Nyårsvahettere

Jag har inte avgett nyårslöften på rätt länge. Jag vill mycket som kroppen inte går med på, och jag har insett att besvikelse stressar mig, så jag ger inga löften så blir jag inte stressad. Därmed inte sagt att jag drivs som ett rö för vinden. Jag har en viss inriktning, vissa önskemål, som ligger i bakhuvudet och som jag försöker låta forma mina beslut.

I år ska jag inte lova något av följande:

Gå ner i vikt
Äta bättre och nyttigare
Sluta äta godis
Börja motionera
Köpa/slösa mindre
Tillbringa mer kvalitetstid med familjen
Resa mer

En vandrande lista klichéer, n'est-ce pas. Vad menar jag med vandrande? Det har jag glömt.

Min goa Monnah har brutit benet på en isfläck. Och på hennes egen infart, så hon kan inte ens stämma nån, så nybliven amerikan hon är. Hon kommenterade hur fotona på hennes blogg framöver kanske kommer att bli begränsade, eftersom det är svårt att gå på kryckor och hålla i kameran på samma gång. Hon kanske får ta foton från soffan och se vad hon hittar därifrån, skrev hon. Typ.

Jag föll pladask för det, professionell soffliggare som jag är. Vad ser man från soffan? Hur blir ens perspektiv annorlunda därifrån?

Monnah brukar ha årsord. Jag tänker nog ha PERSPEKTIV för 2013.

Julklappar

Hjälp, jag har fått så mycket julklappar. Känner mig rik och lycklig. Först Katrins bok och fattiga barn-bidrag. Så ett grymt snyggt halsband som är så precis i min smak att man kunde tro att nån hade kollat på pinterest -- och det hade hon med, Lina alltså. Och gjort halsbandet själv också alltså. Av Johanna fick jag tvål och handkrämsset i fina runda burkar med pump från Body shop. Perfekt nu på vintern när händerna är så torra. Av Thomas och Pernille fick jag ett lyxigt rouge. Och jag har tre smulor kvar av mitt gamla. Sen måste jag kalla all maten en gåva också, och dukning osv. Jag var tvungen att ligga ner mest hela tiden.

På juldagen var vi hos mamma och pappa, åt julbordsrester. Och jag kan glädja er med att Mikael är ordentligt invigd i släkten nu, han gillade nämligen brynkålen! Och så fick han en burk av pappas heminlagda sill och så stod pappas potatissallad på bordet ihop med extra lyckade köttbullar. Och Mikael föredrog den något avslagna Nygårds medan jag valde pirrig Apotekarnes, så den utredningen får vänta på sin upplösning till nästa år.

Sen var det presentöppning i sovrummet. Mamma var morfindålig och intog både middag och gåvor liggande. Vi trodde vi skulle ta det lugnt med julklappar men det var drivor. Av mina frånvarande syskon fick jag en lila plåtburk, boite a cacao, och jag dog nästan av lycka. Förlåt. Opassande i sammanhanget. Och M fick boken General ignorance, som baseras på vårt älskade QI. Sen fick Mikael prenumerationer på Råd å rön och Tävla och vinn, och själv fick jag två halvlitersmuggar i beige med utsökt mönster från Rörstrand. När vi var på Ikea för att köpa julklappar tog orken slut före jumbomuggarna så jag önskade mig det i sista sekunden. De var dessutom fyllda med dumle och geisha. Ikea in my heart forever, men ibland är _riktiga_ grejer så mycket snyggare. Är helt shoppingtokig och har lagt sex-sju boites i varukorgen innan surfplattan dog.

Ja, har jag sagt det eller? Av Mikael fick jag en surfplatta för ett par veckor sen. Ica hade en drive med humana priser på två storlekar, och vi slog till. Det är en Denver, kostade inte 1500:- tror jag, och funkar hur bra som helst. Den är långsammare än min telefon, så vissa saker gör jag fortfarande hellre på telefonen, men att slippa sitta och glo på en halv kvadratdecimeter jämfört med en hel padda, är ljuvligt. Datorn är både snabb och har stor bild, men är inte så ergonomisk som plattan, som gör att jag kan ligga och surfa.  Men man blir mycket hungrigare om man kollar på mat på pinterest på plattan, för bilderna blir så stora och fina. Jag älskar min surfplatta, och jag älskar att det finns billigare alternativ till iPrylar, som varken passar vår plånbok eller vårt kynne. Jag sa till M att jag var nöjd nu, och ville ha en påse lakrits på julafton bara. Men han hade ändå köpt ett svinsnyggt armband från Pilgrim. Och lakrits fick jag av mamma, ihop med 22 vouchers för mitt-i-veckanmiddagar. Och jag har tagit stilnoct och har huvudet fullt med snor, så jag kommer tyvärr inte ihåg vad jag fick mer, jo en superfin vinröd bolero, och Mikael fick en ny dunkudde. Så fick jag mammas livshistoria, som hon har knåpat ihop utan att jag varit särskilt behjälplig eller delaktig. Det fattades dock i princip alla sidor, så det får ta nån dag till tills vi kan läsa den. M fick också ett par böcker och jag har min PD James p:å nattduksbordet. Skulle så hjärtans gärna vilja åka iväg vecka tre, när de ska riva upp och kakla om vårt badrumsgolv. Och bara ha med mig några böcker, en baddräkt, solglajjer och stilnoct.

Förresten kan vi ha fått nåt ännu mer, men jag har som sagt tagit stilnoct och måste lägga mig ner bums. Ögonen går i kors.

Vapen

God jul och mer om det sen.

Aftonbladet nämner Obamas senaste tal om att skärpa vapenlagarna, efter att 20 barn och 6 vuxna sköts till döds förra veckan. Talet har tydligen lett till rädsla för hårdare lagar, och nu bunkrar folk upp inför eventuella förbud. Det sades finnas i runda tal 310 miljoner ickemilitära vapen i USA. Det är i runda tal ett per person. Och det räcker inte?! Jägare och sportskyttare vill ju ha sina redskap, men vi andra borde klara oss med ett bollträ, alternativt en planka med spikar i. Mikaels insulinspruta, om man bara kan däcka dem nog för att komma åt att injicera.

Men inte känner jag mig tryggare med ett vapen under kudden, eller med att Neo eller Bella och Mia skulle ha vakter med gevär inne i klassrummen. Vapen ska man, som jag ser det, helst bara se i följande sammanhang: skidskytte, lerduveskytte, foxhunting på engelska gods om man är lagd ditåt. Dessutom får man se jaktvapen i naturen om ens familj jagar. Och så får man se bovar på TV med pistoler men helst inte nåt mer. Såg poliser som la automatvapen i bagageluckan en gång, i verkligheten, och då fick jag liksom lite ont i magen. The Beefeaters får väl ha gevär, liksom livgardena på slotten. Men de känns inte som skjutglada våldsnissar, de har epåletter med tassels på så de måste vara hästförare och trumpetare i första hand.

Minns när jag på flera ställen i Egypten såg män med k-pistar. Blir snarare livrädd än lugn när jag ser dem. Som att de finns där av en anledning, och när som helst inträffar den anledningen igen, med mig i slottelden. Hjälp.

Nej, frånvaron av vapen sänder signaler om beskydd bra mycket bättre än vapen av alla de slag. En polis med sån där genomskinlig sköld förväntar man sig ju en attack på. Men en fredlig p-vaktsliknande polis tror man inte kommer bryta mer än en nagel under skiftet. Vad är det med amerikaner och deras vapen? De är ju alldeles tokiga?!

Glömde såklart

Med i Katrins paket fanns också ett bokmärke som hade kostat pengar till välgörenhet, SOS Barnbyar om jag minns rätt. Tyvärr säger det alltför mycket om mig att jag hetsar upp mig över boken, men inte hetsar upp mig över fattiga barn. Och av alla presenter jag köpt, hur många var till Jesus? Det är ju ändå hans födelsedag vi firar. Även den mest ateistiske person blir humanitär på jul, det har ju inget med religion att göra. Så pinsamt då att allt jag gjort för andra i jul är att köpa mig ett litet ögonblicks samvetsro från Läkare utan gränser till Mikael. Nästa år kanske jag borde köpa getter till alla och strunta i julklappar till vuxna människor med egna plånböcker.

Men tyvärr, eller inte tyvärr (jag är jättetrött), är det jätteroligt att få presenter, och jätteroligt att ge. Den som är nära en ser man när den blir glad, det gör man inte med den afrikanska kvinna som kan försörja sina barn med geten hon fick. Är jag vid 42 års ålder inte mer utvecklad än att jag är självisk i både mitt givande och mitt fående? Jag är så övertrött att jag inte kommer fram till några svar.

Läste nyss ett inlägg på Med livet på slep, en norsk ME-blogg som jag inte kan länka till på telefonen. Budskapet var typ Om du är ensam på jul och behöver nån att prata med, så... Vilken vacker tanke. Jag har inte kommit på den och det stör mig. Jag tänker bara på mig hela tiden. Förfärligt. Hur blir man egentligen en bättre människa? Jag vill verkligen det. Inte tänka så mycket inåt, som Nu börjar jag få feber igen. Det är svårt när man har en sjukdom som hela tiden kräver avstämning hur jag mår, så jag kan stoppa mig själv från att bli sämre. Det är svårt att tänka inåt hela tiden och ändå behålla fokus utåt.

Samtidigt som jag inte vill vara otacksam, varken mot finkatrin eller de andra jag kommer att få presenter från de närmaste dagarna, hoppas jag. Det är otacksamt att börja prata om övergång till getter, när folk visar mig sån enorm kärlek.

Svaret kanske ligger i balans! Att man köper både en present och en mässlingvaccination. Och att gåvorna fokuserar på den kärlek man känner, för det genererar glädje och godhet som varar länge. Så är det nog!

Tävla mot sig själv

Min dator (har inte haft den igång på över en vecka, tack vare telefon och surfplatta) startar om sig om 2 min 43 sekunder och jag undrar om jag hinner skriva det här inlägget före det. Hjäääälp!

Världens bästa julklapp kom på posten idag. PD James, deckarförfattare, skriver deckarfortsättning som utspelar sig på Pemberley.

Nån känner mig. Deckare och Jane Austen, det måste ju bli som semla!

Eller som ketchup på pannkakor :) Fast jag tror på semla.

-------------

JAG HANN!!!!

Bloggförbättring

Jag är lite före mig själv med överskriften, för jag tänkte skriva hur synd det är om mig nu, som har haft en sån suuuuperbra dag (med bland annat suveräääään julklappsöverraskningspost till mitt alter ego Arabella), och aldrig får man vara nöjd, för nu har jag översatt begravningssaker och nu är jag så trött i hjärtat för att det är så VÄRDELÖST att min systers man är död, och jag bara klagar och surar och blir trött på mig själv. Och bestämde mig för att inte bara använda det här som klagomur nästa år. Jag har faktiskt massa bra idéer, men jag ska bara orka genomföra dem också.

Nån annan än Katrin som vill ge mig en julklapp, så har de fina cancermedicinsinjektioner för 47 000:- i San Fransisco. Då skulle det bli sprutt på den här bloggen.

Just sayin'.

Rädd?

Jag brukar säga att jag är rädd för getingar, men inte för att vara ensam. För feta spindlar men inte för att misslyckas. Men är det sant?

Jag har ju levt mitt vuxna liv ensam och hade inte panik eller ångest för det. Men nu. Min syster var säkert inte rädd för att vara ensam tills hennes man dog. Hon är nog fortfarande inte rädd för att vara ensam på det viset att hon måste ha en lampa tänd eller inte vågar åka nånstans ensam. Men det RIKTIGA ensam, som man inte kan föreställa sig förrän man är det, det är jag numera rädd för.

Och misslyckande. Jag tar det inte personligt om riset sitter fast i botten av kastrullen, särskilt inte om folket kom en halvtimme sent. Men att misslyckas med mitt äktenskap, att bli mindre goda vänner, att leva separata liv, att gräla, det är att misslyckas på riktigt. Ris är ju inget i jämförelse.

Och visserligen går jag inte omkring och bekymrar mig för mitt äktenskap. Men för andras, både befintliga och ännu i vardande. Jag är inte rädd för att sluta älska Mikael, för jag tror inte det kommer att hända. Men ett sådant misslyckande skulle jag verkligen vara rädd för.

P.s. Ueberfeminister som firar skilsmässor och säger att de är bra kan skriva och klaga nån annanstans. Jag pratat inte om fruktansvärda levnadsförhållanden och misshandel. Jag talar om när man inte vet vad man gör, inte tänker efter noga på det, och gör fel mot sitt äktenskap. För till slut spricker det då. Och det är jag rädd för, i hela samhället liksom.

Käraste ägodel

Läste nyss: Vilken är din käraste ägodel och varför?

Jag har tänkt på den frågan förr. På vad jag skulle rädda ur en brand.

Men jag kan bara svara en enda sak: Mikael, och om det verkligen MÅSTE vara en sak, så i så fall mina vigselringar.

Jag tror att jag är hemskt icke-sentimental. Slängde några saker häromdagen och som andra nog hade sparat. Men jag har redan sparat dem i 10-20 år. Jag har ingen energi för saker. Klart jag skulle sakna om alla mina böcker blev stulna (eller bara hälften, hrmf!). Och några av mina högklackade skor har jag svårt att skiljas från. Men det är bara saker. Det är skönt att inte bry sig så.

2013

Som om inte julen finns och inte stressar nån, ska jag nu helt sonika hoppa rakt på det nya året 2013:

Vad önskar du dig mest under 2013?
Att bli frisk

Mitt bästa nyårsminne:
Jag var en late bloomer. Var lite teenage chubby in i mina tidiga 20. Hade inget självförtroende. Visste inte vem jag var. Vid 24 inleddes min morf till mig själv. Jag blev smal igen, visste vem jag var och kände mina styrkor. Litade på min förmåga. Vågade vara mig själv mer fullt ut bland folk. Inte så lätt för en introvert. Så ett nyår kom det danskar. Jag var snygg och charmig, smart och kvick. Och sen när festklänningen åkte på hörde jag ett par män dra efter andan vid min entre. Den kvällen fick jag min första kyss. Och min andra. Och min tredje. Min ME var knappt nåt problem, det gick bra i skolan, jag tyckte om den jag var och hur jag såg ut. Och så var jag äntligen också åtråvärd. Och det var jag som fick killen de andra ville ha. Efter alla aparta känslor i sociala sammanhang föll allt på plats och jag var i mitt rätta element. Det var en underbar känsla, att verkligen älska mig själv.

Jag ser fram emot:
En resa. Det är vad jag helst vill. Eller ett bröllop.

Detta nyårslöfte upprepar jag alltid:
Gå ner i vikt.

Jag skulle gärna vilja förändra:
Min kropp, min hälsa, min plånbok. Mikaels kropp, Mikaels hälsa, Mikaels plånbok. Eller förlåt, fred på jorden menar jag.

en rejäl vinst

Om jag vann grymt mycket pengar så vet jag precis vad jag skulle göra med dem.

en dryg miljon skulle gå till en lägenhet. har one in mind till och med.
60 000:- skulle gå till en segway.
150-200 000 skulle gå till en tysk bil.
sen skulle jag köpa mig ett gäng rituximabbehandlingar. läste idag att man kan få dem i Californien för 47 000:- per gång, exklusive resa och uppehälle. då skulle jag bli frisk.
sen skulle jag resa till sälen och åka skidor.
sen skulle jag shoppa lite, väskor, skor, kläder, färgglada kappor i ull och cashmir. ett diamantarmband som jag skulle ha på nobelfesten.
sen skulle jag resa ännu mer.

Men sen vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra. Jo, såklart köpa massa presenter, ge till välgörenhet och överraska folk, betala barnvakter till småbarnsföräldrar och sånt. Bjuda till stor fest med 150 gäster på en herrgård i dagarna tre, med övernattning i krispigt linne och nybakt bröd till frukost. Anställa en husfru hemma, som städar, tvättar och lagar mat. Muta nån för Mikaels drömjobb. Eller bara låta honom gräva tills han har tröttnat. Låter det inte trevligt? Ett par miljoner skulle räcka. Min rika, emigrerade, okända, barnlösa släkting får nog dö snart, för jag ser ingen annan utväg än att ärva. Chansen att vinna på Lotto är mindre än minimal när man inte spelar.

Men nu ska jag somna och drömma om tidernas fest.

Nu börjar det faktiskt bli jul på riktigt

Luciadagen till ära (?) firar Mikael och jag 5-årsjubileum idag. Första dejten, första hålla handen, osv. Pepparbiff, julkonsert med Real Group. Han hade beställt fika till pausen. Jag kunde knappt släppa hans hand. Kan knappt släppa den än. Ljuva minnen. Vi har andra datum att fira, men jag minns inte ens om vi förlovade oss i oktober eller november. Det var i alla fall på Timmermansgatan på Söder, efter det tokigaste, vansinnigaste och roligaste besöket jag gjort på Grand hotel. Vi smög omkring i hemliga gångar, spejade på vackra möbler mellan våningarna och höll på att ta oss ut köksvägen. Det var som den överromantiserade delen av en deckare. You know me, och tydligen min man också. Sen var vi fattiga och hungriga och åt kinamat i godan ro när han råkade fria, fast han haft ringen i fickan en vecka utan att ha vågat fråga. Lite smickrande att han var rädd för det, när vi hade varit tillsammans ett år och jag mer än en gång och på kvinnors vis låtit honom förstå att jag var redo att svara ja redan på våren. Men nu blev det som det blev, och det var ypperligt så. Jag hade några fler nojor än jag visste om, och så var det ju det där med boken 100 difficult questions to ask before you get married, eller nåt. Han höll ut till ca 80, fast hans egentliga smärtgräns hade legat nånstans vid 30 gissar jag. Men jag hade svurit på att inte bli kär och blind -- och dum-- och planera bröllopet snarare än äktenskapet. Nu gifte vi oss med öppna ögon, och vi gillade vad vi såg. Så tycker jag det ska vara. Och trots att jag exploderade av lycka och kärlek så här det bara blivit bättre. Det sägs ju att det kan gå så, men man tror knappt det går att älska honom mer, där när man står och håller varandra i hand och svarar ja på livets viktigaste fråga. Och när man ser evighet fram, och evighet bak, och att det alltid är vi. Går det att älska ännu mer?

Kärleken tar fram det bästa i en. Får en att vilja försöka, orka diskutera svåra saker när man ännu är i stadiet innan man kommer ihåg både att den andre kan tänka kloka tankar fast de inte mimar mina, och att man faktiskt älskar honom. Men diskussionerna före det, så har i alla fall vi det, när jag emellanåt vill ropa Pucko åt honom, men inte gör det -- av självbehärskning mer än av kärlek -- då är det som att erlägga en avgift som på ett sätt kostar skjortan, men med skjortan följer mannen, så det är så värt det.

Idag pussade han mig i en hiss igen. När vi var nykära passade vi alltid på i hissar, och till och med tog oss till en tiovåningshiss som utflyktsmål. Jag hade glömt det, men hisskänslan i kombination med hans leende ögon och en puss på munnen -- är det möjligt att vara lyckligare? Att han påminner mig om allt som var himlastormande då, medan jag påminner mig om tryggheten i att vara sig själv fullt ut, och att bli helt accepterad för och trots det. Det här är som att skon inte är ny, och eftersom skinnet är mjukt och av god kvalitet har det format sig efter foten utan att fördenskull tappa formen.

Och vad har detta med jul att göra? Jo, vår kärleks början åsågs av Lucia. Och sen blev det bara bättre.

Och idag, på Lucia, fylls mitt hjärta inte bara av tacksamhet och kärlek till Mikael, utan också till hans döttrar och till Paul, och till lille store Neo som tänker så stort på hur allting hänger ihop. Jag var lite av urvriden disktrasa idag -- fick botox vilket följdes av migrän, vilket följdes av trevlig tid med Mikael och några ärenden, men det var så mycket för mycket att jag bara orkade blunda hela vägen hem och bara grymta enstavigt till svar. Skulle gjort grönpepparkyckling, men allt drog ut på tiden så vi åt pizza, och efter det fick jag ligga ner i några timmar. Neo kom in och skulle kolla mig, vad jag gjorde eller hur jag mådde, eller varför jag inte spelade spel med de andra. Han är fortfarande lite blyg för mig, men jag orkar inte ge mer och då tar ett förtroende tid.

Men mina ögon fylls faktiskt av tårar över de här människorna vars liv jag så generöst fått flytta in i. De är så fina människor och är så goda mot mig. Jag är verkligen välsignad.

Jag försöker låta bli att sörja att jag inte kan jaga Neo eller vara hans häst, eller ens hålla den röda tråden i ett samtal med en vuxen, utan tystnar fast jag har 1000 frågor men som jag inte kommer åt. Jag måste lyckas förmedla att dessa brister som märks, är allt annat än mitt eget val. Jag kan inte bara ta mig samman, försöka lite extra. Mikael har börjat förstå, men han ser mig varje dag. Sjukdomen ME kallades idag fruktad hjärnsjukdom i en tidning. Idag har min fruktade hjärnsjukdom hindrat mig från att leka, prata, visa kärlek och tacksamhet. Men de kanske läser detta och inte tycker jag är en usel plastis. Inget skulle betyda mer för mig än om jag finge användas till något de behöver i sina liv.

Jag tar mig snabbt tillbaka från ältande till tacksamhet. Det är där jag hör hemma, där jag vill bo.

Nåt kul till alla ledsna kanske

Jag tycker ju att mina syskonbarn är de sötaste och charmigaste som finns. De fyller fyra den 19 och 20 januari, och ja, de är tvillingar med olika födelsedag. Vilket inte är mer än rätt, för de ser knappt ens ut som syskon, och är olika som natt och dag. Här har ni ytterligare ett av bevisen:

Mia: Mamma, can I be a doctor when I grow up?
 
Beth: Why yes, Mia! You certainly can! We have lots of doctors in our family.

Bella: Mamma, can I be a purple pony princess when I grow up?

Beth: Suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuure, Bella. Sounds great.
 


sanningen

Jag tittade upp från  nån blogg jag följer och så var det Sex and the City på tv. Inte nåt program jag rekommenderar, men det fick mig att tänka. Carries pojkvän var visst ledsen, stannade hemma från nån baluns och hon sa att han var förkyld. Vad skulle hända om man sa sanningen? Kanske det är upp till personen som är ledsen att avgöra vem som får veta det, men varför kan det inte vara lika naturligt att säga att nån är ledsen som att säga att nån är förkyld?

Tänker på Kate av England, som har hamnat på sjukhus för uttorkning för att hon gravidspyr så mycket. Det får man lov att säga. Att nån ska göra en hjärttransplantation eller operera bort en tumör också, eller spränga några njurstenar, det tror jag också är rumsrent att tala om. Men man får inte säga om nån är impotent, deprimerad eller har hemorrojder. Själva ordet får man knappt säga heller, utan "ändtarmsbesvär" tror jag är den politiskt korrekta omskrivningen.

Varför är det så? Vi väljer inte våra sjukdomar, och många gånger väljer vi inte heller vad som händer som gör oss ledsna. Och ingen människa med känsloregistret i behåll kan undvika det. Så varför får man inte svara när man träffas: Jo tack, jag jobbar med en svår sak som gör mig ledsen, men jag hoppas den här festen ska ta bort tankarna lite från det. Vad fint ni har det, förresten. Och hur mår du?

Jodå, jag är hård i magen.

Hoppfull

Ni som följer min blogg och/eller ME-forskningen vet att två norska cancerläkare av en slump märkte att en medicin som används vid en sorts cancer (har glömt vilken), Rituximab, i princip botar ME, eller åtminstone tar bort symtomen. De har ansökt om medel för att utföra tredje fasen i sin forskning på 140 patienter. Mitt äktenskap med Mikael är det viktigaste i mitt liv och det jag skulle lägga mina önskningar på, men min hälsa kommer som god tvåa. Om jag vore frisk eller ens mindre sjuk, så kunde jag själv skapa möjligheter för att uppfylla mina övriga önskningar, inklusive att göra nytta i världen. Jag önskar inget hetare än att bli av med den här sjukdomen. Den har suttit på mina axlar och åkt snålskjuts i 18 år. Tänk att få kasta av den och säga bye bye.

Så det här talet om cancermedicin har varit spännande och hoppfullt. Först blev jag alldels extatisk. Sedan jättedeppig för att jag har en sån allvarlig sjukdom att det är cancermedicin som krävs för att få bukt med den (det är ju starka gifter), sen deppig för att det väl kommer att dröja åratal tills detta kommer vanliga ME-patienter över hela världen till del. Jag skulle ge varenda krona jag har för att få vara med i en pilotstudie, även om jag vet att det inte är något man kan köpa.

Därför var det med särskilt stor glädje jag nyss läste nyheten om att en av de ME-bloggare jag följer och som också är läkare, Marias metode, har fått injektioner sen i april i år och är uppe i 80% av sin förmåga, efter att ha varit sängliggande 21 timmar om dygnet. Hon har foto på sin blogg av sig själv på ett fjäll, och jag hinner knappt se bilden förrän jag tänker: Hur kom hon upp dit?! Det är så otänkbart att en med ME skulle kunna gå en långpromenad uppför ett berg!

Att läsa hennes inlägg där hon berättade om studien var fascinerande. Dessutom gjorde det talet om ett botemedel lite verkligare. Inte för att jag har en aning om vem personen bakom bloggen är, men det är ändå någon jag har följt ett tag. Det blev plötsligt på riktigt! Hon har blivit symtomfri av injektionerna!

Jag ska härda ut. Det måste komma till allmänheten nån gång. Jag måste tro på att det inte kan hänga på pengar om jag ska få en framtid utanför lägenheten eller inte.

Undrar vad jag ska göra dock, när jag kan välja vad jag vill. Resa, gå på promenader -- nej CYKLA, åka skidor. Shoppa (i affärer, inte på nätet), måla naglarna när jag vill, laga middagar och baka, sjunga! Sy! Spela piano. Läsa som en tok. Arbeta. Doktorera? Skriva. Hälsa på folk. Passa barn. Sortera, slänga, organisera! Våttorka köksgolvet, vilken grej. På knä! Och titta vad lätt jag reser mig upp igen. Tanken är svindlande.

Jag vet att det blir samma liv som nu, stress över att tiden och orken och pengarna inte räcker till åt allt jag vill. Men då kan en dröm för en vecka vara mer än att laga middag en eller två gånger och att klä på sig varje dag. Så även om jag inte blir miljonär i tid, ork och pengar, blir jag miljonär i aktiviteter. Det finns så många saker jag längtar efter att göra och som skulle göra mig glad. Stora saker, som för alla andra, men också små, vardagliga. Jag skulle så gärna vilja laga mat.

Fast så känner jag nu. Jag kommer ihåg en gång när jag tänkte med en suck över kastrullerna: Ska man göra det här varenda dag i resten av sitt liv?!?!? Jag kommer säkert att önska att jag slapp laga mat. Men jag hoppas då att jag kan bli glad över att jag kan, även om jag måste.

Dyr lärdom -- eller 124:- down the drain

Grr. Jag har bjudit på en klänning, som är slut i affären, på tradera, plus en ring som jag verkligen gillar. Bägge auktionerna har jag blivit överbjuden på, plus ungefär sex till, alla med bra grejer till jättebra priser, tills jag blev överbjuden vill säga.

Däremot har jag bjudit på ett paket juldukar, och det ångrade jag för fyra dar sen, men där har minsann ingen bjudit över mig. Grr. Jag borde inte få lov att bjuda på saker mitt i natten. Man får lära av sina misstag. Ska ge bort dukarna till typ Myrorna eller nåt, och ta det som en god gärning.

Var på fin konsert idag. Igår med (sa jag det?)! Målade nagellack igår natt. Fix lax och brulépudding till middag. Är supertrött (efter två dar utanför lägenheten) så jag ska faktiskt gå och lägga mig nu. Har inte ens nåt mer än en tumme att klaga på. Och det är ju bra.

God första advent!