På kärlekstemat


Tack, Anna Linda, för länken!

Älskade verkligen kommentaren: "Can you please, please marry me?"

Om nån dag eller två, eller så, kommer mitt eget inlägg på kärlekstemat. Mikael är mitt favoritämne i hela världen. Vill ha MVG i den kursen varje dag.

Idag är jag så kär i honom att ... jag vet inte, jag är faktiskt ordlös.

Faran över?

Det var Rob (min systers man) som var den allvarliga hjärnblödningen (Ellen har skrivit det på fejan, så nu är det väl ingen hemlighet längre) jag skrev om härom dagen. Han är färdigopererad och läkarna är förundrade över hur bra det gick och hur han hämtar sig. Lättad är bara förnamnet. Hoppas det fortsätter gå åt rätt håll.

Jag var inte riktigt beredd på att min lillasyster på 30 år skulle bli änka, om man säger så. Men nu är han tillbaka bland de levande. Jag kan höra honom: "Let's tidy up." Eller möjligtvis att han föreslår lite "cold drinks"?

Jag är så överdramatisk. Det är lite jobbigt för mig. Men folk ska inte dö. De ska inte nästan dö, heller. De ska inte skada sig, vara sjuka eller eländiga på annat vis. De ska inte ha det jobbigt, inte lida, inte vara fula eller elaka eller otacksamma. Och helst ska ingen vara fet heller. OK?

Närmaste grannar

Jag har haft mycket tid idag. Sov bara fyra timmar inatt och då blir dagen väldigt lång. Men jag har ändå haft lite svårt att använda tiden. Förutom att man blir dålig i kroppen av att inte sova, så har jag haft en anledning att oroa mig. Eller rättare sagt, det har man ju aldrig, för man kan ändå oftast inte påverka det man oroar sig för, så det är ingen idé. Men det har hänt en sak som har påmint mig om hur nära grannar livet och döden är. Gamla människor i all ära, men det är ändå inte chockartat när nån på hundra år dör eller blir sjuk. (Och jag förstår att det ändå är jättejobbigt när nån man älskar -- 100 eller 5 -- blir sjuk och går bort. Plus att jag verkligen inte menar att förminska en sådan händelse i nåns liv som läser det här.) Men det är inte samma sak när en som inte är gammal än blir allvarligt sjuk och kanske flämtar på dödens rand. Det ska inte sitta slangar i människor. Och föräldrar ska aldrig behöva mista sina barn. Det är bara fel, mot naturen.

Så från att googla på hjärnblödning är det rätt långt till att kolla på skor eller lolcats eller ens vettiga vänners bloggar. Och eBay förlorar kampen på en sekund när döden är med i spelet. Det måste inte ens sluta med död, för steget mellan liv och död är bara en millimeter stort, medan steget mellan nästan död och tillbaka till livet kan vara många mil lång.

Hur som helst stämmer tydligen det där som de säger i strokereklamen som går, att om nån verkar lite konstig ska man be dem om tre saker, som man kan minnas med hjälp av ordet AKUT (länk till AKUT-testet):


Ansikte
Kan personen le och visa tänderna? Om ena mungipan hänger -- ring 112!


Kroppsdel arm/ben
Kan personen lyfta armarna och hålla kvar dem i 10 sekunder? Om en arm faller -- ring 112!


Uttal
Kan personen upprepa en enkel mening som "Det är vackert väder idag"? Om personen sluddrar eller inte hittar rätt ord -- ring 112!


Tid
Varje sekund räknas. Tveka aldrig. Ring 112 direkt.

Silverkärlek

Här kommer ännu ett kärleksinlägg, nu från min idol, den medelålderskvinnan. Hon är superskön, eller hur?!



Silverkärlek...

Det är faktiskt inte klokt när man tänker efter, men i år är det 25 år sedan jag sa JA till att gifta mig med mannen i mitt liv och det vill jag fira med en 25 års lista!

25 års listan om maken!
1) han älskar mig
2) han är min bästa vän och med honom kan jag vara precis den jag är.
3) han älskar rena wettexdisktrasor
4) han är en trummis
5) när han sjunger uppfinner han tonarter som ingen visste existerade
6) han har en härlig sådär lagom sjuk humor
7) han har hår på bröstet
8) han är en mästerkock
9) han är omtänksam
10) han gillar att städa
11) han är snäll
12) han är golfgalen
13) han är bra på datorer
14) han är lätt att prata med
15) han gillar att storhandla
16) han älskar snygga bilar
17) han gillar inte surströmming, men han har ialla fall provat
18) han kör bra
19) han vill mer än gärna dela med sig av sina tips i köket
20) han är superläcker i skägg
21) han är klok
22) han är intresserad och engagerad som människa
23) han finns där för mig alltid
24) han kan reta gallfeber på mig ibland
25) han är min man.
Vänta nu, tänker de vakne läsaren... Var är nu 25 års listan om den fantastiska kvinnan denna man gifte sig med? Sanningen är den att de inte är skrivna, för han - den skäggigemannen gillar inte att skriva. Istället visar han varje dag att jag är den han älskar och det är bättre än en lista!

Summa sumarum: Med honom vill jag bli gammal. Med honom vill jag slänga hängbrösten över axeln och hitta på något bus!
 

Med honom vill jag kura ihop mig, när jag behöver tröst och stöd. Med honom blir jag ett bättre jag. Tillsammans ser jag fram emot att fortsätta utforska våra kommande år och det ska bli hur galet härligt som helst!!!
Den medelålderskvinnan hjärtar den skäggigemannen forever!!!


Så roligt!

Fållade ett par av Mikaels byxor ikväll. Jag hade aldrig trott att jag skulle säga SÅ ROLIGT om att fålla ett par byxor. Men det tog lagom lång tid så att jag inte kraschade innan det var färdigt, och eftersom jag nu inte kan sitta vid symaskinen och kreera spännande klänningar, så får man vara glad för det lilla man får. Och min symaskin spinner som en katt. Det är min egen Bugatti Veyron.

Men nu är jag glad att jag får ligga i soffan och se på TV ett tag.

Jag ska försöka tänka att mitt liv är lagom. Inte klaga på det jag inte kan, inte längta efter det jag inte orkar, inte deppa över det som är dåligt. Bara tänka goda tankar.

I så fall hade jag väldigt roligt när jag hämtade posten idag. Det var höstigt, kallt väder, uppehåll, och lagom långt dit. Vet inte ens hur många steg det är. Det ska jag räkna imorgon. Jag satsar på att det är 12 steg, fram och tillbaka.

Stay tuned!

Mera kärlek! Ååå, det tar aldrig slut :)

Här kommer det mera kärlek. Det är så roligt! Nu är det dags för Anna Linda. Kolla vilken snygg människa! Hon bevisar att man kan vara både blond och smart. Jag är glad att kalla henne min vän.




Jag kan leva ensam. Jag mår väldigt bra av att vara ensam. Jag älskar faktiskt att vara ensam. 
Det är också väldigt utvecklande, givande och på många sätt roligare att ha en bästa vän vid min sida genom livet. 

Många säger till mig att ett äktenskap kräver arbete, och kärlek behöver vård. 
Som ogift undervisades jag välmenande om att relationen  "kräver arbete", "inte ta varandra för givet", och så vidare. Många äktenskap i umgängeskretsen fallerade och nu ville man kanske förbereda oss ännu ogifta, så vi inte begick samma misstag. 

Jag blev överraskad när jag gifte mig. Det var inte alls så svårt som alla fick det att låta. Det kräver mycket lite arbete och växer ändå. Det är väldigt mycket roligare än arbete. 

Associationerna går till en trädgård; en bit jord som med frön, arbetsinsats och omväxlande regniga och soliga dagar kan ta form till precis det som trädgårdsskötaren gör den till. 
Den som någon gång tagit upp kampen med maskrosorna i gräsmattan vet vilket insats minsta gräsplätt innebär. Ändå är det mycket sällan relationen har känts som arbete. Att plantera, påta, kratta, rensa, bränna, beskära, klippa, skörda är inte bara arbete. De är berikande, sinnliga, lärorika, njutbara, roliga och givande aktiviteter.  
Att bygga en familj däremot, det visade sig vara arbete. Ett kärleksarbete, eller kanske som att bygga ett hus i trädgården, på den grund som förhållandet utgör. 

På den lilla jordplätt som är vår, vårt äktenskap, har vi också upplevt något av årstidernas skiftningar. Högtryckens högsommar, glödande höstar, och vinterns lugna sparlåga inför vårens blomning. Det finns en växtkraft i den dynamiken. Idel solsken gör öken. Att dra tillbaka energin till rötterna efter intensiv blomning och arbetsamma skördeperioder, låta knopparna samla kraft under vinterns vila ger relationen uthållighet och förnybarhet. Vår lilla jordplätt har också sett oss ödmjukas av livets villkor. Vi kan ge den tid och kraft, använda tålamod eller envishet, och ändå blir det inte alltid som man tänkt sig. 

Innan jag gifte mig var jag nog lite vilsen i ensamheten, jag kunde flyga högt men såg inte riktigt var jag kunde landa. Den trädgårdsmästare som kikar över planket in till oss ser maskrosor, obeskurna grenverk, kompost från i våras, och säkert mycket mer att sucka över. Men tillsammans har jag och min man en relation som är den plats där vi båda kan landa tryggt. Jag älskar honom för det, och mycket mer. 

Foto: Pernilla Förnes

Ge inte upp!



Den avslutande tanken slog mig med djup resonans: Om du inte ger upp kan du inte misslyckas.

Stora kramar till alla med en "torn hamstring" i sitt liv men som haltar på. Jag tror att det är de flesta av oss...

Jag är publicerad!!

En duktig journalist har skrivit en bra artikel om att leva med ME. Om mig.

Läs gärna här i Dina mediciner. Dela!! Inte för att det är jag, utan för att hjälpa till att sprida kunskapen om ME.

Tacka gärna journalisten för artikeln också. Ni som följer med på ME-området vet att en artikel om ME, i alla fall förr, lika gärna kunde ha handlat om psykosomati eller KBT, eller (huvva!) Lightning process.

Nytt inlägg på månadens kärlekstema

Det här inlägget kommer från min hulda moder (aj lav jo)! Njut!

Ni andra har skrivit så föredömligt kort, men gissa vem Anja har fått sin mångordighet från?
Jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka när jag var femton år. Senare samma år träffade jag på mitt livs enda skoldans den som blev min pojkvän. Jag blev kär i honom med en tonårings hela intensitet.
Trots mina försök att få med honom till kyrkan och trots våra religionsdiskussioner förblev han ateist. Efter något år insåg vi att våra åsikter och våra liv gick alldeles för mycket isär, och vi slutade träffas regelbundet. Det var som om solen gick ner i mitt liv. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle hitta någon annan att älska.
Efter studenten blev jag missionär för kyrkan. Strax innan jag åkte iväg var jag på fest hemma hos Thomas Hulldin tillsammans med andra ungdomar. Jag drogs till Bruno därför att vi upptäckte att vi delade samma kärlek till the Beatles. Det var ganska revolutionerande musik för mig som dittills bara hade lyssnat på Bach och Mozart. För mina fickpengar brukade jag köpa orkesterpartitur och dirigera till bandinspelningar av stora symfonier...
Med ömsesidigt gryende intresse gick vi till Alingsås Folkets park och dansade. Gång på gång spelades "I don't want to say goodbye for the summer". Vi trodde att ingen skulle se oss där, men dagen därpå i kyrkan kallades jag redan för "klarinetten". (Bruno heter Klarin i efternamn.) Jag vacklade väl en aning, men eftersom jag redan hade bestämt mig för missionen åkte jag iväg i juli 1965 som det var planerat.
I arton månader skrev Bruno troget prydliga brev till mig på blått brevpapper i blåa kuvert. Jag svarade aldrig, för regeln då var att man inte som missionär fick skriva till någon i samma mission. Breven var mycket neutrala veckorapporter om vad som hände i Göteborg. Vad jag uppskattade dessa brev! Även om de var opersonliga blev jag en mästare på att läsa in allt möjligt mellan raderna.
Jag lärde mig mycket om osjälviskhet, kärlek och tjänande under dessa arton månader. Inte minst vande jag mig vid att leva tillsammans med en annan person 24 timmar om dygnet. Bra förberedelse för äktenskapet!
Så snart jag kom hem igen började vi träffas, mestadels på helgerna. På vardagarna var det mycket att göra med studier och arbete, och vi bodde i var sin ände av stan. Vi ringde inte mycket heller, det kostade pengar tyckte våra föräldrar. Tänk, så var det då!
Efter nio månader förlovade vi oss - i Jerusalem kantänka, dock inte vid klagomuren! - och efter ytterligare tio månader gifte vi oss i templet i Salt Lake City, efter att först ha vigts borgerligt, enligt vigselreglerna, i kyrkan i Västra Frölunda. Vi var båda nyss fyllda 23 år och kände oss mycket vuxna. Vi bestämde oss för att ordet skilsmässa aldrig skulle finnas i vårt ordförråd, inte ens i våra tankar. I upp- och nedgång, i med- och motgång har detta fungerat för oss. Så småningom välsignades vi med två döttrar och två söner, som känns som vår verkliga rikedom i livet. Tänk att få vara en evig familj!
Av eget val var jag hemmamamma på heltid i tretton år. Det var ett konststycke att leva på en lärarlön, men det var mycket närhet och många goda minnen. Aldrig har jag ångrat att jag valde våra barn i stället för en yrkeskarriär.
Nu när vi har nått pensionsåldern kan jag försöka summera mitt val av evig livskamrat så här.
Det sägs att flickor omedvetet väljer en man som liknar deras far. För mig blev det tvärtom. Min far, det vet alla som kände honom, var eldfängd, hetsig, intensiv, nervig, otålig (förutom alla hans goda egenskaper). Bruno är lugn, stabil, tålig, konservativ, pålitlig, omdömesgill, vänlig, hjälpsam och godmodig. Han kan skratta när något går på tok. Han kan skilja mellan lek och allvar. Han har ett hjärta av guld. (Det hade pappa också.) Han är tillsammans med Kristus min klippa i livet. Entusiasmen, spontaniteten och det okonventionella får jag stå för själv, men det finns ingen jag hellre skulle vilja vara gift med. Jag skulle svara ja tack igen och igen, om han friade på nytt!
Det sägs att äktenskapet är hårt arbete men det är också, i första hand tycker jag, vila från världens påfrestningar. Hos min man är jag trygg och älskad. Jag är i hamn.
Harriet


Inga operationer idag

Lyckades klä på mig utan större missöden. Har inte borstat håret än, det är ju en riskfylld aktivitet (man kan ju få piggarna i ögat). När jag tog ner dosetten (heter den så? Den är med fack för varje dag? Min är stor som ett pocketbok modell större) från medicinskåpet (hos oss är ett halvt köksskåp fyllt med mediciner känns det som. Men sorry folks, jag langar inte) rev jag ner nåt annat på marken och det blev en förfärlig skräll. Händerna lyder inte, och är väldigt skakiga. (Kan det bero på att jag bara har ätit en napp och en Geisha till frukost ännu?????)

Så jag har idag bestämt mig för att inte utföra några operationer. Är helt enkelt inte nog stadig på handen. Ni får vänta bara.


P.S. Sätter bara in en försiktig operationsbild från Umeå uni, av hänsyn till er svagsinta typer som svimmar när ni ser insidan av människor på bild.

Cancermedicin mot ME?

I dagarna publicerades en norsk studie. Det var två läkare som behandlade en ME-patient för cancer med Retuximab. ME-patienten blev bättre/frisk (minns inte) från sin ME och nu har de duplicerat detta i en kontrollerad, randomiserad, dubbelblind studie. Det betyder i princip att de har haft 15 ME-patienter och 15 friska. 15 slumpvis valda har fått saltvattensdropp och 15 har fått cancermedicinen, utan att nån visste vilka som fick vad. 67%, eller 10 av 15, med ME blev bättre/symptomfria av den. En av de 5 som inte blev bättre hade inte ME, visade det sig, utan bara kronisk trötthet av andra skäl. Och de sjukaste blev mest hjälpa. En tjej hade varit väldigt sjuk i 9 år och blev helt frisk.


Det har varit stort hallaballå om detta i ME-världen. 


Jag är kluven i mina reaktioner.


För det första har jag blivit förhoppningsfull så många gånger förr, än över Noni-juice och senast XMRV-forskningen, som jag trodde kunde hjälpa mig. Men inget hjälper. Så jag har inte tillåtit mig att bli särskilt exalterad över att man kanske har hittat en medicin som kan hjälpa. För det begriper alla att det inte handlar om att kunna få den medicinen om ens ett år. Vet inte, men tänk om det tar fem år? Vaccinet på Gottfries verkade också lovande, men så stoppades hela alltet. Det här kanske visar sig "kontaminerat" som XMRV-resultaten, eller så är det ingen som vill stå för mer forskningskostnader för att ME är en så osexig sjukdom. Hur som helst kommer jag inte att bli frisk inom överskådlig framtid. Orkar inte tänka på allt jag skulle vilja göra. Orkar inte släppa på den strömmen av längtan. Bara jag skriver detta måste jag anstränga mig för att hålla tårarna tillbaka. Trots att jag vill våga bli överlycklig över forskningsresultatet, så är det enklast känslomässigt med lite avmätt intresse bara.


Man kan läsa mer på hur många ställen som helst, bl a här:
Dina mediciner, Norges tv2 video, Norges tv2 artikel

Vår hund, del 2

Idag när jag fållade satt hunden/flugan på symaskinen.

Sen åt jag middag/tittade på Dobidoo och då satt flugan på soffbordet bredvid mig.

När Mikael kom hem satt han på honom.

Nu har M lagt sig, och jag bloggar. Med flugan på datorn.

Är det dags att ge honom ett namn och en sovdyna, eller? Det känns lite mastigt när vi samtidigt vet att han kan dö vilken dag som helst.

När jag skrev dö så lämnade flugan datorn. Flugorna är tydligen mycket smartare nuförtiden. Eller är det flugornas herre själv vi har fått hit?!

Erato - Call Your Girlfriend

I love!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Torsdag men ingen soppa

Hade klipptid idag. När jag tittade mig i spegeln upptäckte jag att mitt hår nog inte bara var utvuxet sen förra klippningen utan det har nog vuxit i två års tid, lite mer för varje klippning. Jag har för mycket hår, orkar inte föna och dona, så idag bad jag henne att klippa av rätt mycket. 5 cm kanske. För nån med hår till midjan är 5 cm inte mycket, men det blev rejäl skillnad på mig. Det var väl ett offer jag fick göra för min hälsa. Kortare hår, snabbare färdig, mindre ont i armarna. Mikael kanske tycker det är vackert med långt hår, men han tycker nog mer om middag.

Förresten ser jag ut som mamma på hennes studentfoto med min "nya" frisyr. Asgarv...

Och så måste jag klaga på mig själv. Jag är så fjantigt rädd för folk. Hårtvättningsvattnet hos frissan var lite för varmt, men jag kunde inte med att säga till. Hur dum är man då?

Här har ni annars några fina kortare frisyrer:

















Vi har blivit med husdjur

I två veckor har vi haft vad jag måste kalla ett husdjur. Det beter sig i alla fall som ett husdjur -- saknar oss när vi är borta, vill vara nära oss när vi är hemma, följer med in på toa när Mikael har varit borta länge osv.

Det är en fluga. Jag var och klippte mig idag, och när jag kom hem satt flugan på mitt ben i två timmar. Fy vilket viftande, men han var enveten. Och när Mikael varit borta så följer han med honom runt i lägenheten. Nu när jag är uppe ensam sitter han hos mig. När jag lägger mig kommer han att följa efter in i sovrummet.

Alltså. Flugan tror han är en hund.

Det är nästan så man kommer att sakna honom när han dör, eftersom han är så kärvänlig. Vi har försökt kolla livslängden, och det råder delade meningar. Han kan ha mellan en dag och två veckor kvar att leva. Vi får se.

M hjärta K

Mera kärlek!!! Det här är min goa vän Monnah. Och klok är hon också. Och snygg. Ja, ni fattar. Hon är bäst!



För snart arton år sedan träffade jag den man som skulle komma att bli min livskamrat. När jag tittar på bilder från den tiden förundras jag över hur unga vi var och hur lite jag visste om livet… Jag kommer ihåg att jag var så tvärsäker på allt och att det kändes så självklart att det skulle vara vi två när jag till slut insåg att jag inte bara hade funnit en god vän, utan någon jag ville vara med för evigt. Vi träffades i december, blev ihop i februari, förlovade oss i maj och gifte oss i augusti. Wow! Jag blir imponerad själv då jag ser det skrivet. J

Förra året fick jag och K hålla i en äktenskapskurs för lite yngre par. Anledningen till att vi fick detta hedersuppdrag var att vi verkar vara ett så dynamiskt par fick vi veta. Spännande! Att hålla i denna kurs fick oss att gå igenom vårt förhållande och analysera det lite närmare. Hur kommer det sig att vi fortfarande älskar varandra? (Ska jag tala för mig själv kan jag säga att jag älskar min man mycket mer nu än då vi gifte oss.) Hur kommer det sig att vi har gått igenom småbarnsåren och kommit ut på andra sidan, starkare och mer sammansvetsade? Hur kommer det sig att vi vill fortsätta vara med varandra trots fel och brister?

Att vara gift med varandra betyder inte att man ska förgifta varandra. (Haha, jag kunde inte låta bli.) Inga par är perfekta, inte vi heller. Men – det finns några saker som jag tycker vi har varit, och är, bra på. Håll till godo med dagens tipslista:

Lyft varandra.
Se varandras behov.
Uttryck uppskattning för varandra.
Jobba för att behålla ”glöden”.
Var inte avundsjuka på varandra.
Håll svartsjuka stången.
Gör saker tillsammans på egen hand, utan barn.
Gör saker som familj.
Odla egna intressen.
Diskutera och låt diskussionerna ha högt i tak.
Låt inte den ena ”dra hela lasset” själv.
Tjata inte. (Okej, här brister jag lite…)
Dela funderingar och insikter.
Om ni har tid att titta på tv tillsammans har ni tid med annat också…


Fördomar


Vattna blommor och andra intelligenskrävande uppgifter

Idag hade jag tre saker på Att göra-listan: vattna blommor (har glömt av det sen i lördags när jag såg att det behövdes), boka klipptid och ringa ett sjukvårdsrelaterat samtal (har väntat på att det ska bli onsdag sen jag fick brevet, för det är enda dagen med telefontid på eftermiddagen).

Hur gick det då?

Jag glömde att sätta väckarklockan på 13.00 så jag har inte ringt sjukvårdssamtalet. Ska be Mikael ringa imorgon. Telefontid 8-9... Denna knäppa dygnsrytm gör det inte precis lätt för mig.

Däremot kom jag ihåg att ringa frissan och jag har tid imorgon halv sex. Äntligen! Ser mer än lovligt vidrig ut i håret idag.

Och jag har vattnat blommorna. Den särskilt goda nyheten är däremot, förutom att jag äntligen kom ihåg det, att jag lyckades vattna bara blommorna och inte parketten. Jag vet inte om det krävs särskild intelligens för att vattna rätt, tydligen gör det det. För jag brukar nuförtiden råka vattna på ett blad eller så, så vattnet rinner fel, ni vet. Men som sagt, idag kom vattnet i jorden och inte på golvet. Det känns som ett stort framsteg och en icke så ringa bedrift.

Däremot har jag hela veckan haft problem med att veta om jag har gått till brevlådan eller inte. Idag var jag mer än nånsin på väg ut en extra gång. Men har man bara fått ett reklamblad från Hemköp är det ju knappast nåt minnesvärt och man vill gärna ha bättre post än så. Tyvärr hjälper det inte att gå ut en gång till.

M (jag har många kärlekar på M, men denna M är inte Mikael utan MÅ; fast det finns också rätt många såna) satte förresten in ett blondtest på fejan. Jag kanske måste färga håret imorgon?!?!?

Hur blond är du?
Har du...
(x) sprayat hårspray i ögat?
(x) trasslat in ditt hår i hårborsten?
(x) gått in i en flaggstång? (Räknas en stolpe mitt i vägen? Flera dar i rad...)
(x) fått tuggummi i håret?
( ) fastnat med tungan i ett räcke på vintern?
( ) snubblat över en dammsugare mer än 5 gånger
( ) slagit sönder ett glas när du ska hålla tal?
(x) missat blomkrukan när du skulle vattna blommorna?
( ) trampat barfota på en igelkott, geting eller liknande?
(x) tagit på vänsterskon på högerfoten och tvärt om? (tagit en sorts sko på vänster och en annan på höger. Såg pinsamt ut...)
(x) slagit dig på fingret med en hammare?
(x) råkat trycka på stänga-knappen på datorn? (ja, och på den externa hårddisken TVÅ GÅNGER så Mikael fick tidernas hicka för man kan verkligen råka förstöra hela alltet då. Och så har jag råkat dra ut sladden till vårt larm, så de fick ringa oss från SOS.)
(x) snubblat på en fotboll? (jag har snubblat på luft)
( ) gett kattmat till din hund eller tvärtom
( ) kallat en lärare för mamma eller pappa?
( ) fått IG på fler än fem prov i rad? (ALDRIG FÅTT IG)
(x) sprungit på ett litet barn? (trampade på en unge vid hemglassbilen i somras. Usch, så pinsamt)
( ) gått i en vattenpöl med ett hål i skosulan?
( ) tryckt in din nyckel i fel skåp i skolan och försökt att öppna?
(x) frågat vart din mobil är när du håller den i handen?
( ) gått in i fel klassrum medan en annan klass har lektion där ?

5-9 - du är rena geniet
10-14 du kunde ju varit smartare
15-17- du behöver gå ett extra år i skolan
18-21 - SÖK HJÄLP FÖR F*N





11 -- det var inte så illa som jag befarade. Kan vara brunett ett tag till. Om jag lyckas rycka ut de grå vill säga! Det börjar bli många nu och armarna orkar snart inte längre. Ska man behöva börja färga? Då kommer inte läsglasögonen långt efter och sen är man medelålders på riktigt!


Go'afton, tanter!

90-åriga ukrainskan som ska utvisas

Om ni har läst lite i tidningarna på sistone har ni kanske sett att Migrationsverket har utvisat en 90-årig ukrainska. (Fast det senaste är att Europadomstolen nu ska titta på saken, och så får vi se hur det går.) Det har i alla fall hörts många upprörda röster över detta. Låt mig, också lättupprörd och aldrig särskilt sen att lämna min starka åsikt, på goda grunder eller lösa boliner alike, föra fram några meningar i saken.

Migrationsverket har enligt beslut från Riksdagen från 1997 ("sista länken" togs bort) att rätta sig efter att man inte automatiskt får ta hit äldre släktingar från hemlandet för att dö tillsammans med familjen i Sverige, om personen kan få vård i sitt hemland. Demens är dessutom inte en livshotande sjukdom. Tycker egentligen rätt synd om Migrationsverkets personal, som utmålas som hjärtlösa när de följer lagar som våra folkvalda stiftat på bred front.

Men söta mormor då, vad är hon, och vad är hon inte? 90 står det på nåt ställe, 91 på andra. Kan man inte få en sån lätt sak som åldern rätt, så har jag orsak att tvivla på allt annat som sägs i den vägen. Tidningarna skrev "har ingen familj kvar i Ukraina" på nåt ställe, jag läste "har inga omedelbara anhöriga", på nåt annat. Petitionen från familjen (augusti 2011) lyder: "Nu har nya omständigheter visat att mormor har tydliga tecken på demens". Tidningarna använder först ordet senildement (den 17:e) men idag (den 18:e) "gravt dement". "Hon har ännu inte förstått beslutet" varvas med nåt i stil med Hon kommer att få en sån chock när hon mister sin familj att hon kanske dör på kuppen. Antingen är hon gravt dement och torde då inte känna igen sin familj (kanske) och därmed inte få nån dödlig chock när hon skiljs från dem. Eller så är vissa saker överdrivna för att låta värre.

Sen är hon halvblind (eller har "nedsatt syn" som nån tidning skrev. Jag har också nedsatt syn. Man kan ju fråga sig hur relevant den beskrivningen egentligen är, när den som alla andra bara står för sig själv, utan medföljande fakta), men det hindrar inte att hon kan flyga. Migrationsverket, de stackarna, har bara att ta hänsyn till om hon kan klara flygresan hem. Sedan finns det vård i hemlandet, som Sverige inte kan antas betala för här, när hon kan få det hemma. Såna är reglerna. Och det låter till och med vettigt. Inte kan Lob ta hit sin åldrande mamma från Johannesburg och räkna med att Sverige ska betala för hennes åldringsvård? Och med barnbarnet som skulle följa med på planet, förstår jag att migrationstjänstemännen kommer fram till att att det inte finns nån anledning till att en gammal kvinna inte kan flyga.

Men mera: Den här gamla kvinnan, som har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, hon måste ju ha kommit hit relativt nyligen, eller? Visst tar ansökningarna lång tid att få svar på (snyftar media), men det kan inte vara tal om att hon har bott i Sverige i tio år, förmodligen inte ens i fem år. Så lång tid tar väl inte en ansökan. Alltså var hon in her late 80's när hon kom hit och ansökte. Och om hon trots allt har bott här längre, vad har hon då haft för uppehållstillstånd? Behjärtansvärt att hon ska få stanna osv, men det är faktiskt inte såna reglerna är. Flyktingar och barn som förenas med sina föräldrar, det är en sak. Men en gammal dam som i praktiken vill invandra till ett annat land och få vård där, det tycker inte jag att vi ska ha. Hennes fall är såklart ett hjärtefall för hennes familj, som är oroliga för henne. Hade jag också varit, om det var min mormor. Men man kan inte se varje fall för sig, för det finns alltid starka känslor och behjärtansvärda ändamål. Man måste se det i stort, och följa lagarna vi har instiftat via våra folkvalda. Och det är inte ens SD som har stiftat de här.

Migrationsminister Tobias Billström (M) säger till TT att han tycker att man ska akta sig för att ropa på lagförändringar utifrån ett enskilt fall.
- "I stället måste man titta på vad det är för politik som vi har valt i Sverige. Vi har valt att i första hand erbjuda människor skydd. Jag ser i dagsläget inte något utrymme för att förändra lagstiftningen." (Här.) Oj, vad han kommer att få pisk för det. Is i ådrorna, inte blod, osv.

Okej, men borde vi ändra lagstiftningen av humanitära skäl, som nu många påstår. "Jag vill hålla min mamma i handen när hon dör, oavsett om jag är född i Sverige eller inte". Att tycka nåt annat är hjärtlöst, om man ser till individen. Men vad innebär det för Sveriges befolkning? I alla fall att pengarna måste tas nån annan stans ifrån. Jag kan alldeles för lite om Sveriges ekonomi för att ha några åsikter om var det finns oanvända pengar, men som jag ser det så skulle detta drabba skolor och sjukvård och med flera populära slagord. Billström till Aftonbladet: "Det är lätt att känna med en person som ska utvisas. Det är också lätt att känna med de nära och kära. Men man måste komma ihåg att någonstans finns ett skäl till att vi har den lagstiftning vi har, och det har vi för att anhöriginvandringen av äldre kan vara hur stor som helst. Vi har väldigt stora kostnader för medicinsk vård och äldrevård för den här gruppen. Ska vi ändra lagen måste vi ta pengar från annat."

Han tycker också att det är lite popularitetspolitikdrivande att inte ha sagt nåt sen 1997 och att nu, när fallet fått stort utrymme i media, säga att man vill ha en lagändring. Jag har inte sett några exakta uppgifter, men det verkar som om det 1997 var ett beslut med stor förankring i Riksdagen bland flera styrande partier såväl som oppositionen. På samma sätt var det 2006, när "den tidigare bestämmelsen om 'humanitära skäl' [ändrades och] ersattes bland annat av den mer precisa bestämmelsen om 'synnerligen ömmande omständigheter'. Denna lagstiftning röstades igenom av alla riksdagspartier (kursivering tillagd), säger Expressen.

Jag har personliga erfarenheter av familjemedlemmar som inte får bo med sin familj på grund av lagar och regler. Upprörande till max! Självklart! Men samtidigt förstår jag lagarna. Ska vi säga att de är vettiga, så länge de inte drabbar mig? Nej, lojaliteten mot det hela ("Alla ska med") måste vara större än lojaliteten mot sig själv. Annars sitter vi snart där med mysko bidrag och halvlagliga halvmesyrer och landets ekonomi går i botten men jag fick i alla fall bra med pengar.


---------------------------
Som vanligt har jag inte tänkt efter mer noggrant på det här än det ni ser ovan. Om ni har några specifika argument emot det jag sagt är ni mer än välkomna att dela med er av dem i kommentarerna. Men kommentarer av sorten: "Du är ju helt puckad" kommer jag dels att bli ledsen för, dels att låta bli att publicera. Det här är min blogg, inte en demokratisk plats för vem som helst att yttra sig. Skaffa en egen blogg, för sjutton.

Mera kärlek

Mikaels supersnygga, coola, snälla, smarta dotter:


Min underbara man Paul träffade jag för första gången i juli 2007. Några dagar senare blev vi tillsammans, en månad efter det var vi förlovade, inom ett halvår från första gången vi mötts var vi gifta för tid och all evighet och nu fyra år senare har vi världens finaste lilla son. Jag kan förstå att detta låter galet och jag fick höra av en av cheferna på jobbet när jag berättade vår historia att ”hon trodde jag var en ansvarig person” och tyckte detta lät oansvarigt. Jag svarade henne att gifta mig med Paul var det mest ansvariga jag någonsin gjort!

Min man är min klippa – han är min bästa vän, han får mig att växa samtidigt som jag kan vara mig själv runt honom. Jag älskar honom över allt annat och kan inte tänka mig ett liv utan honom. Ibland kan jag bara titta på honom och överväldigas av tacksamhet att just jag blev så välsignad med en sådan fantastisk man som honom. 

För säkerhets skull

Eftersom jag tycker Juholtaffären är vidrig, passar jag nu också på att säga att jag tycker att om Lotta Engberg blir fälld för skattebrott ska hon också avgå. Och den där centerpartisten m fl som inte sen fem år sitter i riksdagen men bor i riksdagslägenhet ska också avgå.

politiker eller religiösa?

Jag menar inget illa om varken politiker som grupp, eller religiösa, även om jag har starka åsikter om vissa i båda lägren.

Men ser det här inte för mycket ut som ett Livets ord-möte eller annan väckelse snarare än som ett politikermöte?

Foto från DN

En bra dag

Blev intervjuad av en journalist idag inför en artikelserie om ME/CFS. Först tyckte jag det gick bra, men nu kommer jag ihåg saker jag glömde att säga. Typ att hon ställde en fråga och jag började svara, men så glömde jag av fortsättningen och svarade egentligen inte på hela frågan.

Men jag hoppas ändå inte jag var helt senil. Hon lovade mig i alla fall att jag skulle få titta på texten och eventuellt rätta till om nåt hade blivit fel.

Och även om det nu inte blev så bra som jag hade velat, det jag sa, så är jag ändå stolt över mig själv. Allt som hamnar i media och inte är dålig information bidrar till att få fler människor intresserade av att forska på ME och hitta ett botemedel. Idag gick det för första gången upp för mig -- tänk om de verkligen hittar nåt som hjälper?! Tänk om jag inte fortsätter att bli sämre, utan kanske till och med blir bättre??? Jag blev helt hög när jag insåg det. Fast det ligger ändå rätt långt i framtiden.

Och så är jag glad över att jag inte blev ledsen av samtalet, eller att jag började tänka på hur synd det är om mig som inte kan ditt och datt. Det händer ju ibland att jag får mina små sammanbrott och sörjer både det ena och det andra. Men jag är fortfarande inte ledsen, utan stolt över att jag förhoppningsvis bidrog till att både belysa och hjälpa de ME-sjukas situation, på lång sikt i alla fall. Och ett strå till stacken gör faktiskt nytta i det långa loppet.

Vad mera är, eftersom det är måndag har jag gjort spaghetti med köttfärssås. Så det kan väl kallas dagens inlägg på temat kärlek. För jag är gaaaaaaaaaalen i det!


Tänker

Varje ögonblick som passerar när jag inte rör vid Mikael är bortkastat och förlorat.

Ikväll tänker jag på döden och kan inte somna för då försvinner han bak stängda ögonlock.

Är det fullmåne eller varför är jag lite galen???

Ny och gammal kärlek


Här kommer mitt första gästinlägg på kärlekstemat. Det är min moster Rachel som berättar.



Kära läsare!

Min berättelse har fler upplevt, det vet jag. Att bli änka efter ett långt och lyckligt äktenskap är det största trauma du kan uppleva. Du har ingen som längre delar din vardag hemma, tar emot dina funderingar, frågar efter hur du innerst inne känner dig, undrar om du satt upp nya gardiner eller köpt dig ett nytt klädesplagg. Ja, det är att vara en halv människa. Bokstavligen. Som att bli osynlig. Du känner dig otroligt ensam och utkastad ur den mänskliga familjen. Det kan bara den förstå som gått igenom samma sak. Det är en stor själslig chock när döden slår till i livet.
Men i sin yttersta nöd kommer man närmare sin skapare. Och plötsligt får man en gåva av honom!

Otroligt! En ny man som riktar sitt intresse mot dig, håller om dig, lyssnar på din stora sorg, gråter med dig och delar din smärta eftersom han gått igenom samma sak. Vilken underbar tröst! En ny man som har lika goda egenskaper som din första man hade: värme, förståelse, medkänsla, humor, positiv inställning, livsglädje. En man som får dig att känna dig unik och värdefull. Och lusten att leva  kommer sakteligen tillbaka, liksom kraften att ta sig för nya projekt och dela nya upplevelser. Vilken känsla! Som att flyga! Dansa! Kvittra!  Som att vakna upp ur dvalan!
Kärleken kommer in i ditt liv igen. Jag känner mig utvald som får uppleva detta härliga under, en gång till i mitt liv. Få höra orden jag älskar dej, hålla en stor och varm hand, känna en smekning.

Kärleken finns överallt och det är stort när du ser den komma. Som en nyuppslagen bok, fast i andra upplagan. Tack!
Rachel



Hoppas på mer

Har tillbringat ALL min vakna tid idag (och lite till, för nu gör det ont överallt och jag är både febrig och tröttsur) med att sätta in annonser på tradera. 15 klädesplagg.

Hittills har jag ett bud. På en spänn.

Behöver jag säga att jag hoppas på mer?

-----------

P.S. Uppdatering 11 minuter senare: En kjol är såld för en femtilapp. Jippi!

Ingen bra idé, Ikea


SvD m fl rapporterar: 

Ikea går över till att bara sälja mat på sina varuhus som företaget själv har recepten till, skriver Fri Köpenskap. I stället för att använda svenska företag kommer Ikea att beställa från en global leverantörsdatabas.
Därmed stängs en viktig exportkanal för klassiska svenska varumärken som Cloetta, Abba och Göteborgskex.
- Försäljningen till Ikea betyder mycket för de här företagen, säger Thomas Svaton, vd på Svensk Dagligvaruhandel, till tidningen.

Jag tycker att Ikea måste få lov att driva sitt företag som vilket vinstdrivande företag som helst, det vill säga, trots att de förknippas med det svenskaste av svenska, kan man inte lägga på dem ansvaret att bära upp Cloetta, Abba och Göteborgskex.


Men tydligen har ingen tänkt på en annan oerhört utsatt grupp: utlandssvenskarna. Har de tänkt sig att de ska köpa vilket skräp som helst vid utgångarna på deras älskade IKEA? Om det är vilka kex som helst smakar det inte Sverige och barndom och midsommar. Och julen? Ska det bli svalbon istället för pepparkakor? 

Ser framför mig hur Mia och Bella hälsar på i Sverige och inte känner igen nåt. Usch. Hur ska man stå ut...


Källa

Källa

GeKås eller Jerry Springer?

Nu har det polisanmälts i Ullared. Några kunder blev osams och började slåss och putta kundvagnar på varandra.

Såhär säger Expressen:
En kundvagnskrock på Gekås i Ullared fick till följd att polis tillkallades, efter att två shoppande kvinnor och deras döttrar råkat i luven på varandra.
Efter krocken användes en av vagnarna till att köra på en av döttrarna. Någon ska också ha fått ta emot en spark i ryggen, skriver Hallands Nyheter.
Det ena mor- och dotterparet polisanmälde det andra för misshandel. Den andra duon gjorde en motanmälan om vållande av kroppsskada.


1) GeKås eller Jerry Springer?
2) Vart är världen på väg?

Oooooo, topless!

Nån skådis (Marion Cotillard) spelar in film topless. Stort ståhej och bildspel i Expressen.


Själv tycker jag det är suveränt att det visas ett par normala hängbröst i tidningarna.

Fullkornspasta?

Jag har provat en del fullkornspastasorter förut -- eller integrali som de heter på italienska -- men aldrig varit särskilt nöjd. Man vet att man gör nåt bra när man äter dem, men det är ingen trevlig upplevelse.

Därför blev jag superglad och överraskad när Mikael köpte hem Barillas spaghetti i just integrale-form häromsistens. (För det första är numera Barillas spaghetti den enda jag släpper innanför dörren. Har tröttnat på pasta som smakar kokt mjöl. Barillas spaghetti är god!) Jag vet inte hur de har lurats, men jag märker ingen som helst skillnad på smaken! Kanske om jag skulle äta ett strå av vardera, men inte när den vita pastan åts förra veckan och den fullkorniga den här veckan. Då smakar de i mitt minne exakt likadant. Och det är just det som har stört mig så mycket förr, att fullkorn smakar sågspån. Det finns några förfärliga sorter i Tyskland som jag verkligen inte tyckte om från tiden där.

Så alla med kinkiga ungar eller kinkiga fruar kan nu få mitt hetaste tips på länge: Barillas fullkornspasta! Jag har dock inte smakat de övriga sorterna, spaghettini, fusilli, farfalle och pennette rigate, men spaghettin kan jag verkligen, verkligen rekommendera! Och visst är själva paketet vackert också? För inte tankarna till sågspån alls!


Kvinnor med kvalitet


Jämlikhet?

Citerat av min smarta bror på fejan idag:

Very interesting, and not at all controversial from Mr. Buchanan: LBJ changed the meaning of equality from the attainable -- an end to segregation and a legislated equality of rights for African-Americans -- to the impossible: a socialist utopia.” Where equality is enthroned, freedom is extinguished. The rise of the egalitarian society means the death of the free society.” “A time for truth. As most kids do not have the athletic ability to play high school sports, or the musical ability to play in the band, or the verbal ability to excel in debate, not every child has the academic ability to do high school work. No two children are created equal, not even identical twins. The family is the incubator of inequality and God its author.”


Han om nån borde veta det där med tvillingar. Hans är de mest olika jag sett. Och vive la différence!

Lite coolt?

Förresten säger Mikael att coolt är ute. Jag säger det jämt, och känner mig inte alls ute när jag säger det. Jag glömmer att jag måste googla på det och se vem som använder ordet.

Men jag var med om en cool sak igår. Ni tycker säkert inte det var varken coolt eller fett eller ens intressant. Jag satt vid datorn nån gång efter midnatt. (Mådde inte illa förresten! Kunde sitta upp!!!!!) Så från en sekund till en annan, bokstavligen, fick jag på mig som ett spännband av metall som drogs åt runt skallen, och så var migränet ett faktum. Jag har aldrig nånsin fått migrän så plötsligt förut.

Det absolut superkorkade är att med botoxet så gör det ju inte såååååå ont. Och när ljusen är släckta i lägenheten och det är tyst sånär som på nåt litet sött sovljud, och det enda jag rör är fingrarna på tangenterna, så kände jag inte några särskilt dåliga effekter av migränet. Så jag satt kvar. I två timmar. Korkskalle! För så fort jag reste mig började jag bli illamående och få sådär spyont i huvudet. Och så tog jag min arsenal av piller och åt lite macka för att få upp blodsockret.

Alltså, jag borde verkligen skriva ner allt jag kommer ihåg i stundens hetta men sen inte tänker på. Som att pillrena hjälper bättre ju tidigare i anfallet man tar dem. Och att blickstilla, tyst och ljusfri inte är samma sak som att röra sig, borsta tänderna (aj!!! för det ljudet!) och klä av sig. Nej, nu gör jag ett sånt dokument på stört. Är man senil och dum får man skriva. Hur jag ska komma ihåg att titta på det är en annan fråga.

P.S. Idag är det kostymdagen. Tydligen. Jag har finbyxor på mig, blus med puffärmar och funderar på att måla naglarna innan M kommer hem och vi ska till m&p på middag. Igår hade vi "barnen" här och det var kul. Men hur blev en rosaröd chiligrädde mjäkbeige i ugnen? Kasslern var ju inte precis smittsamt brun. Oh well. Förresten fick Jojo riskastrullen i knät. Full, varm. Handtaget gick itu. Kastrullen var eventuellt tio år gammal, och som väl var var det torrt ris och inte tre liter kokande vatten i den!

Förresten, de där två timmarna i natt när jag satt upp? Jag julsurfade! Ojojoj, vad lusten sätter i. Hur tidigt får man ta fram julen? Om man inte sätter fram adventsljusstakarna i fönstren så ser i alla fall grannarna inget. Då kan man väl knö hela huset fullt med jul utan att nån behöver döma en?

Michael Bublé ska visst släppa en ny jul-CD. Hans andra är en av mina favoriter. Men nu måste jag gå och borsta tänderna efter frukosten. Och måla naglarna på kostymdagen.

Stor kram till alla goa!

Vad är kärlek?

Inför att jag skulle införa kärleksmånad på bloggen gluttade jag omkring på nätet efter kärleksbilder. Jag ville hitta en symbolbild. Det var inte så lätt. Här får ni några och mina resonemang kring dem:

Übercoolt brudpar som skippar alla måsten och är personliga. Men på min blogg? Ifall jag kände dem, kanske.

Men är det verkligen brudpar som är kärlek?

Hur man än gör så blir det så klichéartat med bröllopsbilder.

Nu börjar vi närma oss nåt. Ett inte helt purungt par som njuter av varandras sällskap. Som har varandra hos sig i livet, i vardagen såväl som på semestern. Men kärlek är inte vila. Kärlek är arbete.

Gillar tanken!!! Gillar också att bilden är osentimental i all sin skönhet och bröllopsyra.

Då är på ett sätt den här bättre, som visar ett par som är beslutsamma i sin gemenskap och som rör sig framåt.

Fast måste man vara så verklig? Varför får inte kärleken symboliseras av det smöriga? På nåt sätt kan jag inte bestämma mig. Fast att fotot är uppgjort är inte kul. Vill ha riktiga folk som inte spelar kärlek.

Det här är väl kärlek när den är som bäst? Att man är naken i sig själv, och ger nån sitt hjärta? Men jag gillar inte att bägge ser ledsna ut. Förstår ni nån eventuell vits med det som jag har missat?

Smör, smör, smör. Men på ett sätt skulle jag använda en bild av Mikaels och min hand som symbol för vår kärlek. (Detta är alltså inte vi.) Älskar att hålla honom i handen.

Ett beseglingsrum i ett tempel fungerar som bra symbol för mig, men det räcker liksom inte. Ett vigselrum täcker inte in allt jag vill säga med kärlek.


Även om det här är ack så stage:at så gillar jag det ändå. Det ser lite äkta ut. Och i mångt och mycket bär ju Mikael mig genom mina svårigheter.



En prinsessdröm är väl detta. Men jag vill samtidigt inte överromantisera äktenskapet, som inte alltid är som en dröm.
Det är inte lätt att hitta nåt som ska vara en symbol för kärleken och äktenskapet och som duger till att beskriva mina känslor och det jag vill förmedla under den kommande månaden eller så. (Ni som vet med er att ni har lovat gästblogga får gärna börja tänka på att höra av er med era bidrag.)

En bild säger mer än tusen ord, men jag tyckte inte jag hittade nån bild som sa det jag vill, så jag försöker ändå med några ord:

Jag tycker att kärlek är underbart. Särskilt när jag hittade den lite sent, lite plötsligt och inte alls som jag väntat mig. Hade på ett sätt förlikat mig med att vara singel och det gjorde mig inte så mycket. Jag är rätt bra på att vara lycklig ensam också. Så jag vill inte att man ska se kärleken som det allena saliggörande. Som att man inte kan bli lycklig utan den. Om man känner så är det fel på ekvationen, för man kan aldrig bli riktigt lycklig om lyckan bara ska komma utifrån en själv. Att nån annan ska göra en lycklig är livsfarligt att tro och alldeles för mycket att kräva av en annan människa.

Fast ändå gör ju Mikael mig lycklig, utan att han behöver göra nåt särskilt förutom att finnas.

Men han har sina fel. Det är nästan ett skämt så lik min pappa han är. Men på ett sätt känns det också tryggt, för jag har sett mamma leva med pappas fel hela livet, och de är ju lyckliga. Dessutom har jag en hel uppsättning med fel själv, och de har också försvårat vårt förhållande några gånger. Som nån klok vän sa: Alla har bagage. Jag trodde man bara fick bagage av förhållanden och att Mikael därför skulle vara tyngre packad än jag. Men jag har andra sorters väskor och nojor.

Äktenskapet är underbart, fantastiskt, alla ljuvliga ord som går att hitta på. Liksom allt annat i livet har äktenskapet dock en egen riktning, om man inte "motarbetar" den, och det är down south. Som vatten, som rinner neråt. Ett äktenskap kan lätt dra sig dit solen inte skiner om man inte motverkar den där rörelsen, förslappandet, nedbrytandet. Det har ni väl sett på TV, att man behöver en ny formula för att slippa rynkorna. Ett äktenskap som har fått omtanke och grönsaker ser bättre ut än ett som har fått för mycket hårda ord:
Från "10 years younger", bildkälla
Jag tycker om såna där gör-om-mig-program. Till viss del i alla fall -- inte där man opererar dem till oigenkännlighet. De visar den inneboende skönheten hos alla människor, om man lär sig några tricks för kläder, frisyr och smink.

På samma sätt behöver äktenskapet några tricks. Jag har inte lurat färdigt på vad tricksen behöver vara i just vårt äktenskap, men än ligger vi på plus, så det klarar sig nog. Och vi arbetar både med oss själva och med varandra. Att lära sig massa knep för hur man gör sin partner lycklig, det är trevligt arbete!

Ja, undrar om det var vad jag ville säga inför den här kärleksmånaden. Jag vet inte riktigt. Det känns som om det finns mer. Men då återkommer jag i ett senare inlägg. Vi hörs -- om kärlek!

Är du dum eller smart som en åsna?



One day a farmer's donkey fell down into a well. The animal cried piteously for hours as the farmer tried to figure out what to do. Finally, he decided the animal was old, and the well needed to be covered up anyway; it just wasn't worth it to retrieve the donkey.

He invited all his neighbors to come over and help him. They all grabbed a shovel and began to shovel dirt into the well. At first, the donkey realized what was happening and cried horribly. Then, to everyone's amazement he quieted down.

A few shovel loads later, the farmer finally looked down the well. He was astonished at what he saw. With each shovel of dirt that hit his back, the donkey was doing something amazing. He would shake it off and take a step up.

As the farmer's neighbors continued to shovel dirt on top of the animal, he would shake it off and take a step up. Pretty soon, everyone was amazed as the donkey stepped up over the edge of the well and happily trotted off!

MORAL :
Life is going to shovel dirt on you, all kinds of dirt. The trick to getting out of the well is to shake it off and take a step up. Each of our troubles is a steppingstone. We can get out of the deepest wells just by not stopping, never giving up! Shake it off and take a step up.

Dagens politiska åsikt


Juholt-affären, eller Ljugholt, som jag såg på fejan idag, har jag såklart en åsikt om också. Eller många!

1) Ingen vettig människa, eller nej, låt mig rätta mig, ingen redbar människa söker bidrag utan att först ta reda på reglerna. Synnerligen inte en människa i det offentliga som vet att han kan granskas vilket ögonblick som helst.

2) Ingen vettig människa, eller nej, låt mig rätta mig, ingen tänkande människa skulle få för sig på fullt allvar tro att att ens nya flickvän, som i åratal (?) själv betalat sin lägenhet, nu plötsligt ska få bo gratis på statens bekostnad för att hon har en sambo. Synnerligen inte en människa i det offentliga som vet att han kan granskas vilket ögonblick som helst.

3) Ingen vettig människa, eller nej, låt mig rätta mig, ingen människa utan seriöst gudskomplex som blir varnad för/får det påpekat för sig att nåt är tveksamt i ens personliga ekonomi/de bidrag man uppbär tack vare egen ansökan, tror att man kan fortsätta som om inget har hänt. Synnerligen inte en människa i det offentliga som vet att han kan granskas vilket ögonblick som helst.

Min slutsats blir följande:

Antingen är Juholt morallös och har fuskat medvetet. "Går det så går det".
Antingen är Juholt så bakom flötet att han inte kan tänka som vanligt folk.
Antingen tror Juholt att han har särskilda rättigheter, privilegier, som varken vanligt folk har, eller ens som andra politiker tror att de har. Att han helt tror sig stå över rimlighet, moral och regler.

Vilket det än är, eller vilken sliskig blandning av ovanstående som nu är "sann", så kan jag inte begripa hur någon skulle varken vilja eller våga att den mannen skulle vara landets bokstavliga statsöverhuvud och ledare med yttersta ansvaret för statskassan.

Och på ett annat plan än mitt personliga, om ett parti sluter sig bakom och vill fortsätta stödja en sådan man som sin ledare, då tycker jag att det är så obehagligt att jag blir lite rädd. Det är inte ett sånt samhälle jag vill ha. Jag är inte så naiv att jag tror att alla människor följer reglerna utan många fuskar, men vi kan ju inte göra det till standarden, till det normala?! Oavsett om Juholt betalar tillbaka pengarna eller inte så har han ju försökt fuska. Om det lyckas eller inte är inte det primära. En ledare och politiker som försöker stjäla nåt han inte har rätt till är bara fel. En människa som försöker stjäla nåt han inte har rätt till är bara fel. Bara fel.

Vaknade glad

"Imorse" vaknade jag 15.33, en rätt normal tid nuförtiden när jag somnar först vid fem på morgonen, grr. De senaste nätterna har varit mer än värdelösa -- jag har haft vansinniga nattsvettningar och blött ner lakan och fått krulligt nackhår av svett, varpå jag sedan börjar frysa nåt ohemult och ligger och bokstavligen skakar i sängen. Medan detta pågår försöker jag alltså att sova, och är bara halvt i dvala och har drömt samma saker flera nätter i rad -- att massa folk får sova i mormors & morfars lägenhet, på olika madrasser på golven och att det dessutom kommer in två björnar, en häst, en ko och ett föl från grannens balkong. Med andra ord ligger jag och drömmer när jag sover att jag inte kan sova. Sen har jag också drömt så förfärligt levande att min syster ska skiljas. Det ska hon såklart inte (det är lika troligt som att jag ligger på madrass på mormors golv och det kommer in ett föl och en björn i köket), men det har varit jättejobbigt på nätterna, när jag tror att det är sant och lider och sörjer och försöker trösta och förstå. Ja, ni gissar att jag inte har sovit särskilt behagligt de senaste nätterna. Och så migrän på det, och ont i benen, och feber och halsont och influensakänsla. Mycket värre sjukdomskänsla än vanligt, i nån vecka eller så.

Så igår hängde jag med när Mikael skulle köpa ny router på ElGiganten (vår gick sönder i söndags morse och vi har varit utan Internet i två hela dagar!!!). Jag köpte en locktång som blåser. Har velat ha en länge. Kanske kan det minska "armar uppåt sträck"-rutinerna när jag ska tvätta håret. Sen gjorde vi nåt ärende och sen gick Mikael och jag på DEJT! Vi kallar det för det, fast det var att jag inte orkade laga middag och vi inte precis hade nåt planerat eller framme som han kunde laga heller. Vi åt på Kinakrogen i VH, och ni som hängt med ett tag vet att vi råkade förlova oss på en Kina-restaurang och därför hade kinamat på vår bröllopsmiddag. Så det var lite romantiskt också. Och att sitta där och bara prata och umgås, ostörda, och äta god mat som nån annan har lagat, det kan knappt bli bättre. Jag hade också tänkt mig att jag skulle göra saker som liksom kostar lite energi, men utanför lägenheten, så att jag blir trött och kanske faller i sömn lättare sen.

Just det funkade sådär och jag somnade inte förrän efter 06, men jag vaknade glad! Fattar ni! Behövde inte heller ligga kvar i sängen i två timmar för att ens orka gå upp. Men nu låg jag kvar ett tag ändå eftersom jag ville njuta av att ha Internet i mobilen igen.

Men fattar ni? JAG VAKNADE GLAD! Inte hade jag svettats inatt, inte drömt nåt som var jobbigt, utan jag hade bara sovit! Lycka. Å, en natts sömn kan göra underverk! Har fortfarande huvudvärk, feber, halsont och ont i benen, men bara hälften så mycket. Det vill säga bara som vanligt.

Att vara helt orkeslös är så mycket lättare att hantera när man dessutom inte mår riktigt dåligt, utan bara vanligt dåligt. Idag är jag oövervinnelig. I alla fall orkade jag stoppa i en maskin tvätt. Och mitt hår är inte fett och svett, bara en sån sak :)