Rättigheter, men vems?

M, FP och C har idag "föreslagit riksdagen att regeringen skyndsamt ska inleda lagstiftningsarbete i syfte att ensamstående kvinnor ska få tillgång till assisterad befruktning". (Här.) Ett av argumenten är att människors lämplighet som förälder inte avgörs av om man lever i en parrelation.

Självklart är det så. Men som så ofta är det inte det som är huvudsaken. Pilarna har inte ens hamnat på rätt darttavla. Det handlar inte om människors lämplighet som föräldrar. Det handlar om barnens rätt till föräldrar. Och den skada vi gör på samhället när vi långsamt, som med nagelsax, kapar av banden mellan barn och föräldrar.

Några "hinder" finns ju kvar i samhället för vad vi normalt sett brukar anse är olämpliga föräldrar: Om ett förälskat par i 80-årsåldern vill ha barn, är det ganska lätt att inse att det inte är det bästa för barnet. Eller att ett par 14-åringar vill ha en baby. Det skulle "motarbetas" på många sätt för att inte socialen skulle få en ny bebis att ta hand om.

Så om ålder är ett accepterat anledning att se till barnens bästa, inte föräldrarnas, varför kan vi inte acceptera barnens rätt till fler parametrar? Att få barn är nämligen inte den vuxnes mänskliga rättighet. Att få goda föräldrar är barnets mänskliga rättighet.

Själv tycker jag att det som börjar röra sig i media nu, folk (Fredrik Lindström) som skiljer sig för att de har problem med att kombinera familjelivet med arbetslivet -- och då med andra ord väljer karriären för att familjelivet har vissnat av brist på näringstillförsel (lite krystad liknelse, men ändå), eller kvinnor som helt väljer bort att amma med avsikt att babyn inte ska knyta an så mycket utan att hon ska kunna börja jobba efter ett halvår (läste det igår, men nu hittar jag inte länken). Sånt gör mig arg, ledsen, perplex. Ett samhälle bestående av självförverkligande individer där de avknoppade barnen sitter på dagis och sen vandrar mellan två hus som inte något av dem känns som ett hem.

Det är inte gammaldags att säga att familjen behövs. Sök på vad som helst, som självmords- och självskadefrekvens med mera, så visar det inte att sättet vi behandlar barn nu är bättre för dem än sättet vi behandlade dem för 40 år sen, före den stora dagisexplosionen. Dagis är bra, nödvändigt, för dem som på grund av livssituation är ensamma omvårdnare, eller arbetar obekväma arbetstider. Men tanken att alla barn ska tillbringa större delen av sin uppväxt på dagis är så fel. Pedagoger kan aldrig ersätta föräldrar. Man man visserligen skapa ett barn med hjälp av ett provrör, men man kan inte skapa en förälder av ett provrör. Men att samhället tycker att föräldrar inte är sina barns första och största supportrar, utan samhället och förskolepersonalen, det är det sjuka.

Jag citerar från Unicef:s sida med information om Barnkonventionen:

The Convention specifically refers to the family as the fundamental group of society and the natural environment for the growth and well-being of its members, particularly children. Under the Convention, States are obliged to respect parents' primary responsibility for providing care and guidance for their children and to support parents in this regard, providing material assistance and support programmes. States are also obliged to prevent children from being separated from their families unless the separation is necessary for the child's best interests.

Att lagstadga bort en generation barns pappor går emot barnkonventionen.

Dessutom, hur kan ni pappor tiga still?Tycker ni inte att ni behövs? Är det bara spermierna som behövs, och inte ens era, utan bara nån kille i ett bås med mycket hud i tidningarna och som tjänar pengar på sin hobby?

Fast jag antar att om man jämställer män och kvinnor och inte tar hänsyn till att de har olika styrkor och att barnen behöver bådas, och sen också kallar dem hen, så har man väl i praktiken sagt att en hen räcker. Vem det nu är.

Själv tycker jag barn har rätt till en mamma och pappa, inte bara en hen.

På väg?

Våren är på väg, skryts det om i tidningarna. "Enligt en amerikansk superprognos" (här) kommer våren till Västsverige imorgon. Och imorgon kan vara den sista kyliga dagen

Ja, inte hit i alla fall. Vi har ett vitt, vackert täcke. Nyfallet i natt. Så trevligt ändå att alla gråa grushögar gömdes för en stund.

Finns det verkligen något trovärdigt sätt att bedöma blivande väder? Nåt annat sätt än att spå i fisktarmar?

Estelle

Daniel och Victoria har valt tilltalsnamnet Estelle till sin dotter, Estelle Silvia Ewa Mary, hertiginna av Östergötland. De är sannerligen i sin fulla rätt att välja namn. Kul för dem att de inte blev tvingade att ta nåt gammalt drottningnamn, om de inte ville det.


Men jag kan inte hjälpa det. Estelle är ett tantnamn. En amerikansk tant. Hon i Pantertanter, Estelle Getty.


Oh well.

Källa

Entreprenörsandan frodas


Kron-hen

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel har inatt, båda två och tillsammans och lika mycket, fött ett barn, men hovet kan inte säga om det är en pojke eller flicka, eftersom de inte vill begränsa barnets möjligheter i framtiden och inte stänga in barnet i ett fack som bara är påhittat av samhället.

Av samma skäl meddelas inte heller barnets längd eller vikt. Det är fult att reta tjocka barn. Fast vi säger inte om barnet är tjockt. Men om det vore tjockt, så vore det fel att reta det för det. Så babyn kan lika gärna vara smal. Och längden säger vi inte heller något om. Att korta människor ofta får mindervärdeskomplex är något hovet kommer att arbeta aktivt emot, och därför väljer vi att inte säga hur lång kron-hen är.

Namnet kommer att meddelas imorgon. Troligen blir det fullständiga namnet Alice Oscar Ingrid Bertil Bernadotte. Fast efternamnet ska eventuellt utelämnas, eftersom man inte vill att barnet ska låsas fast vid stereotyper som att fransmän luktar vitlök och alltid har basker. Och att utlänningar inte är som vi svenskar.

Men förutom det så välkomnar vi den nya kron-hen hem till Haga slott. Nej förlåt, de bor såklart inte i ett slott. Det är en vanlig lägenhet som alla andra. Inredningen kommer från Ikea, med några blocketfynd och ett par arvegods. Det är varmt och personligt inrett. Och barnbidraget kommer den 20:e.

Grattis!

For Bella and Mia

Dear favorite girls,

Something exciting happened here in Sweden today. A little baby princess was born! You know Sweden is where pappa comes from, and it is a long, long, long way from where you live. That is why we don't get to see you very often.

Did you know that we actually have a king, a queen, and princes and princesses here in Sweden? This is what they look like. Aren't they pretty?!

The King and the Queen. They are the baby's mormor and morfar.
This is Princess Victoria and Prince Daniel on their wedding day. They are mamma and pappa to the new baby girl.

This is Prince Carl Philip.
This is Princess Madeleine. She lives in New York right now, not too far from where you are.

This is a photo of the new baby. You can hardly see her. But there she is, in the car seat, with her mamma and pappa. She is very tiny, just like your brand new cousin Jonathan.

Can you see her little head in there? The baby has a white blanket.
You are big girls now, and can do all kinds of smart and good things. But the new princess baby can just drink milk and sleep and poop and cry. I think that there are many people who want to hold her, kiss her cheeks, and rock her to sleep. Her mamma and pappa, her mormor and morfar, and farmor och farfar will all love her and help her learn many wonderful things. And the baby has aunts and uncles, just like you. We all love you very much! The baby has cousins, just like you too.

This is the baby's farmor and farfar.
The soldiers who work at the castle shot the cannons 42 times. That is a very special thing they do to celebrate a prince or princess. It is called a salute. It is festive, just like the fireworks on New Year's.
The soldiers and cannons
We all want to have a party today, because a princess was born. So everybody will get to eat princess cake -- prinsesstårta. Pappa ääääääääälskar prinsesstårta! It's so yummy! Farfar makes the best ones. I'm sure he will make you prinsesstårta when he comes to visit in the spring.
Prinsesstårta

They haven't decided the name of the princess baby yet. Probably tomorrow. What do you think are some good princess names?

This is the royal castle, where the king and queen live. People can visit them and write congratulations in a big book for the mamma and pappa and the princess girl. People can also write good advice. What do you think that the princess' mamma and pappa should do? Give her milk, hug her? What more? 


What are your favorite things that mamma and pappa do? How do they make you happy?


Jag älskar dig, Bella. Jag älskar dig, Mia.

Love from Auntie Anja

Gillar inte ordet pissa, men...


Dagens roliga


Glömd bok

Började läsa en Patricia Cornwell före helgen. Boken är på 360 sidor så med mina ca 100 lästa sidor trodde jag mig vara inne i boken. Tar med boken till sängen. Råkar slita ut bokmärket. Försöker hitta var jag var. Kände inte igen nåt på de första 100 sidorna trots att jag skrev karaktärernas namn i en minneslista.

Så jag får väl läsa allt igen...

Vad säger man och inte?

Idag åt vi god torsk hos mamma och pappa. Jag tog kometen. Någon uppmärksam läsare kan ha uppfattat en viss sinnessvaghet från min sida på sistone. Hjärnan är varken snabb eller korrekt.

Så på väg hem - Mikael jobbade fortfarande - så blev jag rätt stressad i rondellen och kunde inte tänka så bra och körde på gatan och sen det ena med det andra dumma. Jag blev faktiskt skraj för mig själv. Att jag inte tänker nog snabbt i trafiken, till och med fattar dåliga och till och med trafikfarliga beslut. Jag kan köra kometen bra. Men om jag inte är ensam i trafiken, det är då jag får härdsmälta och hanterar trafiken hysteriskt.

Så vad ska jag göra? Erkänna att jag nog körde lite trafikfarligt, så M kanske bli orolig, eller inte säga nåt så att vi har hemligheter för varandra. Jag har inte pejl på det där med den äktenskapliga kommunikationen.
Nanoo nanoo.

Stör mig

OK, tanken var kanske god, men inte blir den bättre av att man både använder fetstil, understrykning och kursiv. På samma gång.

Blasé eller optimistisk?

Såg i DN att tre män åtalas för ett mord på en 16-årig pojke på ett asylboende i Eslöv. Jag klickade inte vidare. Hade bara nån halvminut innan läst, även på DN, att mamman och bebin i Arboga inte mördats trots allt, samt att Englas mamma stämmer staten.

Nåt mord i Arboga tror jag att jag kan ha läst om i veckan. Även massa mord i Malmö, det senaste kasnke ett knivmord. Nåt med en mamma som mördades av sin ex-man framför de två barnen. Just det minns jag för att det är så hemskt att göra det framför barnen.

Men om sanningen ska fram så lägger jag inte mord på minnet. Är det blasé? Eller är det bara att jag hellre vill tänka på mer positiva saker än mord?

Hur är det med er? Vet ni vilka som har mördats i Sverige på sistone?

Dåligt är bra

Idag mådde jag som på en vanlig måndag fast jag började få dagen-efter-symptom vid 7-8-tiden på kvällen.

I vanliga fall får jag inte dagen-efter-symptom förrän på tisdagen.

Det funkar så för mig att ju mer jag har tagit ut mig, desto senare kommer reaktionen -- samma dag, dagen efter, eller upp till två dagar efter.

Att jag mår lite dåligt idag är alltså mycket goda nyheter!

Men så gjorde jag allt för att hålla mig inom ramarna och i princip allt jag gjorde inför middagen var att plocka undan min dator och min pappershög från matbordet samt koka ris. Och ingen disk efteråt. Och jag var bara på ett möte i kyrkan, inte tre. Och duschade på kvällen före. Plus att Mikael torkade mig och filade mina fötter.

Fantastiskt att ansträngningarna att bete mig mer i linje med vad jag tål betalade sig. Men förfärligt vad lite jag tål. Fast fantastiskt att jag nästan lyckades hålla mig inom gränserna för det lilla jag tål. Det är framsteg, det!

Hear hear


Sagt av barn

Den här har ni väl sett på fejan, men den är bra. Ungar fyller i andra halvan av ett ordspråk. "Av barn och dårar..."

Whitney Houston

Den här sången, som R Kelly skrev till Whitney, sjöng han idag på hennes begravning. Mycket bättre kan det inte bli. Texten är kusligt passande.

I look to you

Ni har väl inte missat?

Igår gick Ninni vidare i The Voice. Med den äran. Ni har väl inte missat det? Här, annars.

Mina små ödmjuka åsikter (hrmf):

1) Det. var. ett. grymt. nummer. Det hade jag velat höra live. Riktigt, riktigt bra. Och bättre i den längre, oklippta versionen. Och bättre ju fler gånger man lyssnar.

2) Rickard Arnberg var fantastisk. Han borde ha fått sjunga mot nån bimbo så han hade gått vidare. Fast då hade väl inte numret blivit lika bra. Jag är ju partisk och helt på Ninnis sida, men den killen sög inte.

3) Jag tror att Ninni kommer att klara sig bra i den här tävlingen. Rent sångmässigt tyckte jag t ex att han Rickard gjorde en lika bra insats, men Ninni har nåt. Hon är som en tårta i ett konditorifönster, som man läskas av och liksom inte kan låta bli att titta på. She demands attention. The Voice har ju redan kapat bort dem som inte kan sjunga, och jag tror hon kan vinna på utstrålning.

4) Kan jag dessutom hitta nån som är villig att slå vad med mig om att Ninni inte kommer att lipa, så har jag gjort mig en fin och lättförtjänt vinst. Om nån dessutom vill sätta emot att Maria och Geronimo lipar i väntrummet, så ger väl de oddsen lite mindre pengar, men jag är game där också. Bring it on. Så, tror du att nån kan hålla sig från att lipa, så hör av dig till mig och uppge summan. Jag återkommer med mitt bankkontonummer. Nån mer som vill vara med? (Lätta pengar.)

-- We love you, Ninni!

Sånt här blir jag glad av


Sjukskriva sig?

Den som sjukskriver sig för något annat än sjukdom borde straffas med typ... ja, vad kommer precis före ättestupa? Sitta fastkedjad på torget, ringa i en klocka och ha en skylt med orden: Jag ljuger och stjäl från de sjuka. Här är några exempel som inte räknas som giltig sjukfrånvaro:

Baksmälla
Måndagslättja
Behöver åka till IKEA
Ska resa bort men vill/kan inte ta ut semesterdagar

Är heligt vred. Sjukskrivning ska vara för sjukdomar. Inget annat. Borde inte det vara rätt självklart?

Amerikaner, alltså!

Idag flödar sterotyperna och jag vill dela med mig av en kommentar som säkert inte förbättrar våra länders relation.

En amerikanska som bor i Paris med sin familj har tagit familjen på semestertur till Italien:

Venice is so pretty it felt like we were at Disneyland.

Really?

Attityd

Det är lite irriterande att ens attityd är viktig. Ibland vill man ju vara lite kinkig, motvalls, tycka synd om sig, tjura för att det inte finns nån choklad hemma.

Men attityden spelar faktiskt roll. I längden gör man sig en väldig otjänst om man låter grinigheten få ta över.

Our success with obstacles and trials can be determined by our approach.  
You have lots of options – but I think your best bet is ‘flexible’.

Colette didn’t like the change in the wind – Mimi thought it might subside.  
But Reilly, ever the realist, simply adjusted the sails.


Källa: Barnyard of the Tragically Hip

Här är ju jag!


Mina bästa ccc

Har säkert beklagat mig över att jag har tappat bort receptet till mina bästa chocolate chip cookies. För lääääänge sen. Gjorde av ett annat recept en gång för nån månad se, men de blev inte alls till belåtelse.

Vet varifrån receptet kommer (en urgammal bok med amerikanska recept för svenska ingredienser som nån på missionskontoret samlade ihop förra seklet) men har ändå inte lyckats hitta det. Hittade däremot andra mysko recept på missionärsmat som inte fick mig att längta tillbaka...

För ett par dagar sen började jag lura på om jag hade lagt inte det rätt i receptskåpet och inte satt tillbaka det i pärmen. Idag kom jag ihåg att titta. Inget på hyllorna. Men så tittar jag upp, till formen med löstagbar botten som ligger ovanpå en sån där vit plastmikrokåpa. Där sticker det ut lite pappersgrejer. det var några recept från Buffé. Och ett gulnat papper från 1994 med mitt älskade recept!

Bara för att jag är så glad för att jag har hittat det, och för den händelse det försvinner, så publicerar jag det här på the interwebs. Och om ni bakar det och tycker era är bättre, ge mig hemskt gärna ert recept!
Bilden men inte recept kommer härifrån

CCC
(Jag har halverat receptet. Jänkare tar ju i så förfärligt.)
160 g smör
1,25 dl socker
1,25 dl farin
1 ägg
2,5 tsk vaniljsocker
4 dl mjöl
½ tsk bikarbonat
½ tsk salt
100 g choklad, minst

Rör smör och socker (vad heter socker i plural? Det ska vara både farin och socker alltså) poröst, blanda i ägget. Rör försiktigt ner torra ingredienser. Hacka chokladen, blanda.

Lägg duttar på plåt, jag brukar inte rulla eller vara så noga med formen, och grädda i 175 grader i 8-10 minuter.

Mikael vill ha de färdiggräddade, dvs de som har börjat få sorgkant runt, medan jag vill ta ut dem lite tidigare, eftersom de stelnar medan de kallnar. Jag gillar chewy. Och tiden beror såklart på hur stora kakorna är, och hur fasta de är. Men ni vet.

Mmm. Nu ska jag äta en helkulinarisk middag. M fick ärtsoppa från sån där plastkorv och jag ska få pasta med sånt där grönt på som man får pinjemun av om man har otur. Och färskgräddade färdiga småfrallor som pricken över i. Massa mjöl, kokt och ugnsbakat.

Men det kan bli ccc här i huset, vilken dag som helst nu.

Hur ser din väg ut? Vart leder den?



















Vem är du?


Alla hjärtans dag

Gamla, glömska, halvt oromantiska och rejält osentimentala, det är väl Mikael och jag när det kommer till firande. Vi är väldigt kära och lyckliga, men inte särskilt mycket för att dutta omkring med rosa kort. Så ingen av oss gav den andre ett kort igår. Ingen av oss gav den andre en present. Vi pussades visserligen. Och så köpte Mikael kinamat (och för den som inte hänger med så är kinamat konstigt nog en särskild grej för oss, för han råkade fria på en kinarestaurang och därför åt vi kinamat på vårt bröllop, haha) som vi åt medan vi såg på TV. Han hade köpt stekt ris av nåt slag, och det kom med en plastburk med fyra runda vita grejer i. Jag frågade vad det var, och han svarade pocherade ägg. Lite många ägg för en persons stekta ris tänkte jag. Och sen stoppade han en påse under näsan som luktade friterat. Fortfarande inget. Jaha? Det är friterade bananer till efterrätt, sa han. Fortfarande inget. Och så pekade han på "äggen". Jaha! Det tog en stund, men det var glassen till bananerna. Haha. Pocherade ägg... Han ska nog få. När jag tog med mig allt jag kunde bära till TV:n när det var dags för efterrätten sa jag att om jag hade varit riktigt rolig så hade jag lagt två ägg bredvid hans bananer. Ni hör hur roligt vi har det :)

Jag tror att vi har varit tillsammans fyra år på 14:e februari och jag har också nåt svagt minne av att vi brukar gå till templet. (En gång minns jag också en helstekt fläskfile som rolige Mikael delade i två delar. Varsin alltså...) Men som vanligt nuförtiden var jag för trött, och jag slapp till och med gå på bio. Det känns som om jag redan har skrivit det här??? Och inte orkar jag kolla heller. Men ni kanske är lika senila ni? Bara ni inte glömmer att pussas. Det skadar aldrig.

En dag försent...

...men de här är ju bara bäst!



Såg dem på facebook och det verkar som om en Lauren Hyde har gjort dem, men jag är inte säker.

Arbitrary indeed


Moster

Man kan säga att jag har blivit moster igen. Johans fru Beths syster, veterinär Jennifer, är rent tekniskt inte vår släkting, men det har vi alltid struntat blankt i. Hon har i alla fall fått en bebis idag. Mer vet jag inte än. Men jag tror att de gifte sig en månad före oss, högst. Dvs 2 barn på 2 1/2 år, det är respekt. Är så sugen på att höra hur det var och hur knyttet ser ut. En bebis!!!

Här fegas det inte!

Det är lite befriande när folk inte fegar. Jag är ju inte en sån som klipper bort rosetten på behån, utan jag tål lite bling. Det här vete fåglarna om jag skulle (vilja) ha på mig, men jag blir glad av det. Livsglädje på nåt sätt. "De ska va gött å leva, annars kan de kvetta."

Charlotte Hosten har gjort detta för hand. Applåder.


Döden döden döden

Kände mig superdålig i lördags kväll. Migrän som var envist och förfärligt. Hade ju inte kunnat låta bli att gråta tidigare på dagen, när jag fick mitt lilla sammanbrott, så jag visste att gråthuvudvärken skulle utvecklas till migrän, trots att jag fyllde magen med smärtstillande hela dagen. Nej, jag fick migrän ändå, och dessutom fick jag ont i magen av alla piller.

Orkade inte gå till kyrkan på söndagen (på en månad!! Fattar ni vad trist. Har jag bara varit på apoteket och ica-posten på en hel månad?) fast jag trodde jag skulle orka med sista mötet (Hjälpföreningen) men när jag hade klätt på mig och torkat håret var jag tvungen att ligga orörlig i sängen en timme. Det här börjar bli tråkigt nu! Trodde att jag tog det tillräckligt lugnt på eftermiddagen/kvällen, men nu i efterhand ser jag att jag tog ut mig och kan peka på försämringarna som kom av att sitta upp och äta (någon annans goda ) middag och prata med folk som inte ens var främlingar och och/eller svårpratade. Och så fick jag sitta i fåtöljen som man kan fälla så jag inte behövde sitta rätt upp. Jag börjar på allvar känna mig som om jag blir mer och mer instängd i min egen kropp. Klaustrofobi. Men jag motar ångesten och försöker att inte tänka på vilket fängelse som kanske väntar mig. Men det är skrämmande. Om jag kan mindre och mindre utan att bli dålig, så är det ju i sängen jag hamnar till slut. Som de sjukaste ME-patienterna.

Fast igår mådde jag rätt OK, så jag orkade ta mig frukost och sitta upp vid datorn ett tag i alla fall. Men sen fick jag migrän, vilket sammanföll med att jag inte orkade sitta upp längre. Så jag låg i soffan, och vartenda ljud varför högt, vartenda blink på TV:n var för starkt, och jag kunde inte terrorisera Mikael mer än jag redan gjort. Typ lägsta ljudet på, inte massa zappande, inte stirriga och högljudda program. Det är klart man ska ta hänsyn till varandra, men det är inte lätt när den ena måste ta så mycket mer hänsyn till den andra. Det känns inte riktigt människovärdigt, om det nu är rätt ord.

Och så sov jag värdelöst. När migränet är svårbotat, dvs tar lång tid att bli fri från, blir det såna efterdyningar att jag nästan aldrig kan somna på natten. Och en fem timmar efteråt var det dags för Alvedon igen. Vågade inte ta nåt annat med tanke på magen. Somnade kanske vid sextiden på morgonen.

Sen måste jag undermedvetet ha känt hur trött jag var innan jag vaknade, för jag drömde att jag var en värdelös fru som inte ens orkade gå på bio med sin man på Alla hjärtans dag. Vaknade ledsen. Ja, detta faktum har nu kommit ut i verkligheten men Mikael verkar vilja föredra mig som fru i alla fall. Det är kärlek, det. Ååå, vad jag älskar honom.

Egentligen gör vi inget annat än pratar. Och det är väl så fantastiskt då att vi tycker om att prata med varandra. Jag ligger i soffan och han sitter i den o-krashade fåtöljen, och vi pratar. Kommenterar Sheldon och hubbotar, tävlar i Vem vet mest, och pratar om när och fjärran, rymden och litteraturen, särskilt efter QI, och läser Mormons bok tillsammans. Ibland finns det inte nåt att säga efter ett särskilt krigigt kapitel, ibland blir det långa diskussioner. Igår läste vi fem kapitel, men det var bara ett uppslag. När veckan är slut har vi läst ut Mormons bok. Och inte missat att läsa tillsammans en enda dag på det nya året. Det är visserligen bara februari, men man måste klappa sig på axeln ändå.

P.S. Nu börjar hunden torka. Hon luktade blöt hund när hon kom in efter dagens promenad, men nu har jag fått tillbaka luften i mitt hem. Men hon brydde sig inte om att hälsa på mig idag. Och jag som behövde lite love!

P.S. Har jag sagt att jag börjar få inte bara lukt-hallucinationer utan också syn- och hörselhallucinationer? Och känsel-! Hör väckarklockor, mobilringningar fast det är tyst. Ser spindlar eller andra svarta fläckar. Känner hur det luktar bränt eller kanel fast det inte gör det. Och känner hur nån tar på min hud. Oftast är det en insekt som kryper, typ en flyga. Men det är aldrig nåt.

Alltså, min kropp blir knäppare och knäppare. Vore jag en dator skulle man ha startat om mig för länge sen. Eller kasserat mig och bytt.

Igår kände jag mig tvungen att förklara för M att jag typ är bäst i vår familj på att tapetsera. Visserligen är jag en tävlingsmänniska, men det är som att jag inte klarar av att han inte ska veta att jag är en människa under allt det här sjuka. En människa som kan saker, vet saker, gör saker, orkar saker. Det är liksom bara det där använda och ömsade ormskinnet kvar av mig. Det är svårt att duga då.

Och apropå ME/CFS så dog en kvinna härom dagen. 52 år, hemma hos sina föräldrar. Jag kan se hur hennes liv måste ha varit. De önskar inte blommor till begravningen utan bidrag till en forskningsfond. Tacka för det... Usch. ME är inte en sjukdom med hög dödlighet, även om man har dagar när man önskar att dödligheten vore högre och kom snabbare. Men så ska man inte säga när det faktiskt är nån som dog. Trots allt så har jag glädje i mitt liv. Ofta, men inte jämt. Fast det är å andra sidan inte speciellt för mig. Så har alla det.

Våga packa upp


Dagens åsikt

"The person, be it gentleman or lady, who has not pleasure in a good novel, must be intolerably stupid." - Jane Austen

Andra gången inte gillt

Om man har varit med om ett mode en gång, så har man två val.

1) Göra som mormor, spara grejerna i 40 år för "silverskor kommer alltid igen".

2) Inse att mode är färskvara och att man inte kan komma undan med tonårsfasoner tjugo år senare. Ju äldre man blir desto mer försynt måste modet bli i ens egen version. Ja, ni vet, 70-åringar som klär sig som barnbarnen är lite pinsamt. 40-åringar också...

Källa

Källa

Källa

Källa
Ni ser, till och med om man är välbehållen i figuren kan man inte vara för barbent och flickig, för då ser det... inte bra ut helt enkelt. Här får Kate Middletons mamma bära hundhuvudet.



Källa: Tinxi-style på eBay
Så jag antar att om man har haft ett specifikt mode på sig en gång, får man svårt att sätta looken en gång till. Där går gränsen alltså. Löskragar hade jag på 80-talet. Det blir inga fler för mig. Men kom igen ungdomar. Vintage.

Skönt å slippa