Sandy

Men en bror (och fru och brorsbarnstvillingar) i stormens "öga" så var jag ömsom orolig, ömsom sur för att media alltid överdriver. Nu blev det just för Johan inte så farligt. Dels var de inte precis i mitten, även om jag har sett hemska bilder från New Jersey och New York, utan precis på gränsen till området där man var tvungen att evakuera, så de valde att stanna hemma. De bor visst nån halvtrappa upp så han sa att de skulle klara om det kom 11 feet vatten. Strömmen har däremot gått. Och regnet och vinden rasade mest i natt och nu är det värsta tydligen över. Man kan ju tycka att det inte var så märkvärdigt att man skulle skrämma upp folk för det.

Men å andra sidan har minst 33 människor dött, enligt SvD. Var det a) idioter som bara skulle ner till stranden och titta lite, eller b) idioter som lät bli att evakuera när de blev tillsagda, eller c) faktiskt folk som hade följt beredskapsplanerna men dog ändå?

Och på Hurricane Sandy-sidan på facebook har det visats förfärliga bilder (de värsta från hela stormen såklart, för att göra det intressant), så nog har det varit en storm alla gånger.

Hoboken, New Jersey

New York City
Jag är glad att min familj mår bra. Jag har inte hört om min svägerskas familj, men de bor lite längre från kusten. Men alla jag inte känner, de kan ju också drabbas och det är lika hemskt vem det än är, egentligen.

Jag är glad att vi har så lagom väder här jämt. Även om min syrras dyn-box hade landat i poolen en natt, och mina föräldrars trädgårdsbord hade landat uppåner i grannens trädgård i morse. Vi har det till och med varmt inomhus! Jag har fortfarande inte riktigt börjat ha strumpor inomhus sen i somras, och dessutom har vi inte bytt från sommartäcken och har ändå bara elementet på lågt. Det är ett riktigt lyxliv vi lever!

Tappa å tappa

Såg precis en reklam på fejan där man kunde förlora 16 kg.

Är det så man gör? En dag hittar man dem inte. Man har tappat bort dem. Förlorat dem! Så tragiskt och oförklarligt. Precis så lätt måste det i alla fall vara om man klickar på den där länken.

En liten skoorgie

Jag har längtat efter skor idag. Längtat efter att orka gå och stå på fötterna, och efter att kunna ha klackar, och efter att orka gå på så fancy fest att man måste ha superläckra skor. Så jag låtsades att jag var rik och frisk och "köpte" några skor. På Zara. Det blir så billigt och bra när man bara lägger dem i varukorgen och sen går därifrån. Inte ens window shopping -- soffshopping!
 







Hårspray med förhinder

Det här är nog det roligaste jag läst på länge. Man ska inte outa andra så jag har tagit bort namnen. Men om nån kommer på att det är min mamma så är det ju i alla fall henne jag ärvt min öppenhet från :)
 
Jag skulle just spreja håret inför sjukhusbesöket med Anja på Danderyd men tog av misstag doftsprejen i badrummet.
 
Jag stinker tallbarr så B måste öppna balkongdörren.

"Hur tänkte jag då liksom?"

Vet inte om det är sömnmedicinerna som har spökat igen, men jag gick nyss in på tradera. Och det stod att jag har blivit överbjuden på en Marie Antoinetteperuk. What?!?!?



Jag måste ha varit riktigt borta när jag bjöd på den. Och tack och lov att jag blev överbjuden!

Det har aldrig hänt förr att jag har gjort nåt vansinnigt som jag sen inte minns. Det kanske är dags att byta lösenord eller en gång för alla lära mig att hålla mig borta från allt när jag har tagit sömnpiller?! Det blir nog både och.

Ordkunskap

Som jag minns det -- och kan det stämma, folk? -- brukar jag få 20 av 20 på DN:s ordkunskapsprov från högskoleprovet, men jag klarar sällan alla 40 som jag brukar hitta "nån annanstans". Än så länge har jag bara gjort DN:s test och känner mig därför fortfarande stolt över alla rätt.

Prova själva här.

Förvånad över?

Jag läste ett antal svar på frågan "Vad har du blivit mest förvånad över hos dig själv?" Fick mig såklart att börja tänka. Kom på massa tankar, men inga som direkt var särskilt kloka. Men så sa det liksom tjong i tankeverksamheten, och så mindes jag alla småuppsatserna vi skulle skriva i en av mina litteraturklasser, The Gothic Novel. Varje vecka skulle vi skriva ett citat ur boken som i sin tur skulle stödja en tes eller en fråga, och så skulle detta stödjas av 1-2 citat från andrahandskällor. Det var som att vi skulle hitta på ett embryo till C-uppsats om varje bok. Det tränade verkligen det litteraturanalytiska tankesättet. Mot slutet av kursen insåg jag att jag hade valt i stort sett samma tema ur alla böckerna -- två extremer sätts mot varandra och så undersöker jag vad mitten är och varför.

Detta slog an hos mig igår och jag insåg att hela jag är byggd av ett ganska stort antal extremer, motsatser if you will. Till exempel är jag blyg och livrädd för folk å ena sidan, men är å andra sidan  inte ett dugg rädd för att ställa en fråga i ett stort sammanhang, eller tala inför folk. Jag älskar fester, om man sitter och äter middag och diskuterar intressanta saker, men om man minglar och dansar så hatar jag det. Jag är superintelligent men kan ofta inte komma på vad de enklaste ord heter. Jag är stolt över mig själv på samma gång som jag inte tycker att jag duger till särskilt mycket. Jag tycker jag är görsnygg, fast jag tycker också jag är urfet. Jag är rik och har allt, fast jag har inte råd att åka en vecka till Egypten i november. Jag är kulturell och belevad, men klarar bara av att läsa lättsmälta deckare. Fast är de för lättsmälta (Camilla Läckberg) så blir jag alldeles upprörd över populasets förfall. Men när jag försöker mig på att läsa nåt vettigt så fattar jag inte vad det står. Jag anser mig vara en begåvad och duktig människa, duglig, men jag har inte haft ett jobb på säkert 10 år. Såna där okvalificerade jobb man tar bredvid högskolestudierna skulle jag ens klara nu.

Källa

Ja, mycket av mina motsatser kommer säkert av sjukdomen (för trött för att läsa och fatta osv). Men det som har förvånat mig mest angående mig själv är när jag upptäckte hur komplicerad jag är, vilka motsättningar som bor i mig. Jag har alltid haft lätt för att tänka analytiskt, även om mig själv, men ändå har jag inte kunnat sätta fingret på många saker som min sjukdom har fört fram i ljuset. Och jag kanske är bra på att tänka ut saker om mig själv, men det kanske finns många fler saker att upptäcka innan jag kan sortera allt i boxar, i bokstavsordning. Innan allt makes sense.

Vad har du blivit mest förvånad över hos dig själv?

Julget?

Säsongens första julinlägg? Passar bra med säsongens första snö. Och jo, det var vitt en liten stund. Kanske lika bra det. Jag har inte bytt sommarkläderna i garderoben mot vinterkläderna än.

Jul, ja. Jag vill typ vaccinera barn i Afrika den här julen. Inte utföra det såklart, men bekosta det. Jag vet att presenter är ett uttryck för kärlek, och jag älskar "folk", men ändå. Nånstans opponerar jag mig, inte mot presenterna i sig, men mot köptvånget. Köphysterin ligger inte i krubban när änglarna sjunger O Holy Night.

Källa
Om jag var pigg och frisk skulle jag älska att göra alla presenter! Å vad kul. Och personligt och verkligen kärlek i.

Nåt år fick vi i familjen en get som heter Margit* och som nu bor i nån by i Afrika. Det var en fin present.



*Morfar kallade alltid mormor för Geten. Och hon heter Margit också. Kul va?

Böcker

Goodreads är en jättebra idé. Hålla ordning på lästa böcker, ha en Att läsa-lista, byta favorittitlar med kompisar, se till att Stolthet & fördom får en femma till i betyg.

Tyvärr syns det där att jag inte är så bildad och kulturell som jag inbillar mig. Har nog inte läst en endaste ryss. Möjligen en Gogolnovell eller kanske Anna Karenina, men jag minns inte säkert. (Och ändå hade jag Brott och straff i nån kurs på universitetet. Öppnade den dock inte. Sjuk, och ni vet...)

Jag brukar i alla fall känna igen litteraturnobelpristagarens namn, så dock icke i år.

Dessutom kan man se på Goodreads att jag läser en bok på ungefär två månader. Jag har för hög prestationsnivå, litterärt sett, för att vara helt nöjd med att det syns. Särskilt som den senaste boken jag läser är en Grisham, som jag dessutom (50 sidor in i boken) upptäcker att jag redan har läst. Inte så avancerat. Och ändå så långsamt.

Och ändå så fort jag kan.

Men den som inte är så avancerad och snabb är ändå värdefull. En som har guldmedalj i att springa och får MS och hamnar i rullstol, inte är den personen plötsligt mindre värd? Vi är inte våra ben, eller våra böcker. Det är så mycket att komma ihåg här i världen. Fast just det borde man aldrig glömma bort.

P.S. Faktiskt är The Associate bra, den här gången ockå.

Däremot minns jag med viss rödfärg i ansiktet att jag på vår bröllopsresa för tre år sen läste en Läckberg-bok (första och sista) och en Dan Brown (varken den första eller sista!!). Men nu har jag kommit ut. Jag gillar litteraturens motsvarighet till en Toast Skagen.

Arg; så värdelöst

Jag har varit arg idag. Det var nog flera månader sen sist. Senast... Nu, efter drygt fyra timmar, kan jag nog säga att det har gått över. Men vilka värdelösa, bortkastade timmar! Att vara arg måste ju vara livets egen antites! Man har ingen kontroll över sina känslor, reagerar bara, ibland till och med ologiskt (huvva!). Man hakar upp sig på vissa saker som man (säkerligen) förstorar upp och så sitter man där, utan perspektiv och logik. Sen fortsätter det. Man gråter kanske, stirrar kanske in i en vägg. Eller ännu värre, kanske, höjer rösten, mister kontrollen över sin glottis. En del drämmer i dörrar. Har ingen fallenhet för just det, inte ens i tonåren.

Och så ser man säkert ful ut när man är arg. Jag som krampaktigt håller mig fast vid den sista fåfängan. Älskvärdhet syns ju i ögonen, precis som snällhet, respekt. Det gör säkert ilska också, mer än bara på ytan. Och inte bara man själv blir ilsket oattraktiv, utan den man är arg på är också alltid ful, som Reb sa om sin R.

Har ni hört det gamla uttrycket: Den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är i fara för helvetets eld.

Dumhuvud kan man lätt hitta på värre synonymer till. Idiot är lätt att dra till med, och då håller man ändå inne med hälften av vad man egentligen tycker.

Men om man nu ska ta ett helt icke-religiös vändning på det sista, vad menas med "i fara för helvetets eld"? Som jag ser det, är ilskan en eld. (Visserligen sägs det att kärleken är som en brinnande eld, men i sammanhanget väljer jag att strunta i det.) Ilskan är en eld som brinner, bränner, förbrukar, tills det inte finns nåt kvar utom aska. Man kan ha haft ett helt hus eller en brygga att bada från eller en familj. Elden härjar utan hänsyn till person eller sak. Den bara tar vad som råkar vara i närheten. Så ser jag ilskan också. Den är halvblind och struntar i om det som finns närmast är något värdefullt som man inte vill ska brinna upp. Ilskan bara rasar. Även om man är rättvist upprörd över en orättvisa så blir alla ens argument blinda om man är arg. En som är arg tas kanske inte på allvar, ses inte som ett föredöme. Man tror aldrig att nån som är arg älskar en, vill ens bästa. Man kanske vet innerst inne, men det märks verkligen inte. Ilska och eld är svårt att prestera i små lagoma doser. Det är svårkontrollerbart och inte sällan ryker det med mer än man hade tänkt sig. Fråga min kusin, som råkade tända på övervåningen när han bara skulle tända brasa i öppna spisen.

Det är därför jag inte tycker om anarkism. De verkar så arga. Hur kan jag tro att deras värld ska bli bättre för mig, när jag nästan är rädd för dem? På alla plan är det mer produktivt om ingen är arg, nånsin.

Inklusive jag.


P.S. Jag vet också att ibland måste man tydligen ryta till för att den andre ska fatta, och är det ett land som behöver fatta nåt är det inte säkert att de hör sånt finlir som fredssamtal. Men exemplet att ibland behöver man dänga till en unge som inte fattar, det är ju helt fel. Så jag inser att jag inte har uttryckt alla åsikter om ilska som finns i min tanke ovan. Argumentet är inte färdigutrett. Men det blir kanske fler blogginlägg på det här stället!

Kul


Superhjälte?

Vi som är lite yngre garvar i mjugg när nån säger Läderlappen. Och jag som är tjej är inte så förfärligt intresserad av nån av superhjältarna. Snarare tycker jag att småbarnsmammor är superhjältar, till exempel.

På pinterest finns det väldigt mycket roligt att sy åt sina barn eller så. Neo skulle få så många caper och stackars flickan som inte ens är född skulle jag sy tonvis med änglavingar till. Bella skulle få fén och Mia ugglan. Nån skulle ju bara få fisken för att den är så cool.

Källa

Källa

Källa


Källa

Källa

Källa

Källa
 
Men om man nu vore en superhjälte på riktigt, vilken egenskap skulle man helst välja? Efter att ha sett mitt foto i Allers är jag mer än en aning benägen att välja smal. Men annars skulle det vara väldigt kul att flyga.
 
Fast egentligen behöver jag bara en Segway. Det går bra utan särskilda krafter. Har man en komet och en Mikael kan man vara rätt nöjd. My machine runs on lööööööv.

In- å utsida

Läste en sån übersmart sak på fejan förut idag:

"Har man en stark insida klarar man sig med en svag utsida." (fri tolkning av japanskt ordspråk)

Källa; Bilden har dock inget samband med texten
Just nu känns det inte som om insidans styrka är starkare än utsidans svaghet, men jag förstår att det är så. Annars hade de här 18 åren med sjukdom slutat mycket annorlunda än där jag är nu. Jag är ju trots allt lycklig, ändå. Trött, lite rädd men lycklig.

Så har det hänt igen

Kunglig förlovning! Prinsessan Madeleine är förlovad med engelsmannen tillika New York-sambon Christopher O'Neill. Han ser inte lika bildskön ut som den förra, men det kan kanske bara vara en fördel. Det här är ju en riktig karl, inte en halvstor pojke. (Säger jag som tycker 52 är en bra ålder på en karl...)


Giftermål i Sverige sommaren 2013.

Läs mer på kungahuset. där bilden också är hämtad från.

Och bror Johan, se nu till att du sätter in tvillingarna i detta som har hänt, i sitt svenska arv. En äkta svensk prinsessa, förlovad, och som bor i New York! Det måste väl slå alla Disneyprinsessor de har på trosorna!

P.S. En del tycker att Madeleine inte har "rätt" att inte befinna sig i Sverige eftersom hon liksom tillhör svenska folket. Jag vet inte. Om hon får appanage ska hon vara här, men jag vet inte om hon får det utan lever på Bernadottes egna pengar. Då får hon vara var hon vill. Men det är förlegat, hela det där med vanliga människor som regenter. Nån gång blir kanske jag blir republikan, men nu med förestående bröllop är jag rojalist.

Fast först har vi nobelfestligheterna! Längtar ni som jag?

Kändis?

I Allers nr 44 som kommer ut idag torsdag den 25 okt finns det en artikel om mig. Jag blev alldeles stirrig när jag fick tidningen på posten igår. Det känns lite narcissistiskt att nån skriver om en sådär, men om man bortser från det är jag rätt nöjd.

Förutom att jag inte riktigt kände igen mig på fotot. De hade nämligen fotat en 42-årig, tjock tjej på pensionärsmoppe. Har lite svårt att acceptera att det är jag. Förstår nu mormor, som vägrade gå med rullator, för att ingen skulle tro att hon var gammal.

Periodare

Jag är lite som en gravid kvinna. Jag får nämligen cravings. Tänker på en viss maträtt som jag bara längtar ihjäl mig efter. Kan äta det många gånger och sen i en period längta efter nåt annat. Just nu drömmer jag om fiskbullar i äggsås. Och det åt vi ändå härom veckan. Men jag bara måste äta det snart igen. Typ imorgon. Och ja, av alla saker man kan äta så längtar jag efter _fiskbullar_?!

Vargen kommer

För tredje gången har jag nu läst att det kommer snö i helgen. Antar att de menar i Norrland, för här har det inte kommit en flinga.

Får man säga gång på gång att det kommer snö när det inte gör det? Borde man? Är det SMHI som säger det här med snön, eller är det kvällsblaskorna som hittar på det själva? Inte för att det spelar nån ordentlig roll.

Men hur mycket är sant i media om man inte ens kan lita på snön?

Specialistbesök

Var på ME-kliniken på Danderyd igår. Inget märkvärdigt, men jag visste ju att det inte finns magiska spiller som botar ME. Efter 18 år med sjukdomen och tre diagnoser från andra specialister kunde läkaren efter en och en halv timme konstatera att det NOG var kroniskt trötthetssyndrom jag lider av. 1) Kommer på att jag skulle frågat varför hon inte kallar det för ME. 2) Läkaren måste kolla med projektets ledare och får inte ställa diagnosen själv. Men det får jag. Jag har ME.

Förutom det där med hemligt piller, som de tyvärr inte tillhandahåller, kan de erbjuda mig plats i kö till viss teambaserad rehabiliteringshjälp. Psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut med flera. Ungefär vad jag trodde, förutom lång kö då. Eftersom mitt sjukdomsläge är nånstans mellan sängbunden och husbunden har jag inte jättestor tilltro till att rehabiliteringsåtgärderna i sig skulle vara så beneficial att det skulle vara värt den försämring som skulle komma av att överträda gränserna för min husbundenhet och åka på rehabilitering. Både kometen och detta kommer några år för sent. Just nu tror jag att jag skulle få bäst hjälp av nån slags sömnspecialist väl förtrogen med ME, samt av praktisk hjälp i hemmet med mat och personlig hygien. Dristar mig till att bedöma det helt själv, utan läkarutbildning...

Men jag är ändå hemskt glad att jag fick komma. Det jag velat mest hela tiden är att få komma på deras listor och få vara med om de gör nåt forskningsartat. Vill hemskt gärna ha den där cancermedicinen som de bland annat forskar på i Norge. Fast jag håller inte andan i väntan på det. Det tar nog flera år tills det kan bli ens lite aktuellt.

Väska

Idag fick jag mitt senaste fynd på posten, en svart enkel väska från Esprit i typ ull. Den är oerhört söt och väger lite. 37:- betalade jag för den, inkl porto. I skick som ny.

Nu räcker det med väskor. Köpte en annan svart väska förra veckan, med lite krusiduller på som bronsringar vid handtagen och så, men fortfarande rätt liten jämfört men den jag inte orkar bära. Nåt på 60:- inkl porto, så det var inte heller illa.

Däremot hade jag spanat in en tygväska från Ralph Lauren men det var jag inte ensam om.

Måste verkligen ta itu med allt säljeri. En sak in, en sak ut, sa apotekarjohanna.

Har förresten inte lipat idag. Men tagit sömnpiller två gånger fast jag bara får lov en gång.

Och jag plockade i diskmaskindn så långsamt jag kunde. Puls 124. Vilade lite, bredde sen frukostmackor. Långsamt. 121. Det verkar som om jag inte kan göra nåt utöver ligga ner om pulsen ska hålla sig under 100. Ska experimentera med ligga/sitta/stå i olika kombinationer med röra armarna imorgon. Om jag inte har tröttnat på detta vid det laget och hellre vill läsa min Grishambok. Snart vet jag inte vad den handlar om längre.

Fridens!

Pinsamt

Hittade en kommentar på fejan som jag skrev för ett par nätter sen. Jag hade vid det tillfället en liten misstanke om att jag var lite virrig, men blev nu helt chockad över hur borta jag lät. Hjälp. Pinsamt! Så känner sig kanske Mikael om han haft lågt socker och varit bakom flötet. Det har jag aldrig tänkt på.

Hur som helst. Det är inte lätt för självkänslan att upptäcka tillfällen när man har gjort bort sig så kapitalt inför människor vars åsikt om en man bryr sig om. När det dessutom är mitt eget fel för att jag bryter mot regeln jag satt upp av självbevarelsedrift att inte skriva när jag tagit sömnpiller.

Jaja, det har inte varit nån bra dag idag. Lättare att bli deppig för allting då.

Fattar varför

Jag har ju reagerat på att detta blir en sjukblogg bara. Känner mig klaustrofobisk när allt i livet bara handlar om ME, och vad jag kan och orkar och inte kan osv. Men just nu är jag fast i just det. Är sämre än nånsin (när ska jag börja kunna sluta säga det?????) och har väl inte accepterat än att jag har det så här nu, utan är mitt i bearbetningsfasen där jag måste älta det åt vänster och höger. Förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till humorn, till glimten i ögat, till de übersiösa åsikterna och till de vassa samhällsanalyserna :)

Jag ska i alla fall till ME-kliniken nu på måndag. Jag väntar mig varken botemedel eller ens en ny medicin som hjälper mot bara nåt av symptomen. Men jag väntar mig att bli trodd, förstådd, och att till och med bli "överbevisad". Har varit den mest ME-kunnige i rummet under de fyra senaste årens läkarbesök på knappa tiotalet vårdställen i landstinget. Att ställa frågor om min sjukdom och kunna tro på att svaret stämmer, det ska bli STORT!

Läkaren som leder kliniken och forskningsprojektet hade varit och föreläst om ME för sjukgymnaststudenterna sa hundmamman igår. Suveränt! Så slipper fler möta sjukgymnaster/fascister som inte fattar varför man inte gör fler än två "Hitlers hund.". Och att det kommer ut en hel hoper av sjukvårdspersonal som vet att motion och rörelse faktiskt inte förbättrar alla åkommor.

Ja, så var vi nästan framme. Ge mig den där norska cancermedicinen nu, så jag kan tvätta håret snart.

Kan inte låta bli

Om jag inte hade varit rädd för att väcka honom, hade jag tagit kort på min käraste make. Han ser fullkomligt underbar ut. Jag får måla bilden med ord.

Jag har precis gått och lagt mig (grr) och hade en halskrage med batterimassage på mig. M kom släntrande utan glajjer från badrummet och la sig igen. Med korsord och penna i handen. Så stänger jag av och tar av halskragen, frågar om han vill låna den, men han tackar nej och tittar lite på sitt korsord. Själv tar jag nackgrejen, lägger den i sitt plastomslag och lägger in den i mitt nattduksbord. Vänd bort från Mikael, mot mitt nattduksbord, hör jag det omisskännliga - numera - ljudet av en korsordstidning som faller ner mot ansiktet. Förväntar mig att han ska ha tappat den bara, men han har somnat. Bokstavligen mitt i korsordet. Medan jag stoppar in en sak i skåpet???!!!

Fast jag är så lycklig att han oftast har så lätt att somna. Det är ett riktigt vackert ljud, snarkningarna, som jag numera knappt kan somna utan.

Och jag vet att jag inte ska skriva om andra människors privatliv eller skriva på nätterna när jag bara tror att sömnpillrena inte alls har börjat än. Men det här var väl ok?

Förresten har jag fortfarande inte blivit sömnig. Trött har jag varit länge, men sömnig är svårare. Brukar vänta till jag känner första ansatsen av sömnighet och då passar jag på att utföra alla mina rutiner, halvt OCD, för att förbereda kroppen på att jag snart ska somna. Fast klockan är 6:35 och jag är inte sömnig alls. Inte kul!!!!!!! Vet att senare sömntid hänger ihop med sämre allmäntillstånd och det bara går bakåt. Riktigt märkbart för även Mikael den senaste månaden.

I natt ska jag försöka tänka på all god mat jag skulle kunna laga imorgon. Om jag orkade. Har lust på fiskbullar i äggsås. Det ni, ungdomar, är vad medelålders tanter längtar efter. Det och en saftig nötbiff med potatisgratäng.

Eventuellt är jag hungrig nu också, drömmer om mat å så där. Det är ju inte så lätt om man äter kvällsmacka klockan elva och inte har somnat än vid sju. Det är ju åtta timmar utan mat. I vaket tillstånd. Kurrkurr

Men nu svamlar jag. Hoppas åt mig att jag kan somna, tack, snälla.

Hur nöjd är jag?!

Tänkte att jag kunde somna nån gång vid två. Hade käkat skinkmacka (måste få i mig mer järn, räknas smörgåsskinka?), risifrutti och pepparmyntste (kramplösande, för min livmoder som tror att hon har nån roll att fylla i min kropp, fast jag i många år har medicinerat henne till arbetslöshet, eller ska vi kalla det som prydnadsorgan? Tog i alla fall mina sömnpiller, la mig med en puls på 74, vilket är ok vilopuls för att vara jag. Kl 2.22 tittade jag glädjande på klockan. Slöglodde på fejan, pinterest och Zaras skor, som de ändå sällan har i 42. Vaknade sur idag. När kyldörrstängningen gjorde ont i huvudet förstod jag var klockan var slagen. De två rätt snälla värktabletterna verkade inte, så jag tog en triptan. Har legat ner hela dagen efter det. Halvt lam. Vet inte om det är själva migränet eller medicinen, men jag får som 50-kilosvikter fästa vid armarna. Jag ÄR inte ens tillfälligt förlamad på riktigt, men det känns så. Armen duger inte ens till att luta huvudet på.

Men Mikael har handlat mat och vi umgås vid tvn. Säger hur dåliga alla program var, pratar lite istället, läser skrifterna tillsammans. Snarkandet börjat nästgårds. Jag ligger i soffan och ser på nåt hjärndött som jag över huvud taget inte har en aning om vad det var, det flyttas till papperskorgen rätt efter visning. Och detta skrivs visst inte kronologiskt. Ni får gissa lite.

Klockan blev nåt på 3 och jag tänkte somna 3.33. Men icke. 4.44. Nothing. Då släckte jag ändå och försökte vara optimistisk och tro att jag skulle kunna somna. 5.36 gav jag upp, tog Alvedon mot magen och fler sömnpiller. Åt duktigt en skinkmacka, eftersom den förra verkade ha lämnat ett tomrum efter sig vid det här laget. Är hela tiden rätt lugn, det är ingen vits med att stressa upp blodtrycket till kastratsångarnivå, dvs onaturligt högt.

Kör alla mina trick, varm oboy som ska dels ge mig det sömnverkande som finns i varm mjölk, men också socker för att jag ska bli trött och dåsig när sockerchocken går över. En dutt lavendelcreme vid tinningarna för ytterligare lugn. Öronproppar, ögonbindel, alla kuddar med olika uppgift på sin plats.

Man kan fråga sig hur trött jag är. Eller om jag lyckas gå upp till kyrkan, om två timmar...

Män ja ä inte bitter. Jag har nämligen märkt att ögonlocken ibland kan signalera att de är redo för att stängas. Och stängas av också. Zzzzzzz.
----------------------------

Hej igen. Söndag kväll. Jag har ju sagt att jag inte ska skriva på nätterna för att jag inte fattar hur borta jag är. Sorry för ovanstående. Har i alla fall försökt korrigera stavfelen även om det finns mer att önska...

Goda nyheter

Nånstans beräknas värdet av min blogg vara $163. Har givetvis ingen aning om vad det syftar på, men vem ska jag be om min tusing?

Dessutom läste jag att bloggen har 100/100 i tillförlitlighet. Men det är inga nyheter, väl. Jag har alltid tyckt att mina åsikter är rätt.

Thanks for you business. Please come again soon.

Några förslag

Om ni som jag -- och alla andra -- tycker illa om telefonförsäljare har jag några tips:

- Vi har inte beställt nån pizza.
- Svara som

vanligt och gör sedan snarkande ljud. - Visa abnormt stor entusiasm inför att du kan få vad för skräp de vill prångla på dig, och ändra dig i sista sekunden med: Nej tack, jag är inte intresserad. - Använd en gammal persons röst och kraxa bara fram: Jag hör inte, vad säger du? - Svara på hemmagjord danska, gärna med ord som inte finns. - Lämna över luren till 3-åringen och säg att det är jultomten. Och ja, jag vet att telefonförsäljare också bara är människor och att deras tid också kostar pengar. Så jag brukar bara säga nej tack så fort jag får en syl i vädret. Men jag är sugen på att svara nåt vansinnigt.

In the bog

His name was Fleming, and he was a poor Scottish farmer. One day, while trying to make a living for his family, he heard a cry for help coming from a nearby bog. He dropped his tools and ran to the bog. There, mired to his waist in black muck, was a terrified boy, screaming and struggling to free himself. Farmer Fleming saved the lad from what could have been a slow and terrifying death.

The next day, a fancy carriage pulled up to the Scotsman's sparse surroundings. An elegantly dressed nobleman stepped out and introduced himself as the father of the boy Farmer Fleming had saved.
'I want to repay you,' said the nobleman. 'You saved my son's life.' 'No, I can't accept payment for what I did,' the Scottish farmer replied waving off the offer. At that moment, the farmer's own son came to the door of the family hovel.
'Is that your son?' the nobleman asked. 'Yes,' the farmer replied proudly.

'I'll make you a deal. Let me provide him with the level of education my own son will enjoy. If the lad is anything like his father, he'll no doubt grow to be a man we both will be proud of.' And that he did.

Farmer Fleming's son attended the very best schools and in time, graduated from St. Mary's Hospital Medical School in London, and went on to become known throughout the world as the noted Sir Alexander Fleming, the discoverer of penicillin.

Years afterward, the same nobleman's son who was saved from the bog was stricken with pneumonia.
What saved his life this time? Penicillin.

The name of the nobleman? Lord Randolph Churchill. His son's name? Sir Winston Churchill.

Värdelös ursäkt

Sen Rob dog har jag blivit ännu mer rädd om äktenskapet. Institutionen i sig, för att ens partner kan dö vilken sekund som helst så man borde passa på medan man har varandra att vara kära och lyckliga. Men också den aspekten att man inte ska ta lättsinnigt på äktenskapet. Som jag ser det är ett äktenskapslöfte ett heligt förbund mellan min Gud, min make och mig. Många ser det som en dag i centrum och med dyr fest. Och kanske inte som nåt särskilt heligt löfte. Löften får väl brytas. I special- eller undantagsfall.

Men vad säger ni om två mediapersoner som just meddelat skilsmässan ungefär såhär: Vi är bästa vänner men kärleken tog slut. Våra barn går först. Alla mår OK, ingen fara.

Så utan att ni ens är dysfunktionella, eller skriker okvädingsord åt varandra (där det kanske bara är så att de tycker att det är lite dött eller trist i budoaren), så påstår ni att detta är för barnens bästa. Föräldrarna är bästa vänner. De hatar inte ens varann än. Så det där med att väcka kärleken till liv igen genom samtal, middagsdejter där man klär upp för den andre, några väl valda men givetvis äkta komplimanger sagda med sammetslen röst och trånande ögon, är inte det nåt? Man borde inte få gifta sig innan man kan behärska minst ett par av dessa yttre bevis på kärlek. För om småbarnsföräldrar (eller vem som helst) inte avsätter särskild tid för att uppehålla kärleken så slukar Vardagen den.

Den första grejen är att man måste vara medveten. Man måste ha förmåga att märka när det är bara är blöjor och inga pussar. Då får man se till att hinna pussas.

Det är nämligen så att ens man har flera bottnar. En är att han älskar dig över allt, köper blombuketter, ger dig presenter och överraskningsresor och kanske till och med en väska man längtat efter länge.

Sen finns kanske en annan man som numera bjuder på mamma Scans och potatissallad ur en burk. Om man inte passar sig kan man tycka att den förste mannen är attraktivare. Nykärmannen är faktiskt lite snyggare än vardagsmannen.

Men sen finns mannen som erbjuder sig att köpa mediciner på Apoteket, som tvättar, diskar och städar för att du inte kan. Och till och med kramas och lyssnar och förstår.

Men den mannen (människan!) finns INTE, som överlever utan nån som helst uppmuntran. Kärleken måste vattnas. Inte ens män är kaktusar. Och till och med kaktusar behöver vatten.

Dagens skämt, eller sanning...

Vad har äldre kvinnor mellan brösten som yngre inte har?

Naveln!

Amöba

Läste nyss i en av våra riksblaskor att en hjärnätande amöba härjar i Asien. Visserligen är det bara tio personer som har dött i Karachi, men om man blir smittad av amöban, som kan ta sig in i hjärnan via näsan, så dör man inom 7-10 dagar. De första symptomen är huvudvärk och feber.

Ni börjar kanske förstå nu vad jobbigt det är att vara hypokondriker och behöva oroa sig för sånt här!

Så stora planer

Vaknade och kände för att byta lakan och laga köttgryta. Det var mina storvulna planer för idag.

Skulle bara tvätta håret först. Och det var så längesen jag duschade, jag gör det också när jag ändå håller på.

Mmm, det gick ju strålande. Fick ropa på Mikael att komma och torka mig. Fick hålla koppen med nyponsoppa med bägge händerna. Och nu ligger jag i soffan och måste faktiskt vila mig efter det här blogginlägget.

Det är tråkigt att den här bloggen har blivit en sjukblogg.

Gosedjur

Den där Vanna duger inte mycket till, har vi upptäckt. Hon jagar inte, springer inte efter saker, hämtar inget osv. Hon är helt enkelt ett gosedjur.

Men det är inte så lite, det!

Mikael låg bredvid mig i sängen i eftermiddags och läste en bok. Vanna tryckte honom längre och längre ut och till slut låg halva han utanför. Hon vill inte tränga ut honom, bara ligga riktigt nära.

Idag kallade Mikael Vanna för Baskervilles hund. Det är väl ungefär det sista hon är. Hon bara slickar och avgudar. Du är ett monster, säger han, och då vänder hon lojt upp magen för att klias.

Fel på lagen

Jag har ju aldrig varit särskilt intresserad av att bli advokat, för jag tror advokaterna i kriminalserierna är för romantiskt beskrivna.

Däremot har jag alltid varit intresserad av själva lagen, av gränser och tomma hål och gråzoner osv.

Det första exemplet är om en man vars båt låg korrekt parkerad. Polisen tog fel och trodde den var stulen, tog den i beslag, upptäckte sitt misstag efter några dagar och så skulle ägaren få ta tillbaka den. Han kunde inte den kvällen och en vän skulle hämta den nästnästa dag. Men då hade båten sjunkit. Och polisen sa att de hade vårdat båten adekvat och att de inte var skyldiga att ersätta båten. Men mannens försäkringsbolag anser att polisen ska ersätta den eftersom den blev sjöoduglig på deras skift så att säga. Jag förstår bägge synvinklarna, men det är synd om mannen som förlorade typ 800 000:-. Om båten hade blivit stulen och sen sjönk hade han fått pengar på försäkringen, men nu får han inget. Ett tomt hål i lagen.

Läste idag lite snabbt om en 31-årig man som var i barnpoolen med sin 2-åring. Plötsligt fick han tre hårda slag i bakhuvudet och försökte bara få upp sin son ur poolen. Han hade fått hjärnskakning visade det sig. Och den som hade slagit honom var en 25-årig man som lider av autism och därför inte räknas som tillräknelig och inte kan dömas. Han har anställda för att ta hand om honom och de kostar Försäkringskassan 400 000:-. Inte om året utan i månaden! Och kan inte hindra honom från att slå folk? Den autistiske mannen har nämligen oprovocerat slagit två andra personer förut, också det blev han inte dömd för, eller ens åtalad. Att mannen inte ens blir åtalad betyder att den misshandlade mannen i poolen i praktiken inte har blivit utsatt för något brott, misshandel, och inte kan få pengar på försäkringen eller hjälp av brottsofferfonden etc.

På nåt sätt skulle man repa upp stickeriet och börja om från början. Eller åtminstone laga hålen

Armband

Källa
Fick välja en av Robs slipsar som jag ska göra ett armband av. Känner mig glad för det. Och igår hade Mikael på sig den slipsen han valde ur Robs kollektion. Samantha valde en limegrön slips till sin man Max. Italienare hänger med och är snygga. Och ibland är diskret bara plain trist. Vet inte om det är dags att börja prenumerera på the sartorialist igen. Jag har i alla fall kommit fram till vem som är min modeikon: Mary av Danmark. Kate Middleton eller vår Victoria kommer tyvärr inte i närheten. Det är bra att aspirera att klä sig kungligt. De visar sån respekt för sig själva som kungliga genom sina kläder. Och jag säger som poteten (Anna Johnson) Jag är ett barn av kunglig börd.


Källa

P.S. Eller ska jag sätta slipsen som en krage på en topp?

Källa
 

Törstig -- fått vatten

Jag har känt en törst på sistone. Trots att mitt liv är så pass begränsat, känner jag att jag vill fylla mitt mått med något vettigt, inte bara slappa framför TV:n (eller kanske i mitt fall slappa framför Google reader). Mitt mått är väldigt litet på grund av de många timmarna per dygn som inte kan fyllas med något annat än vila, men storleken spelar ingen roll. Man behöver alltid olika saker i livet, utlopp för kreativitet, människor att älska, låta sig älskas, skratt är några som är extra viktiga för mig. Att hjälpa andra är också viktigt, men ack så svårt. Jag tycker att flyttstädning är en lagom tjänst, men där går jag ju ofta bet (ja, min naturliga inställning är ofta inte lagom stora bitar utan hela kakan...). Så jag får leta efter små saker som jag kan göra. Och det finns inget så underbart som när någon tackar för en sån där småsak och den faktiskt var större för dem än för mig.

På kyrkans världsvida konferens som var i helgen (eller fortfarande är, i en dryg timme till -- ja, jag gör två saker på en gång) var det en kvinna som i sitt tal använde orden "observe -- serve" och jag tyckte det var en sån smart livsinställning. Jag ska observera människorna i mitt liv och se hur jag kan göra något för dem. Lyssna räknas också. Jag hoppas att jag kan göra det snart.

Ny diagnos

Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom. Den är också förknippad med viss stigma och blir inte sällan sedd som ett skämt av både läkare och medmänniskor.

Men jag kan, som nyligen drabbad, säga att det minsann inte är nåt skämt! Sjukdomen är svår och jag önskar den inte åt nån.

Den kallas hypokondri.

Fast allvarligt skämtat så är det inte så lätt just nu. Dels har jag haft så många problem med kroppen i så många år, och jag har aldrig tagit dem på allvar, för oftast är de inte skadliga, bara irriterande. Men när Rob dog så insåg jag att alla faktiskt ska dö av nånting. Och huvudvärken jag har haft i en månad, det kan vara hjärntumör. Magontet som kommer varje kväll kan vara cancer, liksom den konstiga smärtan i foten som inte har gått över på många månader (min kusin Madlén fick ju nån ovanlig sort som satte sig i foten). Det är faktiskt inte så lätt. Varje dag är ju en dag närmare Slutet.

Tjena!

Dagsens sanning


Synd?!

När vi flög till begravningen hade Mikael ordnat så jag skulle mötas av en rullstol. Att gå på planet brukar gå bättre än av, för man är x timmar tröttare. I Malmö möttes vi av en man i uniform och som till och med körde mig i rullstolen hela vägen till utgången. Fantastiskt. Mikael bar ju på våra väskor så det var finfin service.

I Malmö fast på hemvägen erbjöd sig tjejen att skaffa fram både rullstol och körare, men det är så litet där att jag kunde gå själv. Och det stod visst redan på vår bokning att rullstol var beställd även till Arlanda. Det kändes ju bra.

Men framme på Arlanda fanns ingen rullstol. Skrutt! Jag släpade mig fram och fick ändå stanna och vila tre gånger.

Sen satte jag mig och Mikael skulle se om han såg vår skjuts. När han såg en representant för vårt flygbolag stå sysslolös i incheckningsdisken, passade han på att säga att det var en rullstol beställd och bekräftad, men det kom ingen.

Då svarar människan det ofattbara: Det var ju synd.

Mikael insåg snabbt att den sortens syn på kundservice inte gick att resonera med. Hejdlöst.

Hoppas jag inte redan har skrivit om detta. Då kan ni beklaga mitt usla minne, men mer är det inte att göra.

Rädda Gottfriesmottagningen

Under många år var Gottfriesmottagningen i Mölndal/Göteborg det enda man som ME-patient kunde gå till (förutom att jag hade en privatläkare som "råkade" vara duktig på ME). Nu har vi i Stockholm fått en mottagning på Danderyd.

Men fått å fått, och har å har. Gottfries är nämligen nedläggningsdrabbat, och Danderyd är bara ett projekt och kan läggas ner nästa år. Dessa är de enda vårdgivande instanserna men än viktigare de enda forskande instanserna. Det pågår grejer på Uppsala universitet också, men det är inte på patienter. Och nåt i Skåne, på ett läkemedelsbolag, som jag har glömt att ta reda på mer om.

Men utan Gottfriesmottagningen skulle tusentals ME-patienter behöva gå tre steg bakåt och hitta nån vårdcentral som inte vägrar ta emot dem. Att hitta nån som vet nåt om sjukdomen är det väl ingen som direkt räknar med. Jäpp, sån är vår vårdsituation.

Det man kan göra är att om man har Facebook, gå in där och sök på Rädda Gottfriesmottagningen och klicka Gilla. Snälla, klicka!

Dagens

Det verkar som om dagens comic sans (det vill säga: om du använder detta så avslöjar du din okunnighet och brist på stil och klass) är sepiatonade foton. Eller foton på mat. Men sorry folket, jag har knappt börjat än. Jag har visserligen tröttnat på Keep calm and carry on och har å andra sidan egna exemplar av J Crew bubble necklace, så det finns kanske nåt hopp för mig. Eller inte.