Att klä ut sig

Nu är det ju utklädningsmecka. Jag kom på att jag och Mikael skulle vara Sheldon och Amy Farrah Fowler. Så grymt roligt.

Jag har också varit inne på att hitta en pensionärsklänning på myrorna, spraya håret vitt och sätta det i knut, gå extra kutryggig och skippa behån (för er som är annorlunda formade än jag betyder det att brösten då hänger ner till magen).

Mikael undrar om jag verkligen vill gå på den där festen, och det vill jag inte, men jag skulle vilja orka klä ut mig. Tycker det är kul. Lite eskapism!

Fast jag vill ju inte _vara_ någon annan, det är ju som Anja jag har Mikael. Och det blir förhoppningsvis ordning med mig när jag får rituximab eller nån annan medicin som de kommer på botar våra abnorma hjärnor.

Men om jag skulle vara ett djur, så har jag alltid tänkt delfin. De har roligt i vattnet, kommunicerar, hjälper människor.

Men jag har ändrat mig. Jag vill vara en get. Den geten som studsar i den där videon, Crazy Baby Goat.
Här är den.

Ditt pinsammaste ögonblick?

En gång var jag hos gynekolog, en överläkare på sjukhuset, pga min förmodade endometrios. Han försökte orientera sig i närområdet med något verktyg och frågar om det går bra.

Jag ligger med snippan i vädret, såklart det inte går bra!

Men jag sa: Det är ju inte precis skönt.

Va?! Skönt!! Det ordet nämner man inte för en underredesläkare.

Och jag som bara, som jag brukar, försökte använda humor, denna gången en festlig underdrift, för att detronisera den lite pinliga situationen.

Det är nog när jag kände mig dummast nånsin.

Men jag har två till.

Var på nyårsfest i högklackat. Hade me, så jag var trött, men inte värre än att jag orkade bete mig rätt normalt på festen. Kanske satt ner och vilade medan några dansade osv. Men så är vi ett gäng, bland dem killen jag är kär i, som dansar tillsammans i en ring. En dansar in i mitten och får applåder, ni känner igen situationen från apornas hem på zoo. Ja, så hamnade jag i mitten, trött, hade svårt att komma på några grymma mooves, hjärntrötthet, ni vet, och var dessutom rätt mör i kroppen. Så rätt vad det är ramlar jag bara in i nån, inte ett litet omärkligt snedsteg, utan som om marken hade rört sig i Lustiga huset. Eller om man hade varit stupfull, vilket jag inte var då eller nån annan gång eftersom jag inte dricker. Jag vet inte om det här ens blev ett minne i de andras hjärnor, men jag minns det så väl, för att jag först inte kunde tänka, sen inte kunde dansa, sen inte ens stå på benen, och allt detta framför massa folk som var snyggare, i alla fall självsäkrare och friskare än jag (fast jag hade strl 38). Jag tycker inte om att vara klumpig. Tycker bättre om gracil och graciös, men det är jag inte.

Det tredje tillfället är också sen jag blev sjuk. -- Betyder det att jag inte gjorde bort mig före det eller att jag har glömt av det? -- Jag gick i en kör, Borås Vokalensemble. En duktig kör, mest yrkesmusiker, ett par timmar sittande, sjungande, och framförallt i princip direktsjungning efter noter. Det var befriande underbart att slippa traggla med alla stämmor med plinket e plonket, men det krävdes mycket koncentration nästan hela körövningen. Jag älskade det dock och hade aldrig slutat om jag inte blev för sjuk. Ja, men så en gång hade jag haft paraply med mig och kom inte på det förrän nere vid porten. Gick upp igen och ser körledare precis i färd med att stänga dörren. Jag hittar inget i huvudet som man kan säga, och det enda jag får fram är Stopp i lagens namn.

Jag fick mitt paraply i alla fall.

Ja, å, fy

True dat

Viktigt i jul

Sång till Karl-Bertil Jonsson, 14 år - Tommy Körb…: http://youtu.be/W69uYdVIDGg

Jag har alltid tyckt att Kalle Anka klockan tre var det sanna kännetecknas på en god, svensk jul.

Idag chockade jag mig själv med att tycka att Karl-Bertil Jonsson bär på ett bättre julbudskap, inte stjäla, men tänka på andra och göra nåt för dem.

Jag skulle väldigt gärna göra en sak om dagen som en adventskalender.

Goda nyheter från Stanford

http://med.stanford.edu/news/all-news/2014/10/study-finds-brain-abnormalities-in-chronic-fatigue-patients.html

Nu har forskare vid inget mindre än Stanford (drumroll please!!) hittat avvikelser i hjärnan på me-patienter. Det var för lite White matter och det som var var inte normalt.

Jag har inte slagit upp white matter (jag har en hel bok om hjärnan från Det bästa) men det var nåt med kommunikation och nerver och att hjärnan är inflammerad. Precis så som jag känner själv i kroppen. Till exempel har det svidit på mitt högra pekfinger i två-tre veckor, som om jag precis har fått en paper cut. Men fingret är slätt och oskadat, förutom att jag skar mig igår på ett annat ställe. Men det där att saker känns i kroppen som inte finns, det upplever jag som typiskt. Och inget man ens kallar ett symptom och nämner för läkaren... För mig personligen tolkar jag det som att det är fel i nåt led i kommunikationen. Inflammation i ett nervkommunikationsled låter rätt. Har några gånger fått så ont i knät att jag gått akut till vårdcentralen och skrikit av smärta så alla utanför såg helt rädda ut. Läkaren sa att jag inte skulle kunna gå på benet på flera veckor, och jag fick kryckor. Två dagar senare är allt bra igen. Dvs det var fel på kommunikationen. Det var ingen skada i knät som skulle ta minst två veckor att läka. Det skulle bara bytas informationsöverföring. Trodde ett tag att det var myelinet som var inflammerat, men det är väl ms?

Och inflammation, så typiskt. Den kost som de flesta med me blir bättre på är lchf, som ju är till stor del antiinflammatorisk. Min mamma, min syster och jag har alltid varit lättinflammerade. De i sina ryggar och jag lite vadsomhelst där me:n griper tag. Och jag är en av vad jag tror måste vara rätt få som fått benhinneinflammation utan att ha tränat för mycket. Och en gång gjorde jag på nazistsjukgymnastens order 1-2 Hitlers hund per dag i en vecka, sen hade jag muskelinflammationer i två veckor. (Hitlers hund är när man står på alla fyra, sträcker fram ena armen rakt ut och sträcker bak motsatt ben.) Fast nu babblar jag, jag ville bara berätta de goda nyheterna från Stanford att det är fel på min hjärna.

Ni har väl alltid trott nåt sånt, men nu finns det svart på vitt. Min hjärna är inte fotad dock, men graden av "fel" sammanföll med graden av invaliditet. Fy sjutton vad bra!!! Fysiska bevis som verkar finnas på alla, inte bara vissa, och som dessutom kan förutspå invaliditetsgrad.

Det är ett fantastiskt steg. Att det kommer från Stanford är bara grädde på moset.

Ja, jag är på gott humör. Jag har massa mediciner i mig och efter en förfärlig kväll tog jag veckans andra och sista! treo comp och smärtan avtog långsamt och jag dör inte av att diskmaskinen är igång i köket. Jag var riktigt desperat förut, men nu är jag rätt glad. Det går undan här på bloggen, känslostormar upp å ner. Det är sån tur att just mina läsare är så extra rörliga i hjärnkontoret.

Puss på er!

Halloween

Jag har inget emot halloween förutom att jag tycker det är förfärligt att dekorera sitt hem med falska spindlar och zombies. Och att jag inte gillar orange. Men annars får folk fira vilka hedniska, kommersiella, amerikanska högtider de vill. Det är säkert roligt för barnen.

Det är fest i kyrkan på lördag för alla tre församlingarna som delar på vår kyrkobyggnad (Handen, Vendelsö och Västerhaninge). Man får gärna klä ut sig.

Om jag skulle gå tror jag att jag skulle ha på mig pyjamas och morgonrock och klä ut mig till nån som är trött. Kanske rulla upp håret på spolar också. Yeah.

Avig

Idag är jag sur. Dagen började så megaspännande när jag glodde på Amfibieregementet här utanför, men sen gick det bara utför. Sover för lite, nästan varje natt, inatt särskilt illa. Och då får jag så många fler och/eller svårare symptom. Som att kroppen gör ont om man petar på den, även med nåt mjukt. Och så är det den eviga huvudvärken och avvänjningen, de första dagarna gick jättebra, för att jag inte hade ett spår av varken huvudvärk eller migrän, men de senaste par dagarna har jag tagit stark medicin men ändå haft rätt kraftig smärta. Man blir så trött av att ha ont. Idag har jag inte haft fullt migränanfall, men rätt ont ändå. Och får bara stå ut. Jag får lov att ta 1-2 treo comp i veckan. Tog igår, bra början. Sen tar jag Naproxen dubbel dos morgon och kväll. Men migrän kan göra rätt så ont. Medicinen hjälper, men inte nog mycket. Utmattande. Och på toppen av detta, fick jag endometriosliknande smärta i magen. En halvtimme vandrade jag omkring i lägenheten och stönade och försökte stå ut ett ögonblick i sänder. Var tvungen att gå hela tiden, det minns jag från tiden när jag inte hade fått behandling mot endometrios och jag vandrade dubbelvikt genom hall och vardagsrum på Getholmsgatan, i timtal. Precis som med gallsmärtan så måste jag gå, och det blir aldrig bra för me:n som bara tål några steg hit eller dit, inte konstant gående i en halvtimme. Så då var jag beredd att låta första bästa kirurg karva ut vad de än vill ta bort, ju mer desto bättre. Måste gå till gynekolog. Det är inte som det ska. Är bara så hiiiimla efter i mitt liv. Saker som borde gjorts för månader sen hänger över mig, varje läkarbesök, provtagning osv tar en vecka före och efter, och jag har inte den tiden. Jag har sovit sämre i månader, och nu börjar själva sjukdomen försämras som följd. Förutom att jag lider (ja, just det!) på daglig basis av att inte ha sovit nog, så tar sjukdomen stryk. Det var ju inte heller sådär strålande innan. Jag har inte ens längtat ut, är så dålig att jag inte ens orkar drömma om en komettur. Jag låter som en skiva som hakat upp sig. Så trött på att alltid vara trött. En amerikansk släkting varnade för flunsan, med feber, frossa, trötthet och huvudvärk. Alla mår pest. Och eftersom jag är sur idag så blev jag sur på deras värdelösa influensa som är jättejobbig, men jag har det så varenda dag. Har inte haft feber varje dag i 20 år, men under månader i taget kan jag ha feber dagligen. Och den dag jag inte har ont i huvudet, den dagen tror jag nästan att jag har tappat det. Trött? Utmattad? Jovisst, en aning... Jag är så sur, så sur, så sur. Bara aviga maskor hos mig idag. Hur kan man vara sjuk i tjugo år? Jag försöker fortfarande stå ut ett ögonblick i sänder.

Ja, förutom det har jag ökat min dos levaxin, på läkarens order. Tappar hår, har hjärtklappning och diarré. Förlåt att jag skriver ordet. Har blivit en gammal sjuk gumma som bara pratar om sin avföring.

Jag sa till Mikael att mitt mål är att oavsett var han har varit, så ska det vara ännu bättre att komma hem. Idag ville jag gråta och beklaga mig över denna jobbiga dag. Men hur kul är jag att leva med då, som Dr Phil brukar fråga? Så jag var glad och trevlig först, sen kom det väl fram att jag inte älskar den här dagen.

Och så fick vi en bröllopsinbjudan där brudgummens föräldrar benämns Dr. & Mrs. Jag får nästan spatt på det där. Sån närmast avgudadyrkan av just doktorer, både läkare och phd:er. Men det är väl typiskt att jag hittar fler saker att störa mig på idag. De sa dessutom näTschonal geographic, två gånger, på tv. Jag grymtade, mitt normalläge denna dag.

Och jag har så ont att jag inte kan luta mig mot kuddarna i sängen. Vad jättebra det blir när man måste sitta upp utan stöd.

Alla svärord!!

Just det, jag har en megastor finne också. Såklart.

Förklaringen

För att ha kognitiva svårigheter går mina tankar ibland väldigt fort. Så som Jane Austen säger, från courtship to marriage på en sekund. Eller vad hon nu säger. Och inte om marriage, utan om kroppen.

Märkte nämligen för nån vecka sen att det gjorde väldigt ont på ovansidan av vänsterfoten. Jag minns inte att jag slagit mig (det är det vanliga problemet) men det här begrep jag inte hur jag hade kunnat glömma. Så då blev jag rädd att det var en blodpropp (det var det jag åsyftas med Austen-referensen, att mina tankar går från ont till blodpropp lite för fort). Dagen efter syntes det hur blodet hade runnit under huden ner mot tårna. Okej, då var det nog ingen blodpropp. Hade ett närmast millimeterstort sår som jag antog hörde ihop, men fortfarande kunde jag inte räkna ut vad som orsakat det.

Men jag kan glädja er med att mysteriet är löst. Igår kväll skulle jag nämligen ta ut nåt ur frysen, och drämde i dörren på foten. Fem millimeter ifrån det andra såret blev ett nytt, och idag har blodet runnit ut över några femkronors storlek.

Inte särskilt intelligent av mig att skada mig själv. Men jag undrar om det är så att vi har en ny kyl/frys (det vet jag att vi har, det blir lite konstigt nu ju), och att den gamla dörren slutade lite ovanför foten, så den brukade gå fri?

Jag har i alla fall löst gåtan. Återstår hur jag ska lära mig att akta mig för dörren. (Kanske eller kanske inte som Ronja aktar sig för älven.)

Har det svaret också ju. Mindfulness. Om jag tänker på vad jag gör hela tiden kanske jag hinner klämma in tanken att jag ska akta mig för dörren.

Amfibieregementet övar

En gång är ingen gång?

En man dömd för narkotikasmuggling har med MP-språkrörens goda vilja anställts på riksdagskansliet, rapporterar Aftonbladet. Men det visar sig dels att mannen ångrar sig, har erkänt, fått straff, och dessutom att han var så berusad när han beställde svamparna på internet att han inte minns att han gjorde det. Och att han levde under ordnade förhållanden och att det därför tolkades som en olycklig engångshändelse. I förhör berättade han att han inte ens använder droger, säger Aftonbladet.

Ok, jag gnäller lite men köper det. Bättre att anställa icke-dömda personer, men alla har rätt att göra misstag, ångra dem och sona.

Men så står det att han 2008, några år före narkotikasmugglingen, har dömts för skadegörelse under påverkan av alkohol och cannabis.

Plötsligt låter svamparna inte alls som en engångsföreteelse. Han använde ju inte ens droger?

Kanske är jag överkänslig, men han får lön från mina skattepengar.

20 av 20 med handikapp

Ordprovet från lördagens högskoleprov, via DN, ifyllt utan särskild betänketid och med särskild huvudplåga.

Men jag klarar fortfarande inte av att låta bli att skryta om det.

Skryta å skryta förresten, är provet inte svårt är det ju inte skryt. Typ som att jag vet vad 2+2 är...

Vacker vy 2

Vacker vy

Dagens klokord

Dagens sanning

Tingen som de är

Dagens klokord

Om jag har satt in den här förut så ber jag om ursäkt. Jag läste den i alla fall gärna igen.

En måndagsbukett

Nu är det slut

Jag har ju lite svårt att hänga med. Men jag har precis fattat att det inte är sommar längre. Det var det ju så nyss. Kommer ihåg vinden i håret på kometen. Man kunde gå ut nyduschad och fick inte istappar i håret.

Härom dagen åkte jag för att hämta medicin, antar jag, jag minns inte längre, och jag hade MÖSSA, SKIDHANDSKAR och FLEECEFILT på benen. Mikael tyckte också att det hade blivit kallt. Han stängde nämligen jackan (ett lager vindjacka).

Monnahs pappa sa att livet är orättvist. Och vissa dar är det mer orättvist än andra dar.

Det är orättvist att vi har det kallt ute. I Sydafrika är det vår nu! Tänk er det, vårkänslor i oktober!

Det är i alla fall orättvist att vi har 24,7 grader i sovrummet. Andra som bor i charmiga hus kan ha 10 mindre än det när det vill sig illa.

Och då är det helt klart mest orättvist för dem.

Hej, mitt vinterland, nu är jag här!

RIP


Mycket av min tro på Gud är ihopkopplad med musik. Sånt som har med evigheten att göra är inte lätt att formulera, och då är musik en ytterligare dimension i ens uttryckssätt, men kan också sätta igång flodvågor av känslor inuti en. Det är ju snart jul, och julmusik står väldigt, väldigt högt i kurs hos mig. John Rutter, en engelsk kompositör och körledare för The Cambridge Singers, har skrivit några av mina julfavoriter. Sjöng några i fyrstämmig damkör i Borås med Sahlins, underbara minnen.

Så ser jag idag att en amerikansk kompositör har gått bort i söndags. Han blev 65 och dog i sviterna av en stroke förra sommaren. Han har skrivit till exempel Pilgrim's Hymn, som jag älskar.

Tabernakelkören, världens kanske mest kända kör (?), har ett radioprogram varje söndag morgon på en halvtimme. Programmet planeras månader i förväg. I söndags stod Pilgrim's Hymn på schemat. Ett gudomligt sammanträffande att de sjöng hans sång samma dag han dog. Jag blir lite rörd.

Igår, eller om det var i förrgår, hade Mikael varit på besök hos några par i kyrkan. Kvart i tio hade han inte kommit hem och svarade inte i mobilen. Jag vet att han ska dö, alla ska dö, men jag vet inte om den kvällen är idag eller om 30 år. Sen Rob dog kan jag inte vara säker på att folk överlever. Han förändrade allt. Jag vet att det är klokt att inte stressa upp sig, saker brukar få sin naturliga förklaring, och de fick de också (han hade sprungit en tur med Vanna, vars ägare är sjuk och inte hade orkat så mycket uteliv den dagen). Någons man dör varje dag, någons barn, ja, till och med någons hamster. Vi måste njuta av livet som om det vore det enda vi har. Ta vara på ögonblicken, för de är livet. Carpe osv.

Hoppas ni kan gå in på länken nedan och höra på Pilgrim's Hymn.

http://www.mormontabernaclechoir.org/articles/tribute-to-stephen-paulus?adbid=10153394488113868&adbpl=fb&adbpr=19919948867&cid=social_20141023_34257277〈=eng

Blocket

David Batra har gått in för det här med svenskarnas olitterära skrivande. Nu är det blocketannonser.

Fin hund Diablo (med öppen käft och djävulens andedräkt) säljes för 2000:-. Ingen stamtavla finns för jag köpte honom på blocket. Snäll hund.

Gevär säljes pga död.

Den finaste var nog en begagnad tarmsköljningsapparat.

Man hittar allt på internet, man måste bara veta var man ska leta.

Fler bostäder

Ja, förutom den där stooooora köpchans-1:an på 27 kvm, så har vi många andra tankar.

Ett hus är till salu i Hemfosa för under en  miljon. Fastigheten består av två hus, vi tänkte att vi bor ju rätt litet nu så vi tänkte få en bra deal på bara det här huset i trädet, på hela 15 kvm.

Som kontrast till ett 15 kvm stort trädhus i Hemfosa, finns det ett badrum på säkert minst den storleken i Jordbro. Jag tar huset för att få badrummet.

Annars har vi i Nynäshamnsposten hittat en drömtomt för ynka 500 000:- ute i bushen. Jag börjar räkna och får lite rikedomssvindel när jag bygger vår lilla enplansvilla med kök med liten matplats, matsalsbord i vardagsrummet där vi även vill ha soffmöblemang för stor familj och våra bästa böcker.

Sen behöver Mikael ett arbetsrum, som vi kan ha som gästrum också. Och sen sovrum med ordentligt med förvaring och stora ytor. Stora ytor ska det vara överallt. Det är vad jag saknar mest.

Vackert, välorganiserat tvättrum, byggt lite som ett kök. Sen om jag får lov vill jag ha ett litet rum som arbetsrum också. Med dator, symaskin och kortgrejerna framme. Då skulle jag kanske kunna ge folk hemgjorda kort igen. Nu orkar jag inte röja i materialet. 

Å, vilken dröm!!!! Vi vill på ett sätt gärna bo på landet, men inte i en by på landet, eller ett bostadsområde på landet. Helst så vi inte hör eller knappt ens ser några grannar. Avskilt, lugnt, tyst, vilsamt. Men med tre barn som inte kan ta sig hem till oss då så är det inga riktiga planer. Om tio år kanske, när de alla har egna bilar.

Konsten att förstöra en historia; samt en rebus och en sång på köpet

Läste om en ME-tjej idag som tog bussen hem från jobbet. Till stället som hon flyttade ifrån för ett halvår sen och som ligger 1,5 mil bort. Fy vad kul.

Själv hällde jag upp mat på tallriken och glömde den på bänken, satte mig vid bordet och såg inte tallriken och tänkte Har jag redan ätit upp?

Så vad var det för bortglömd historia jag skulle berätta/förstöra?

Mikael och jag ser på tv. Det är reklam för en hudkräm. "Nu med... " och så har jag glömt av ordet. Frågade Mikael Vad är det, en växt eller?

"En växt? Jag vet vad det är, det är VAD SOM HELST! De har en lista på 1000 främmande ord, och så tar de i en milliliter i en kubikmeter kräm, och så kan de säga var tredje månad att de har en NY FORMULA."

Hjälp vad jag har skrattat idag.

Här har ni då en bildrebus som illustrerar produkten i reklamen.

Och svaret är en välkänd sång, nämligen

Ansiktsburk, ansiktsburk
Han fick vad han ville för hatt.
Han tjalla' på sin lilla tjeeeeej
Tjo fiderittan hatt.

Eller lyssna å se här:
Http://youtu.be/an_8U -GDgwc 

Dagens säljargument

Följer med i bostadsmarknaden (en överdrift...) genom att läsa säljannonserna i Mitt i Haninge varje vecka. Igår fick vi även Nynäshamnsposten i posten, så då läste jag de annonserna också.

Det finns visst lite kodord, ungefär som när en chef skriver ett reklmmendationsbrev åt nån de absolut inte rekommenderar. "Charmig" betyder "orenoverat kyffe", om nån undrade.

Men vad läser ni mellan raderna i följande annons?

"Riktigt stor 1:a som går att göra om till en 2:a. Köpchans!"

Storlek?

27 kvm.

Jag skrattar fortfarande.

Lampor till salu

På lördag klockan 14.00 är det auktion på Häringe slott (ett av en handfull slott och herresäten vi har här omkring, nästan på kometavstånd). Möbler, mattor och ett 40-tal kristallkronor! (Här har ni tre av dem.) Jag måste ha i alla fall ett par av dem. Vi har bara kristallkrona i sovrummet än så länge. Och den är inte ens en meter stor.

Kvalificerat slöseri

Ett par i Tungelsta har fått 5000:- i skadestånd för att deras katt har blivit överkörd av tåget.

Jäpp, ni läste rätt.

Tamdjur (katt, hund, ko, häst nämndes i artikeln) har nämligen rätt att gå fredade på tågspåren.

Say again?

Vet Slöserilobudsmannen (som numera är en kvinna) om detta?

Italienskt?

Fick en reklamblad från Port 73, shoppingcentret bredvid Coop Forum. Restaurangen Al forno kallar sig för "det kompletta italienska köket". Deras special?

Kebab
Kebabtallrik
Kebabrulle

Pest eller kolera

Tog en treo för en och en halv timme sen, men den räcker inte. Fick migrän igår och jag får inte ta min vanliga migränmedicin, sumatriptan, på en månad. Så nu bubblar en treo comp i glaset. Ljudet gjorde ont i huvudet.

Ja, men så ta medicinen då. Jag ska, och ska hämta ut eller be Mikael hämta ut en annan medicin. Men just nu har jag inget alternativ och migränen är så illa att jag inte kan låta den vara obehandlad.

Men jag hade glömt att man inte ska ta några morfinpreparat om man har problem med gallan. Man kan få kramper i gallgångarna. Läste igår om en som fick det och sa att det gjorde ondare än när hen hade gallstensanfall. Jag är lite rädd för min treo comp nu (som har kodein i sig)!

Ja men botten upp :/

Dagens klokord

Läste en artikel idag, eller skummade rättare sagt, och som ni ser länken till här nere (och nej, jag kan verkligen inte klippa ut adressen, skriva källa, markera källa, klicka på skapa länk, jo, allt detta kan jag, men jag kan inte klistra in länken. Vet inte vad motsvarigheten till ctrl+c är. Hursomhelst, detta är det bästa jag kan åstadkomma, hela adressen nedan. Sorry.)

Det handlar om äktenskap och är skrivet av en terapeut, som kanske eller kanske inte vet vad hon talar om på grund av det, men jag tycker det var väldigt klokt.

Hon börjar med att beskriva en scen, som jag gör till min egen, och varje syster-med-en-bror:s. Nämligen, nåt pågår, viss retning och allmänt göra livet outhärdligt. Till slut orkar man inte mer och skriker Johan!!! Och då får man skäll för att man bråkar. Det verkar inte som det första bråket var det dåliga, eftersom det så förståeligt gjordes i tysthet, men när sen syrrans tålamod är totalsumman, och frustrationsreaktionen kommer, då är det flickans fel. För tyst retning stör inte föräldrar som högljudda klagomål.

Och terapeuten liknar detta vid att den ena partnern gör något, i all sin ofullkomlighet, make och maka försöker kommunicera om detta men grälar och blir skickade till terapeuten för att de inte kan kommunicera. När kommunikationsproblemet var ett tecken på det bakomliggande problemet, irritationen över vad-det-nu-var. Och sen räknar hon upp nio saker som troligare orsakar problem i äktenskapet än just kommunikationen. Såååå klokt.

Men hur som helst. Allt som ger nyktra perspektiv på äktenskapet tycker jag är välbehövligt.

http://drkellyflanagan.com/2014/10/01/the-9-most-overlooked-threats-to-a-marriage/

The tenth most overlooked threat to marriage måste vara att inte ge frun (tycker jag i alla fall) blommor, så här får ni en fin bukett, som ni kan säga att ni har fått av nån på internet. Kanske kan er pojkvän/make börja lära sig att kvinnors motorer går på blombuketter, och i viss mån choklad. Eller nybakade croissanter.

Snäll eller hård

Jag vet att man inte ska döma folk efter utseendet.

Men vissa tycker man ändå om, får förtroende för, skulle vilja att de hanterade hela krisberedskapen efter tsunamin i Asien. Skulle känna sig trygg om hon arbetade för ens försvunna barn. På grund av hur hon ser ut, Lottie Knutsson.

Eller, en ganska liknande människa, i alla fall frisyren. Och trots att jag faktiskt har hittat bilder där hon ser snäll ut, så ser hon inte god ut. Reinfeldt utstrålar så mycket snällhet bredvid henne att han liknar jultomten bredvid isdrottningen. Anna Kinberg Batra.

Obs! Det här är en av mina passionerade men minimalt underbyggda åsikter. Bygger bara på att vi såg Kinberg Batra i Metro och både Mikael och jag tycker inte hon ser trevlig ut.

Dagens bukett

Den här var väl fin! Plommon också, kul.

Gammal är äldst

Twitter mailar mig och frågade om jag känner Göran Hägglund och vill följa honom. De andra två de föreslog var i alla fall människor från "verkligheten". Jag försökte spara hans foto och sätta in här, för att berätta att jag blev lite förvånad över att min första tanke var att han var så snygg! Och att det var så fint med lite grått vid tinningarna.?!?!

Med andra ord kommer jag att tycka att åttioåringar är snygga där på hemmet?

Jag trodde inte jag hade åldersnoja, och det har jag kanske eller kanske inte, men det går bara för fort.

Apropå för fort så tog Mikael foto åt mig på Ica idag. De håller på att ta fram julgrejer! I år tänker jag inte vänta, jag tar fram grejerna när jag vill. Jag tycker ju bäst om julen i förväg. Och jag har fortfarande inte släppt det där med adventskalender med goda gärningar. För att minnas Christ i Christmas. Kanske kan göra nåt av det här?

Sursursur

Är botten nådd när man börjar gråta medan man sitter på toa (inget samband för övrigt alltså)?

När man blir arg på nån som är smal?

När man får spotta ut päronet i skräpkorgen för att allt smakar surt när man är sur?

Och förresten var det en bloggare som använde uttrycket ta sig upp från botten om det förfäääärliga tillståndet när man inte har nån aning om hur man ska göra en lägenhet finstylad.

Jag är sur, sur, sur. Ledsen, egentligen, såklart. Ledsen, rädd, besviken, för liten, för fet, för svag, för sugen på pizza, för trött.

Jag har i alla fall inte ebola.

Bam, där satt den. Längesen nu.

Om tiden och kulturen

I min kurs Tysk affärskommunikation (som jag verkligen har haft nytta av efter universitetet, på alla mina coola arbeten, jag är inte bitter...) gick nån igenom det här med hur olika vi ser på tid i Europa. Mamma nämnde i nån kommentar Ellens goa italienska bästis. I Italien håller de inte tiden, men de är varma och omtänksamma. I Tyskland håller de tiden, men de är inte varma och omtänksamma. Går det inte att kombinera dessa "motsatser"?

Kruxet är att tid inte bara är tid. Man kan se tiden cirkulära eller linjärt. Vi använder för enkelhetens skull Italien och Tyskland som exempel.

Tänk er ett Metzgerei, slakteri. I Tyskland har man q-matics nummerlappsapparat och slaktaren ropar achtundfuenftzig. Då visar personen lappen där det står 58. Han kanske beställer ett kilo rimmat fläsk, fem vitlöksdoftande Bratwurstar, und (in Basel) zää Schibe Lyoner (som jag inte vet vad det är men det smakar som mormors kalvkorv). Mäta, väga, pappersförpacka, skriva på med bläckpenna, sina fina tyska ettor som börjar nere till vänster och som jag verkligen saknar. Och så är han färdig. Neunundfuenftzig! Lite mortadella, en fläskstek, och igen några Bratwurstar. Samma procedur med pappersinslagning och bläckpenna. Sechtzig!

Här ser man varje person linjärt. Kund nummer 58 betjänad före 59, och även om kund nr 60 också vill ha mortadella, får han vänta på sin tur. Ordnung muss sein. Och folk lägger maten i fula beigea textilväskor med der Gruene Punkt på. Som passar till randiga pyjamasliknande byxor och birkenstockkopior.

Vi förflyttar oss till landet där vitlöken inte luktar gamla sockor, som den gör i Tyskland. Förlåt. I Italien luktar allt gott, förutom peperoncini, som väl kanske luktar gott men inte smakar som denna nordiska mes är van. Hur som helst. Vi ska köpa kött.

Dörren till il macellaio (?) öppnas och nån ropar Buongiorno Silvia, nån annan pussar på kinderna, och medan två äldre herrar putsar ovansidan av skorna på byxbenets baksida för att bli riktigt uppmärksammade av Signora Zetti, som mist sin man, "för nog länge sen", ja, över detta tjattrade kaos ropar slaktaren vilka som vill ha salsiccia? Ett kilo till signorina Gessati, fyra stycken till signor Bertolli och två till den väldoftande änkan. Har alla fått? Slaktaren frågar vad de vill ha mer, jag har lamm. Nån vill ha lammstek och nån vill koka benen. Sen tar han fram salami, den vill alla smaka på, och sen köper alla en bit. Signoran hinner knappt blicka mot ytterdörren, förrän de två välputsade vännerna tävlar om att hjälpa henne med både varorna och dörren. När man har klackar på sig till slaktaren, och full frisyr, så får man liksom lite dörröppning och annan service, och alla ler åt alla.

Ni märkte såklart skillnaden. Tyskarna ser tiden linjärt, nummer 58, 59, 60.

Italienarna ser varorna: salsiccia, lamm, salami och människorna betjänas cirkulärt.

Ett helt annat fall.

Du är tysk. Du har stämt träff med någon på Rathauscafe kl 17. På väg dit träffar du Mattias, men ni hälsar bara, och sen måste du gå, för du blir sen annars. Sen ropar Andrea på dig från andrahandsaffären bakom busshållplatsen, och trots att du inte sett henne på ett år, pussar du henne bara på kinderna och säger att du tyvärr är försenad till ett möte. Och så småspringer du från hållplatsen och till fiket. Christian sitter redan där, och klockan är ju bara två över, så han köper din ursäkt. Och ni får en trevlig stund med varsin kopp nåt.

Ma, allora siamo in Italia. Vi ska gå på kafé med Luca och Simona (här säger man ofta bar fast det är ett kafé). Jag är osäker på om vi ens sa nån tid. Först kliver vi på tunnelbanan och ser Lucas kusin som har bott i Frankrike ett år. Vi går av vagnen och går och köper en glass med honom i den fortfarande rätt varma augustikvällen. Det finns massor att berätta, och det var en sån lycklig omständighet att vi ses såhär! Såsmåningom är det dags att gå åt våra olika håll, och vi tar tunnelbanan ett par hållplatser till. På väg upp ur metron står Simonas lillasyster Aurelia i en blomsteraffär, och ska välja ut den vackraste buketten till det sällskapligaste priset. Vi tackar och pussas, och går upp och ut, och hamnar faktiskt till slut på kaféet. En och en halv timme senare än vi tänkt, men vi träffade den å den å den på vägen.

Så i Italien ser de folk cirkulärt. Den jag är med just nu är viktigare för mig än den som jag eventuellt ska träffa om en timme. Och om ödet hjälpt en med en överraskande nybliven vänskap, så prioriterar man dem, framför nån man inte ens vet om de är där ännu. (Och i Italien talar man av erfarenhet, och personer är antagligen inte där än.)

Ni ser ju, det blir fel för några i båda historierna. Och det går att hävda effektivitet hos båda slakthandlarna.

Så är det när vi inte uppfattar tiden likadant, eller hur vi ser på dem vi möter visavi dem vi (snart) ska träffa.

Jag älskade Schweiz och Basel men skulle nog hellre bo i den italienska kantonen Ticino. Om det finns några som har lyckats ta det bästa från det romanska och det bästa från det germanska, så måste det väl vara tessinarna!

Tänk när man förstår andra lite bättre.

Global handwashing day

Vinterkräksjukan hindrar man bäst, har jag precis lärt mig, inte med handsprit, utan genom att tvätta ordentligt och länge med tvål och vatten. Och goggla med händerna, inte bara låta det rinna.

Läste om en kvinna med lunginflammation som skulle få nån inhalationsmedicin, och sköterskan hade massa handsmycken, nagellack, och tog med händerna på där kvinnan skulle stoppa inhalatorn i munnen.

Läste sen hur nån sa Din tid är inte viktigare än nån annans. Du har inte rätt att gå till jobbet sjuk, eller skicka sjuka barn till skolan. Din tid är inte viktigare än nån annans.

Nu har jag inte blivit smittad av nånting på tio år, men det är inte bra, tvärtom faktiskt. Mitt immunförsvar är superstört. Innan det vände hade jag tio år där jag fick varenda förkylning som fanns i närheten. Och snuvade inte bara ett par dar, utan blev helt sängliggande i tre veckor, och mådde förfärligt de tre veckorna. Det kan man tänka på när man nyser i bussen.

Svamp

En av de bästa sakerna med kometen (förutom hur jag hör och ser att folk ler och pekar på streamersarna) är att jag känner lukter från naturen. Sommarregn, nyklippt gräs. Och nu en distinkt höstlig doft som jag upplevde som champinjoner.

Mmmmmm. Är så glad för min näsa.

Midjan

Hittade denna för övrigt så fantastiska femtitalsbild på pinterest härom dagen. Så skulle inte är riktigt sant.gå omkring. Natten går tunga fjät...

Men detta är snarare ett inpass i modeller-är-sjukt-smala-debatten. Om den midjan inte är photoshoppad så blir jag lite ledsen.

Visst, allt ser väl vackrare ut på en smal. Grr. #fetärfri. Men normalsmal måste väl ändå vara bättre än anorexismal?

P.s. Såg en kvarts film med Katherine Hepburn igår. Likadan midja. Tydligen var det idealet. Och när det sägs att dagens förebilder är anorektiska, medan förr så var de så hälsosamt smala, då kanske det inte är sant.

Några drömyrken

Sara gjorde nåt test via fb som förutsåg att hon skulle bli terapeut. (Säger man bara så, eller måste man säga samtalsterapeut på svenska?) och jag ville gärna få samma resultat, inte nödvändigtvis för att jag har hängt upp hela min personlighet i Saras person, utan för att det är en yrkesframtid jag inbillar mig skulle vara trevlig. Mer specifikt skulle jag vilja arbeta med (gifta) par, pre-marital counseling är ett fenomen i alla fall i Staterna. Jag tror att det kan vara bra att ta pulsen på sitt förhållande innan man befäster det med ett bröllop. Att man inte får lov att bara vara romantisk och tänka på brudklänning och bröllopspresenter. Att det inte räcker att vara kär, varken för att gifta sig eller för att fortsätta vara gift. Nu har ju jag en massa åsikter på det här planet, och är till och med passionerat investerad i saken. Man kanske är en bättre terapeut om man kan hålla tyst och ställa kloka frågor.

Men sån tur då att jag inte blev terapeut i det där testet. Jag blev writer.

Vilket sammanträffande att mitt första och enda verk som också har blivit refuserat, finns på min döda dator. Men det var en liten barnbok som jag kan återskapa ur minnet, kanske till och med förbättra. Fast just nu finns det inte rum för sånt i mitt liv. Ohälsan äter upp det mesta av min tid, och bara såna här sömnmedelspåverkade, nattliga inlägg når publiceringsknappen. Så må det vara. Livet händer.

Men sen vill jag bli professor i engelsk litteratur också. Det är nog rimligast av allt just nu, lol. Jag kan knappt läsa serier...

Jag skulle kunna tänka mig att svara i telefon eller vad som helst om jag blev frisk!

Men en sak i taget. En dag i taget.

P.S. Råkade se ett danskt program på SVT inatt om barnuppfostran. Tyckte psykologen var så duktig! Klarsynt men också fantastisk på att framföra saker genom att stärka personen. Jag tänkte att psykologi är ett hantverk! Att det ligger stor yrkeskunskap i att ta folk, inte bara att se saker i folks liv som kan förbättras.

Mumma för ocd:n

Hur är det jag brukar säga? -- Jag dånar lite.

Vilosäten

Idag pekar pendeln på...

...less is muuuuuch more!

Dagens hare

Visst är den fin!

Mikael

Jag har börjat märka en tendens, och det är att när Mikael inte är hemma så tar jag kometen på utflykt. Jag vet inte om det är ångestdämpande på nåt vis. Igår skulle jag gått på konsert i kyrkan men mådde så dåligt att jag inte ens orkade klä på mig. Tur att jag har världens gosigaste morgonrock från Twilfit som jag fått av Mikael. Så trots att jag var så dålig igår, så köpte jag hönökaka på hemköp. Och stekte köttfärs och skar grönsaker till tacos när jag kom hem. Är jag inte klok eller?

Sen skulle jag lägga mig i soffan och tänkte duka undan Mikaels tallrik. Han frågade varför, jag sa för att jag älskar dig, och han frågade om jag inte kunde visa det genom att låta den stå kvar. Ibland är det irriterande att han har så rätt, men för det mesta är han ju klok och jag behöver lära mig att tänka om.

Det finns nån bok som handlar om kärlekens språk. Att man visar och känner kärlek på olika sätt. Jag tror det är genom ord, presenter, tid, ja, nåt sånt. Jag märker att jag har itutat i mig sen jag var barn att kärlek är att göra snälla saker. När vi frågade mamma och pappa vad de ville ha i julklapp sa de jämt nåt i stil med att vi skulle städa våra rum eller vara lydiga eller så. Jag ska nu inte skylla det här på mina föräldrar, men jag märker att sättet jag vill visa Mikael att jag älskar honom är att göra saker för honom. Jag köper inte grejer till honom, när jag säger att jag älskar honom så är det för att jag inte kan låta bli att säga det, inte för att han vill höra det. Tid är också viktigt, och samtal, men det är egentligen det enda vi har som är lite normalt, tid att samtala, eftersom jag aldrig orkar göra nånting.

Så jag behöver lära om. Jag behöver lära mig att Mikael uppskattar mer om jag mår bra än att jag dukar av hans tallrik. Det är jättesvårt för mig.

Kanske skulle börja i den andra änden och fundera ut -- eller rentav fråga! -- vilket som är Mikaels kärleksspråk. Dels hur han känner sig älskad, och dels, om det är annorlunda, hur han visar mig kärlek. Jag har kanske missat nåt.

En tumme av varje

Malala har fått fredspriset. Jag har nästan glömt vad det var hon gjorde, men har en känsla av att det var att hon kämpade för kvinnors rätt till utbildning mot talibanerna i Afghanistan? Och blev hon skjuten också? Hon är i alla fall bara 17 år, yngst nånsin. Hennes medpristagare liknades vid Gandhi, så synd att jag inte har en aning om var han verkar eller för vad eller vad han heter. Tummen upp i alla fall. Och en klapp i ryggen åt norska kommittén som de senaste åren har varit... låt oss bara kalla det för nydanande i sina tankegångar. Bara för att man inte håller med dem måste de ju inte per automatik ha fel. (Ingen säger till Mikael att jag sa så va?) Putin for fredspriset är ju ingen vacker hejaremsa... Så tummen upp för dem och kommittén.

Dagens tummen ner är sjukhuset som hade en 80-årig kvinna över natten efter cancerbehandling. Hon hänvisade till en toalett som var ostädad efter en patient med kräksjuka. En vecka senare är kvinnan död, i lungödem men p g a kräksjukan hon fick på sjukhuset. När hon ringde och var dålig ville de inte ta in henne p g a smittorisken (jaså, då smittar tydligen kräksjuka?!) och förstod inte hur illa det var med henne.

Semmelweis. Har vi inte lärt oss NÅNTING?!

Sen kan ju diskuteras att kvinnan kanske hade dött av sin cancer ändå, det förtäljer såklart inte historien. Men man kan ju inte avpolletera gamlas vård för att de ju ändå ska dö av nåt snart. Jag vet inte var gränsen går, men inte vid att ge en cancerpatient en kräksjukesmittad toa på sjukhus. Det är bara värdelöst.

Jag är så tacksam att jag har klarat mig bra efter galloperationen. Jag hade inte velat ha nån MRSA med mitt sjuka immunförsvar. Folk som redan är sjuka ska inte behöva kämpa på två fronter. Särskilt inte pga okunskap. Men vad är det för blind och döv person som inte vet att en vinterkräksjuketoalett har röda blinkande varningsskyltar. Bildligt talat. Det var nämligen brister i personalens kunskap, stod det, så nu ska de ha kräkkurser varje höst.

Jag säger inget mer om det, förutom Tummen ner.

Förresten fick jag magsjuka hos en kompis en gång i Göteborg och hennes pojkvän skulle ha tenta den morgonen, så hon ville skicka hem mig. Jag förstår henne fullkomligt!! Att paja en tenta är ju inte tre förlorade timmar utan kanske månader av ompluggning (man glömmer) och att behöva göra om den när ens klasskamrater gått vidare och man borde hänga på det nya och måste ha kvar det gamla på samma gång. Så hon körde mig till swebus på Nils Erikssonsplatsen, och jag kravlade mig in på första platsen bakom chauffören och satte min väska bredvid mig. En snipig tant kom och tittade kritiserade på mig, och jag hade ingen lust att hela bussen skulle höra att jag hade diarré och kräksjuka. Så jag bara tittade bort, och tänkte att räpiga tanter ska inte tro att unga är ohyfsade. For all we know kunde hon också ha dött av vinterkräksjukan som kvinnan ovan! Så jag räddade hennes liv!

Haha, får det också tummen upp?

Besked med besked

Idag meddelade Goodreads mig att det var 500 dagar sen jag började läsa Dan Browns Inferno.

Det är nog ett nytt lågvattenmärke på alla fronter.

Men jag har lyckats läsa en bok i år. Den plånboksstora boken Ta't lugnt med cirka fem ord per sida, och sen en teckning. Den tog ett halvår.

Vi får se hur det blir med inferno.

Dagens erbjudande

(Etiketten "Kul" använd med viss ironi.)

Groupon har idag ett erbjudande om kiropraktik i Nacka.

Just sayin'.

Nu är det jul

En svala gör ingen sommar, men jag har TRE bevis på att det är jul:

Pepparkaksdeg på Ica
Julstjärnor (blommor)
Allers julnummer i affär för 35:-

God jul!

Bästa nånsin!

Jag har tappat en lagning och var hos tandläkaren idag. Är ju lite livrädd för tandläkaren, fast både han och sköterskan är så underbara, att det väger upp. Lite.

Så idag tittar han. Ser att det är en lagning som ploppat ut, han behöver inte ens borra utan bara... Ja, typ göra så det fäster. Ingen borrning, ingen bedövning!!! Och så stoppade han i den nya lagningen, och jag var ute igen på en halvtimme!!! Så fantastiskt bra har det aldrig gått, och jag är så lättad och glad!!

Däremot trodde jag att mina 785:- på kontot skulle räcka. Men nej, det kostade 1600-nåt. Oj, mycket pengar!! Men att jag kom så snabbt att det inte hade börjat bli karies i hålet gjorde ju att lagningen blev jättesmidig. Först skulle jag få en tid i december, men nu fick jag en återbudstid. Det gick så bra, jag är så lättad och tacksam.

Och, som päron på moset eller vad det heter, så känner jag inte av ryggen idag. Och faktiskt inte migrän heller. Han lutade mig så mycket bakåt i tandläkarstolen att jag kände hur ryggraden drog ut sig.

Så bra allting kan vara!

Äntligen!!

Nobelpriset i litteratur går till den franske författaren Patrik Mondriano. Eller nåt liknande, jag kunde inte hålla stavningen i huvudet tills jag hade öppnat det här inlägget.

Jag brukar ha hört talas om författarna som får nobelpris, men inte denna gången.

Och de andra prisen var nåt med led-lampor, hjärnceller som hittar vägen, och nåt med att titta på nåt i hög förstoring och upplösning.

Glöm inte, ueberserioest är platsen där du får korrekt vetenskaplig information!

Vad ni är fina och kloka!

Vad imponerad, stolt och glad jag blev över era kommentarer på förlåtelseinlägget. Jag gör så här, rutan i kommentarerna är så liten, så nu ser jag bättre vad jag skriver.

Tror precis som Sara att förlåta inte betyder godkänna eller acceptera. Men du skrev nåt om skuld, som i vara skyldig någon något, och där började jag tänka. Jag vill att hen ska råka lite lagom illa ut för att hen gjorde nåt väldigt dåligt mot nån i min familj. Och det var den hämnden som jag inser inte är varken civiliserad eller nyttig för mig. Så när du nämner skuld, kanske kan jag istället tänka att hen är skyldig mig lite dåligt karma, men jag efterskänker den skulden. Det kan gå hur som helst för hen, och det påverkar inte mig längre. Det kanske är en väg som kan leda mig till att förlåta.

(Och självklart pratar inte jag heller om triviala vardagsgnabb.)

Mamma, det kan hända att du är lite för religiös för en del här, jag har ju inte koll på vilka som är här. Men å andra sidan är det ju min blogg, och min mamma, så vi fortsätter som förut tycker jag! Jag hörde också på det talet, och tänkte på hen. Men jag tycker inte det är rättvist att Kristus ska bära hennes synder, jag vill att hon själv får betala för dem. Och det kanske hon kan få, men då blir nog motkravet att jag i gengäld får betala själv för mina, och det är ingen bra idé.

Jag märker att jag egentligen inte vill henne illa, jag bara vill att hon själv ska vara på den mottagande sidan av vad hon gjorde. Jag vill henne inte rent allmänt illa, bara att hon verkligen ska förstå och känna den smärtan hon orsakade. Men jag tror på en Frälsare som frälser, inte urskillningslöst, lite hipp som happ, utan i enlighet med vad folk har gått igenom i sina hjärtan och sina liv. Så han släpper nog inte henne med en "high five, nu börjar festen." Hon kanske måste erfara smärta, så som hon åsamkat, men det behöver inte ha med mig att göra. Jag behöver inte bry mig om det längre.

Anonym, var så hemlig du vill, men var så hjärtligt välkommen!!! Din historia är väl av den värsta sorten. Den som gör nåt ont mot ett barn, den har man inte mycket till övers för. Kanske är det dock som det sägs, att den som är förövare ofta först varit offer. Då förstår man hur viktigt det där arbetet med försoning är, att komma ut på andra sidan av skam och skuld. För jag tror som du säger, att det kanske inte handlar om förlåtelse i den situationen. Att försonas med tanken på att det har hänt, att inte känna skam och skuld, det låter mer än stort. Men ett steg i taget. Tack för förtroendet!

Kan den tänka själv?

Diskmaskinen startade för en minut sen, fast jag legat i sängen tio minuter. Visserligen hade jag satt på den med sex timmars fördröjning förut ikväll, så att vi slipper höja ljudet på teven (jag har ju typ alltid migrän nuförtiden, grr). Men sen glömde jag bort det och såg att luckan varit öppen i tre timmar. Och on-knappen alltså varit avstängd samma tid. Jag förstår, _kanske_ ska tilläggas, att det inte är on-knappen som tänker, men jag är ändå lite konfys nu. Alla maskiner som jag inte förstår hur de funkar tycker jag är genier. Hur vet maskinen att det gått sex timmar när den har varit avstängd? Finns det ett litet timglas i saltfacket?

Ryggskott

Knäppte behån med händerna bakom ryggen, som jag alltid gör. Antar att jag drog snett för det smällde till i en muskel och nu har jag nog vad som kallas ryggskott. Har fel på mycket, men ont i ryggen brukar jag inte ha. Alltid nåt. Mikael smörjde i alla fall in stället med voltarensalva. För en timme sen tog jag en Alvedon och en Ipren, och -- peppar peppar -- nu känns det bättre.

Men imorgon ska jag till tandläkaren. Hjääääälp! Ryggen har i alla fall hållit mig lite upptagen idag. Alltid nåt.

När jag ser...

När jag ser en sån frisyr så får jag lust att ringa frisören på sekunden! Alltså, vad vackert!!

Förlåta

Desmond Tutu har ju varit i tv på sistone, och min facebookfeed vill att jag ska take his forgiveness challenge. Tutu och dottern säger att vi blir hela av att förlåta, att vi inte gör det för andras skull utan vår egen.

Jag har ju blivit irriterad på folk och behövt förlåta dem. Men när till exempel Mikael och jag är oense, eller till och med bråkar, och jag tycker han är en idiot och jag kan inte ens se på honom, till och med då vet jag att det bara är en tidsfråga innan jag förlåter honom. Antingen kommer han på att han var dum och ber om ursäkt, eller så inser jag att jag var dum och ber om ursäkt. Eller så begriper jag att vi pratar förbi varandra, och så får vi verbalt kämpa oss fram till ömsesidig förståelse. Men jag vet alltid att jag förlåter honom, det är ju vad jag vill, för att jag älskar honom.

Människor man älskar är kanske lättare att förlåta, för att man bryr sig mer om att få fortsätta ha personen i sitt liv än att ha rätt. Jag kan förresten inte... Jo, det kan jag. Jag blev riktigt arg på en person förra veckan, men det var inte så svårt att förlåta henne heller. Jag vet att hon var okunnig och inte menade nåt illa. Folk som inte begriper bättre och som saknar ont uppsåt är heller inte svåra att förlåta, bara ilskan lagt sig.

Men när en person vet bättre och med berått mod gör något fel, något sårande, och försöker förstöra nåt som är viktigt för nån annan för eget gagn, då kan jag inte förlåta. Till och med Jesus sa "Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." När hen vet vad hen gör, och vill skada folk jag bryr mig om, då har jag så svårt att förlåta. Jag tycker inte att personen förtjänar förlåtelse. Men förlåtelse är inte för den andra personens skull, utan för ens egen.

Kanske är oförsonlighet ett svart hål i en, som slukar frid och kärlek. Kanske skulle jag må bättre om jag förlät hen.

Och ändå är detta rätt fjantigt. Det är ju inte 27 år i fängelse eller tortyr det handlar om i mitt fall. Bara nån som försökte nåt fult och som väl var inte lyckades.

Är det svårare att komma över när nån sårar en själv jämfört med nån man älskar?

Fast jag kan inte skylla på det.

Jag har kämpat (nåja) med att förlåta hen i flera år. Jag går inte omkring med det till vardags, men när jag blir påmind om det inser jag att jag har en lång väg att gå.

Men hur börjar man vilja förlåta nån som man egentligen önskar illa, nån man vill att karma ska straffa, och sen kan jag möjligtvis, nådigt, fundera på att skänka förlåtelse.

Jag använder humor/sarkasm för att distansera mig, men det är precis så det är. Jag vill hen illa. Inte är jag en person som vill folk illa? Nej, det är bara henne, ingen annan, nånsin.

Jag skulle nog behöva Tutus 30-dagarskurs. Problemet är ju bara att jag inte vill förlåta. Då hjälper inga kurser.

Har ni förlåtit nån, fast ni inte har velat? Hur gjorde ni? Hur kom ni att vilja det?

Attefallshus

När Mikael är död och jag är en gammal tant vill jag bo i ett minihus på nåt av mina syskons tomt. Det här ser så vackert ut!

Hoppdroppar, kallar Cecilia dem

Jul

Nu är det snart jul. Snart å snart.

Jag tänker på vad man skulle kunna ge jesusbarnet i present. Här fanns många idéer. Å, att göra en egen julkalender och göra en sak om dagen. Kanske skulle Mikael gå med på att vi tog en grej om dan i december och fokuserade på. De där fyra timmarna när vi är vakna på samma gång.

Veckans bukett

Här får ni blommor igen.

Askungens skor

Jag dånar lite, och önskar att jag skulle på bal i en förtrollad vagn. Då hade dessa skorna varit perfekta.

(Tack till Christian Louboutin för att du får flickor att drömma.)

Dagens klokord

Även den som går långsamt kommer fram till slut.

Har ni el?

Jag läste nyss på en blogg jag följer att huvudpersonen fick en fråga om sin tro (som även är min, mer om det längre ner): Har ni el? Personen skrattade sig halvt fördärvad, kanske inte rätt metod om frågan verkligen var allvarligt menad.

(Och nu har jag slarvat bort länken. Jag hade den nyss. Grr. Kan klippa ut på telefonen, men inte klistra in. Bloggen heter i alla fall allthingsthrifty.com.)

Jag tillhör samma kyrka som thrifty-tjejen. Det är en världsvid kyrka med över femton miljoner medlemmar. Vi finns i de flesta länder utom vissa muslimska länder där det är förbjudet att vara kristen.

Min kusin och hans familj bodde förresten i Kina ett år och kyrkan fanns i Shanghai där de bodde, men de fick inte prata om den, som jag minns det. Ett bispår.

Idag och igår var det en världsvid konferens. Jag låg i soffan och kollade på min läsplatta, jättesmidigt. Hade tänkt titta på ett möte i kapellet igår, men min liggstol har försvunnit, så då kollade jag hos mamma och pappa. Bara massa bispår!

Jag har lyssnat på engelska i åtta timmar på två dar, och hade helt glömt av att även kognitiva ansträngningar är ansträngningar. Jag märker nu att jag inte ens kan skriva det här inlägget. Varför kallar jag det bispår? Det heter nog inte så.

Okej, jag ajournerar mig.

Har amish fortfarande inte el? Ifall de syr alla sina kläder och täcken för hand så är jag imponerad! I vår kyrka får vi använda både symaskin och cirkelsåg. Så lättad :)

Jag gillar min kyrka. Tycker den är sympatisk. Men alla kan twist the message. Just nu verkar det t ex troligt att muslimer är väldigt krigiska, men det kanske är en sån där twist som inte är sann, som inte stämmer för den normala populationen. Att det finns mormoner i fängelse betyder inte att alla är mördare.

Men nu vet jag verkligen inte vad jag egentligen pratar om.

Ni kan väl ursäkta mig. Jag är lite yr i mössan.

Mera sen, gott folk.

En djävul i magen

Man kan ju nära en orm, eller kommunist, vid sin barm.

Men kan också ha en djävul i magen. Plötsligt fick jag sådär vansinnesont som när endometriosen spökade som mest, jag vaggade, stönade, kved och grät. Fattar inte vad det är, och det kändes inte på samma ställe som vanligt heller, jag har alltid mest ont på vänster sida. Det här var på det stället de öppnar magen vid kejsarsnitt. Jag hade så ont, några minuter efter att Mikael åkte hemifrån och kommer hem 00.30, så jag trodde på fullt allvar att jag skulle behöva be pappa skjutsa mig till akuten.

Jag tog fram min näst sista voltaren, spydde nästan, såg precis ut som en kvinna som ska föda barn. Framåtböjd, handen på magen, skrik och stön, måste röra mig hela tiden.

Men så försvann det lika fort som det hade kommit. Jag har ens svårt att tro att voltarenet hade börjat verka. Nu är jag bara darrig och helt slut, både av smärta och av att ha stått/gått och vaggat.

Jag har ju behövt gå till gyn länge, lika länge som jag behövt klippa mig. Jag behöver mera tid som går att använda!

Men jag är förfäääärligt lättad att smärtan försvann. Så glad att jag ska sjunga en trudelutt.

Solsken och åska

Fick spaghetti och köttfärssås hos mamma och pappa idag! Min älsklingsmat!! Fick sen med mig nybakat bröd och kanelbullar hem. Och pappa körde mig fram till porten, men ändå mår jag konstigt nu. Förut var jag så glad och gick och sjöng hemma, och ville lyssna på Happy (och jag orkar nästan aldrig lyssna på musik).

Men så blev jag också så nedrans sur för att jag berättade om en som sagt att om jag är trött får jag väl skärpa mig. Det har tydligen legat och pyrt och känslorna exploderade nu, när jag upprepade själva orden. (Säg aldrig att ord inte har makt!)

Och så har en bekant med ME fått en bebis, och den var så liten och söt. Igår när både Mikael och jag låg sömnlösa sa jag: Tänk om vi hade en tremånaders bebis. Jag skrattade åt att det vore så absurt.

Men det är ju också så himla ledsamt. Jag har inte hållit en bebis sen Belle och jag umgicks när hon var fyra månader. Så tacksam för att hon ville vara hos mig en stund, jag lever fortfarande på det. Och har ju träffat henne efter det också, men det är nåt visst med en bebis. Mitt hjärta saknar en bebis så jag blir alldeles vimmelkantig.

Så, idag har jag gått från sprudlande glädje, till irritation och ilska, nej vrede, till regelrätt ledsengråt.

Varför ska det vara så svårt att hålla sig till ett humör? Ett glatt, som jag är van vid. Jag har inga anlag för åksjuka, men till och med jag blir lite illamående av de här tvära kasten.

Varsågoda och sno

Jag skriver nattliga idéer på mitt post-it-block, och ibland förstår jag inte anteckningarna. Hade läst "kurs för yrken" och jag fattade inte alls vad jag menade med det.

Men inatt har sömnen låtit vänta på sig och jag plockade upp min Damernas värld där jag lämnat den senast. Då förstod jag notisen! Det fanns nämligen en insändare från en apotekare som känner sig osäker på engelska, vilket de nödgas prata på somrarna med turister. Dessutom förekommer det, påpekade hon, ofta väldigt specifika ord som man inte lär sig i skolan.

Då fick jag min strålande idé, nämligen att erbjuda språkhjälp till yrkesbehövande. Så käck affärsidé. Men jag kan ju inte jobba, så varsågoda. Vem som helst får sno.

Döden döden döden

Astrid Lindgren och hennes systrar sa visst till varandra när de sågs "döden döden döden" och så var det ämnet diskuterat. Idag har både jag och Mikael tänkt på Rob, på varsitt håll. Döden döden döden.

Jag har haft ihjäl min dator. Eller egentligen har den visat tecken på sjukdom och ålderssvaghet i flera år, så helt oväntat var det inte. Ljudet har ju dött på den, den måste ha sladdar till både nätet och nätverket. Ja, nu har jag glömt resten. När den fortfarande kunde gå ut på internet trådlöst så minns jag att jag hade den på matbordet och redan då fick jag blue screen of death typ tretton gånger. Det är aldrig ett bra tecken.

Idag fick jag blue screen två gånger. Redan efter första gången skulle jag ha hajat till och paniksparat allt på vår Adam, det är nån extern sparingsgrej som inte gör nån nytta om man inte sparar nåt på den. Efter andra blue screen var det bara ränder, så som trasiga tv-apparater såg ut på 50-talet, typ. Men då var det för sent. Jag hade inte passat på och spara saker när jag hade chansen. Jag hade för mycket brus i huvudet för att upptäcka och hålla fast tanken att det var nåt skumt på gång med datorn.

Brus är inte bra.

Tänk vad skönt att vara så uppdaterad med sitt eget liv att man verkligen kunde leva i nuet. Bara jag har sorterat smutstvätt så lever jag fem tvättmaskiner i framtiden. Livet livet livet.

Mera ebola

Jag ber om ursäkt för att jag låter aftonbladet vara min källa till information. Men om de citerar Hans Rosling är jag fast.

Okej, antalet ebolasmittade fördubblas varje två veckor, och lär i januari 2015 uppgå till 1,5 miljoner människor.

Jag tar tillbaka vad jag sa.

Och inser hur man lätt kan förvilla mig med siffror.

Jag inser nu att jag inte vet alls, och att jag lätt blir helt medryckt av vad som står i tidningen.

Det där om att mina åsikter är minimalt underbyggda men inte mindre passionerade för det, är nog nåt att tänka igenom.

Dagens skratt, men också allvar


30 things about my invisible illness

30 Things About My Invisible Illness You May Not Know

1. The illness I live with is: ME, myalgisk encefalomyelit
2. I was diagnosed with it in the year: dec 1998
3. But I had symptoms since: sept 1994
4. The biggest adjustment I’ve had to make is: Jag orkar i princip ingenting.
5. Most people assume: att man är "lite trött"
6. The hardest part about mornings are: De kommer för tidigt.
7. My favorite medical TV show is: Haha, vi har väl bara Fråga doktorn, och det brukar jag inte kolla på. Eller Arga doktorn heller. Vi har väl två. Eller menar de ER? Det gillade jag.
8. A gadget I couldn’t live without is: Telefonen. Den är min portal till verkligheten. Och plattan, där bilderna är såååå stora när jag glor på pinterest.
9. The hardest part about nights are: Det blir så hemskt om jag inte kan sova.
10. Each day I take __ pills & vitamins. (No comments, please) Ojdå. cirka 20 om dagen, sorterade i morgonpiller, smärtpiller, sömnpiller.
11. Regarding alternative treatments I: would try anything som verkade rimligt.
12. If I had to choose between an invisible illness or visible I would choose: synlig, eller i alla fall en som var känd av folk och respekterad av vården.
13. Regarding working and career: Om jag blir frisk ser jag fram emot att jobba! Men nu är det svårt att föreställa sig.
14. People would be surprised to know: hur trött jag egentligen är. Alla har varit trötta, men till det här skulle det behövas ett helt nytt ord. Folk skulle nog också bli förvånade över hur dåligt jag mår när jag har gjort minsta grej.
15. The hardest thing to accept about my new reality has been: jag har ett ojämlikt förhållande med min man. Jag har fått ändra hela mitt liv, så många detaljer ända ner till sånt som frisyr.
16. Something I never thought I could do with my illness that I did was: öh, jag har inte gjort nåt jag inte trodde jag skulle kunna göra. Jag kan göra massor, om jag tar nog mycket medicin och är beredd på att må pest efteråt. Några dagar för  ett par timmars aktivitet. Så måste jag gå till ica för att mitt liv hänger på det, så kan jag det. Det är inte fysiskt omöjligt för mig att göra det. Men inte utan att lida medan jag gör det och bli helsjuk efteråt. Och inte utan risk att försämringen permanentas.
17. The commercials about my illness: ha, jättekul. Den dagen det går reklam om me på tv, den dagen måste de ha uppfunnit ett botemedel och jag behöver inte längre se det som min sjukdom.
18. Something I really miss doing since I was diagnosed is: aaaaallt!!!!! läsa böcker, sy, sjunga, spela, prata i telefon, shoppa, klä upp mig, ha högklackat, åka skidor, cykla, gå på långpromenad, sätta mig på golvet och komma upp igen. Osv osv osv.
19. It was really hard to have to give up: att läsa böcker. Har inte läst en bok på tre år är det nog nu. Förut läste jag typ en bok i veckan. Det är svårt. Svårt också att det som folk ser som normala aktiviteter när man är för sjuk för att jobba, se på film och läsa böcker, det är saker som jag är för sjuk för att göra. Typ nånsin. Nä, jag kan se på film ibland. Om jag sett den förr kanske jag till och med hänger med.
20. A new hobby I have taken up since my diagnosis is: jag började scrappa kort och älskade det, men orkar inte det heller. Orkar inte heller virka mormorsrutor, som jag också älskade. Man kan nog säga att jag inte har någon hobby som jag klarar av att utföra. Fast jag är väldigt bra på att drömma!
21. If I could have one day of feeling normal again I would: åka på cykelutflykt med mikael till österhaninge och ha med oss matsäck och äta i naturen. Gå på bio. Hångla.
22. My illness has taught me: tålamod. Jag är inte fullärd men bra mycket duktigare nu än för 20 år sen. Och har insikten att saker antagligen inte blir som du tror, fast de kan bli bra ändå.
23. Want to know a secret? One thing people say that gets under my skin is: är man trött får man bara ta sig samman.
24. But I love it when people: bara blir glada att se mig. Hälsar på.
25. My favorite motto, scripture, quote that gets me through tough times is: imorgon är en annan dag.
26. When someone is diagnosed I’d like to tell them: beklagar sorgen...
27. Something that has surprised me about living with an illness is: hur svårt det är att inte låta hela livet röra sig runt min hälsa. När man måste känna efter hela tiden om jag orkar duscha idag, orkar jag gå och slänga sopor, har jag för hög puls, måste jag sätta mig ner, måste jag lägga mig ner, mikael kan du släcka, vilka mediciner har jag redan tagit idag och hur längesen var det. Ja, det finns inte plats för så mycket mer, men livet kan inte bara handla om det, då blir man ju inte en människa längre utan en skugga, en diagnos bara.
28. The nicest thing someone did for me when I wasn’t feeling well was: köpte min favoritglass. Stängde av musiken, släckte, kramade mig, tvättade, lagade mat. Min man är ett jättestöd för mig. Och en gång kom två vänner och tvättade fötterna på mig inför sommaren. Wow.
29. I’m involved with Invisible Illness Week because: Det är ME Awareness day den 12 maj över hela världen. Niagarafallet ska bli knallblått för ME den dagen!
30. The fact that you read this list makes me feel: tacksam, ödmjuk och tacksam igen.

Källa

Äääääntligen!!!

Det känns som om jag har haft migrän varje dag i flera månader. Vaknar sällan med det, men så växer smärtan i styrka och nån gång märker jag att ett vardagligt ljud gör ont, och då har det blivit migrän.

Var hos läkare redan som nioåring för huvudvärk, och fick mitt första migränanfall som tolvåring. Vi var på tivoli i Köpenhamn och jag gick ensam och la mig i bilen. Är man från min familj så hittar man vägen till Liseberg innan man kan prata rent. Så det var ett rejält anfall. Sen fick jag ett till när jag var 16, med många neurologiska symptom. Från 20-årsåldern hade jag migrän nån gång ibland, inte ens varannan eller var tredje månad.

ME förändrade detta. Förvärring av tidigare huvudvärk är vanligt. De senaste sju åren har mitt migrän (är det egentligen neutrum eller reale?) klassats som kroniskt. Jag får Botox, triptaner, treo comp. Och ändå har jag det rätt dåligt med mitt huvud.

Man hittar små knep, som naprapat som kostar 550:-. Eller vetevärmare, som jag fått i present. Solglasögon, svagt ljud på teven, dricker så mycket jag förmår, kollar synen med jämna mellanrum.

Idag fick jag migrän igen. Piller. Men flera timmar senare gör det fortfarande riktigt, riktigt ont i huvudet. Men som av en händelse registrerar jag att det inte sitter på migränstället, som för mig är innanför pannan. Det sitter i nacken, högt upp där skallen slutar. Och vetevärmaren hjälper inte. Den brukar hjälpa på spända muskler, men nu, inget. Vrider och vänder på huvudet, det känns inte som låsta muskler. Kan inte beskriva det som nåt annat än att det spränger i hjärnan, längst bak/nere innanför skallbenet. Det gör förfärligt ont, så ont att jag inte kan låta bli att gråta, fast gråta är en no-no för den med tät huvudvärk. Och det höll på länge, och blev bara värre.

Jag blev desperat. Måste. Lindra. Smärtan. Nu. Jag blev tröttare och tröttare av att ha så ont. Kunde inte ta treo comp, det var för sent för koffein, och dålig sömn orsakar bara mer migrän. Jag rotade bland smärtmedicinerna och hittade voltaren, som jag hade kvar sen gallstensanfallen. Tårarna hade runnit en bra stund, jag satt och vaggade för att distrahera mig, och jag skrev och beklagade mig i en me-grupp på facebook. Fick genast flera omtänksamma tillrop, som stärkte mig något. Men det här gick bara inte.

Så jag tog en voltaren. Sen en knapp timme är nacksmärtan borta. Är så vansinnigt lättad. En kväll som kostade mycket i uthållighet är äntligen över. Och imorgon ska jag bo i vetevärmaren, ta piller innan det har börjat göra ont, och inte sitta upp mer än en minut i taget.

Det var ju inte så farligt, om voltaren hjälpte.

Jo, det var det. När det blir såhär försvinner de små, små marginaler jag i normala fall använder för att borsta tänderna. Och jag har verkligen små marginaler, och nu är de helt borta. När man bara gråter, både av smärta och utmattning, då kör man på fälgarna.

Så i natt behöver jag verkligen sova. Jag har förresten sovit tre nätter i rad utan att vakna massa gånger, i natt elva timmar, igår tio, i förrgår nio. Det var flera månader sedan och gör så gott!

Jag sa förresten inte till Mikael att jag hade ont i hjärtat förut när vi pratade. Och när det här med huvudet var som värst hade han lagt sig. Men på ett sätt vill jag säga till honom när jag har det extra jobbigt. Men så känns det så tråkigt, måste vi alltid prata om hur jag mår? Hur kul är det? Och ens mamma älskar en oavsett vad, vilket Mikael säkert gör också, men jag vill i alla fall skärpa mig inför Mikael. Vill inte vara ett vrak, vill stärka och hjälpa honom. Sån är ju kärleken, ju.

ME-grupperna på facebook har räddat mig några gånger när jag har blivit emotionellt tömd och går på bensinångor (andra liknelsen om bilar, jag som inte ens kör!). Alltid några stackare som är vakna.

Fy vad skönt det känns i mitt huvud. Bara lite darr, som efterskalv. Som att man har haft ont men inte längre. Bara typ ett på smärtskalan.

Förresten frågade de mig om det när jag åkte in akut med gallan. Jag svarade nio, eftersom jag tyckte att tio var förbehållet dem som svimmar av smärta. Och så säger nån tolv!! när de stukat en tå. Jag har sånt rättvisepatos.

Jag har också ett helt normalt huvud. Ja, det kan diskuteras, men det gör inte ont i alla fall. Det är dagens lycka.

Dagens middag är det andra. Hitkörd av pappa, för att Mikael jobbade över. Eller vad man kallar det, han är ju sin egen chef, men han måste å andra sidan bara bli färdig när kunderna har problem.

Nu babblar jag på, lullig av smärtmedicinerna och sömntabletterna. Den som vill veta nåt hemligt, fråga nu, för jag tror jag skulle avslöja allt!

Men nej, jag ska inte föda George Clooneys barn. Jag vet inte ens vem som mördade Palme!

Och apropå mord så har visst Englas mördare blivit misshandlad i fängelset. Så ska det ju såklart inte gå till, men samtidigt gillar jag att även härdade brottslingar har nån hederskodex där barnamördare och pedofiler är bottenskrapet. Fast stackars hans mamma. Hur förhåller man sig till att ha en barnamördare till son?

Godnatt, gott folk, eller godmorgon, alla med normal dygnsrytm!