädd för getingar, och underdrivet rädd för varma grytor med kokande vatten. Och lagom rädd för fula gubbar och inbrottstjuvar, hoppas jag. För det är jag lite rädd för, men så lite att jag sällan tänker på det. Hoppas det är lagom.

Det ena du vill

Mammas morfar brukade svara Det ena du vill, det andra du skall. Eller Din vilja står i skogen och växer. Tänk, så många generationer senare lever uttrycken kvar. Det ena jag vill, det andra jag skall är nästan livsdevisen för en me-sjuk!

Jag har ju sagt att jag alltid drömmer om massa saker, nu senast har det varit att ha 100-årsfest med Mikael och att åka till Sardinien. Jag vill också gärna flytta. Men det andra jag skall! Tycker dock om att tänka på roliga fester och härliga resor, hellre än att hela tiden oja mig över hur dåligt jag mår.

Så för att tillämpa gammelmorfars filosofi:

Jag vill -- köpa yttepyttelitet skrivbord och ha laptop på och börja skriva en av böckerna som skriker högst om att få komma ut.

Jag skall -- sitta i sängen och tänka och skriva anteckningar i anteckningsboken som Mikael köpte särskilt för ändamålet.

Det är inte jättekul att beskära sina drömmar, men bättre att det bidde en tumme än att det bidde ingenting.

Dålig dag

Jag fick som jag ville och sov elva timmar på raken i natt. Men det hjälpte inte! Jag orkade inte gå upp förrän efter halv sju, och jag brukar ha min gräns på 18.00. Men nej, jag orkade liksom aldrig gå upp, så till slut fick jag göra det ändå. Vid det laget hade jag varit på så dåligt humör att jag först tänkt tvinga med mig Mikael till Ikea för att trösta mig, men när jag insåg att jag inte orkade det, tänkte jag att vi skulle gå på dejt på pizzerian, men när jag inte orkade det heller gick jag bara upp och försökte leva upp till att jag inte stinker, det vill säga tog på rena strumpor och underkläder, duttade deodorant (fast jag tar väldigt lite för det innehåller typ aluminium och allsköns kemikalier) och en halv droppe parfym. Och var så sur och fet att jag bestämde mig för att måla naglarna sen på natten. Först gjorde jag kardemummamuffins som blev övergräddade med en minut, att det kan göra sån skillnad, och sen stekte jag fem pannkakor i vår pyttelilla teflonpanna och åt med grädde och jordgubbssylt och ett rejält glas mjölk. Riktigt comfort food. Men mitt humör var fortfarande som om jag hade ett stort skavsår, fast nånstans inuti snarare än på hälen. Vet inte alls vad det var som skavde. Igår kände jag mig riktigt oövervinnerlig, heter det så? Var glad för allt och inget. Idag var jag sur för allt och inget. Men jag är faktiskt -- och det här kan Mikael tacka sin lyckliga stjärna för -- väldigt bra på att inte låta en surhet som inte beror på Mikael inte heller gå ut över honom. Ibland när jag är på dåligt humör så har han inte ens märkt det. Då kan jag svara att det är för att han inte har gjort nåt dumt än. Men det gjorde han alltså inte idag så jag har inte haft nåt särskilt att vara sur över. Och det är jag lite sur på nu. Fast jag inte har så mycket att klaga på längre, jag har ju nagellack och allt. Och så har jag sett på Skavlan, som jag brukar gilla, och ännu bättre, så såg jag på Varg Veum. Jag gillar serien och vid det här laget känner jag karaktärerna så det är ganska lätt tittning. Och med text. Idag har Mikael knappt sagt nånting utan att jag har fått fråga om. Har bara inte fattat nånting. Eller kunnat säga mycket. Stod och tittade på muffinsformen en lång stund medan jag bara kunde stappla fram vill du ha..., vill du ha... Vet att det kognitiva blir värre när jag blir värre, men igår skröt jag och var så glad för att jag nu äntligen har hämtat mig från julen, på ovanligt lång tid. Och så förstörde jag det med en komettur och orkar varken klä på mig, hämta posten eller slänga sopor idag, bara steka pannkakor och på samma gång baka tolv ynkliga små muffins som blev för torra. Vad ska man vakna på fel sida för? Varför ska elva timmars sömn, som låter som det mest underbara minst hälften av er skulle kunna önska er, hrm, jag menar betala dyyyyrt att få. Var är jag? Jo, att elva timmars sömn känns i kroppen som 2 1/2. Det är så orättvist. Att jag är sur, tvär, godissugen, arg för att jag är fet och allmänt sur och arg och trött på allt. Jag hatar verkligen att må så. Det är obehagligt att ha en sorts inneboende som är otrevlig och som man inte tycker om.

Kan man gnälla mer än såhär?

Stanna kvar på bloggen, ni kan ha tur!

5 saker

5 saker jag är tacksam för
Kometen
Mikael
Att vi inte har massa jobbiga problem eller gräl
Mikaels barn, mina syskon, mina föräldrar. Och sex avkomlingar!
Att jag inte är så sjuk som man kan bli
Att jag äntligen har hämtat mig från jul

5 saker jag är stolt över
Att jag är på gott humör ofta, sällan blir arg eller sur. Mer än fem minuter.
Att jag kan vara glad och positiv och till och med rolig trots svår sjukdom
Att jag kan bli så snygg när jag blingar till mig
Att jag har sån bra fyndförmåga. Även om jag överutnyttjar den.
Att jag inte ger upp.

5 saker jag är bra på
Skratta, skämta, glömma det negativa
Ge komplimanger
Vara omtänksam och generös
Skriva
Drömma

5 saker jag lyckats med
Sluta vara så otålig
Döma folk för fort
Ibland i alla fall, sluta störa mig på dumma folk
Acceptera många jobbiga saker
Glädjas åt det jag har istället för att längta efter saker

5 saker jag gillar med min kropp
Min hy är slät och ganska fin
Jag har fina drag i ansiktet, gillar mina ögon och min mun
Jag har inte så hängiga bröst
Jag har långa ben
Jag stinker inte

Ja, det kunde varit bättre. Jag kan säga sakerna, men detta känns inte som mitt ärligaste inlägg.

Säg, varför känns det som om man ljuger för att man säger nåt bra med sig själv? Andra behöver inte vara bäst i världen på nånting för att jag ska uppskatta och berömma. Varför ljuger jag om jag inte är bäst?!?!

Bara en enda ros på ett evigt klänge

Fast detta är ingen ros. Ibland överträffar verkligheten dikten!


Måndagsbuketten

En vintervit skönhet. Hade jag valt vit brudbukett hade detta varit den perfekta förlagan. Ni har sån tur som får blommor av mig varje måndag :)

Greige?

Vet inte vad jag gillar bäst, den gustavianska stilen, bokhyllan eller stråkkvartetten på toapaus. Typ allt som jag gillar mest på samma bild.Lite färg hade inte skadat, men det kan jag ordna på andra ställen i lägenheten, f'låt vååååningen.

Är inte detta...

...världens coolaste ide! Färglägga Klimt. Äntligen kan jag få göra konst!!!

Drömlägenhet

Så här ska det bara se ut.

Bröllop

Den här looken är så fin. Men den hade inte funkat på mig, då, tjock, nästan 40, med kort, mörkt hår. Som sagt är jag redan gift, men man måste väl second guess sin brudklänning resten av livet. Särskilt som man två år före vigseln var smal som en vidja.

Nåja, nån dag ska jag komma över det. Och glädjas åt att jag är snäll och rolig och älskad.

Så sant som det är sagt

Tutu

Att få ha tyllvolangkjol på jobbet varje dag måste ju betyda att det är ett väldigt romantiskt arbete att vara ballerina. Arbete å arbete, hon roar sig säkert bara. Som jag som är sjuk, alltid får ta sovmorgon och kan ligga på soffan med pralinasken på magen hela dagen.

Ja men då så. Då var det avklarat.

Längesen...

...vi hade en lama här på bloggen. Passa på och njut, jag vet inte när nästa blir.

Kors i taket

Snö i Venedig!

Dagens klokord

Dagens naaaw

Hundens mamma var sjuk idag, så jag missade hundens reaktionen på att katten har legat på vår soffa, ätit från hennes matskål, samt blivit torkad på tassarna av hennes handduk. Fast jag hade ju missat det ändå, för hon kommer många timmar innan jag vaknar. Men ni fattar. Det hade varit kul att se.

Idag satt katten förresten mellan vår ytterdörr och vår parkeringsplats och till synes väntade på Mikael när han kom hem. Men den följde inte med in. Så även om den kändes läskigt smal på nacken så får den nog mat nånstans och planerar inte att byta till vår familj. Skönt, även om både vanna och katten är gulliga. Jag hatade verkligen hunden härom dagen när hon först väckte mig efter sex timmars sömn, men jag tog nya sömnpiller för det var fyra timmar kvar tills matte skulle komma. Men då väckte hunden mig igen, efter två, och det kändes som börtslösade sömnpiller och en urusel natts sömn. Men natten till idag sov jag 10 timmar i ett svep, så det blev nästan folk av mig idag. Hoppas på elva, tolv inatt, då ska jag försöka orka byta lakan.

Skakar på huvudet

Måste sluta läsa Aftonbladet.

Idag rapporterar de om att Anders Borg ska skilja sig för att han har träffat en annan.

Att skilja sig för att man har träffat en annan, att råka falla för nån, man kan inte styra sina känslor. Jag blir så trött på sån skit. Det är trams! Man väljer att bli kär. Man kan välja att låta bli. Det första ögonblicket av förälskelse kan man inte styra, men det är ett val om man vill fortsätta att ge den kemikaliebaserade känslan rum i ens hjärta och hjärna. Man kan påminna sig om att man är gift, köpa blommor till sin fru och gå hem och krama sina barn. Eller så kan man, som i detta fallet, ignorera de varningsklockor som borde ringa när Sveriges otrohetsminister (ja, jag försökte vara rolig nu eftersom hon startade den där otrohetssajten) blinkar åt en.

Tror folk verkligen att det här är rätt sätt att göra saker och ting?

I have confidence!

På nån av våra BBC-kanaler var det Proms-konsert med Rodgers/Hammerstein-tema. Och en av bitarna var I have confidence från Sound of Music. Den är bara genial, hela musikalen alltså. Om jag bara fick ta med mig en cd till en öde ö skulle det nog vara den. Den har allt. Typ.

Men den där I have confidence, den har stannat i mitt huvud i flera dagar och poppar upp med jämna mellanrum. Det är helt klart en bra låt att ha i the soundtrack of one's life. Att bli glad och tro på sig själv, hjälp vad bra!

Förresten har jag fått reda på att min dearly beloved John Rutter, som har skrivit de vackraste julmelodierna jag vet, och som kan få mig att gråta som ingen annan, har me. Synd för honom, men jag fick än mer respekt och beundran för honom nu.

Hybris

Jag måste ha drabbats av storhetsvansinne. Se bara på några av de senaste bilderna som är ahem överdrivna.

Men kanske till nästa flytt.

Test-rätt???

Man ska inte tro på allt man läser i tidningen.

DN påstår nämligen att jag vet mer om modern vetenskap än 73% av de tusentals som gjort testet (har tyvärr ingen länk, jag gjorde det på telefonen förut ikväll).

Möjligtvis är jag duktig på att göra tester, men eftersom jag inte gick igenom svaren och alltså inte vet om jag fick rätt eller fel på dem jag gissade på, så har jag inget annat att säga än att om detta är vad Sveriges folk vet om vetenskap så är det illa ställt.

Jag är nämligen inte bara kognitivt handikappad, utan också utpräglad humanist och språkmänniska, var sämst i min klass i matte på högstadiet (alla utom jag och en till började på teknisk eller natur, förvisso...), och har inte ens läst biologi, fysik eller kemi på gymnasiet, utan endast ett förfärligt ämne som hette naturkunskap och som handlade om att gå ut i naturen och plocka tio växter. Jag ids inte ens plocka sju blommor under huvudkudden på midsommar, vem tror att jag gör det för sämre skäl än en blivande man...

Min lärare i matte sa däremot det oerhört logiska att man inte kan få femma i matte om man går humanistisk, då hade man gått natur. Hon verkar helt ha missat att olika linjer har olika kunskapskrav. Fy vad jag inte gillade henne. Men å andra sidan fick jag en eller två femmor som jag inte vet om jag förtjänade, så det gick nog på ett ut. Jag tror jag gick ut med 4,7 i medel och läxläsning var inte min ivrigaste fritidssysselsättning. Så det gick rätt bra med tanke på den ansträngning jag la på saken. Ja, och så gammal är jag att jag fick 1-5 i betyg, i ämnen, inte kurser. Graven ropar på mig. Fast ni som läser här är kanske nästan lika gamla själva, det tänkte jag inte på! Jamendåså. Har ni också blivit så gamla att ni talar om er ungdom som väldigt svunnen, och er avföring? Veckans Skavlan säger jag bara. 25 år och avföringsmeisterin, med många avväpnande leenden. "Charmen med tarmen", har ni läst den?

Gå i alla fall in på DN och gör vetenskapstestet om ni behöver förströelse. Gör gott för självförtroendet. Jag ska utmana Mikael. Jag kan inte riktigt bedöma om han får alla rätt. Bara 2% får det.

Han frågade förresten om jag ville lära mig ett nytt engelskt ord igår, och det ville jag såklart. Vi diskuterade dock inte hans ohemula fräckhet i att anta att jag inte redan kunde det! Fast det kunde jag inte, så...

Ordet var bår, i nån vers i Nya testamentet. Jag skulle inte tro att King James använder ordet gurney, inte ens stretcher. Mikael berättade att ordet var beir, uttalas som bear, björn. Jag tycker ju direkt att ordet låter som fornengelska med nordiska rötter. Mikael påstod att det var tyskt, men whatever. Tror till och med att beran betyder bära på Old English.

Ja, fast detta ordet var egentligen en pall som man satte en kista på och bar (Jairus dotter -- så hon var rejält död och inte bara nydöd, eftersom de fått fram svepning och kista), och vi säger ju än idag pallbärare. Eller tänker jag på engelska nu? Klockan är sen och jag ska nog börja konsumera fina men ickeförpliktande bilder istället.

Varning för känsligt innehåll

Jag tog av mig smyckena och finblusen och tog på mig fleecetröja när vi kom hem. Ett bra tag senare såg jag mig i spegeln och tänkte: Vilka fina bröst jag har! 44 år gammal och de hänger inte nere på magen. Men så kände jag efter om det var nåt fuffens, och då hade jag behå på mig. Min bästa dessutom. Men man får väl vara glad ändå.

Förresten skulle jag tänka snälla och ljuvliga tankar. Särskilt om mig själv. Och då kan jag erkänna att jag fick ett anfall av avundsjuka förut idag. Folk har långt fint hår, som låter sig stylas, de har små fina figurer och bruna ben, har söta barn, är på utflykter, har yrken och pengar och åker på semester och är så himla lyckade att jag blir ledsen. Jag vet en person som slutade med Facebook för att allas framgångar blev för jobbiga att läsa om eller se bilder på. Jag är så väldigt o-lyckad. Inga barn, inget jobb, inga pengar, inga resor, tjock och sjuk. Och så börjar jag bli så trög att det snart bara är i långsam skrift som jag hinner vara rolig.

Och så mår jag inte bra för att jag är avundsjuk.

Men så kommer jag ihåg att jag skulle tänka snälla och ljuvliga tankar. Även om mig själv. Och jovisst har jag känslor inför det som fattas i mitt liv. Men det kanske kallas sorg, inte avundsjuka. Och eftersom jag tvättat håret, sminkat mig och suttit upp vid ett matbord länge, så är det också ett litet anfall av "utmattningsdepression".

Så nu passar ljuvliga tankar bra. Alla hjärtans dag handlar inte bara om min kärlek till andra, utan minst lika mycket om min kärlek till och fördragsamhet med mig själv. Den är ju en förutsättning för den andra.

Så, nej, idag är jag god och ljuvlig, inifrån och ut.

Precis som du. <3

Grattis på alla hjärtans dag

Här får ni lite ögongodis som går i kärlekens tecken. Man kan älska många saker och det gör jag. Fast mest älskar jag min man, fast jag har inget foto av honom som går i cerise, som är dagens tema.

Jag har inte orkat resa mig upp ur sängen, så jag är inte säker än på hur dagsläget är. Men vi har fyra olika planer för olika energinivå, där den högsta nivån är trerätters på Stortorgskällaren i Gamla stan, och den lägsta är att Mikael hämtar en pizza åt mig. Jag blir nöjd med vilket som.

Hoppas ni får mycket kärlek idag!

Snabbsänka

Jag fick mina journaler från galloperationen. Egentligen var jag mest intresserad av vad de använde för sövmedel vid operationen och om jag reagerade normalt eller var svårväckt. Men nu stod det inget om det specifikt. Om jag måste opereras igen -- och det är alltid en risk för försämring vid ett sånt trauma för kroppen -- så hade det varit bra att veta vad som funkade eller inte.

Däremot fick jag provresultat från före operationen. Jag har inte orkat slå upp vad alla förkortningar betyder, men det var en hel del som var utanför referensområdena, och det ska jag gräva lite i, när jag orkar.

Ett prov skulle vara på max 3 men var på 24. Det heter CRP eller snabbsänka, för att märka infektion eller inflammatorisk aktivitet i kroppen. Nu minns jag inte precis, men vid en bakteriell hjärnhinneinflammation kunde man visst ha över 200, lunginflammation kunde vara 50. Så 24 är i sammanhanget lågt bland infektioner, men med tanke på att till och med 10 anses förhöjt och kan användas för att spåra t ex cancer i kroppen, så är det ju helt klart ett tecken på att nåt är på gång i min kropp. En låggradig infektion/inflammation. Jag har ju influensasymptom varje dag, ont i halsen, febrig om jag inte bara legat stilla hemma, snuvig, sjukdomskänsla. Men jag är inte "sjuk", jag är ALDRIG sjuk, inte på tio år har jag smittats av en enda sak, förutom magsjukan nu i december. Men inga förkylningar, ingen influensa. Ingenting. Så det är ME som manifesterar dessa förhöjda värden. Som om jag vore lite sjuk. En halv lunginflammation. År ut och år in. Inte konstigt att jag är trött.

Läkarn jag har nu är bra, så jag ska kolla alla mina prover som jag har hämtat ut, och se vad som dels är utanför referensområdena och dels lm nåt ändrar sig. Det blir ett litet detektivarbete att rota i det, jag får se det som ett äventyr!

Plötsligt händer det

Jag köper melatonin från utlandet. Från början fick jag det på recept av sömnutredningsläkaren, sen av vc-läkaren i ett par år. Apotekets variant heter circadin och ingår inte i högkostnadsskyddet, vilket gjorde att det kostade mig ett par tusen om året, om jag räknar rätt. Men plötsligt såg jag melatonin på ett flygplatsapotek på Sicilien. Receptfritt och billigt! Efter det lärde jag mig att melatonin är ett kroppseget ämne och inte ett läkemedel i vanlig bemärkelse, och att det därför räknas som kosttillskott i många länder och alltså inte är receptbelagt. Jag hoppas inte nån känner en iver att anmäla mig nu, jag har tagit upp saken med min läkare, han vet allt om alla mina mediciner och att jag av ekonomiska skäl köper mitt eget melatonin till cirka 1/6 av priset på apoteket. Jag köper inte från verygoodmedicinewepromise.tn. Min bror har till ecempel köpt hemma i USA, där står det bredvid c-vitaminet i mataffären helt oskyldigt. Så trots att jag teoretiskt sett gör nåt som är fel, tycker jag i praktiken att jag gör rätt. Typ. Och det är ju som sagt ett kroppseget ämne, brukar jag säga. Plus att jag kan producera ett recept på det i morgon dag, eller nästkommande vardag, och då får man skaffa det var man vill, har jag förstått det som.

Men så insåg jag plötsligt en sak. Kroppseget ämne, det är ju Levaxin också, och insulin. Jag vet inte om man kan mörda nån med en överdos av sköldkörtelhormoner. Hjärtklappning är tecken på för hög dos, så kanske kan man framkalla några farliga hjärtproblem. Man kan definitivt göra det med insulin.

Så bara för att nåt är ett kroppseget ämne är det inte fritt fram att ta hur du vill, det argumentet håller inte. Jag tar också högdos av d-vitamin, 10000ie. Det har rättat till min dygnsrytm med.ca 3-4 timmar, vilket jag kämpat med i åratal utan resultat. Så jag fortsätter ett tag till, och ber läkaren remissa provtagningar med jämna mellanrum. D-vitamin är fettlösligt, så eventuellt överskott följer inte med kisset ut bara. Alltså, till och med vitaminer och mineraler låter så oskyldiga men kan faktiskt göra skada.

Men till och med läkaren sa att det var ett kroppseget ämne och...

Så vad jag menar är att man aldrig kan sluta tänka. Plötsligt kan man slå hål på ett argument som har hållit i flera år.

Som att jorden är platt och att solen rör sig runt henne.

Trött på att gråta?

Jag ska fylla min hjärna med ljuvligheter och livets goda i en vecka.

Inget elände för karina hansen, inget 15-dagars bebis med mässlingen, inget död och svält och krig och flykt, nej, nu måste jag sluta göra lista över elände innan jag kommer till pedofiler, för det tål man ju verkligen inte att tänka på.

Jag ska tänka på ljuvligheter.

Flytta?

Jag gillar variation. Jag har bott i samma lägenhet i sju år (eller är det sex år?) och det känns som väldigt länge. För länge, typ. Så nu har jag fått för mig att vi ska flytta till andra sidan rondellen. Det finns ett 55+-boende där och mina föräldrar bor där. Lägenheten ovanför deras är till salu. Den är bara fyra kvadrat större än vår, men har jättehögt i tak vilket ju skapar mer rymd. Det finns en liten yta i sovrummet som ser perfekt ut för ett litet skrivbord där jag kan ha min laptop och skriva böcker. Och innan vi flyttar skulle vi såklart gå igenom alla våra saker mycket noga, göra oss av med sånt vi inte vill ha eller behöver och sen bara packa ner resterna på ett superorganiserat sätt. Vi skulle också hitta två Howardsoffor på blocket. Huset har hiss och låst ytterdörr så vi skulle slippa betala för larm. Och så är hyran 500:- mindre än här. Med det och larmet skulle den totala boendekostnaden kanske bara bli marginellt högre än här, även om det skiljer 7-900 000:- på vad den kostar och vad vi får ut. Detta satt jag och räknade på en natt. Det kan såklart inte vara mycket fel på saker jag räknar på efter att jag har tagit sömnpiller.

Jag berättade om mina "planer" för Mikael ikväll. Och la till att om han dör så kan mamma och pappa hjälpa mig. Fast då sa han att de också kommer att vara döda då, om jag inte planerar hans bortgång till nästa vecka. Det gör jag ju inte, och jag har helt glömt bort att mina föräldrar kan bli gamla och dö. Har alltid trott att de ska hjälpa mig när Mikael har dött. Men Mikael tror mer på rut, hemtjänst, assistent, vad mitt hälsoläge nu skulle kräva. Däremot har jag ju räknat med att rituximab ska göra mig frisk om fem år, och Mikael ska leva då, så hela problemet kanske är ur världen tills dess.

Mikael, som brukar tycka att verklighet och exakthet är viktigare och intressantare än idéer och drömmar, lät mig hållas och var bara lite ironisk när jag tyckte att vi skulle flytta för att jag tycker det skulle vara roligt.

När jag sa att vi skulle göra oss av med allt gammalt och organisera erkände han att det var en bra idé. Jag sa inget om att man inte behöver flytta för att göra det. Fast däremot sa jag att jag inte tror att jag ska orka skriva böcker bara för att vi flyttar och jag får ett skrivbord. Men man kan drömma!

Så böcker drömmer jag vidare om, en flytt är nog egentligen mer en mardröm än en dröm. Men när jag blivit frisk ska ni få se på andra bullar. Som jag har bakat själv!

Spännande dag

Var hos ny läkare på vårdcentralen idag. Det gick bra, han visste litegrann om me och trodde inte jag var sjuk i huvudet. Så skönt!! Blev så lättad och full av adrenalin att jag tänkte ta kometen och köpa pizza -- och kebabsallad till Mikael som är duktig med lchf igen -- eftersom Mikael säkert skulle vara trött när han kom hem vid sjutiden. Men jag lyckades tänka den kloka tanken att jag skulle lugna mig en liten stund och se hur det kändes sen. Då orkade jag såklart inte, men det var ju rätt att jag inte gjorde nåt annat när jag bara var i gasen, inte pigg egentligen. Jag hade nämligen inte orkat varken tvätta håret eller sminka mig inför läkarbesöket, såklart att man inte ska åka på komettur då! Men jag är så stolt över mig själv att jag kom ihåg att tänka på saken! Det kan verka som en självklarhet, men när man precis har använt allt man hade i hjärnan för läkaren, och är full av adrenalin och aktivitetslust, så är det väldigt svårt att komma ihåg att vara klok.

Sen har jag äntligen kommit ihåg att rekvirera mina journaler från galloperationen på sös för ett drygt år sen. De ställde ju in operationen när jag kom ner till operationssalen, och det visar sig att icd-10 har en kod för "vi gjorde inget". Den heter Z530. Det stod att åtgärden inte utfördes pga kontraindikation. Vet inte alls vad som menas med det. I journaltexten stod det att man av "adekvata" skäl ställde in operationen. Ha! Jag hade inga som helst problem med det, jag fick nån tusing som plåster på såren, och var de stressade eller trötta så vill jag mycket hellre ställa in än riskera nåt. Hur som helst, journaltexten som beskrev själva operationen i minsta detalj var jättespännande men svårförståelig. Dock fattade jag en sak, och det var att de släppte ut luften ur magen när de hade opererat klart. Det kallades för exsufflera. Haha! Jag är en ihopsjunken sufflé.

Jag var förrrsten också jätteduktig nästan hela kvällen och vilade fast jag ville göra massor av saker, särskilt hjälpa Mikael med middagen.

IoM:s rapport om me/cfs, som kom igår efter 1 1/2 års arbete av femton personer, orkar jag inte säga nåt om än. Den var bra, det orkar jag säga. Men det finns bättre referat än mitt, och inte orkar jag länka till dem heller. Men om ni är intresserade så var artikeln i NY Times bra, googla på det och SEID.

Dagens åsikt

Jag lyckades inte få hit själva bilden men hoppas att ni kan använda länken. Om inte, kan jag förklara att det är ett foto av en vacker man i moderna fina kläder, i Florens. Han har skägg. Och jag vet att skägg är modernt.

Men jag gillar inte att få hår i munnen.

Har ni bara män till att titta på dem, så varsågoda. Min man har jag hellre praktisk användning för.

En man med skägg väcker upp känslor hos mig, det är sant, men känslan är att jag vill att han ska raka sig, inget annat.

Så jag antar att jag är gammal och träig och inte hänger med i modet. Det händer ju oftare nu när jag tittar på The Sartorialist att jag tycker kläderna ser ovettiga ut än snygga.

On the Street…La Fortezza, Florence http://www.thesartorialist.com/men/on-the-street-la-fortezza-florence-11/

Dagens klokord

Är det varannan dag?

Är det jag som inbillar mig, eller gråter jag varannan dag och är glad varannan? Idag har jag i alla fall inte gråtit, men det var nära, men bara för en fin kommentar eller två.

Sen har jag gjort nåt viktigt också, det kanske hjälpte (plus legat i soffan och sjungit till Så ska det låta!). En kvinna från P3 hade en liten telefonintervju med mig idag som research för ett program om insomni. Hon hade hittat mig tack vare min blogg, som hon dessutom sa att hon gillade! Ja, ni hör ju, en sån dag kan man inte gråta. Min insomni är så tätt förbunden med min me, så det gick inte att hålla det borta från intervjun. Men hon skulle föreslå att de kunde göra nåt om me också kanske, och då blir jag ju överlycklig!

Och sen har jag faktiskt inte haft migrän idag! Och sov elva timmar.

Men Mikael hade sett ett par personer i kyrkan idag som inte var lyckliga. En som håller på att skiljas till exempel. Det är synd om människorna!

Så jag skickar många kramar via etern!

Det är för mycket död nu

Förutom min goda vän Carla, så dog för nån dag eller två sen en stor me-aktivist/me-sjuk av heart failure. Jag har haft ont i hjärtat idag och min vilopuls efter 1 1/2 timme stilla i sängen är 96.

Jag är inte beredd att dö, jag är absolut inte färdig för att Mikael ska dö. Allt det här döendet får mig att må dåligt. Jag klarar det inte riktigt. Jag är labil till att börja med på grund av Carla, sen blir jag rädd för döden i allmänhet men Mikael i synnerhet, och ovanpå det så känns hjärtat konstigt. Jag tror ingalunda att jag är döende, många med me har struliga hjärtan, men sällan några direkt farliga fel. Och jag är undersökt av hjärtspecialist; litet och fint hjärta. Men det är ändå jobbigt att vara sin egen kropps dörrvakt i brist på bättre arbetsbeskrivning. När det kommer nåt måste jag veta om det är nåt vi bara ska släppa in och inte bry oss om, eller om denna nissen är potentiellt farlig och bör kollas upp extra. Hur kan jag veta vad som är farligt och inte. Jag vill inte ha det ansvaret. Kan ju inte fråga läkare om allt, Jo, jag har haft ont i tummen i två veckor...

Men det är tungt nu. Den här senaste försämringen tar stenhårt på psyket, som redan var upptaget med döden. Nu känner jag att jag har lust att gå tillbaka till affären där man köper livshändelser och reklamera den här me:n och byta den mot semester på Barbados istället. För det här med me får ni ge till starkare människor än jag. Jag har gråtit sex gånger idag. Det kostar vad jag inte har!!!!! Och jag kan påpeka att det är görsvårt att gråta utan att få migrän. Och jag får inte ta triptaner som jag vill, så här är jag, labil över försämring, dödsrädslor, gråter så jag får migrän, som redan var värre än vanligt pga försämringen. Alltså, BYTE.

Jag kan inte mer. Men så säger folk till sin tränare också, och så får hen ut två repetitioner till av personen. Så jag antar att jag visst kan klara det här. Men jag vet inte hur.

Och där stoppade jag det sjunde lipet.

Men jag mår fortfarande illa.

Knep

Ni vet de där robotkontona som de rensade bort på instagram så folk miste massa följare? Jag har råkat ut för det här på bloggen, fast tvärtom. Istället för att det blir en kommentar när jag svarar, så blir det två. Jag försöker inte blåsa upp några siffror här på bloggen, utan jag står helt frågande, tillika irriterad, inför detta faktum.

Däremot tror jag att "bevisa att du inte är en robot" syns för er fortfarande, men man kan bara strunta att fylla i den, i alla fall kan jag det. Nån vänlig själ får gärna säga om den är kvar och/eller om man kan strunta i att fylla i den.

Känd i centrum

Jag var på utflykt med kometen idag. Orkade absolut inte det, men behövde det för själen. Det rensar skallen lite, både bokstavligt och bildligt, plus att jag fick postat ett brev och hämtat mediciner. Jag hade också hunden med mig, hon var hos oss hela kvällen idag, och det är ju lite roligt. Mamman till hennes ägare hade en komet som Vanna älskade att åka på. Det märks att hon är van. I bättre väder hoppar hon upp på den i farten. Vanna sprang så fort och så levnadsglatt, det var underbart att se. Hon springer ifrån kometen fast hon är så pytteliten, men orkar inte springa så fort särskilt länge. Hon sprang också upp på det oplogade gräset och försvann nästan i snön, bara öronen stack upp och fladdrade i farten. När jag var inne på apoteket osv satte jag henne på sitsen och svepte in henne i min filt. Hon såg ut som ET.

Vårt första stopp var pressbyrån för ett frimärke. Det gick ju på några sekunder men när jag kom ut hade jag glömt var jag gjorde av nycklarna. Inte i fickan, inte i väskan, var är de?? De satt kvar i kometen!!! Vilken tur att det gick så fort och att ingen körde iväg med kometen!!

Det stod ett ungdomsgäng utanför pressbyrån. När jag åkte därifrån ropade nån efter mig att vi skulle köra ikapp. Då gasade jag. Kommer ihåg att jag har blivit ropad efter i centrum av ungdomar förr. Så är det väl när man blir gammal och handikappad, det är inte killarna som ropar efter en längre, utan ungdomsgängen...

Jag blev i alla fall väldigt glad när jag först kom ut till kometen. Dels träffade jag en tjej som började prata om kometgaraget, och jag lyckades svara som en helt normal människa! Men sen när jag öppnade garaget och såg kometen blev jag på så gott humör av de fina rosa streamersarna på styret. Jag fick dem av min tvilling S när jag "firade" 20 år med ME i höstas. Jag har inte åkt komet på länge, fast jag ska väl inte skylla på det, jag glömmer ju saker på 1-2 sekunder. Jag hade i alla fall glömt av dem. Men när jag såg dem nu blev jag så glad. Vill gärna bli känd av ungdomsgäng i centrum som tanten med komet och streamers :)

Fast jag tar det lite lugnt, nästan alltid, eller i alla fall när jag kommer ihåg det. Jag har inte kört på någon eller något än så länge. Och det är bra, för jag tror inte jag har nån drulleförsäkrkng.

Undrar vad jag skulle gjort om den blev stulen.

Det är inte lätt att ha bara en hjärncell.

Men jag är glad nu i alla fall, dels för så mycket stöd på bloggen och annorstädes, och dels för utflykten. Jag kommer dock inte att vara särskilt nöjd de närmaste dagarna, utan tycka att utflykten absolut inte var värd priset.

Men idag var det värt det. Så jag njuter av det, än så länge.

Tycker synd om

Jag har det lite jobbigt nu, det går neråt och jag orkar inte kämpa emot, så jag blir deppig också. Vaknar för tidigt, och att inte sova som jag bör gör också att jag blir markant sämre. Plus att varje gång jag vaknar 5 timmar för tidigt måste jag ta mer sömnpiller. Jag vill ju ta så lite som möjligt, men jag måste somna, inte bara vila. Och jag tar ett sånt där fetpiller som jag kallar dem, som jag gick upp 10 kg av i höstas. Och så blir jag stressad för jag redan är för tjock. Men jag får ta saker i den ordning de måste komma. Och så får jag träna mig på att inte beat myself up för att jag glömmer påminna Mikael i tid om viktiga saker. Det är ingen som helst ordning här i huset, jag håller inte reda på nåt, och Mikael gör så gott han kan med jobb, matinköp, middagar, städning, träning och diabetesvård. Och trösta mig när jag gråter, fast han sover ofta när jag gråter. Kanske tur, han har så det räcker. Vi hoppas kunna byta lakan under 2015.

Jag vill i alla fall tröstäta, men gör det inte. Dels är jag rädd för fetpillrena, dels orkar jag inte åka och köpa remi i hemlighet på hemköp, dels så har jag glömt vad jag skulle säga. Jag vill hellre ha mat. Just nu drömmer jag om mammas köttfärsgryta med morötter och vete. Det är väl bra ruggigt väder-mat? Eller ruggigt humör-mat :)

Jag gråter i alla fall inte nu. Carlas död har annars haft mig gråtande varje dag och det är inte ett dugg roligt. Kostar jättemycket energi och huvudvärk. Jag låter kall som is, men hoppas jag kan komma över det så fort som möjligt, jag orkar inte. Orkade egentligen inte koka snabbmakaroner idag. Det är vad jag orkar på en dag, inte duscha och tvätta håret, bara klä på mig mys- och fleece- och koka snabbmakaroner till resterna av köttfärssåsen. Vilket rikt, händelsevälsignat liv! På samma gång som jag är jättearg på det, är jag ledsen, men vågar inte tänka på det, då gråter jag bara, och jag orkar inte med mer känslor och mer tårar och mer huvudvärk. Ska jag gå till psykolog och be om hjälp att inte gråta, inte sörja, inte bli ledsen när mitt liv blir mindre, och snart bidde det bara en tumvante?

När min normalnivå ändrar sig mot det sämre (som den gjort varje halvår i 20 års tid) så blir jag oerhört labil, gråtig, orolig, känslomässigt svag. När jag inte vet än hur det nya kommer att bli, kommer jag inte att orka åka komet längre? Kommer jag inte orka vara med när vi har besök hemma, kommer jag inte att orka gå hemifrån ens till läkarbesök? Vad jag _pissar_ på den här sjukdomen nu!!!

(Pardon my French.)

Dagens hjärnsläpp

Reste mig upp ur soffan, gick och snöt mig, men det kom typ inget. Blev lite perplex och sur och förstod inte varför jag hade tvingat mig upp om jag inte var mer snuvig än så.

Fast då kom jag på att jag hade rest mig upp för att smörja in händerna.

Idag stör jag mig på...

Lite migrän, så lite att jag inte vill ta gift, jag menar triptan, men så mycket att jag blir trött och på dåligt humör. Och hela tiden är i valet och kvalet om jag ska ta triptan i alla fall. Och man ska ju ta tidigt. Fast inte mer än tre dar i veckan. Det går inte ihop. Och så slutar det med att jag har haft migrän i tolv timmar innan jag till slut tar det usla pillret. Men jag vet inte vad jag ska göra!

Min vänstra tumme som har gjort ont i en vecka. Efter ett par oförklarligt onda dagar glömde jag av mig och lyfte stekpannan, bara en teflon alltså. Sen gick tummen inte att använda alls. Och nu har jag med tusen små stretchövningar och daglig voltarensalva äntligen börjat kunna använda den igen. Så då glömmer jag av att akta mig och lyfter ner Vanna från sängen. Med bägge händerna, givetvis, men det räckte tydligen. Ikväll kunde jag inte knäppa upp behån utan att flämta av smärta.

Min hjärna. Är så trög, fattar så lite, minns så lite. Är som mormor, morfar och farmor var innan de dog. Långsam, halvborta, men glad ändå. Fast sur.

Nacken. Som knakar som fyrverkerier och förvärrar migränen. Blir så trött på ont. Men det finns folk som har det värre.

Att det alltid finns folk som har det värre.

Och sen är det bara småsaker, som avundsjuka, talanglöshet och lite gammal hederlig fetma.

Jo, och att jag skrev ett långt inlägg när jag hade datorn framme, men missade att spara det, så bara det halvtrista utkastet fullt med fel finns kvar. Men jodå, en rätt passande metafor för mig och mitt liv.

Middag!

Jag nämnde nåt med tacos härom dagen och idag hade Mikael köpt tortillabröd och köttfärs, och dessutom färska pappardelle! Jag gjorde köttfärssås till imorgon och tacos till idag. Allt medan Mikael var på träningen. Och det var så underbart roligt att laga mat, särskilt några av mina favoriträtter. Och för att det var så längesen. Och för att jag kom ihåg att koncentrera mig och inte skar mig. Ett steg närmare mindfulness.

Idag är en bra dag. Samma skräp som vanligt med kroppen, men om man får ha lite kul känns det ok.

Attackhunden

Hunden som Mikael passar är ju en liten flickdocka, typ. Älskar uppmärksamhet som när vi får besök, älskar att bli kliad, älskar Mikael. Hon brukar vara rätt seg och mest ligga och vila och sova här hemma, förutom när Mikael går ut med henne. Och förutom när hon blir kliad då.

Härom veckan när Mikael var hon sin mamma, hade han med sig Vanna, som gick som ett tryffelsvin och luktade precis överallt på marken. Mikael räknade snabbt upp att det på och runt tomten fanns katter, hundar, kaniner, får och rådjur. Vad många spännande dofter! Annars är det inte mycket som lockar henne till mer än att höja ögonbrynen och vända fram magen som man ska klia.

Men idag kom de hem i snön efter en promenad. Vanna älskar snö och hon blir alltid piggare efter en promenad. Så idag rusar en glatt vildsint hund in och vill busa med mig. Hon morrar, låtsasbiter och vill att man ska jaga henne. Hon står lite som en fotbollsmålvakt, än beredd att rycka åt höger, än åt vänster. Fast jag tror hon till och med är snabbare än Ravelli och grabbarna. 

Vanna tycker nog själv att hon är en stor, hemsk och farlig hund, trots att hon är nån decimeter eller två hög. Mikael brukar kalla henne för Attackhunden. Det är så surrealistiskt med tanke på att hon oftast är en söt liten flicka, vän och blid. Men Attackhunden vill busa med handduken Mikael torkar hennes tassar med efter promenaderna. Man ska slita lite lagom i handuken, som hon biter i, och morrar åt. Idag såg jag Attackhunden i full mundering och jag skrattade så gott åt henne. Sen skulle Mikael lämna henne hos ägaren, och Vanna satte iväg som skjuten ur en kanon och var borta vid den andra gården innan Mikael ens hade kommit förbi våra rosbuskar. Hon var som en ny hund. 

Det var härligt att skratta också. Tänk att folk dör varje dag. Vad mycket sorg och smärta det finns på jorden. Tur att det finns så många skäl att skratta också. Och jag tackade Mikael idag för att han inte hade dött.

För det skulle underlätta om folk höll sig vid liv ett tag nu. Vi vill inte att det regnar katter och hundar, som anglofilerna säger, utan att över huvud taget tala om döden visserligen. Jag är nog trött i huvudet. 

Tack för att ni lever och får mig att skratta.

Era nära och kära är lite lyckligare för att ni finns. Underskatta inte den stora tjänsten man gör nån genom att inte dö, den dagen heller!

Carla

Jag skrev ett avskedsbrev igår som skulle läsas upp för Carla när hon hade kommit hem från sjukhuset igår. Jag kände att det var bråttom, hon kunde bli medvetslös fort och då skulle det vara försent.

Så jag satt halva kvällen igår och halva natten och skrev vad som kändes som det viktigaste jag nånsin har skrivit.

Jag vet inte om hon fick höra det, för hon har redan gått bort. De trodde hon hade 1-2 veckor kvar, men det blev 1-2 dagar. Californien känns så oerhört långt bort.

Visst var hon fin?